Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur föräldrar resonerar kring genus och
barnuppfostran – ett ämne som gett upphov till mycket debatt i svensk dags- och kvällspress.
Frågeställningarna för uppsatsen har formulerats utifrån en vilja att ta reda på hur föräldrar tänker kring genus och blev därmed; hur resonerar föräldrar med barn i åldrarna 1–5 år kring genus och om föräldrarna gör aktiva val för sina barn som handlar om att bryta, eller följa, könsnormer.
Ett av studiens huvudresultat är att majoriteten av föräldrarna anser sig vara öppna för att barnen ska få ägna sig åt aktiviteter och lekar som traditionellt sett har kopplats ihop med det motsatta könet. Även kläder och accessoarer menade de flesta föräldrar vara fritt för barnet att välja själv vad hen vill ha på sig. En brännande punkt visade sig vara ”det fria valet” i mötet med förskolan. De som förespråkade så kallade könsöverskridande kläder, accessoarer och praktiker upplevde en begränsning gällande detta i relation till förskolorna. I intervjuerna formulerar sig föräldrarna ofta om detta i termer av att ”samhället inte accepterar” en pojke
med nagellack eller klänning. Genom tendensen att tillskriva samhället, det vill säga andra föräldrar, barn och förskolan, de bakåtsträvande handlingarna och åsikterna förskjuts ansvaret från föräldrarna till ”samhället”. Detta kännetecknade även den enda intervjun där motsatt åsikt uttrycktes – ”samhället går för långt” i normkritiskt tänkande kring kön.
I linje med tidigare forskning (Ambjörnsson 2011) utgjorde kläder och färger en central aspekt av föräldrarnas resonemang. Liksom föräldrarna i Ambjörnssons studie, gav föräldrarna i vår studie uttryck för ett större motstånd i att klä pojkar i ”flickkläder” än tvärtom. Till skillnad från Ambjörnssons intervjuer, där ämnet pojkar i flickkläder var närmast otalbart, var det i vår studie snarare ett ständigt återkommande ämne. Ambjörnsson intervjuade Stockholmsbaserade föräldrar för lite mer än tio år sen. Under de senaste tio åren har vi sett att debatten om barn och genus tagit allt större plats i det allmänna samtalet.
Precis som Nordberg finner i sin studie att männen är öppna för att göra sådant som anses konventionellt kvinnligt så länge det inte slår över och blir för feminint (Nordberg, 2004) vill inte föräldrarna utsätta sina pojkar för alltför feminina uttryckssätt. Dessa är i detta fall inte aktiviteter, utan kläder. Det går även att i intervjuerna återfinna att det för föräldrarna känns mer okej att klä sina flickor i kläder som för tankarna till det maskulina. Detta tyder på att det finns en föreställning om feminina egenskaper som mindre eftersträvansvärda och att man som förälder till en pojke då känner ett motstånd till att låta sina barn förknippas med det feminina. Att föräldrar till flickor är mer öppna till att klä sina döttrar i maskulina kläder handlar då inte om att de som personer är mer öppensinnade utan att det maskulina är mer allmänt accepterat, för båda könen. Det är inte omöjligt att detta reflekterar kvinnans ställning i samhället som trots kontexten, ett jämställt land och en välutbildad storstadsbefolkning, fortfarande har en svagare position och lägre ställning i samhället.
I denna intervjustudie finner vi även att föräldrarna som deltagit menar att reproduktion av genus till största del sker i hemmet och att de tror att barnen tar efter föräldrarnas genustänk då de spenderar mycket tid med sina föräldrar. Detta går i enlighet med Halpern & Perry- Jenkins (2015) forskning om hur föräldrar för vidare sina genusattityder till sina barn genom att barnen internaliserar de könsbestämda förväntningarna som finns på dem i hemmet.
Halpern & Perry-Jenkins slutsats att könsuppdelningen av hushållssysslor är viktig för hur barnet kommer att socialiseras in i familjens genusideologi bekräftas i viss mån även i denna studie.
Föräldrarna i studien återger i intervjuerna att de märkt att deras barn tenderar att ta efter och göra likadant som föräldrarna, oavsett aktivitet eller syssla.
En central del av teorin om symbolisk interaktionism handlar om meningsskapande. Blumer (1986) menar på att individens handlande påverkar andra individer runt omkring och dess förståelse för omvärlden. Även detta är i linje med föräldrarnas handlingar och uppdelning av hushållssysslor då de menar att barnen tar efter föräldrarna i deras agerande. Föräldrar med barn så små som ett år uttrycker i intervjuerna att barnen börjar härma föräldrarna med sysslor. Detta är ytterligare ett exempel på vilken påverkan föräldrarna menar att de har på sina barn.
Föräldrarna framställer sig själva som mer progressiva än det övriga samhället genom att framhäva vikten av att låta barnen agera tämligen fritt och icke könsnormativt i hemmet.
Detta för att sedan sätta upp regler kring hur barnen ska klä sig på förskolan med argument om att det är förskolan som sätter stopp för barnens fria val. Som förälder förflyttar eller förskjuter man då ansvaret om att låta barn välja kläder, stilar och intressen till förskolan.
Föräldrarna tillskriver även kön en mening genom att de tillåter flickor att välja fritt, oavsett om det är en “pojktröja” eller inte, men för pojkarna begränsar föräldrarna alternativen med argument om att ”de kommer bli utsatta”. Den mening föräldrarna tillskriver kön bygger de på de egna erfarenheterna av förskolan och de egna barnen (Blumer, 1986).
Bland de intervjuade föräldrarna framkom att deras uppfattning om hur kön görs primärt går att återfinna i samhället samt biologiska förklaringar. Den respondent som menar att det är biologiskt hänvisar till nedärvda egenskaper i vårt DNA samt historien. De som däremot menar att samhället har störst roll för hur kön görs hänvisar till “samhället”, som utifrån vår analys av intervjuerna utgörs av förskolan och skolan.
Denna studie synliggör hur föräldrar förhandlar med samtida diskurser, här finns en paradox där ena sidan är normbrytande och andra sidan normreproducerande. Föräldrarna uttrycker att det är samhället som för vidare attityder till barn, dels genom media men även genom
vännerna på förskolan/skolan samt att en gemensam uppfattning om att deras egen samt samhällets syn på jämställdhet spelar stor roll för barnens uppfattning om könsroller och normer. Sammanfattningsvis utgör materialet i denna studie, det vill säga intervjuerna, exempel på hur görandet av kön uppfattas, och reproduceras, bland småbarnsföräldrar. Det är tydligt att tankar om barnens bästa, och att de kan beskyddas, är centralt för hur föräldrarna resonerar kring just kön och olika könsgöranden.
5.1 Kritisk diskussion och framtida forskning
I urvalet som gjordes för att kunna besvara frågeställningarna togs ingen hänsyn till vilka kön barnen till föräldrarna hade då vi inte tänkte att det skulle ha någon påverkan på hur
föräldrarna agerade. I efterhand med intervjuerna genomförda samt efter en del forskning om ämnet inser vi att det hade varit bättre att ha en jämnare fördelning av pojk- och flickföräldrar.
I studien är det övervägande pojkföräldrar som deltagit och de som haft döttrar har även haft söner. Att det var en majoritet pojkföräldrar med i studien har bidragit till att studien tenderat att fokusera mycket kring just pojkar och dess kläder utifrån ett perspektiv som pojkföräldrar.
Det hade varit intressant att även ha föräldrar till enbart flickor för att få en bild av hur de resonerar kring barnens intressen och egenskaper.
De föräldrar som haft ett barn av varje kön, vilket är två i vår studie, har menat på att det är stora skillnader mellan pojken och flickan och har tillskrivit barnen egenskaper som går i linje med traditionella könsnormerna. I en större studie hade det därför varit intressant att intervjua fler föräldrar och specificera frågeställningen till att handla om just föräldrar med två barn av varje kön och undersöka hur de föräldrarna gör genus.