Kläder och könsnormer

I intervjuerna går det att urskilja ännu ett tema som återkommer i alla samtal med föräldrarna.

Detta är hur man som förälder väljer att agera när det kommer till kläder och dylikt som kan anses vara könsnormsöverskridande. Detta bekräftar vad tidigare studier visar (Ambjörnsson, 2011), nämligen att klädernas symboliska betydelser aktualiseras i föräldrars tänkande och handlande. I sex av sju intervjuer menar respondenterna att de är öppna för att välja färger, mönster och snitt på kläder som kan köpas på motsatt köns avdelning i affären, men att samhället sätter stopp för att låta barnen gå till förskolan eller skolan i dessa kläder.

Äldsta pojken hade en period då han gillade My little pony, då köpte jag My little pony-t-shirtarna och dom hängde ju på flickavdelningen. Vissa av dom hade ju puffärm och då sa jag det att just på grund av hur samhället ser ut, att om man går till första klass med puffärmar kommer dom reta honom. De retade honom redan tillräckligt mycket för att han tyckte om My little pony […] Men puffärmarna fick stanna hemma och det på grund av hur samhället ser ut. Och det har liksom ingenting med att jag inte skulle kunna sätta på mina barn det utan det är för att jag inte skulle vilja utsätta mina barn för… Jag skulle kunna klä på mina barn vad som helst men just för att det inte är socialt accepterat i samhället skonar jag dom den delen för att inte behöva bli utsatta för det (Filippa).

Av citatet går det att utläsa att Filippas son blev mobbad i skolan på grund av att han gillade My little pony. Dessa erfarenheter ledde till valet att inte klä sonen i “tjejkläder”. Flera föräldrar gav uttryck för att de ville skydda sina barn från ”reaktioner” eller från att något

”kommer hända” om barnen bär kläder från tjejavdelningen.

Det är för att man vet vad som kommer hända i skolan och händer det i skolan då blir det konsekvenser. Tyvärr (Erik).

Jag skulle nog tänka mycket på vad som skulle hända om han bar det till förskolan och vad han skulle få för reaktioner från sina kompisar och jag tror att det är det mycket som handlar om att jag skulle vilja skydda honom (Sara).

Dessa beskyddande praktiker, i samband med klädval, var alltså ett återkommande mönster bland flera av föräldrarna. Erik menar att han skulle skydda sin son genom att säkerställa att ospecificerade konsekvenser skulle komma att verkställas om sonen skulle bli mobbad i skolan. Liksom Filippa uttrycker Sara i citatet ovan att hon vill skydda sin son från

kompisarnas reaktioner. Även Zoran uttrycker en rädsla för att hans son skulle bli mobbad på grund av klädval och att föräldrarna därför begränsar barnen i sina klädval utanför hemmet:

Jag är ju uppväxt på ett helt annat sätt i och med min kultur och religion som katolik. Men sen skulle jag självklart även tänka på vad andra barn skulle tänka eller säga om han kommer med tjejkläder.

Såklart man skulle bli nervös för det. Alltså nervös att han skulle bli mobbad, utfryst, retad, det är ju ens mardröm att det skulle bli så med ens barn. Att det ska hända på förskolan, fritids skolan och överallt i samhället (Zoran).

I citaten ovan talar alla föräldrar om samhället och dess påverkan på barnen, men specificerar inte vad samhället består av eller vad det är med samhället som gör att de inte väljer att sätta på sina barn vissa typer av kläder. Av citaten ovan att döma kan en parallell dock göras mellan andra barn på förskolan och “samhället”. Barnen på förskolan och skolan verkar i föräldrarnas mening vara de som representerar samhällets förtryckande normer. Förskolan blir alltså en plats där rådande könsnormer gäller och reproduceras. Att föräldrarna upplevde det

svårt att ”bryta” detta blev tydligt, inte minst för att de förutsåg olika risker för barnet med det.

Endast en av respondenterna, Lisa, har en son som inte börjat i förskolan än. Hon är också den enda föräldern som svarade att hon kan tänka sig låta barnet gå till förskolan i det sonen önskat ha på sig:

Om han skulle få välja det själv? Ja! Ja absolut. Han ska ju absolut få ha en fri vilja och ta det han vill ha, absolut (Lisa).

Detta är intressant om man återigen ser kopplingen mellan barnen på förskolan och det föräldrarna kallar “samhället”. Lisa har inte än kommit i kontakt med de andra barnen på förskolan och därmed inte heller upplevt ett motstånd från ”samhället”, eller de andra barnen.

Att hon är säker på att hon skulle låta sin son gå till förskolan i de kläder han valt kan ha en koppling till att hon inte upplevt det som de andra föräldrarna menar att de vill skydda sina barn ifrån.

Filippa och Erik har en son som gillar att sminka sig hemma och både Filippa och Erik anser sig vara tillåtande när det kommer till sådana saker i hemmet. Däremot vill de inte att sonen går med smink till skolan:

Här hemma får han ju knalla omkring med läppstift och nagellack och alltihop. Nagellack har han ju haft hela tiden och liksom fått gå sminkad här hemma när han tyckt att det varit kul men inte liksom ute just för att han inte ska bli utsatt (Filippa).

Citatet ovan indikerar Filippas och Eriks inställning till hemmet som en tillåtande frizon där sonen tillåts göra vad som helst. Utanför dörren sätter dock det mindre tillåtande samhället stopp för Filippas och Eriks öppenhet för könsöverskridande uttryck med argumentet “för att han inte ska bli utsatt”.

Liksom Filippa och Erik, framhöll majoriteten av föräldrarna sig själva som öppna för att bryta könsnormer kopplat till barnens kläder och aktiviteter, men gränsdragningar gjordes gentemot att göra detta på förskolan. När det kommer till val av kläder på förskolan väljer de aktivt att följa könsnormer avseende kläder och andra identitetsuttryck. Detta förklarade föräldrarna genom att ge exempel på tidigare erfarenheter från förskolan men också genom att hänvisa till samhället som icke-accepterande.

Endast en av föräldrarna, Martin, uttryckte en ståndpunkt som avvek från resten av

föräldrarna: hans son skulle inte få bära klänning eller nagellack över huvud taget även om sonen skulle vilja det. Att leka med dockor var okej men markerade också en sorts gräns för

vilka könsöverskridande praktiker han godkände för sin son. Till skillnad från de andra deltagarna i studien anser Martin att samhället och förskolan “går för långt” med genus och könsnormer, han upplever att förskolan vill att pojkar ska bli flickor och att flickor ska bli pojkar. Det framgår att han tycker att detta är en negativ utveckling och överdrift.

Zoran har liknande tankar som Martin och menar att samhället försöker göra så att flickor ska leka med pojkleksaker och att pojkar ska leka med flickleksaker, även här representerar förskolan “samhället”. Till skillnad från Martin, ger Zoran inte uttryck för att detta är

överdrivet eller något negativt. Däremot upplever han, liksom samtliga respondenter, att detta sätt att tänka kring kön är en pågående förändring:

Jag tror det var mer att samhället hade åsikter om hur pojkar och flickor lekte förut, men idag är det nog mer annorlunda. Jag tror att samhället försöker mer att dom ska leka med likadana leksaker, pojkar med flickleksaker och flickor med pojkleksaker. Jag tror bara det, alltså jag har hört vad andra pratar om och hur det är på förskolan och så liksom. Förut kan jag tänka mig att om en pojke målade naglarna, för typ 15 år sen, så var det väldigt tabu. Idag är det inte alls lika tabu. Visst finns det fortfarande folk som tycker att det är mindre accepterat men det är en liten del (Zoran).

Även Martin menar på att samhället har förändrats, dock till något han inte uppskattar:

Det här jävla samhället vi lever i idag är ju tvärtom. Här vill man ju att pojkar ska bli flickor och att flickor ska bli pojkar det är ju det man skapar idag! Allt det här med genus och skit…då är det ju som på förskolan liksom. Du ska ha klänning, det är bra att pojkar har klänning, men vad fan, vadå bra att pojkar har klänning? (Martin).

Liksom majoriteten av respondenterna, menar Martin på att samhället och förskolan på ett eller annat vis påverkar deras val och har fått dem att gå emot sina egna övertygelser om de kläder de vill klä sina barn i. Skillnaden mellan Martin och de andra respondenterna är att deras upplevelser är tvärtom.

Sammantaget av alla intervjuer går det att urskilja att just kläder är det föräldrarna i studien anser vara det ämne som väcker starka känslor och verkar vara viktigast. Genom att föräldrarna stämplar kläder som “flickkläder” respektive “pojkkläder” kan en

förståelse fås kring vilken mening kläderna tillskrivs (Blumer, 1986).

Leksaker och aktiviteter väcker inte lika stor diskussion bland föräldrarna och alla är överens om att det är okej för barnen att leka med typiskt “tjejiga” eller “killiga” leksaker, oavsett om de gör det eller inte.

I enlighet med Fanny Ambjörnssons resultat i boken Rosa - den farliga färgen pratar många i vår intervju om kläder och menar att de är öppna för att klä sina barn i kläder som specifikt

riktar sig åt det andra könet men att det sedan sällan är så att det efterlevs då föräldrarna hellre väljer att klä sina barn i kläder som stämmer överens med de rådande samhällsnormerna.

Även Ambjörnssons resultat att det tar emot mer att klä pojkar i “flickkläder” än flickor i

“pojkkläder” återfinns i vår studie. Sara tog bland annat upp detta i sin intervju:

Vi säger nu att skulle hon vilja ha en Spidermantröja, vi säger bara så som ett exempel, ja alltså det skulle hon få ha för det känns inte som att det skulle bli samma reaktion som om min son skulle komma med klänning till förskolan. Det känns liksom som att det är mer okej att till exempel en tjej kommer med en Spidermantröja än att en kille kommer med klänning eller med rosa eller blommigt eller vad som som, men det är ju, eller det känns ju som att det är samhällsnormer som skapat det här, det kommer ju därifrån. Jag tror faktiskt inte det skulle bli samma reaktion om det var en flicka som kom med “pojkiga” kläder. Jag tror inte det skulle bli samma reaktion om det hade varit tvärtom (Sara).

Sara menar att det är mindre accepterat att en pojke kommer med typiska tjejkläder till förskolan än att en tjej kommer med pojkkläder. Även Zoran uttryckte det som att det för honom skulle vara mer accepterat om en flicka var “pojkig” än om pojken skulle vara

“flickig”.

Jag skulle nog haft det lättare att acceptera om min flicka skulle klä sig i blått än om att min son skulle klä sig i rosa för att jag tror att när jag var liten var det konstigt att en pojke lekte barbie och sånt men om en flicka lekte med bilar var det inte alls konstigt på samma sätt. En pojkflicka är inte lika konstigt hon e ju liksom en flicka, pojkflicka du vet vad jag menar. Hon gillar sånt, asså killsaker och det är inte lika konstigt. Medans om en pojke leker med en barbie är det tjejigt och feminint och då skulle andra barn reta pojken och så självklart. Flickan skulle inte bli retad i samma utsträckning.

En flicka som är pojkig skulle ha lättare att försvara sig med tanke på att hon är lite tuffare då, som en pojke är haha, än om en pojke skulle klä sig i tjejkläder och leka med tjejsaker så skulle han inte ha lika lätt att försvara sig för då är han lite mer tjejig eller vad man ska säga (Zoran).

Utifrån Zorans egna erfarenhet från när han själv var yngre så upplevdes pojkar som konstiga om de lekte med en Barbie. Flickor som däremot lekte med bilar var inte alls lika konstigt, de sågs istället som tuffa. En intressant jämförelse kan här göras med Ambjörnssons studie, där hon noterade att föräldrarna inte pratade om fenomenet pojkar i flickkläder eftersom det var så otänkbart att ämnet knappt kom på tal. Idag, tio år senare, är detta däremot något som uppkommer i nästan samtliga intervjuer som en sorts ”brännande” fråga.

En förklaring till att ämnet diskuteras idag kan vara en ökad acceptans för friare uttryck i exempelvis form av kläder. Detta kan ha lett till en förändring i den vedertagna normen om kläder uppdelade efter kön och en ökad efterfrågan på könsneutrala kläder. I enlighet med symbolisk interaktionism kan därmed den symbol som könsnormativa kläder utgör ha fått en

ny mening av individerna, i detta fall föräldrarna (Blumer, 1986). Även den allmänna debatten om genus och barn (se till exempel Sjöström, 2009; Näslund, 2020) kan ha bidragit till en ökad medvetenhet bland småbarnsföräldrar.