I detta avsnitt relateras de två delstudierna till varandra och studiens empiri diskuteras utifrån syfte och frågeställningar. Efter detta följer en konklusion som sammanfattar studiens slutsatser och huvudsakliga resultat samt tankar om fortsatt forskning.
8.1 Diskussion
I denna studie har vi utgått ifrån syftet att undersöka hur och om förskollärare och barnskötare arbetar med normkreativitet i förskolan, samt om yrkesgrupperna förskollärare och barnskötare skiljer sig åt i detta. De frågeställningar vi har sökt besvara genom studien är “Arbetar pedagogerna normkreativt?”, “Hur arbetar pedagogerna normkreativt?” och “Skiljer medvetenhet och arbete med normkreativitet sig åt mellan barnskötare och förskollärare?”. Studien utgår ifrån två delstudier där delstudie, ett består av förskollärare som respondenter och delstudie två består av barnskötare som respondenter.
Med koppling till vår teoretiska utgångspunkt kan vi utifrån intervjusvaren dra slutsatsen att både förskollärare och barnskötare anser att de är en stor del av normbygget och den sociala konstruktionen av normer på förskolan. Pedagogerna var medvetna om att deras handlingar påverkade individens identitet och syn på samhället. Detta skriver Hwang och Nilsson om genom att individens identitet inte är objektiv utan är alltid under konstruktion genom nya erfarenheter av omgivningen, i detta fall förskolan och pedagogerna. De menar att allt som påverkar individen socialt utgör sociala konstruktioner, till exempel vilka erfarenheter individen (2011, s.74–75). Får följaktligen hade pedagogerna en medvetenhet om deras viktiga position i barnens uppfattning av normer.
Pedagogernas svar indikerar att de till viss del var medvetna och arbetade med att ge barnen erfarenheter som vidgade normer och gjorde de till goda demokratiska medborgare. Taguchi nämner att för att socialt konstruera normer i förskolan måste pedagogerna se förhållningssätt, miljö och barnen som något föränderligt. författaren menar att verksamheterna och individerna som ingått i den dagliga verksamheten är föränderliga och att pedagogerna därför har viss makt att styra detta både medvetet och omedvetet (2013, s. 29–31). Utifrån vår tolkning av intervjusvaren fanns det en viss medvetenhet hos pedagogerna om att de var viktiga aktörer i det sociala konstruktionsbygget av normer på förskolan. Men intervjusvaren indikerade även att pedagogerna saknar en medvetenhet för den omedvetna delen av normbygget, som de agerar efter utifrån egna tidigare erfarenheter. För att få en förståelse för dessa omedvetna handlingar bör pedagogerna, enligt Hjertström Lappalainen och Wojahn, få tillfälle att reflektera över dessa handlingar i verksamheten både själv och tillsammans med andra, för att kunna förändra detta agerande och istället vidga normer (2019, s. 205–206). Respondenternas svar implicerade att både barnskötare och förskollärare arbetade grundläggande men inte fördjupat med normkreativitet. Vi kunde
46
dock se en osäkerhet hos båda yrkesgrupperna om vad ett normkreativt arbetssätt innebar och respondenterna upplevde svårigheter med hur man arbetade med detta i förskolan. Den stora skillnaden vi kunde urskilja från respondenternas svar var att förskollärare hade en bredare förståelse och reflekterade över sitt eget arbetssätt på ett sätt som barnskötarna hade svårigheter med. Trots att pedagogerna inte kunde beskriva vad begreppet normkreativitet betyder kunde vi ändå, enligt vår tolkning av deras utsagor, se att de arbetade med normkreativ pedagogik i förskolans verksamhet till viss del.
Både förskollärare och barnskötare beskrev hur de arbetade med att förmedla goda värderingar till barnen och att de ville vara goda förebilder, detta genom att tänka på sitt eget verbala och kroppsliga språkande, de reaktioner och den respons de ger barnen. Björklund menar att användandet av detta arbetssätt i vardagen (medvetenheten av vad man som pedagog för vidare genom språk, bemötande och reaktioner) leder till en förändring och vidgande av normer i förskolan, barngruppen och i längden samhället (2019, s. 137–138). Utöver detta indikerar intervjusvaren att förskollärarna fördjupade sig ytterligare, närmare bestämt gav de konkreta exempel på deras normkreativa arbetssätt. I exemplen berättar förskollärarna hur de använder sig av miljön och materialet på förskolan för att vidga normerna. Johansson uttrycker hur de etiska värdena och normerna växer fram och manifesteras genom miljön och de sociala och kulturella förhållandena (2008, s. 15). De skillnader vi tyckte oss se mellan barnskötare och förskollärares beskrivningar av arbetet med vidgande av normer, kan kopplas till deras olika utbildningar men även till läroplanens fokus på förskollärares större pedagogiska ansvar (Lpfö18, 2018). Vi fick en inblick i barnskötarnas utbildning av en av respondenterna som menade att de inte hade haft någon utbildning inom normkreativitet eller normer. Även förskollärarnas svar vittnar om bristande utbildning inom detta. Enligt läroplanen är det arbetslagets och förskolans ansvar att aktivt arbeta normkreativt (Lpfö18, s. 12). Även barnkonventionen förtydligar att alla pedagoger på förskolan ska arbeta med att vidga normer, och barnkonventionen ger även exempel på vilka normer man bör vidga, såsom genus, könsnormer och normer med koppling till olika religioner och etniciteter (1989, s. 29). Eftersom styrdokumenten trycker mycket på arbetet med vidgande av normer är det ett viktigt resultat av vår studie att så få av de pedagoger som ingick i studien arbetar aktivt och fördjupat med detta. Enligt Salmson och Ivarsson är det första steget för arbetet med normkreativitet att uppmärksamma normer för sig själv och skapa sig kunskap och en medvetenhet om normer och arbetet med att vidga dessa (2015, s. 34–35). Eftersom pedagogernas svar visade att de saknade denna kunskap skapas svårigheter med att börja arbeta normkreativt utan kompletterande utbildning. Vi ser ett behov av att förskolor bör erbjuda alla pedagoger som aktivt arbetar i verksamheten utbildning inom ett normkreativt arbetssätt.
47
8.2 Konklusion
Utifrån den insamlade empirin från intervjuerna kunde vi se att begreppet normkreativitet var ett nytt begrepp för majoriteten av respondenterna. I vissa fall framgick det även att det var ett begrepp de aldrig tidigare hade påträffat varken under sina verksamma år i förskolan eller under sin utbildning. Studiens resultat indikerar att förskollärarna har en djupare medvetenhet än barnskötarna angående arbetet med normkreativitet i förskolan. Trots detta har även förskollärare bristande kunskaper inom ämnet. Studien visar även att samtliga pedagoger arbetar normkreativt till en viss grad, men att barnskötarna hade större svårigheter än förskollärarna att beskriva om, hur och varför de arbetar normkreativt. I resultatet framkommer, utifrån vår tolkning av riktlinjer och styrdokument som pedagoger är skyldiga att arbeta mot, en tendens till oroväckande yttringar i pedagogernas kunskap om arbete med normer och vidgande av dessa, eftersom studien visar att pedagogerna saknar kunskap inom detta. Vilket rimligtvis innebär de inte fullt ut kan arbeta efter målen i styrdokumenten. Studien visar även att samtliga pedagoger vill ha och behöver kompletterande utbildning i normkreativt pedagogiskt arbete. Vår tolkning är att det är rimligt att det är förskolans ansvar att erbjuda denna fortbildning till sin personal så att personalen har möjlighet att arbeta aktivt med dessa mål om normer och vidgande av dessa utifrån styrdokumenten. I denna studie har kvalitativa intervjuer använts, som endast undersöker pedagogernas uppfattning av normkreativitet och arbetssätt om detta. För fortsatt forskning i ämnet hade etnografiska studier varit av intresse, för att få en inblick i hur pedagogerna agerar istället för pedagogernas uppfattningar. Vidare skulle studien kunna indikera att pedagoger i allmänhet saknar kunskap om normkreativitet och normkreativt pedagogiskt arbete. För att verifiera detta krävs emellertid mer omfattande studier.
48