Sverige, Finland och Danmark tillämpar alla olika, men ändå liknande regelverk avseende ung- domar som begår brott. De kan dock anföras att samma brott straffas olika beroende av om brottet begås i Sverige, Danmark eller Finland. Sverige är det av undersökningsobjekten som har flest alternativa ungdomspåföljder, inräknad är då ungdomsövervakning som gäller sedan januari 2021. Även i Danmark har en ny lag, LBU, inrättats med tillhörande sanktioner. Vad som är intressant är att LBU är tillämpbar för individer så unga som tio år. I bakgrunden till uppsatsen belystes att ungdomar som går den kriminella banan i livet ofta kommer från riskzo- ner och många gånger även har svårt med skolan och det konventionella samhället. Många ungdomar har även sin brottsdebut i mycket tidig ålder. Därmed torde det bedömas vara värde- fullt med tidiga insatser för att bekämpa ungdomskriminalitet. Att hjälpa barn att hamna på rätt bana i livet redan i ung ålder, borde anses vara det mest effektiva sättet att förebygga fortsatt kriminalitet. Det kan dock vara vådligt att samhället stämplar barn som kriminella så tidigt som vid 10-års ålder. Om ett barn har en självbild av att vara kriminell, kan det argumenteras att denna självbild riskerar föra barnet ännu djupare in i kriminalitet. Det torde därför vara av vikt att insatserna mot barn är välanpassade på ett vis som hjälper barn att bygga en egen positiv identitet.
Målet med lagföring av ungdomar är att återanpassa dem till samhället och förebygga återfall i brottslighet. Detta mål skulle rent pragmatiskt kunna beskrivas som ett försök till att omforma de kriminella ungdomarna till rediga vuxna. Frågan är då vad som egentligen händer med ung- domar som döms till fängelsestraff. Kan samhället verkligen förvänta sig att en ung person som avtjänar ett fängelsestraff kommer kunna lägga grunden till sitt konventionella liv under tiden denne avtjänar ett fängelsestraff? Hur attraktiva blir dessa ungdomar på exempelvis arbets- marknaden när de har en fängelsedom i bagaget och hur stor möjlighet ges till att utbilda sig och skapa eftersträvansvärda kompetenser för framtiden?
Verkställighetstiden är tänkt att verka individualpreventivt genom att behandla ungdomen och hjälpa denne bryta kriminella livsstilar. Men det kan diskuteras hur väl dessa system faktiskt fungerar då så stor andel trots allt återfaller i brottslighet. En ungdom som lever i det konvent- ionella samhället förväntas lägga grundstenarna för sin egen framtid i 20-års åldern. Samhället förväntar sig att ungdomar antingen ska arbeta eller utbilda sig för att bli välfungerande indivi- der. Oaktat att möjlighet till utbildning under verkställighet av straff föreligger i samtliga tre undersökningsobjekt, kan det diskuteras huruvida samhället bygger broar till det konventionella samhället eller om det istället river broarna. Det bästa stället för en ung person att lära sig mer om brottslighet torde tveklöst vara i ett fängelse. I synnerhet i ett fängelse där den unge får kontakt med äldre och mer erfarna brottslingar. Hur många behandlingsprogram och sociala insatser som än görs under verkställighetstiden, kommer framtiden för den unge i slutändan till stor del präglas av möjligheten att kunna försörja sig.
Den svenska polisen beskriver riskzonerna i de utsatta områdena som en arbetsförmedling där unga rekryteras av äldre kriminella. Enligt det resonemanget torde ett fängelse, fullt av äldre kriminella, vara en ännu bättre arbetsförmedling för ungdomar. Därmed kan det ifrågasättas
huruvida det är en rimlig påföljd att utdöma fängelsestraff till unga vuxna. Rent individualpre- ventivt bör svaret på denna frågeställning besvaras nekande. Samtidigt måste det finnas ett sanktionssystem som kan påföra kännbara konsekvenser för unga lagöverträdare. Rent statist- iskt är det emellertid påvisat att ungdomar som frihetsberövats är den grupp av individer som löper allra störst risk att återfalla i brottslighet. Utifrån detta kan det diskuteras huruvida det överhuvudtaget föreligger ett rätt sätt att hantera dessa individer. Självklart måste brottets all- varlighet och skada tillmätas betydelse i hur samhället hanterar individerna. Att exempelvis döma en mördare till en frivårdspåföljd, skulle nog av de flesta uppfattas som stötande. Samti- digt kan det anföras att slutresultatet av att placera en ungdom på anstalt troligtvis kommer föranleda att den unge fortsätter begå brott efter straffet har avtjänats. Så vad borde målsätt- ningen egentligen vara? Att försöka reparera skadan genom att åsamka ett visst lidande för den dömde, eller försöka rehabilitera den dömde till att bli en medborgare som kan gagna samhället. Troligtvis går det inte att välja mellan dessa två alternativ. Vad som då kan bedömas vara ef- tersträvansvärt är att hitta en påföljd som uppfyller båda delar. Utifrån den relativt höga åter- fallsstatistiken som detekteras bland ungdomarna i Finland, Danmark och Sverige, kan det kon- stateras att systemen inte fullt ut lyckas med detta.
Utifrån de regler som stadgas av barnkonventionen och direktivet om rättssäkerhetsgarantier för barn, är det starkt rekommenderat att inte placera barn tillsammans med vuxna på anstalt. Sett till artikel 3 i EKMR, kan det till och med utgöra ett brott mot förbudet mot tortyr och förnedrande eller omänsklig behandling. Men hur stor är egentligen skillnaden mellan en 17- åring och en 18-åring? Är det rimligt att en åldersskillnad om ett år kan utgöra en gräns för vad som snuddar mot att vara förnedrande eller omänsklig behandling och en vanlig anstaltsplace- ring? Ur ett humant perspektiv torde denna frågeställning besvaras nekande.
Med utgångspunkt i argumentationen kring att ungdomar blir mer lidande av straff, krävs att ungdomar ska särbehandlas för att uppnå en formell likhet. I vart fall om detta diskuteras ur ett proportionalitetsperspektiv. Detta argument kan exemplifieras genom följande frågeställning; Om en 16-åring upplever ett fängelsestraff om ett år lika hårt som en 30-åring uppfattar ett straff om fyra år, kan det ettåriga straffet i sådant fall likställas med fängelsestraffet om fyra år? Rent proportionerligt torde denna frågeställning besvaras jakande.
Frågan om vad som egentligen är det bästa sättet att förebygga att ungdomar, dels inte begår brott, dels inte återfaller i brott, är utan tvekan svår att besvara. Vad statistiken visar är det inte ett fördelaktigt tillvägagångssätt att låsa in barn och ungdomar under långa frihetsberövanden. Att bryta onda mönster, genom att exempelvis skapa andra positiva aktiviteter i den unges liv, borde vara ett bra tillvägagångssätt för att få den unge att tro på samhället och hitta sin egen bidragande roll. Ett exempel på hur detta kan åstadkommas är genom ungdomskontrakt som tillämpas i Danmark. Den unge undviker straff om den lovar att exempelvis gå i skolan och skaffa en fritidsaktivitet. Detta kan vara ett fördelaktigt påföljdsval för att uppmuntra den unge att delta i det konventionella samhället. Även den påföljd som tillämpas i Finland, villkorlig dom med övervakning torde uppfylla en stöttande funktion i den unges liv, samt tjäna som en varning om att ett strängare straff kan komma att dömas ut om den unge inte sköter sig. Den närmaste svenska motsvarigheten skulle kunna påstås vara skyddstillsyn eller ungdomsvård.
Dessa två påföljder ska dock primärt användas när det bedöms att ett vårdbehov föreligger. Dessutom har skyddstillsynen en relativt lång prövotid som medför att straffet är ganska strängt. Det saknas därför en liknande påföljd i Sverige och troligtvis kommer ungdomsövervakningen fylla den luckan i den svenska rätten. Vad som även kan bedömas vara positivt med ungdoms- övervakningen är att den ger Kriminalvården befogenhet att avskilja den unge från särskilda områden samt tvinga den unge att stanna hemma under vissa tider. Till stor del borde det kunna anföras att ungdomsövervakning är jämförbar med villkorlig dom kombinerad med övervak- ning. Även förbättringsföreläggandet som inrättats i Danmark genom införandet av LBU torde kunna jämföras, i vart fall då det utdöms i kombination med en villkorlig dom.
En positiv aspekt av det svenska systemet är att användningen av strafftabeller där rabatten i princip är fastställd medför god förutsebarhet för den enskilde individen. Nackdelen med ta- bellform är dock att det kanske inte alltid ges tillräckligt mycket utrymme för bedömning av det enskilda fallet. Om exempelvis en yrkeskriminell ungdom begår mord, är det då rimligt att den procentuella straffnedsättningen blir densamma som för en jämnårig tidigare ostraffad ung- dom som begår ett rån? Avseende tabellen för straffreduktion för ungdomar skulle det kunna diskuteras att den goda förutsebarheten till viss del existerar på bekostnad av proportionaliteten. I det danska rättssystemet finns det inga regler om hur mycket straffreduktion som ska tillmätas. Utan det är en helt diskret tillämpning som domaren själv gör i varje enskilt fall. Att regeln om strafflindring inte är en tvingande regel är någonting som förvisso kan bedömas bidra till god proportionalitet. Men vad händer då egentligen med förutsebarheten? I Finland gäller att ung- domar ska straffas lindrigare än vuxna, och i lag är det stadgat att barn ska erhålla straffrabatt. Inte heller i Finland finns det något system som liknar det svenska. Utan i Finland råder regeln att ett barn som högst kan straffas till 3/4 av det straff som skulle kunna tillmätas en vuxen person. I Finlands fall kan det påstås att förutsebarheten blir något bättre än i Danmark, samti- digt som proportionaliteten blir något bättre än i Sverige.
Ytterligare en av effekterna med straffrabatt som räknas ut procentuellt mot den tilltalades ålder är att hoppet i straffvärdet, mätt mot de olika åldersgrupperna, inte blir särdeles stort. I och med att straffen blir ungefär 15-25 % strängare per år, blir hoppet mellan straffet för exempelvis en 17- och en 18-åring inte särskilt stort. Detta kan jämföras med rättstillämpningen i Finland. I fallen KKO:2017:69 och KKO:2020:37 var några av de tilltalade i samma fall över 18 år, me- dan de andra var 17 år. I domsluten har domstolen valt betydligt strängare straff för de tilltalade som fyllt 18 år. Det kan alltså konstateras att det sker ett relativt stort hopp mellan unga vuxna och barn i Finland. Det kan föras argument kring både för- och nackdelarna med detta. Ska en individ straffas märkbart hårdare enbart för att den fyllt 18 år och således betraktas som vuxen? Nackdelen med detta tillvägagångssätt är att unga vuxna löper större risk att dömas till längre frihetsstraff, vilket ökar risken till fortsatt kriminalisering. Det positiva med systemet är att det medför god proportionalitet. Om en person är vuxen, straffas den personen som en vuxen. Det går egentligen inte att fastslå vilket land som är mest framgångsrikt beträffande hanteringen av ungdomar som begår brott. Detta var heller inte en av frågeställningarna i uppsatsen. Det är dock möjligt att detektera både fördelar och nackdelar i samtliga rättsordningar som undersökts.
För att besvara den fråga som ställdes i inledningen av uppsatsen, om Danmarks tillvägagångs- sätt verkligen kan anses vara ett föredöme, beror svaret på till vem frågan ställs. Barn och ung- domar som begår brott i Danmark döms i större utsträckning till fängelsestraff än vad som görs i Sverige och Finland. Vad som kan konstateras är att ungdomar inte återfaller i brott i större utsträckning i vare sig Sverige eller Finland fastän de kan påstås tillämpa mildare straff. Det ska dessutom anföras att återfall i brott och kriminaliseringsprocessen bottnar i fler aspekter än enbart påföljdsval och straffmätning. Mot denna bakgrund skulle det i framtiden vara av in- tresse att undersöka även dessa aspekter.
För att summera har studien visat att Sverige, Danmark och Finland är världsledande när det kommer till rättsstatlighet. Detta öppnar upp möjligheten att bedöma länderna som humana och trygga. Samtliga tre länder tillhandahåller en rad olika påföljder som särskilt är framtagna för barn och ungdomar. I och med detta kan det konstateras att jämförelseobjekten införlivat EU- rätten och barnkonventionen. I påföljdsvalen avsedda för ungdomar framgår tydligt de indivi- dualpreventiva ideologierna. Ungdomarna ska behandlas och recidiv ska förebyggas. Avseende straffmätning kan det konstateras att det finns särskilda regler i vederbörande rättsordningar. Tillämpning av dessa regler kan medföra en förmildrande straffmätning, i vart fall gällande barn under 18 år. Det är dock vid straffmätning de största skillnaderna systemen emellan kan detekteras.
Sverige kanske skulle gynnas av att införliva en mindre schablonmässig straffberäkning samt genom att skärpa straffen mot ungdomar en aning. Vad som saknats i det svenska systemet är ett straff som kan liknas med villkorlig dom såsom den ser ut i Danmark och Finland. Införandet av ungdomsövervakning torde dock fylla den luckan i lagen. Samtidigt borde Danmark even- tuellt se över hur det obestämda systemet för straffmätning påverkar förutsebarheten, samt se över andelen ungdomar som döms till fängelsestraff. I Finland finns det ingen egentlig motsva- righet till ungdomssanktion respektive sluten ungdomsvård. Då finska ungdomar begår grova brott döms de istället till fängelsestraff. Därmed kan det påstås att Finland saknar en frihetspå- följd som är särskilt anpassad för ungdomar. Det skulle även kunna påstås att Danmark också saknar en motsvarighet till sluten ungdomsvård eftersom ungdomssanktion endast kan väljas då straffvärdet maximalt uppgår till 18 månader. Slutligen ska anföras att de tre länderna, med fördel skulle kunna ta lärdom av varandras tillvägagångssätt.
Källförteckning
Litteratur
Böcker
Anners, Erik, Den europeiska rättens historia: några huvudlinjer, 1, 2, Tr., AWE/Geber, Stockholm, 1977.
Asp, Petter & Nuotio, Kimmo (red.), Konsten att rättsvetenskapa: den tysta kunskapen i juri- disk forskning, Iustus, Uppsala, 2004.
Asp, Petter & Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder, 2 u., Iustus, Uppsala, 2013. [cit. Asp & Ulväng]].
Bernt Fridthjof, Jan & Doublet R, David, Vitenskapsfilosofi for jurister – en innføring, 4 u., Fagbok- forraget Vigmostad & Bjørke-AS, Bergen, 2004. [cit. Fridthjof & Doublet].
Bogdan, Michael, Komparativ rättskunskap, 2 u., Nordstedts Juridik, Stockholm, 2003. [Cit. Bogdan].
Borgeke, Martin & Heidenborg, Mari, Att bestämma påföljd för brott, 3:3 u., Norstedts Juri- dik, Stockholm, 2016. [cit. Borgeke].
Boucht, Johan & Frände, Jan, Finsk Straffrätt - Grundkurs i straffrättens allmänna läror, Po- lisyrkeshögskolans publikationer, läroböcker 30/2020, PunaMusta Oy, Tammerfors, 2020. [cit. Boucht & Frände].
De Cruz, Peter, Comparative law in a changing world, 3 u., Routledge-Cavendish, London & New York, 2007. [cit. De Cruz].
Frände, Dan, Allmän Straffrätt, 4 u., Forum Iurus, Helsingfors, 2012. [cit. Frände]. Frände, Dan, Finsk straffprocessrätt, Edita, Helsingfors, 2009. [cit. Frände finsk straffpro- cessrätt].
Gade, Mette & Kramer, Inge, Erhvervsret finans, 2 u., Trojka, Köpenhamn, 2020.
Graunbøl, Monrad Hans., Kielstrup, Bo., Muiluvuori, Marja-Lisa., Baldursson, Erlendur Si- gurður., Guðmundsdóttir, Hafdís., Kristoffersen, Ragnar., Krantz, Lars & Lindstén, Karin, Re- tur – En nordisk undersøgelse af recidiv blandt klienter i kriminalforsorgen, Bjerch Trykkeri AS, Oslo, 2010. [cit. Graunbøl., et al].
Institut for Menneskerettigheder, Børnekonventionens Vigtigste Fremskridt I Danmark, Sep- tember, 2019.
Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 6 u., Nordstedts juridik, Visby, 2020. [cit. Jareborg & Zila].
Kaldal, Anna & Sjöberg, Gustaf, Vetenskapskrav på uppsatser i rättsvetenskap – handfasta tips, Jure AB, Stockholm, 2018.
Langsted, Lars B., Peter, Garde & Vagn, Greve, Criminal Law in Denmark, 4 u., Kluwer Law International, Haag, 2014. [cit. Langsted., et al.].
Lesaffer, Randall, European legal history: a cultural and political perspective, Cambridge University Press, Cambridge, 2009. [cit. Lesaffer].
Nääv, Maria & Zamboni, Mauro, Juridisk metodlära, 2 u., Studentlitteratur, Lund, 2018. [cit. Nääv & Zamboni].
Singer, Anna, Barns rätt, 1:2 u., Iustus, Uppsala, 2017. [cit. Singer].
Strömholm, Stig, Rätt, Rättskällor och Rättstillämpning – En lärobok i allmän rättslära, 5:3 u., Nordstedts Juridik, Vanda, 2013. [cit. Strömholm].
Toftegaard Nielsen, Gorm, Strafferet 1 – Ansvaret, 4 u., Jurist- og Økonomforbundets Forlag, Köpen- hamn, 2013.
Toftegaard Nielsen, Gorm, Strafferet 2 – Sanktionerne, 4 u., Jurist- og Økonomforbundets Forlag, Köpenhamn, 2014. [cit. Toftegaard sanktionerne].
Vestergaard, Jørn, Strafferetlige sanktioner, 2 u., Gjellerup, Köpenhamn, 2017. [cit. Vestergaard]. Zweigert, Konrad & Kötz, Hein, Introduction to comparative law, 3 rev. u., Clarendon, Ox- ford, 1998. [cit. Zweigert & Kötz].
Artiklar
Bernitz, Ulf, What is Scandinavian Law?, Stockholm Institute for Scandianvian Law, 1957- 2009, vol. 50, 2007, s. 13-30. [cit. Bernitz].
Hjertstedt, Mattias, Beskrivningar av rättsdogmatisk metod: om innehållet i metodavsnitt vid använd- ning av ett rättsdogmatiskt tillvägagångssätt In: Ruth Mannelqvist, Staffan Ingmanson, Carin Ulan- der-Wänman (ed.), Festskrift till Örjan Edström (pp. 165-173). Juridiska institutionen, Umeå universi- tet, Umeå, 2019. [cit. Hjerstedt].
Husa, Jaakko, Guarding the Constitutionality of Laws in the Nordic Countries: A Compara- tive Perspective, The American Journal of Comparative Law, vol. 48, no. 3, pp. 345–381, 2000. [cit. Husa].
Joseph, Dainow, The Civil Law and the Common Law: Some Points of Comparison, American Jour- nal of Comparative Law, vol. 15, no. 3, s. 419-435, 1967.
Lappi-Seppäla, Tapio, Imprisonment and Penal Policy in Finland, Scandinavian Studies in Law, Vol. 54, Criminal Law, 2009. s. 333-379. [cit. Lappi-Seppäla].
Melz, Peter, Lagtolkningsmetoder - ytterligare synpunkter i anledning av ett nytt rättsfall, Skattenytt, nr. 3, s. 138-142, 1993.
Nelken, David, Towards a Sociology of Legal Adaptation - Adapting Legal Cultures, Ed. Da- vid Nelken and Johannes Feest, Hart Publishing, London, 2001.
Orderkerk, Marieke, The need for a Methodological Framework for Comparative Legal Re- search, Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht, s. 619-621, 2015. [cit. Orderkerk].
Reitz, John C, How to do comparative law, The American Journal of Comparative Law, Vol. 46, Is- sue 4, s. 617–636, 1998. [cit. Reitz].
Träskman, Per, Brottslighet Och Brottskontroll I Finland Och De Andra Nordiska länderna: Banbry- tare Eller eftersläntrare?, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 102 (2), 2015.
Vesterhav, Daniel & Korsell, Lars, Kriminella nätverk och grupperingar - Polisers bild av maktstrukturer och marknader, Rapport 2016:12, Brottsförebyggande rådet, 2016. [cit. Vesterhav & Korsell].
Offentligt tryck
EUEuropeiska kommissionen, Meddelande från kommissionen till europaparlamentet och rådet – En ny EU-ram för att stärka rättsstatsprincipen. Strasbourg den 11.3.2014 COM (2014) 158 final.
Sverige
Brottsförebyggande rådet, Påföljdssystemet för unga lagöverträdare - BRÅ-rapport 2000:7, Tierp, 2000. [cit. BRÅ 2000:7].
Ds 1997:32 Påföljder för unga lagöverträdare.
Nationella operativa avdelningen, Utsatta områden – Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen, Underrättelseenheten, 2017. [cit. NOA 2017].
Polismyndigheten, Polisens rapport om organiserad brottslighet 2015, Nationella operativa avdelningen, Stockholm, 2015.
Prop. 1964:10 Särskilda inskränkningar i åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare. Prop. 1987/88:120 Om ändring i brottsbalken (straffmätning och påföljdsval).
Prop. 2005/06:165 Ingripanden mot unga lagöverträdare. Prop. 2014/15:25 Tydligare reaktioner på ungas brottslighet. Prop. 2019/20:118 Ungdomsövervakning.
Socialstyrelsen, Barn och unga som begår brott – handbok för socialtjänsten, Atta 45 Tryck- eri AB, 2020.
SOU 2002:26 Frigivning från livstidsstraff.
SOU 2018:85 Slopad straffrabatt för unga myndiga. Finland
Brottpåföljdsmyndigheten, Statistisk årsbok 2019, Rikosseuraamus, 2019.
Brottspåföljdsmyndigheten, Övervakning av villkorligt fängelse för unga, Rikosseuraamuslaitos, 2015.
RP 54/2010 rd, Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändring av 2 c kap. i strafflagen
RP 120/2018 rd, Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av 6 kap. 10 § i strafflagen, av lagen om verkställighet av samhällspåföljder och vissa andra la- gar.
Danmark
BKG 2020-09-29 nr 1413, Bekendtgørelse 2020-09-29 nr. 1413 om behandlingen af 15–17- årige, der anbringes i kriminalforsorgens institutioner.
Kriminalforsorgen, Kriminalforsorgens recidivstatistik 2015, Direktoratet for Kriminalforsor- gen Koncernledelsessekretariatet Koncern Jura og Statistik, 2016.
Lovforslag nr. L 164, Forslag til Lov om ændring af straffeloven, retsplejeloven og lov om erstatning fra staten til ofre for forbrydelser (Ungdomskriminalitet).
VEJ nr 153 af 22/09/1987, Vejledning om udarbejdelse af administrative forskrifter (* 1). VEJ nr 9766 af 11/09/2018, Vejledning om løsladelse af dømte, der udstår fængselsstraf (løsladelsesvejledningen).
Ungdomskommissionens bet. 1508/2009 om indsatsen mod ungdomskriminalitet.
Rättsfall
Europadomstolen
Europadomstolens dom av den 20 januari 2009 i mål nr 70337/01, Güveç mot Turkiet. Sverige NJA 2000 s. 314. NJA 2000 s. 421. NJA 2001 s. 913. NJA 2015 s. 658. NJA 2015 s. 1024. Finland KKO:2013:31. KKO:2014:60. KKO:2017:69. KKO:2020:37. Danmark Højesteret: U 2016.3880 U.2017.1106. U.2018.1248. Landsrett:
Ø.L.D.S-2048-14, Østre Landsret Dom. november 2014 i anke 21. afd. S-2048-14.
Författningar
Internationella
EU
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- heterna. (EKMR).
Europaparlamentets och rådets direktiv (eu) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhets- garantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. (direktivet om rättssäkerhetsgarantier för barn).
Sverige
Rättegångsbalken (1942:740). Brottsbalken (1962:700) (BrB).
Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. (LUL). Lag (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid.
Fängelselag (2010:610). Danmark
Straffeloven (LBKG 2019-09-17 nr 976) (Strl).
Lov om bekæmpelse af ungdomskriminalitet (LOV nr 1705 af 27/12/2018) (LBU). Finland
Strafflagen (39/1889) (SL).
Lag om rättegång i brottmål (11.7.1997/689) (BRL). Fängelselag (23.9.2005/767).
Lagen om verkställighet av samhällspåföljder (10.4.2015/400).