Inom kvalitativ forskning syftar begreppet giltighet på hur relevant det empiriska materialet är för undersökningens syfte. Med giltighet förstås i vilken grad de empiriska observationer som görs stämmer överens med den verklighet man avser att undersöka (Esaiasson m.fl., 2017). Vissa åtgärder i forskningsprocessen kan bidra till att läsaren av kvalitativa studier övertygas om att data med rimlig sannolikhet är exakta och träffsäkra. Åtgärderna ska ses som en försäkran om att undersökningens kvalitativa data har producerats och kontrollerats i linje
med god praxis. Utifrån denna grund kan bedömning av trovärdighet i kvalitativ forskning göras.
Kriteriet på tillförlitlighet i klassisk bemärkelse handlar om huruvida forsknings-instrumenten är neutrala till sin verkan och om de ger samma resultat tillämpade på samma forskningsobjekt vid andra tillfällen. Vid kvalitativ forskning är dock forskarens jag en integrerad del av forskningsinstrumentet. I det sammanhanget är det därför relevant att utifrån frågan: ”Om någon annan genomför undersökningen, kommer han eller hon fram till samma resultat och drar han eller hon samma slutsatser?” (Denscombe, 2016, s. 411). För att försöka svara på denna för kvalitativ forskning centrala fråga bör man så noggrant som möjligt redogöra för forskningens mål och syften och hur forskningen genomfördes. I detta sammanhang är det därför bra om man för en så kallad beslutslogg, det vill säga noggranna anteckningar om forskningsbesluten fortlöpande under forskningsprocessen (ibid; Esaiasson m.fl.2012).
Lincoln och Cuba (1985) och Cuba och Lincoln (1994) i Bryman (2016) menar att det är nödvändigt att specificera metoder och termer för att kunna bedöma kvaliteten i kvalitativ forskning. De argumenterar för ett alternativt sätt att definiera begreppet tillförlitlighet. Tillförlitligheten består enligt dem av fyra delkriterier som alla har en motsvarighet i kvantitativ forskning.
Trovärdighet, som motsvaras av intern validitet (respondentvalidering, triangulering). I
denna studie har vi försökt stärkt trovärdigheten genom den intervjumetod som används (Bryman, 2016). Samtalsintervjun möjliggjorde att ställa följdfrågor för att få bekräftat av respondenten att jag har tolkat hens svar korrekt. Detta kan styrka trovärdigheten avseende att mina återgivningar och tolkningar av respondenternas svar är så korrekta som möjligt.
Överförbarhet, som svarar mot extern validitet (i vilken utsträckning resultaten kan
generaliseras till andra sociala kontexter). Detta är dock svårt i kvalitativ forskning eftersom forskningen ofta rör studium av en mindre grupp individer som har vissa egenskaper gemensamma och där fokus ligger på att finna det kontextuellt unika och på betydelsen eller meningen av viss aspekt av en given social verklighet. Istället för att fundera kring huruvida resultaten är möjliga generaliseras, bör kvalitativ forskning sträva efter att producera fylliga och täta beskrivningar av de detaljer som ingår i en given kultur. En fyllig och tät redogörelse eller beskrivning av ett fenomen förser andra personer med ett underlag eller en ”databas”, med vilken de kan bedöma i vilken utsträckning resultaten kan överföras till en annan miljö (Bryman, 2016). Överförbarheten i denna studie kan inte styrkas genom extern validitet eftersom resultaten givet det begränsade urvalet inte kan generaliseras till andra situationer och sociala miljöer. Överförbarheten i vårt arbete handlar om hur väl vi lyckas beskriva vårt tillvägagångssätt.
Pålitlighet, som kan jämföras med reliabilitet, syftar till att forskningsprocessens alla faser
problemformulering, urval, fältanteckningar, intervjuutskrifter, beslut avseende analys av data, etc. (Bryman, 2016). I praktiken är det dock svårt att uppfylla detta kriterium. Även om vi varit noggranna med att dokumentera vår forskningsprocess, är det svårt, för att inte säga omöjligt för någon annan att göra om samma undersökning givet dess kvalitativa karaktär avseende tolkningar, kontext och dess semistrukturerade intervjumetod. Pålitligheten i denna undersökning påverkas vidare av det faktum att vår förförståelse och våra följdfrågor påverkade de svar vi fått i intervjuerna och de tolkningar som vi gjort är våra egna. Sammantaget kan man säga att tillförlitligheten i vår studie inte är möjlig att mäta och några generella slutsatser är heller inte möjliga att dra.
En möjlighet att styrka och konfirmera motsvarar begreppet objektivitet i kvantitativ
forskning. Eftersom det inte är möjligt att få fullständig objektivitet i samhällsvetenskaplig forskning, bör forskare säkerställa att hen agerat i god tro. Det ska vara uppenbart att forskningen inte medvetet färgats av personliga värderingar eller teoretisk inriktning i utförandet av och slutsatserna från en undersökning. Uppgiften för en granskare är att bedöma i vilken utsträckning det går att styrka resultaten (Bryman, 2016). Trots att vi har gjort en fenomenografisk studie vilken i möjligaste mån ska vara tolkningsfri, har vi ändå till viss del gjort våra egna tolkningar. Detta är något som är oundvikligt då våra erfarenheter och förförståelse färgar vår syn på valda begrepp inom studien. Vi har exempelvis letat efter elevernas uttalanden i våra insamlade data utifrån vårt syfte med studien och dess valda begrepp och dessutom har vi genom vår intervjuguide och dess tydliga teman i viss mening pekat ut riktningen för vår studie. Detta påverkar även analysen av insamlad data vilka utföll i ett antal kategorier, framtagna av oss genom våra val av passager. Vi har försökt vara så neutrala som möjligt i intervjusituationen och inte låtit våra värderingar styra respondenten. Exempelvis genom att undvika ledande frågor.
I litteraturen nämns risken med intervjuareffekter (Denscombe, 2016; Esaiasson m.fl., 2012). Inledningsvis i våra intervjuer ställde vi frågor om hur eleverna trivdes i skolan och en elev svarade att hen fick hjälp med läsning genom inläsningstjänst. Det var inte ett svar som vi förväntade oss av en 11-åring på en allmänt hållen fråga om trivsel i skolan. Känslan som den som intervjuade fick då var att eleven ville ge oss ett ”korrekt svar”, ett svar som vi tror att hen förväntade sig att intervjuaren i egenskap av lärare, vuxen och därmed överordnad ville höra. Under resten av intervjun var intervjuaren på sin vakt kring svar som skulle kunna vara alltför tillrättalagda. Risken finns givetvis att svaren vi fått delvis varit tillrättalagda och mer speglar vad eleven trodde att vi vill höra snarare än elevens faktiska uppfattningar kring det undersökta området.
Kvale och Brinkman (2017) lyfter några problem med att intervjua barn, bland annat om intervjuaren ställer för komplicerade frågor. Vid några tillfällen under intervjuerna visade olika elever svårigheter med att förstå våra frågor. Några av frågorna handlade om begreppen
delaktighet och utvärdering. Delaktighet lyckades vi omformulera medan begreppet utvärdering upplevde vi svårare att omformulera vid några tillfällen.