Men puffärmarna fick stanna hemma

Sociologiska Institutionen

Kandidatuppsats i sociologi, 15 h.p.

Vt 2021

Handledare: Madeleine Eriksson

”Men puffärmarna fick stanna hemma”

En intervjustudie med småbarnsföräldrar om könsnormer och barnuppfostran

Ramina Buco Kiyorkis & Alice Lindborg

Sammanfattning

Syftet med denna studie är att undersöka hur småbarnsföräldrar i medelklassområden i Stockholm resonerar kring det ständigt aktuella ämnet könsnormer och barnuppfostran.

Sverige rankas ofta som ett av de mest jämställda länderna, men ojämställdhet finns

fortfarande inom många olika sektorer i samhället – något som delvis kan kopplas till hur kön görs redan i småbarnsåldern. De stereotypa könsrollerna finns kvar och mycket av det vi ser i samhället är att flickor och pojkar framställs på olika sätt, flickor som söta prinsessor och pojkar som tuffa superhjältar. Hur resonerar småbarnsföräldrar kring detta i relation till sina egna barn? I och med att ämnet debatteras flitigt i dags- och kvällspressen, och även numera ingår i förskolans läroplan, kan vi anta att ämnet på ett eller annat sätt aktualiseras i deras egen vardag. För att undersöka detta har vi i denna studie intervjuat sju föräldrar till barn som var mellan ett och fem år gamla vid tidpunkten för intervjuerna. Studiens teoretiska ramverk är doing gender och symbolisk interaktionism. Genom en tematisk analys av intervjuerna kommer vi fram till att föräldrarna är öppna för att bryta könsnormer i det egna hemmet; där kan deras pojkar måla nagellack eller bära klänning, och flickorna bära till exempel en Spiderman-tröja. Utanför hemmet, exempelvis på förskolan, är föräldrarna däremot inte lika tillåtande till sådana ”könsöverskridande” attribut eller praktiker. Detta förklarar föräldrarna som att de vill ”skydda barnen” från ett samhälle som inte är lika ”tolererande” som de själva.

Nyckelord

genus, kön, barn, normer, föräldrar, kläder, könsnormer, doing gender, symbolisk interaktionism

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ... 2

1.2 Disposition ... 2

2. Tidigare forskning och teori ... 3

2.1 Tidigare forskning internationellt ... 3

2.1 Tidigare forskning nationellt ... 5

2.3 Teori ... 6

2.3.1 Symbolisk interaktionism ... 6

2.3.2 Doing gender ... 7

3. Metod ... 9

3.1 Urval ... 9

3.2 Tillvägagångssätt ... 10

3.3 Etiska aspekter ... 11

3.4 Analysmetod ... 12

4. Analys ... 13

4.1 Att göra skillnad på kön ... 13

4.2 Kläder och könsnormer ... 14

4.3 Reproduktion av genus hemifrån... 19

5. Diskussion... 2122

5.1 Kritisk diskussion och framtida forskning ... 24

6. Referenslista ... 2526

7. Bilagor ... 2728

7.1 Bilaga 1: Intervjuguide ... 2728

7.2 Bilaga 2: Samtyckesbrev ... 2930

1. Inledning

Sedan 1970-talet har jämställdhetsdiskursen präglat den svenska kontexten på flera nivåer;

från föräldraförsäkringen (Försäkringskassan, 2019) till representation i bolagsstyrelser (Regeringskansliet, 2006) till genuspedagogik i förskolan (Skolverket, 2021). Det aktiva jämställdhetsarbetet sker med andra ord på flera områden i samhället, och debatteras ofta i dags- och kvällstidningar (se till exempel Sjöström, 2009; Näslund, 2020).

Betydelser av kön, och insikter om att vi gör kön på olika sätt, omger således inte bara akademiska diskussioner om kvinnor och män, utan förekommer också sedan en tid tillbaka i det allmänna samtalet. Barnbibeln har till exempel getts ut i en nyutgåva med mångfalds- och genusmedvetenhet (DN, 2020) och författaren till Harry Potter, J.K. Rowling, har fått massiv kritik sedan hon uttalat sig om trans-aktivism och genus (DN, 2020). Genusdiskussionen har därmed kommit att handla om mer än traditionella könsnormer med diskussioner på

institutionell nivå till att även inbegripa populärkulturen och det allmänna samtalet.

En återkommande debatt rör genuspedagogik och genusperspektiv i skolan (Bergqvist 2008;

Eberhard 2018; Skyttedal & Weimers, 2012; Palm, 2018). En del anser att genusdebatten och implementeringen av genusarbete i bland annat förskolorna ”gått för långt”. Här hävdas det bland annat att man hämmar barnen om man försöker hindra exempelvis flickor från att leka med leksaker som anses vara typiskt tjejiga och pojkar från att leka med det som anses vara pojkleksaker. Kärnan i denna del av debatten handlar om att könsnormer inte nödvändigtvis är dåligt, så länge inte ett av könen förtrycks till förmån för det andra (Bergqvist, 2008).

Även uppfattningen att ord som exempelvis hen skapar förvirring hos barn återfinns i

debatten. Här menas att könsnormer ska ifrågasättas, men att barn i förskoleåldern är för små för att förstå genus som begrepp och att könsidentitet är ett viktigt led i utformningen av identitetsskapandet. Genusdebatten och arbetet med genus i förskolorna tros då kunna störa denna utveckling (Lagerwall, 2012).

Den andra sidan av debatten om jämställdhet och genus är att barn könas och bemöts olika beroende på om de kodas som flickor eller pojkar. Bland annat har det framkommit att

barnpsykologer gör olika bedömningar av normalitet baserat på vilket kön barnet har (Skoger, 2016).

Forskning om detta har till exempel lett till införandet av genuspedagogik och

medvetandegörande praktiker i förskolan (lpfö 98). Det är med andra ord ett ämne som majoriteten av samtida småbarnsföräldrar i Sverige på ett eller annat sätt förhåller sig till.

Hur medvetna är dagens småbarnsföräldrar om vedertagna könsnormer? Och påverkar det dem i hur de ser på barnuppfostran? Genom intervjuer med föräldrar till barn i åldrarna 1–5 år ämnar vi undersöka dessa frågor.

Tidigare forskning inom området genus samt föräldrars attityd till genus visar att en stor del av barns tidiga erfarenheter av kön och genus sker inom familjen genom att barn tar åt sig av dessa erfarenheter i närvaro av föräldrarna (Halpern & Perry-Jenkins, 2015). Nyare forskning har även visat på att barn har en uppfattning om genus i en väldigt tidig ålder. Barn så små som tre månader gamla föredrar, till exempel, ett ansikte som stämmer överens med det kön som personen primärt tar hand om dem har (Boe & Woods, 2017).

Tidigare svensk forskning om barn och genus fokuserar ofta på förskolans roll i genusarbetet, därför finner vi det sociologiskt intressant och relevant att studera hur föräldrar resonerar kring frågan om genus i hemmet.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är således att få en inblick i och ökad förståelse för hur

småbarnsföräldrar resonerar kring genus och könsnormer. För att uppnå syftet med studien utgår vi från följande frågeställningar:

 Hur resonerar föräldrar med barn i åldrarna 1–5 år kring genus och könsnormer?

 Gör föräldrarna aktiva val för sina barn som handlar om att bryta, eller följa, könsnormer? Om ja, vilka sorters val handlar det om?

1.2 Disposition

Nedan presenteras tidigare forskning, både nationell och internationell för att sedan följas upp av den teoretiska bakgrund som legat till grund för uppsatsen. Vidare presenteras den metod och det material som använts för att kunna samla in data och göra en analys av denna.

Därefter presenteras resultatet av analysen som bygger på tre teman för att slutligen följas upp

av en slutdiskussion kring uppsatsens resultat samt en presentation av förslag på vidare forskning kring ämnet

2. Tidigare forskning och teori

2.1 Tidigare forskning internationellt

Tidigare forskning om föräldrars genusideologi handlar ofta om barns utveckling till följd av föräldrars attityder till könsroller. En studie som gjorts om detta är bland annat “Parents gender ideology and gendered behavior as predictors of children’s gender-role attitudes: a longitudinal exploration” av Hillary Paul Halpern och Maureen Perry-Jenkins (2015). I studien har de undersökt hur föräldrar för vidare genusattityder till sina barn. Ur ett

genusperspektiv beskriver de hur barn internaliserar de könsbestämda förväntningar som finns på dem via den kulturella miljön de befinner sig i. Detta betyder att stor del av barns tidiga erfarenheter av kön och genus sker i familjen och barn tar åt sig av dessa i närvaro av deras föräldrar. Föräldrarnas synsätt på jämställdhet tros därmed spela stor roll i barnens

uppfattning om omvärlden och könsroller.

Föräldrarnas sociala klass har även visat sig spela roll för vilken ideologi de förespråkar. West och Zimmerman (1987) menar att kvinnor i låginkomstfamiljer är villiga att jobba mer till en lägre lön men dessa kvinnor tenderar även att tillhöra familjer med en mer traditionell syn på jämställdhet och utför därmed även mer obetalt arbete i hemmet. För medelklassfamiljer innebär detta en mer rättvis arbetsfördelning då dessa kvinnor istället tenderar att ha mer socialt kapital samt en ideologi som går hand i hand med det jämställdhetsideal som genomsyrar medelklassen i Sverige idag.

Kön och social klass har därmed betydelse för hur hushållsarbetet är uppdelat inom den traditionella heterosexuella familjen och detta påverkar i sin tur socialiseringen av barnen som tar till sig av familjens ideologi. Ideologierna speglade sig även i barnens intressen för olika leksaker och aktiviteter. Barn som kommer från medelklassfamiljer i fyra till fem års ålder visar redan i så låg ålder på stereotypiskt feminina och maskulina intressen kopplat till deras kön (Halpern & Perry-Jenkins, 2015: 529).

I Halpern och Perry-Jenkins (2015) artikel beskrivs även andra studier som fokuserat på egenskaper och beteenden som enligt barn är typiskt maskulina eller feminina. Barnen fick läsa scenarier där karaktärerna antingen var relationella eller fysiska och därefter fick de gissa på karaktärernas kön. Det studierna visade var att barn i olika åldrar bedömde den manliga karaktären som fysisk och den kvinnliga karaktären som relationell. Även här visar det sig att barn till föräldrar som har mer traditionella åsikter om könsroller ofta tänker i traditionella termer och barn till föräldrar med mer jämlika värderingar tenderar att ha mindre traditionella attityder till könsnormer (Halpern & Perry-Jenkins, 2015: 530).

Förr menade forskarna att genusmedvetenhet kommer i takt med att barn utvecklas och får en tydligare förståelse för kön, detta samtidigt som de börjar göra skillnader mellan sociala beteenden. Det hävdades även att detta skedde som tidigast i tvåårsåldern.

Nyare forskning har dock visat att barn har en uppfattning om genus mycket tidigare än så. Ett exempel på detta är bland annat att man sett att barn så små som tre månader gamla föredrar ett ansikte som stämmer överens med det kön som personen som primärt tar hand om dem har (Boe & Wood, 2017). Barn på ett år kategoriserar män och kvinnor baserat på klädstil och könsstereotypisk hårlängd. Mycket av forskningen tyder med andra ord på att spädbarn har kunskap om genus och kön mycket tidigare än man förr trott (Boe & Wood, 2017: 359–360).

Barnen som ingick i Boe och Woods studie var mellan fem och tolv månader gamla, och experimentet gick ut på att mäta föräldrarnas påverkan på sina barns socialisering. För att göra detta presenterades leksaker i form av dockor och lastbilar och sedan noterades föräldrarnas uppmuntran till att leka med dessa leksaker. Studien visar på att de leksaker som finns att tillgå i hemmet har ett stort inflytande på barnets preferenser vad gäller val av leksaker i andra sammanhang (Boe & Wood, 2017: 358).

Vidare har Boe & Wood funnit att föräldrarnas attityder gentemot kön påverkar deras föräldraskap redan från stunden de får veta barnets kön, även innan födseln. Föräldrarnas attityder syns genom de namn som väljs, hur barnet kläs men även i bemötande mot barnet efter uppfattningen att det finns olikheter i beteende hos könen. Boe & Woods forskning tyder även på att föräldrar leker annorlunda med sina barn baserat på barnets kön, exempelvis leks fysiska och tuffare lekar med pojkar och milda och försiktiga lekar med flickor. Föräldrarna återskapar könsmönster i lekarna medvetet eller omedvetet, men oavsett vilket förstärker de barnets egenskaper om uppfattningen av maskulint och feminint (Boe & Wood 2017: 359–

360).

Sammanfattningsvis ger Boe och Woods studie en indikation på att socialiseringsprocessen påverkar reproduktionen av könsstereotypa egenskaper tidigt och att barns intressen för

leksaker ofta sker i hemmet baserat på vad som finns att tillgå och preferenser kan ses så tidigt som vid ett års ålder (Boe & Wood, 2017: 368).

2.1 Tidigare forskning nationellt

I boken Rosa - den farliga färgen har Fanny Ambjörnsson studerat vilka associationer färgen rosa väcker hos bland annat småbarnsföräldrar. Färger har visat sig ha olika betydelser baserat på det samhälle och den tid vi befinner oss i (Ambjörnsson, 2011: 8). Ambjörnsson har i sin studie bland annat intervjuat småbarnsföräldrar med medelklassyrken i Stockholm, och det visade sig att rosa resulterade i huvudbry hos samtliga föräldrar. I samband med studien märkte Ambjörnsson att särskilt kläder spelar en stor roll i uppfostran (Ambjörnsson, 2011:

13). I relation till vår uppsats är Ambjörnssons studie av relevans med hänsyn dels till urvalet av respondenter, vilka är snarlika urvalet i vår uppsats, samt Ambjörnssons fokus på genus och just kläder – vilket våra informanter lade stor vikt vid.

I början av förra sekelskiftet ansågs rosa vara för pojkar och blått för flickor då rosa ansågs vara en starkare färg som uttryckte bestämdhet och därmed passade pojkar bra. Blått däremot ansågs vara en skör färg och i enlighet med dåtidens syn på kvinnor var detta en väl lämpad färg för tjejer (Ambjörnsson, 2011: 9). Synen på rosa och blått som pojk- och flickfärger får sedan en totalvändning och på 1950-talet börjar det vända och liknar alltmer den synen på kopplingen mellan färgerna och kön vi idag har accepterat. Detta är exempel på hur föränderlig samhällets syn på färgens betydelse är (Ambjörnsson, 2011: 9).

Ambjörnsson skriver att den rosa färgen “organiserar och sorterar relationer och identiteter, skapar inne- och uteslutningar och genererar motstånd. Inte minst kan den betraktas som en arena för förhandlingar om makt och utrymme”. Detta visar på vilken makt en färg kan ha.

Alla i hennes studie ägnade stor omsorg åt klädval och framförallt rosa visade sig vara en färg som föräldrarna helst undvek. Paradoxalt nog fann Ambjörnsson att få av bebisarna till föräldrarna bar könsneutrala kläder. I studien finner Ambjörnsson att den rosa färgen för föräldrarna i viss mån representerar flickor och jämställdhet i den mening att rosa idag har kommit att sammankopplas med dels det kvinnliga könet men även - enligt en respondent - representerar det behagfulla och gulliga, egenskaper respondenten inte vill föra vidare och förmedla till sin dotter (Ambjörnsson, 2011: 15).

Även rosa i kombination med pojkar är ämne Ambjörnsson stötte på. Hon menar att föräldrar i hennes intervjuer inte ens valde att nämna rosa som en potentiell färg för deras pojkar och att några av föräldrarna menar att det är ett större steg att klä sina pojkar i ”flickkläder” än att klä sina flickor i ”pojkkläder” (Ambjörnsson, 2011: 16).

Sammantaget avslutar Ambjörnsson med att utifrån sina intervjuer tolka rosa som en färg som föräldrar vill undvika både på flickor och pojkar, men att rosa ofta nämns i samband med flickor medan färgen i relation till pojkar är så otänkbar att den inte ens nämns (Ambjörnsson, 2011: 17).

En ytterligare observation var att föräldrar i studien ville undvika att klä sina söner i symboler och attiraljer som kan associeras till flickighet, och att rosa verkar som ett av de tydligaste tecknen för flickighet (Ambjörnsson, 2011: 18).

Även Marie Nordberg har studerat manlighet i relation till kvinnlighet och fann i sin studie att de medverkande männen menade att de var öppna för att agera i enlighet med det som anses

“kvinnligt” men uttryckte att det var viktigt att inte gå över gränsen och därmed bli “omanlig”

(Nordberg 2004). Båda studierna har gemensamt att män ofta inte vill bli förknippade med det som anses vara kvinnligt men i Ambjörnssons studie är det föräldrarna som inte vill att deras söner ska förknippas med allt för flickiga uttryck.

2.3 Teori

2.3.1 Symbolisk interaktionism

En teoretisk utgångspunkt som används för att förstå hur människor tolkar sin omvärld är den symboliska interaktionismen. Tankarna kring symbolisk interaktionism grundades av George Herbert Mead redan 1937 men har sedan dess kommit att vidareutvecklas av bland annat Herbert Blumer. Blumer menar att symbolisk interaktionism bygger på tre antaganden. Det första är att människor agerar utefter vilken mening saker och ting har för dem. Det andra är att meningen dessa ting får bygger på erfarenheter och social interaktion med människor i dess omgivning och det tredje är att denna mening kan påverkas och omskapas i så kallade tolkandeprocesser (Aspers, 2011: 50).

Dessa tre antaganden utgör därmed människans verklighetsuppfattning och denna består då av kategoriseringar och meningstillskrivande av saker och ting, skapat av människor emellan (Blumer, 1986: 10).

Vidare menar Blumer att människor kan ha olika uppfattningar av samma fenomen. Detta beror på att olika individer då tillskriver samma saker olika mening baserat på individens tidigare erfarenheter och sociala interaktioner (Blumer, 1986: 8–10).

Inom symbolisk interaktionism talas det bland annat om symboler. Dessa kan enligt olika individer ha olika mening. Symboler kan utgöra allt från ord till kroppsrörelser till fysiska objekt. För att exempelvis ett ord ska kunna definieras som en gemensam symbol krävs det emellertid att den definieras på samma sätt av de som kommunicerar med varandra. Individen internaliserar andras uppfattning och definitioner kring symboler vilket öppnar upp för

förståelse och gemensam grund individer emellan. Det möjliggör också en förståelse för varandra i sociala samspel och informationsutbyte (Blumer, 1986: 8–11). Detta utbyte av information och förförståelse för saker och ting gör det möjligt för individen att ta sig an nya situationer och möten utan att behöva definiera situationen från början. En risk med denna typ av informationsutbyte är dock att dessa subjektiva uppfattningar ofta misstas för inneboende sanningar eller objektiva värden (Blumer, 1986: 10).

Symbolisk interaktionism har alltså mening, eller betydelser, som sin utgångspunkt. Mening är en social produkt som ständigt (åter)skapas – på så vis blir den mening som människor tillskriver varandra, sig själva och olika objekt betydelsefullt att sociologiskt studera i sig själv (Blumer, 1986: 3).

I denna uppsats möjliggör teorin om symbolisk interaktionism en analys av hur de intervjuade föräldrarna i denna studie tillskriver mening inte bara till barnen utan också till kön,

handlingar och ting, så som kläder.

2.3.2 Doing gender

Candace West och Don H. Zimmerman (1987) presenterade sitt begrepp “doing gender” i en artikel med samma namn. I artikeln förklaras begreppet som att vi gör kön och att detta är något som sker i det sociala samspelet mellan människor. (West & Zimmerman, 1987: 126).

Kort sammanfattat menar West & Zimmerman (1987: 137) att doing gender, göra kön, är följande: “Doing gender means creating differences between girls and boys and women and men, differences that are not natural, essential, or biological”. En central del i doing gender- teorin är alltså att särskilja mellan biologiskt kön och genus. För att göra detta delar de upp kön i tre kategorier: sex, sex category och gender. Sex syftar till det fysiologiska könet en individ föds med. I sex category läggs ytterligare en dimension till, nämligen det fack individen sätts i, manligt eller kvinnligt, av andra baserat på yttre attributen. Detta är en

klassificering som görs oavsett individens egen upplevelse av dess könstillhörighet. Denna klassificering sker tämligen oreflekterat och automatiskt. Det är så pass inpräntat i individen att det finns två kön att många, i de flesta fall, ser sex och sex category som sammanhängande (West & Zimmerman, 1987: 132).

Slutligen liknas begreppet gender nästan vid den “karaktär” en person spelar, det vill säga som individen tar till sig, följer och agerar utefter de samhälleligt skapade uppfattningarna om vad som anses feminint och maskulint. Enligt West och Zimmerman utförs aktiviteter och gester kopplat till ens gender, det vill säga genus, med en medvetenhet om hur de uppfattas och karaktäriseras av andra runt omkring (West & Zimmerman, 1987: 136).

Ett exempel på hur vi skapat sociala skillnader, helt byggda på de fysiska skillnaderna på sex- nivå är könsuppdelningen av offentliga toaletter, trots att det som sker där inne är lika oavsett kön (West & Zimmerman, 1987: 137).

Kvinnor och män tillskrivs även egenskaper som upplevs så naturligt för könen, till exempel att kvinnor tenderar att ta större ansvar för att en konversation ska flyta på, att det inte reflekteras över som ett görande. Istället för att se det som arbete uppfattas det istället som naturligt förekommande “kvinnlighet” (West & Zimmerman, 1987: 138).

Vidare diskuteras det även om de sociala identiteter som individen antar i olika situationer.

Till exempel läkare på dagen, förälder på eftermiddagen och vän på kvällen. Den identitet som individen dock inte kan lämna på ett ställe, för att sedan anta nästa, är könsidentiteten, man eller kvinna (West & Zimmerman, 1987: 139).

I artikeln belyses även hur barn redan i förskoleålder lär sig betydelsen av de olika könen och vad som förväntas av pojkar respektive flickor. Enligt West och Zimmerman lär sig pojkar att de ska vara effektiva, ha rätt fysiska förutsättningar och besitta lämpliga färdigheter. Flickor å andra sidan får lära sig att de ska värdesätta utseende i en större utsträckning (West &

Zimmerman, 1987: 141).

När man läser “Doing gender” får man ha i åtanke att den skrevs på 70-talet och bygger på amerikansk forskning. Idag har vi generellt en annorlunda och mer fri syn på kön och könsroller, särskilt i en svensk kontext. Grunderna avseende vad som anses manligt och kvinnligt, de två könen och könade av småbarn och objekt genomsyrar dock fortfarande dagens samhälle. Av denna anledning finner vi det motiverat att använda ”doing gender”- teorin även i en samtida kontext. Teorin möjliggör en analys av sådant småbarnsföräldrarna antar för givet eller rent av inte ser, kopplat till just kön. Teorin synliggör alltså att det som de

intervjuade beskriver som manligt och kvinnligt inte är naturligt givet och att de förväntningar eller föreställningar som föräldrarna tillskriver barnen är socialt konstruerat och bygger på ett görande. På så sätt kompletterar symbolisk interaktionism och ”doing gender”-teorin

varandra. Det förstnämnda synliggör tillskrivandet av mening och det sistnämnda synliggör specifikt konstruktioner av kön.

Doing gender har utmanats av andra teorier om kön, till exempel Judith Butlers (2007) teori om att kön är performativt. Enligt Butler gör vi och skapar kön men teorin är mer avancerad och fokuserar på normbrott och genustrubbel (Butler, 2007). I denna studie ligger fokus på hur könsnormer upprätthålls och därmed används här teorin om doing gender då den kan bidra till förståelse för hur respondenterna i studien tänker och resonerar om kön.

3. Metod

För att undersöka hur samtida föräldrar i Sverige resonerar kring normer om kön och barnuppfostran har vi använt oss av en kvalitativ ansats. Uppsatsen baseras på sju semistrukturerade intervjuer som vi analyserat tematiskt.

3.1 Urval

Informanter för studien har hittats via kontakter inom förskolor i Stockholm. Ett krav för urvalet av informanter i studien är att de har minst ett barn mellan åldrarna ett till fem år och är villiga att tala om genus och könsnormer. De föräldrar som deltog i studien var mellan 29–

38 år gamla. I studien har två par intervjuats varav ett av paren intervjuades tillsammans och ett av paren intervjuades var för sig. Första parintervjun skedde med båda respondenterna vid samma tillfälle. Vi märkte under intervjuns gång att det fanns tendenser till att den ena partnern tog över intervjun och tystade den andra partnern. Eftersom dynamiken föräldrar, eller par, emellan inte är relevant för studien, men tog mycket utrymme i parintervjun valde vi vid nästa tillfälle att intervjua partners individuellt. En fördel med att intervjua paren ihop var emellertid att vi fick följa parens diskussioner om ämnet och de kunde till exempel ibland bidra med att utveckla varandras resonemang.

I studien har alltså informanter som är relevanta för forskningsfrågan valts ut, det innebär att ett målstyrt urval har använts. I och med detta urval är det inte möjligt att göra en

generalisering till populationen utan deltagarna har valts ut med forskningsmålet som huvudfokus (Bryman, 2011: 392). I och med att urvalet består av personer som velat ställa upp på att prata om ämnet och själva haft ett visst intresse för området är det oundvikligt att det uppstår en viss typ av bias. Detta innebär att det är svårt att uttala sig om någon generell uppfattning om ämnet bland småbarnsföräldrar rent allmänt, däremot tror vi att vår uppsats kan säga något generellt om Stockholmsbaserade småbarnsföräldrar som tänker på

könsnormer. Urvalet av respondenter har alltså skett på en grund direkt hänvisad till forskningsfrågorna som även inbegriper en avgränsning av urvalet (Bryman, 2011: 350).

Det är i detta fall svårt att uttala sig om varför vissa föräldrar inte ville ställa upp på intervjuer men möjliga anledningar kan vara att de som valts ut för studien, småbarnsföräldrar, troligtvis inte har mycket tid över för att kunna ställa upp. En annan tänkbar förklaring kan vara att ämnet kan upplevas kontroversiellt eller svårt att prata om, samt att en känsla av att det finns ett rätt och ett fel kan tänkas upplevas av personer som inte är insatta i ämnet och fältet. I informationsbrevet som vi skickade till förskolor förtydligade vi att förkunskaper i ämnet inte är nödvändigt för att delta i studien (se Bilaga 2).

3.2 Tillvägagångssätt

I och med att materialinsamlingen pågick under covid-19-pandemin har alla intervjuer skett på distans via digitala program som Zoom och Skype. Föräldrarna tillfrågades först vilket program de föredrog att använda och därefter skickades en länk till respondenterna via mail som de kunde använda för att ansluta sig till intervjun. En av respondenterna hade inte möjlighet att ladda ner program som Zoom och Skype, därför utfördes den intervjun via Messengers videofunktion. Fördelen med att utföra intervjuerna digitalt var att både

intervjuaren och respondenten kunde sitta i hemmiljö, samt att tiden för intervjun var flexibel då varken respondenterna eller uppsatsförfattarna behövde resa någonstans. Nackdelen med att hålla intervjuerna på distans var att vi saknade den naturliga kontakten som annars fås när intervjuer sker ansikte mot ansikte.

Frågorna för den semistrukturerade intervjun består av olika kategorier (se Bilaga 1).

Inledningsvis börjar intervjun med personliga och enkla frågor. De allmänna frågorna om deltagarnas bakgrund ställs i början för att få informanten bekväm i situationen.

Sedan behandlades kategorin “Skillnad på pojkar och flickor?” för att få igång tankarna om de skillnader informanten kan se mellan könen på en mer allmän nivå.

Efter detta leddes intervjuerna in på egna tankar om ämnet. Här fick informanten besvara frågor om vad de själva tänker på när de hör ordet genus och om de jobbat med genus hemma, både innan och efter de fick barn.

Med hjälp av intervjuguiden har samtalen under intervjuerna hållit sig inom samma ämnesområden och den semistrukturerade utformningen på intervjun gav möjlighet att fördjupa sig i särskilda områden som informanten själv valde att lägga stor vikt vid, men hjälpte även till att hålla kvar intervjun inom den ram som intervjun var ämnad att undersöka (Bryman, 2011: 415).

Den semistrukturerade utformningen av intervjuerna var att föredra då det dels fanns ett tydligt fokus på genus i intervjun men även att intervjuerna genomförts av två olika författare.

Med hjälp av den semistrukturerade utformningen har vi då kunnat få förhållandevis likartade intervjuer innehållsmässigt som möjliggör en viss grad av jämförbarhet (Bryman, 2011: 416).

3.3 Etiska aspekter

Deltagarna i studien valde själva att ställa upp på studien efter information om ämnet i en inbjudan som skickats ut med hjälp av kontakter inom förskolor i Stockholm. De som deltog i studien fick instruktioner om att deltagandet var frivilligt, kunde avbrytas när som helst samt att alla svaren de lämnade skulle komma att analyseras och användas i uppsatsen, dock med anonymiserade uppgifter. Detta skedde i enlighet med informationskravet samt

samtyckeskravet som kräver att man som forskare innan intervjun säkerställer att informanten fått information om studiens syfte, deltagarnas uppgift och villkor för deltagande

(Vetenskapsrådet, 2002: 7–10). Innan vi startade inspelningen försäkrade vi att deltagarna gav samtycke till att samtalet spelades in, för att sedan transkriberas och att ljudfilen därefter raderas. Detta i enlighet med samtyckeskravet som förutsätter att man som forskare säkerställer att samtycke är inhämtat från deltagaren. Deltagarna informerades i början av intervjun om att det är frivilligt för dem att ställa upp och att det är möjligt att avbryta när som helst (Vetenskapsrådet, 2002: 7–9).

Vi valde att utesluta frågor som direkt relaterar till informanternas egna barn, utan enbart till informanterna och deras tankar om genus och barn generellt. Om frågor ställts om hur barnen till informanterna agerar hade det kunnat inkräkta på barnens integritet. Därmed har frågor om

barn och genus ställts om barn i största allmänhet. De tillfällen då informanterna valt att prata om sina egna barn har uppgifter om barnen anonymiserats genom att inte benämna barnen vid namn i transkriberingen. Detta har skett i enlighet med konfidentialitetskravet

(Vetenskapsrådet, 2002: 12). För att ytterligare säkerställa att uppgifter som lämnats under intervjuerna inte går att hänvisa till informanterna i fråga har riktiga namn på informanter, dess partners och barn inte tagits med i transkriberingarna (Bryman, 2011: 133).

3.4 Analysmetod

För att analysera materialet har transkriberingar gjorts av de inspelade samtalen (Aspers, 2011: 155–156). Transkriberingarna har i sin tur lästs igenom flera gånger för att kunna hitta och sortera materialet i teman. Dessa teman var delvis teoretiskt kopplade, men även

induktiva teman har genererats. För att koda intervjuerna har återkommande teman och ord som ansetts ha relevans för att besvara forskningsfrågorna satts samman för att sedan analyseras. De teman och ord som ansågs vara av relevans utgör ett index över den teoretisering som gjorts av datan (Bryman, 2011: 525).

I uppsatsen har tematisk analys använts för att analysera intervjuerna. Vid tematisk analys lägger man fokus på det som sägs eller beskrivs (Rennstam & Wästerfors, 2015: 59). Enligt Clarke & Braun (2006) innebär detta att man analyserar den transkriberade datan genom att skapa specifika teman som återspeglar återkommande mönster i materialet (Clarke & Braun, 2006: 89).

Ett tema fångar något viktigt i datan kopplat till forskningsfrågan och för att avgöra om temat är av intresse och vikt för forskningen tar man ställning till om det har relevans för, och kan bidra till att besvara forskningsfrågorna (Clarke & Braun, 2006: 82).

Bryman menar att tematisk analys utförs genom att likheter och skillnader observeras mellan informanternas svar för att sedan göra en koppling av dessa till forskningsfrågorna och teorin (Bryman, 2011: 528). Rennstam och Wästerfors beskriver även tematisk analys som en metod som fokuserar på innehållet i informanternas berättelser snarare än strukturen på dem

(Rennstam & Wästerfors, 2015: 59–60).

De teman som slutligen skapats med hjälp av tematisk analys är att göra skillnad på kön, kläder och könsnormer samt reproduktion av genus hemifrån.

4. Analys

I detta avsnitt presenteras studiens resultat tematiskt. I enlighet med tematisk analys har våra teman skapats utifrån vad respondenterna berättar snarare än hur de berättar om sina

upplevelser (Rennstam & Wästerfors, 2015: 59, se också Braun & Clarke 2006). Detta har också möjliggjort en analys av deltagarnas meningsskapande tolkningsprocesser i enlighet med teorin om symbolisk interaktionism (Blumer, 1986).

4.1 Att göra skillnad på kön

På frågan om föräldrarna upplever någon skillnad på hur flickor och pojkar leker framgick att majoriteten av föräldrarna delar en bild av att barnens egenskaper baseras på kön. Föräldrarna har en bild av att pojkar ägnar sig åt aktiva lekar som att springa och hoppa, medan flickor leker lugnare lekar som att pyssla och skapa. Föräldrarna menar även att andra vuxna ställer olika krav på barn beroende på vilket kön de har, att det finns en större acceptans för att pojkar ska vara aktiva och flickor lugna. Detta har enligt föräldrarna observerats i både förskolan och skolan.

Alltså jag kan ju bara utgå från mina egna barn, det handlar ju lite om intressen och så men då tycker jag kanske att sonen har lite mer aktiva lekar […] Dottern är ju mer så att hon ändå kan leka lite lugnare lekar, skapa, sitta i längre perioder, medan han är mer rörlig och mer aktiv (Sara).

I exemplet från Sara framgår det att hon utgår från sina egna barn för att svara på frågan om hon generellt tror att det finns en skillnad mellan hur pojkar och flickor leker. Enligt Boe och Wood (2017) kan föräldrars attityder till kön återspeglas utifrån åsikter om barnets beteende, det vill säga att pojkar till exempel anses vara mer aktiva än flickor. Även om Sara ”bara utgå[r] från mina egna barn”, använder hon liknande beskrivning som Martin – som snarare ger uttryck för en bestämd uppfattning om att pojkar och flickor i allmänhet är olika.

Ja pojkar leker mer vilda lekar, flickor kan mer sitta i lugn och ro och fixa o trixa medans pojkar är mer vilda, det ska vara röj hela tiden (Martin).

Enligt Boe och Wood (2017) är det ofta föräldrarna som skapar könsuppdelade lekar. Detta återfinns inte i intervjuerna för denna studie, däremot kan man tolka det som att deras

beskrivningar – och hur de tolkar barnens aktiviteter – befäster könsskillnader. Det sker alltså en reproducering av tolkningsprocesser av kön i intervjuerna. Det framgår också att

föräldrarna upplever att andra vuxna, liksom de själva, bemöter barn på olika sätt baserat på vilket kön de har. Alicia ger exempel på hur de olika bemötanden kan se ut:

När man bemöter en flicka kan det vara “vad fin du är, du ser ut som en prinsessa” och till pojkar säger man “vad snygg du är, en liten cooling” (Alicia).

Enligt de intervjuade föräldrarna grundar sig detta i vilka ideal samhället har skapat. Pojkar representeras som tuffa och coola medan flickor förväntas sträva efter att vara fina som prinsessor (West & Zimmerman, 1987).

Att barn i förskoleåldern lär sig betydelsen av kön och vad som förväntas av dem är något som föräldrarna i studien anser komma från samhället. Detta går i linje med teorin om doing gender som menar att förväntningarna på kön kan misstolkas för egenskaper kopplade till barnets kön (West & Zimmerman, 1987). Föräldrarna menar att flickor och pojkar är likvärdiga och att de inte gör skillnader på sina egna barn men att mycket handlar om

uppfostran och att det är samhället som förväntar sig att flickor och pojkar ska vara på ett visst sätt. Därmed finns en tendens bland föräldrarna i studien att förskjuta ansvaret till samhället när det kommer till att tillskriva barnen könsnormativa egenskaper.

Av intervjuerna att döma är åsikterna kring könsskillnader motsträviga och komplexa. Några av de intervjuade föräldrarna menar att könsskillnader uppstår i det sociala och förväntningar från samhället medan andra menar att könsnormer uppkommit biologiskt. Trots de olika uppfattningarna om hur och varför könsskillnader uppstått beskriver föräldrarna att

könsskillnader syns i hur barnen leker, att pojkar är vilda och flickor lugna. Genom att lägga ansvaret för reproducering av könsnormer på samhället och biologiska faktorer friskriver föräldrarna därmed ansvaret från sig själva.

4.2 Kläder och könsnormer

I intervjuerna går det att urskilja ännu ett tema som återkommer i alla samtal med föräldrarna.

Detta är hur man som förälder väljer att agera när det kommer till kläder och dylikt som kan anses vara könsnormsöverskridande. Detta bekräftar vad tidigare studier visar (Ambjörnsson, 2011), nämligen att klädernas symboliska betydelser aktualiseras i föräldrars tänkande och handlande. I sex av sju intervjuer menar respondenterna att de är öppna för att välja färger, mönster och snitt på kläder som kan köpas på motsatt köns avdelning i affären, men att samhället sätter stopp för att låta barnen gå till förskolan eller skolan i dessa kläder.

Äldsta pojken hade en period då han gillade My little pony, då köpte jag My little pony-t-shirtarna och dom hängde ju på flickavdelningen. Vissa av dom hade ju puffärm och då sa jag det att just på grund av hur samhället ser ut, att om man går till första klass med puffärmar kommer dom reta honom. De retade honom redan tillräckligt mycket för att han tyckte om My little pony […] Men puffärmarna fick stanna hemma och det på grund av hur samhället ser ut. Och det har liksom ingenting med att jag inte skulle kunna sätta på mina barn det utan det är för att jag inte skulle vilja utsätta mina barn för… Jag skulle kunna klä på mina barn vad som helst men just för att det inte är socialt accepterat i samhället skonar jag dom den delen för att inte behöva bli utsatta för det (Filippa).

Av citatet går det att utläsa att Filippas son blev mobbad i skolan på grund av att han gillade My little pony. Dessa erfarenheter ledde till valet att inte klä sonen i “tjejkläder”. Flera föräldrar gav uttryck för att de ville skydda sina barn från ”reaktioner” eller från att något

”kommer hända” om barnen bär kläder från tjejavdelningen.

Det är för att man vet vad som kommer hända i skolan och händer det i skolan då blir det konsekvenser. Tyvärr (Erik).

Jag skulle nog tänka mycket på vad som skulle hända om han bar det till förskolan och vad han skulle få för reaktioner från sina kompisar och jag tror att det är det mycket som handlar om att jag skulle vilja skydda honom (Sara).

Dessa beskyddande praktiker, i samband med klädval, var alltså ett återkommande mönster bland flera av föräldrarna. Erik menar att han skulle skydda sin son genom att säkerställa att ospecificerade konsekvenser skulle komma att verkställas om sonen skulle bli mobbad i skolan. Liksom Filippa uttrycker Sara i citatet ovan att hon vill skydda sin son från

kompisarnas reaktioner. Även Zoran uttrycker en rädsla för att hans son skulle bli mobbad på grund av klädval och att föräldrarna därför begränsar barnen i sina klädval utanför hemmet:

Jag är ju uppväxt på ett helt annat sätt i och med min kultur och religion som katolik. Men sen skulle jag självklart även tänka på vad andra barn skulle tänka eller säga om han kommer med tjejkläder.

Såklart man skulle bli nervös för det. Alltså nervös att han skulle bli mobbad, utfryst, retad, det är ju ens mardröm att det skulle bli så med ens barn. Att det ska hända på förskolan, fritids skolan och överallt i samhället (Zoran).

I citaten ovan talar alla föräldrar om samhället och dess påverkan på barnen, men specificerar inte vad samhället består av eller vad det är med samhället som gör att de inte väljer att sätta på sina barn vissa typer av kläder. Av citaten ovan att döma kan en parallell dock göras mellan andra barn på förskolan och “samhället”. Barnen på förskolan och skolan verkar i föräldrarnas mening vara de som representerar samhällets förtryckande normer. Förskolan blir alltså en plats där rådande könsnormer gäller och reproduceras. Att föräldrarna upplevde det

svårt att ”bryta” detta blev tydligt, inte minst för att de förutsåg olika risker för barnet med det.

Endast en av respondenterna, Lisa, har en son som inte börjat i förskolan än. Hon är också den enda föräldern som svarade att hon kan tänka sig låta barnet gå till förskolan i det sonen önskat ha på sig:

Om han skulle få välja det själv? Ja! Ja absolut. Han ska ju absolut få ha en fri vilja och ta det han vill ha, absolut (Lisa).

Detta är intressant om man återigen ser kopplingen mellan barnen på förskolan och det föräldrarna kallar “samhället”. Lisa har inte än kommit i kontakt med de andra barnen på förskolan och därmed inte heller upplevt ett motstånd från ”samhället”, eller de andra barnen.

Att hon är säker på att hon skulle låta sin son gå till förskolan i de kläder han valt kan ha en koppling till att hon inte upplevt det som de andra föräldrarna menar att de vill skydda sina barn ifrån.

Filippa och Erik har en son som gillar att sminka sig hemma och både Filippa och Erik anser sig vara tillåtande när det kommer till sådana saker i hemmet. Däremot vill de inte att sonen går med smink till skolan:

Här hemma får han ju knalla omkring med läppstift och nagellack och alltihop. Nagellack har han ju haft hela tiden och liksom fått gå sminkad här hemma när han tyckt att det varit kul men inte liksom ute just för att han inte ska bli utsatt (Filippa).

Citatet ovan indikerar Filippas och Eriks inställning till hemmet som en tillåtande frizon där sonen tillåts göra vad som helst. Utanför dörren sätter dock det mindre tillåtande samhället stopp för Filippas och Eriks öppenhet för könsöverskridande uttryck med argumentet “för att han inte ska bli utsatt”.

Liksom Filippa och Erik, framhöll majoriteten av föräldrarna sig själva som öppna för att bryta könsnormer kopplat till barnens kläder och aktiviteter, men gränsdragningar gjordes gentemot att göra detta på förskolan. När det kommer till val av kläder på förskolan väljer de aktivt att följa könsnormer avseende kläder och andra identitetsuttryck. Detta förklarade föräldrarna genom att ge exempel på tidigare erfarenheter från förskolan men också genom att hänvisa till samhället som icke-accepterande.

Endast en av föräldrarna, Martin, uttryckte en ståndpunkt som avvek från resten av

föräldrarna: hans son skulle inte få bära klänning eller nagellack över huvud taget även om sonen skulle vilja det. Att leka med dockor var okej men markerade också en sorts gräns för

vilka könsöverskridande praktiker han godkände för sin son. Till skillnad från de andra deltagarna i studien anser Martin att samhället och förskolan “går för långt” med genus och könsnormer, han upplever att förskolan vill att pojkar ska bli flickor och att flickor ska bli pojkar. Det framgår att han tycker att detta är en negativ utveckling och överdrift.

Zoran har liknande tankar som Martin och menar att samhället försöker göra så att flickor ska leka med pojkleksaker och att pojkar ska leka med flickleksaker, även här representerar förskolan “samhället”. Till skillnad från Martin, ger Zoran inte uttryck för att detta är

överdrivet eller något negativt. Däremot upplever han, liksom samtliga respondenter, att detta sätt att tänka kring kön är en pågående förändring:

Jag tror det var mer att samhället hade åsikter om hur pojkar och flickor lekte förut, men idag är det nog mer annorlunda. Jag tror att samhället försöker mer att dom ska leka med likadana leksaker, pojkar med flickleksaker och flickor med pojkleksaker. Jag tror bara det, alltså jag har hört vad andra pratar om och hur det är på förskolan och så liksom. Förut kan jag tänka mig att om en pojke målade naglarna, för typ 15 år sen, så var det väldigt tabu. Idag är det inte alls lika tabu. Visst finns det fortfarande folk som tycker att det är mindre accepterat men det är en liten del (Zoran).

Även Martin menar på att samhället har förändrats, dock till något han inte uppskattar:

Det här jävla samhället vi lever i idag är ju tvärtom. Här vill man ju att pojkar ska bli flickor och att flickor ska bli pojkar det är ju det man skapar idag! Allt det här med genus och skit…då är det ju som på förskolan liksom. Du ska ha klänning, det är bra att pojkar har klänning, men vad fan, vadå bra att pojkar har klänning? (Martin).

Liksom majoriteten av respondenterna, menar Martin på att samhället och förskolan på ett eller annat vis påverkar deras val och har fått dem att gå emot sina egna övertygelser om de kläder de vill klä sina barn i. Skillnaden mellan Martin och de andra respondenterna är att deras upplevelser är tvärtom.

Sammantaget av alla intervjuer går det att urskilja att just kläder är det föräldrarna i studien anser vara det ämne som väcker starka känslor och verkar vara viktigast. Genom att föräldrarna stämplar kläder som “flickkläder” respektive “pojkkläder” kan en

förståelse fås kring vilken mening kläderna tillskrivs (Blumer, 1986).

Leksaker och aktiviteter väcker inte lika stor diskussion bland föräldrarna och alla är överens om att det är okej för barnen att leka med typiskt “tjejiga” eller “killiga” leksaker, oavsett om de gör det eller inte.

I enlighet med Fanny Ambjörnssons resultat i boken Rosa - den farliga färgen pratar många i vår intervju om kläder och menar att de är öppna för att klä sina barn i kläder som specifikt

riktar sig åt det andra könet men att det sedan sällan är så att det efterlevs då föräldrarna hellre väljer att klä sina barn i kläder som stämmer överens med de rådande samhällsnormerna.

Även Ambjörnssons resultat att det tar emot mer att klä pojkar i “flickkläder” än flickor i

“pojkkläder” återfinns i vår studie. Sara tog bland annat upp detta i sin intervju:

Vi säger nu att skulle hon vilja ha en Spidermantröja, vi säger bara så som ett exempel, ja alltså det skulle hon få ha för det känns inte som att det skulle bli samma reaktion som om min son skulle komma med klänning till förskolan. Det känns liksom som att det är mer okej att till exempel en tjej kommer med en Spidermantröja än att en kille kommer med klänning eller med rosa eller blommigt eller vad som som, men det är ju, eller det känns ju som att det är samhällsnormer som skapat det här, det kommer ju därifrån. Jag tror faktiskt inte det skulle bli samma reaktion om det var en flicka som kom med “pojkiga” kläder. Jag tror inte det skulle bli samma reaktion om det hade varit tvärtom (Sara).

Sara menar att det är mindre accepterat att en pojke kommer med typiska tjejkläder till förskolan än att en tjej kommer med pojkkläder. Även Zoran uttryckte det som att det för honom skulle vara mer accepterat om en flicka var “pojkig” än om pojken skulle vara

“flickig”.

Jag skulle nog haft det lättare att acceptera om min flicka skulle klä sig i blått än om att min son skulle klä sig i rosa för att jag tror att när jag var liten var det konstigt att en pojke lekte barbie och sånt men om en flicka lekte med bilar var det inte alls konstigt på samma sätt. En pojkflicka är inte lika konstigt hon e ju liksom en flicka, pojkflicka du vet vad jag menar. Hon gillar sånt, asså killsaker och det är inte lika konstigt. Medans om en pojke leker med en barbie är det tjejigt och feminint och då skulle andra barn reta pojken och så självklart. Flickan skulle inte bli retad i samma utsträckning.

En flicka som är pojkig skulle ha lättare att försvara sig med tanke på att hon är lite tuffare då, som en pojke är haha, än om en pojke skulle klä sig i tjejkläder och leka med tjejsaker så skulle han inte ha lika lätt att försvara sig för då är han lite mer tjejig eller vad man ska säga (Zoran).

Utifrån Zorans egna erfarenhet från när han själv var yngre så upplevdes pojkar som konstiga om de lekte med en Barbie. Flickor som däremot lekte med bilar var inte alls lika konstigt, de sågs istället som tuffa. En intressant jämförelse kan här göras med Ambjörnssons studie, där hon noterade att föräldrarna inte pratade om fenomenet pojkar i flickkläder eftersom det var så otänkbart att ämnet knappt kom på tal. Idag, tio år senare, är detta däremot något som uppkommer i nästan samtliga intervjuer som en sorts ”brännande” fråga.

En förklaring till att ämnet diskuteras idag kan vara en ökad acceptans för friare uttryck i exempelvis form av kläder. Detta kan ha lett till en förändring i den vedertagna normen om kläder uppdelade efter kön och en ökad efterfrågan på könsneutrala kläder. I enlighet med symbolisk interaktionism kan därmed den symbol som könsnormativa kläder utgör ha fått en

ny mening av individerna, i detta fall föräldrarna (Blumer, 1986). Även den allmänna debatten om genus och barn (se till exempel Sjöström, 2009; Näslund, 2020) kan ha bidragit till en ökad medvetenhet bland småbarnsföräldrar.

4.3 Reproduktion av genus hemifrån

Genomgående i intervjuerna talas det även om genus och reproduktion av detta i hemmet.

Trots att de flesta föräldrarna i studien menar att samhället, och i detta fall ofta förskolan, bidrar till att barnen inte får uttrycka sig annorlunda från rådande könsnormer i form av kläder så förklarar alla medverkande i studien att de tror att den största delen av reproduktion av genus och könsstrukturer förs vidare från hemmet och föräldrarna.

Detta är ett återkommande mönster oavsett om man vill att barnen ska ha en fri vilja när det kommer till kläder och aktiviteter, som exempelvis Filippa och Lisa, eller om man som Martin vill att barnen ska hålla sig till de könstypiska kläderna.

Jag tror att barn tar efter mycket. Så skulle man säga att han ser mig, inte vet jag, städa – då tar han ju efter och vill också städa. Eller att han ser mig, inte vet jag, spika upp en tavla – då kanske han tycker att det är intressant och tar efter det. Så jag tror att saker man gör, sen tror jag inte att det kanske spelar någon roll om det är mannen eller kvinnan utan jag tror att allt som föräldrarna gör vill barnen ofta ta efter och då tror jag inte det spelar någon roll om vilket av könen det är (Lisa).

I citatet ovan menar Lisa att det inte spelar någon roll vilket av könen som utför

hushållssysslorna utan att barn tar efter allt som föräldrarna gör, oberoende av om det är en mamma eller pappa som gör det. Även Martin nämner i sin intervju vikten av föräldrarnas inflytande på sina barn:

Det är ju jättestor del. Fan de är ju med oss hela tiden det är ju vi som uppfostrar dem, de ser hur vi är hela tiden och den biten (Martin).

Martin menar att barnen tar efter sina föräldrar och att föräldrarna har en stor del i barnens uppfostran och tänk. Martin uttryckte dock tidigare sin frustration över att förskolan vill luckra upp könsnormer genom att uppmuntra pojkar till att bära klänning, vilket han anser är fel. I citatet ovan nämner han att det är föräldrarna som uppfostrar barnen bland annat genom att barnen observerar hur föräldrarna agerar. Trots det väcker uppfostran på förskolan stora känslor hos Martin där han beskriver att förskolan vill att pojkar ska bli flickor och tvärtom.

Här ser vi ett ytterligare exempel på hur stor vikt förskolan tillskrivs av föräldrarna i studien.

Alicia resonerar mer kring betydelsen av förälderns kön i relation till barnet. Av citatet nedan kan vi utläsa att hon i detta fall tror att pojkar är mer benägna att ta efter sina pappor och flickor att ta efter sina mammor. Om föräldrarna då ägnar sig åt könsstereotypiska sysslor som smink och “altanbygge” så tenderar genustänk och normer att reproduceras till barnen.

Jag tror att barn tar efter sina föräldrar så att om ett barn fostras i ett hushåll där mamman sköter allt hushållsarbete och där pappan bygger altanen och andra såna här stereotypa mansgrejer så kommer pojken ta efter det och likadant med flickan, om mamman ska piffa sig och sminka sig och ta hand om sitt yttre så tror jag att det kommer bli viktigt för flickan också. Så ja jag tror det kommer hemifrån men även samhället i stort då, men jag tror att man påverkar som mest hemifrån (Alicia).

Föräldrarna har olika tankar om huruvida könsstereotypiska aktiviteter förs vidare baserat på vem som utför dem, till exempel Lisas resonemang om att det inte spelar roll vem av

föräldrarna som utför en syssla eller Alicias tankar om föräldrar som ägnar sig åt könade aktiviteter som smink och altanbygge. Det som dock är gemensamt här är att de tror att hemmet och föräldrarnas del i görandet av kön (West och Zimmerman 1987) har en

bidragande roll i reproduktionen av genus i samhället. Alicia adresserar kön som ett görande och socialiseringsprocesser i hennes tankar om att ”pojken ta efter” pappan och att det är

”likadant med flickan” i relation till mamman. Här tillskriver de sina egna könsgöranden en central mening för hur deras barn sedermera uppfattar sig själva (Blumer 1986). Till skillnad från dessa exempel, där respondenterna gett exempel på betydelser av kön som något som (åter)skapas socialt, tänker sig Zoran att ”pojkgöra” och ”flickgöra” har en biologisk förklaring:

Ja alltså, pojkgöra och flickgöra. Jag tror att vi har det i vårt DNA. Jag tror att sen förut, männen var jägare och sånt, gjorde mer manliga sysslor, dom är starkare fysiskt, dom byggde, jagade och sånt. Medan tjejer exempelvis då dom alltså för länge, länge sen när man var grottmänniska, de plockade bär, lagade mat, fixade kläder och sydde [...] Jag tror inte att männen på

grottmänniskornas tid liksom höll på med sånt, alltså tjejsaker. Jag tror dom var ute och jagade och sånt, så jag tror att det har en biologisk grund faktiskt (Zoran).

När Martin i intervjun svarade på frågan om egenskaper som han anser är typiskt kvinnliga eller typiskt manliga, framträder en samtida version av det som Zoran ger uttryck för i citatet ovan, nämligen en uppdelning av vad män respektive kvinnor gör:

Men sen är det ju såhär som att byta däck, fan det är ju bara att titta hos oss, Sara har ju aldrig tankat en bil i hela sitt liv, “åk och tanka bilen” säger hon till mig och ger mig nyckeln. Det är inte som att jag bara “ehh ska jag åka och tanka bilen åt dig för du inte kan”, det är ju nog någonstans att man hittar varandras platser. Man hittar sin plats i ett förhållande men sen är det ju hemskt att det blivit så liksom men det är ju som jag, jag gör inte tvätten, då blir det “Du hänger fel”. Ja men

kvinnor är ju mer perfektionister än vad vi killar är. Alltså jag hänger upp tvätten på ett visst sätt och då hänger den ju, men då tycker frugan att jag hängt upp fel så det blir skrynkligt och fel. Skulle hon åka och tanka bilen skulle jag bli helt tokig om hon hällt bensin över hela lacken, det kommer ju börja rosta här! Alltså det är ju sådär i förhållanden (Martin).

I citatet ovan ser vi exempel på det Martin menar när han säger att de hittat sin “plats i förhållandet” – det framgår att det inte måste vara så eller att hans sambo, Sara, till exempel inte kan tanka bilen. Men platsfördelningen, eller rollfördelningen, utgår från en könad förståelse av hushållssysslor (West och Zimmerman 1987). Man kan tolka det som att bilden av att kvinnor är på ett annat sätt än män (till exempel perfektionister) reproduceras och förstärks av de könsgöranden som Martin exemplifierar i intervjun. Kön och maskulina och feminina sysslor tillskrivs olika betydelser och ursprung av informanterna – de utgår från egna erfarenheter av sig själva som vuxna, av sina barn och från tankar om biologiska skillnader, men även utifrån tankar om samhällsnormer. Vårt resultat tyder på att uppfattningarna om vad kön ”är” och vad det har för betydelse varierar mellan föräldrar, och även om de är olika benägna att se det som sociala reproduktioner – verkar majoriteten tillskriva hemmet, och dem själva, en central roll i hur deras barn gör (Blumer, 1986).

5. Diskussion

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur föräldrar resonerar kring genus och

barnuppfostran – ett ämne som gett upphov till mycket debatt i svensk dags- och kvällspress.

Frågeställningarna för uppsatsen har formulerats utifrån en vilja att ta reda på hur föräldrar tänker kring genus och blev därmed; hur resonerar föräldrar med barn i åldrarna 1–5 år kring genus och om föräldrarna gör aktiva val för sina barn som handlar om att bryta, eller följa, könsnormer.

Ett av studiens huvudresultat är att majoriteten av föräldrarna anser sig vara öppna för att barnen ska få ägna sig åt aktiviteter och lekar som traditionellt sett har kopplats ihop med det motsatta könet. Även kläder och accessoarer menade de flesta föräldrar vara fritt för barnet att välja själv vad hen vill ha på sig. En brännande punkt visade sig vara ”det fria valet” i mötet med förskolan. De som förespråkade så kallade könsöverskridande kläder, accessoarer och praktiker upplevde en begränsning gällande detta i relation till förskolorna. I intervjuerna formulerar sig föräldrarna ofta om detta i termer av att ”samhället inte accepterar” en pojke

med nagellack eller klänning. Genom tendensen att tillskriva samhället, det vill säga andra föräldrar, barn och förskolan, de bakåtsträvande handlingarna och åsikterna förskjuts ansvaret från föräldrarna till ”samhället”. Detta kännetecknade även den enda intervjun där motsatt åsikt uttrycktes – ”samhället går för långt” i normkritiskt tänkande kring kön.

I linje med tidigare forskning (Ambjörnsson 2011) utgjorde kläder och färger en central aspekt av föräldrarnas resonemang. Liksom föräldrarna i Ambjörnssons studie, gav föräldrarna i vår studie uttryck för ett större motstånd i att klä pojkar i ”flickkläder” än tvärtom. Till skillnad från Ambjörnssons intervjuer, där ämnet pojkar i flickkläder var närmast otalbart, var det i vår studie snarare ett ständigt återkommande ämne. Ambjörnsson intervjuade Stockholmsbaserade föräldrar för lite mer än tio år sen. Under de senaste tio åren har vi sett att debatten om barn och genus tagit allt större plats i det allmänna samtalet.

Precis som Nordberg finner i sin studie att männen är öppna för att göra sådant som anses konventionellt kvinnligt så länge det inte slår över och blir för feminint (Nordberg, 2004) vill inte föräldrarna utsätta sina pojkar för alltför feminina uttryckssätt. Dessa är i detta fall inte aktiviteter, utan kläder. Det går även att i intervjuerna återfinna att det för föräldrarna känns mer okej att klä sina flickor i kläder som för tankarna till det maskulina. Detta tyder på att det finns en föreställning om feminina egenskaper som mindre eftersträvansvärda och att man som förälder till en pojke då känner ett motstånd till att låta sina barn förknippas med det feminina. Att föräldrar till flickor är mer öppna till att klä sina döttrar i maskulina kläder handlar då inte om att de som personer är mer öppensinnade utan att det maskulina är mer allmänt accepterat, för båda könen. Det är inte omöjligt att detta reflekterar kvinnans ställning i samhället som trots kontexten, ett jämställt land och en välutbildad storstadsbefolkning, fortfarande har en svagare position och lägre ställning i samhället.

I denna intervjustudie finner vi även att föräldrarna som deltagit menar att reproduktion av genus till största del sker i hemmet och att de tror att barnen tar efter föräldrarnas genustänk då de spenderar mycket tid med sina föräldrar. Detta går i enlighet med Halpern & Perry- Jenkins (2015) forskning om hur föräldrar för vidare sina genusattityder till sina barn genom att barnen internaliserar de könsbestämda förväntningarna som finns på dem i hemmet.

Halpern & Perry-Jenkins slutsats att könsuppdelningen av hushållssysslor är viktig för hur barnet kommer att socialiseras in i familjens genusideologi bekräftas i viss mån även i denna studie.

Föräldrarna i studien återger i intervjuerna att de märkt att deras barn tenderar att ta efter och göra likadant som föräldrarna, oavsett aktivitet eller syssla.

En central del av teorin om symbolisk interaktionism handlar om meningsskapande. Blumer (1986) menar på att individens handlande påverkar andra individer runt omkring och dess förståelse för omvärlden. Även detta är i linje med föräldrarnas handlingar och uppdelning av hushållssysslor då de menar att barnen tar efter föräldrarna i deras agerande. Föräldrar med barn så små som ett år uttrycker i intervjuerna att barnen börjar härma föräldrarna med sysslor. Detta är ytterligare ett exempel på vilken påverkan föräldrarna menar att de har på sina barn.

Föräldrarna framställer sig själva som mer progressiva än det övriga samhället genom att framhäva vikten av att låta barnen agera tämligen fritt och icke könsnormativt i hemmet.

Detta för att sedan sätta upp regler kring hur barnen ska klä sig på förskolan med argument om att det är förskolan som sätter stopp för barnens fria val. Som förälder förflyttar eller förskjuter man då ansvaret om att låta barn välja kläder, stilar och intressen till förskolan.

Föräldrarna tillskriver även kön en mening genom att de tillåter flickor att välja fritt, oavsett om det är en “pojktröja” eller inte, men för pojkarna begränsar föräldrarna alternativen med argument om att ”de kommer bli utsatta”. Den mening föräldrarna tillskriver kön bygger de på de egna erfarenheterna av förskolan och de egna barnen (Blumer, 1986).

Bland de intervjuade föräldrarna framkom att deras uppfattning om hur kön görs primärt går att återfinna i samhället samt biologiska förklaringar. Den respondent som menar att det är biologiskt hänvisar till nedärvda egenskaper i vårt DNA samt historien. De som däremot menar att samhället har störst roll för hur kön görs hänvisar till “samhället”, som utifrån vår analys av intervjuerna utgörs av förskolan och skolan.

Denna studie synliggör hur föräldrar förhandlar med samtida diskurser, här finns en paradox där ena sidan är normbrytande och andra sidan normreproducerande. Föräldrarna uttrycker att det är samhället som för vidare attityder till barn, dels genom media men även genom

vännerna på förskolan/skolan samt att en gemensam uppfattning om att deras egen samt samhällets syn på jämställdhet spelar stor roll för barnens uppfattning om könsroller och normer. Sammanfattningsvis utgör materialet i denna studie, det vill säga intervjuerna, exempel på hur görandet av kön uppfattas, och reproduceras, bland småbarnsföräldrar. Det är tydligt att tankar om barnens bästa, och att de kan beskyddas, är centralt för hur föräldrarna resonerar kring just kön och olika könsgöranden.

5.1 Kritisk diskussion och framtida forskning

I urvalet som gjordes för att kunna besvara frågeställningarna togs ingen hänsyn till vilka kön barnen till föräldrarna hade då vi inte tänkte att det skulle ha någon påverkan på hur

föräldrarna agerade. I efterhand med intervjuerna genomförda samt efter en del forskning om ämnet inser vi att det hade varit bättre att ha en jämnare fördelning av pojk- och flickföräldrar.

I studien är det övervägande pojkföräldrar som deltagit och de som haft döttrar har även haft söner. Att det var en majoritet pojkföräldrar med i studien har bidragit till att studien tenderat att fokusera mycket kring just pojkar och dess kläder utifrån ett perspektiv som pojkföräldrar.

Det hade varit intressant att även ha föräldrar till enbart flickor för att få en bild av hur de resonerar kring barnens intressen och egenskaper.

De föräldrar som haft ett barn av varje kön, vilket är två i vår studie, har menat på att det är stora skillnader mellan pojken och flickan och har tillskrivit barnen egenskaper som går i linje med traditionella könsnormerna. I en större studie hade det därför varit intressant att intervjua fler föräldrar och specificera frågeställningen till att handla om just föräldrar med två barn av varje kön och undersöka hur de föräldrarna gör genus.

6. Referenslista

Ambjörnsson, F. (2011). Rosa - den farliga färgen (1: a upplagan). Stockholm: Ordfront förlag.

Aspers, P. (2011). Etnografiska metoder. (2: a upplagan). Stockholm: Liber.

Berg, L-E. (2015). Grunden: George Herbert Meads socialpsykologi, s. 157–164 i Månson, P (red.), Moderna samhällsteorier: traditioner, riktningar, teoretiker (9:e upplagan). Lund:

studentlitteratur.

Bergkvist, T. (2008). Genusvetare förvirrar barnen. Svenska Dagbladet, 19 december. Hämtad 2021-03-14 från https://www.svd.se/genusvetare-forvirrar-barnen

Blumer, H. (1986). Symbolic Interactionism: Perspective and method. University of California press.

Braun, V., Clarke, V., 2006. Using thematic analysis in psychology. Qualitative Research in Psychology, 3(2), s. 77-101.

Butler, Judith (2007). Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg:

Bokförlaget Daidalos AB.

Boe, J. L. & Woods, R. J. (2017). Parents Influence on Infants: Gender-Typed Toy

Preferences. Sex Roles, Vol. 79 (5-6), 358-373. Springer Science & Business Media, LLC.

Hämtad 2021-05-03 från https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC7002030/

Eberhard, D. (2018). Tänk om - låt pojkar uppfostras som pojkar. Expressen, 30 Sep. Hämtad 2021-03-14 från https://www.expressen.se/debatt/tank-om-lat-pojkar-uppfostras-som-pojkar/

Eneroth, T. (2020). Ministern vill att genusfrågan lyfts in i nya planen för infrastruktur.

Dagens Nyheter, 23 september. Hämtad 2021-03-14 från

https://www.dn.se/sverige/ministern-vill-att-genusfragan-lyfts-in-i-nya-planen-for- infrastruktur/

Försäkringskassan (2019). Jämställd föräldraförsäkring - socialförsäkringsrapport 2019:2.

Hämtad 2021-04-16 från https://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/7bdc2540- 0e28-4766-8e27-02f82244d358/jamstalld-foraldraforsakring-socialforsakringsrapport-2019- 2.pdf?MOD=AJPERES&CVID=

Halpern, H, P. Perry-Jenkins, M. (2015). Parents gender ideology and gendered behavior as predictors of children’s gender-role attitudes: a longitudinal exploration. Springer science &

business media New York. Hämtad 2021-02-15 från https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4945126/

Helmerson, E. (2021). Flickornas frammarsch kan rädda oss alla. Dagens Nyheter, 4 januari.

Hämtad 2021- 03-15 från https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-flickornas-frammarsch- kan-radda-oss-alla/