Det framkom utifrån intervjuerna att eleverna verkar vara tillfreds med hur de har det, vilket kan tolkas olika. Frågan är hur mycket de förstår vad det gäller innebörden av frågorna de fick? Har de förmågan att gå in på djupet? Vi vet inte heller hur pass medvetna de är om sitt handikapp och hur olika de är jämfört med andra jämnåriga elever. Inser de hur jämnåriga grundskoleelever har det och i så fall, skulle de själva vilja ha det på samma sätt? Och framförallt: skulle de trivas med att leva på ett annat sätt?
Detta är oerhört svåra frågor på vilka det inte finns ett entydigt svar. Det är omöjligt att svara på dem helt och hållet och vara säker att det är rätt. Det är frågor som har kanske flera svar, alla lika rätt.
De vuxna intervjuade visade stort engagemang och vilja hjälpa de funktionshindrade eleverna att må bra och bygga upp ett starkt självförtroende. Min uppfattning är att lärarna upplever sina elever positivt, stöttar dem och uppmuntrar till självständighet. Lärarna uttrycker sig om dessa elever som om vilka andra som helst, det förekommer inga ”sär” benämningar utan de har en positiv och naturlig syn på dem. Det kändes trevligt och varmt att prata med dem eftersom de uttryckte sig med värme, respekt och förståelse. Jag vill poängtera att erfarenhet och kunskap ger ökad förståelse. Det var uppenbart att dessa lärare hade både och.
Här passar jag på att anknyta till Antonovskys teori (2005) om sammanhang, eftersom lärarnas syn och arbetssätt stämmer väl med grunderna i KASAM teorin. Lärarna på den här särskolan har ett
salutogent tänkande, de ser barnets positiva egenskaper och bekräftar dessa. Även Vygotskijs teori (Evenshaug & Hallén 2001) passar att nämnas här då elevernas utveckling och inlärning bygger på socialt samspel. Samspel i sin tur innebär ständig respons och återkoppling. Det är precis vad de här lärarna gör - de både uppmuntrar och löser problem tillsammans med eleven när denne inte klarar av det själv. De har regelbundna diskussioner med eleverna utan att behöva skriva in dem på särskilda tider. De tar tag i alla problem direkt och därför blir det naturligt att diskutera ofta. Lärarnas erfarenhet gör det lättare att sätta sig in i de situationerna som uppstår, och att våga ta tag i de unika problem som dyker upp. Min slutsats är att lärarna upplever sitt arbete som lustfyllt och utvecklande. De är medvetna om att de kan påverka mycket och tar på sig det ansvaret.
Jag vill också anknyta mitt resultat till Vygotskijs teori om det sociala samspelet som påverkar vår inlärning. Genom att lärarna ständigt återkommer med återkoppling till sina elever, byggs ett utrymme för diskussion och samtal. Det samspelet påverkar eleverna och gör dem positiva till kommande inlärningssituationer. Här går det att applicera Vygotskijs teori om den proximala utvecklingszonen som går ut på att eleverna får hjälp med att lösa sina uppgifter och problem under vägledning av någon vuxen med erfarenhet, vilket leder till en intellektuell utveckling (Evenshaug & Hallén, 2001). Men framförallt ger lärarna social trygghet och medinflytande så att eleverna känner att de är behövda. Tack vare lärarnas förhållningssätt upplever eleverna livet som hanterbart och vet att de kan påverka mycket själva både hemma och i skolan, vilket ger en viss meningsfullhet (Antonovsky, 2005).
Min uppfattning är att det finns en viss styrka hos både tonåringar och deras föräldrar. En framtidstro och positivt tänkande är styrkan. Begriplighet är kärnan i Antonovskys definitionen. Han menar att människan måste uppleva de olika stimuli på ett förståeligt och begripligt sätt. De som har hög känsla av begriplighet kommer inte att känna sig som offer utan tar även nederlag på ett positivt sätt (Antonovsky, 2005). De nederlagen tolkas inte som orättvist utan mer som något tillfälligt. De personerna hittar styrkan inom sig och kommer att klara sig bra.
Den bilden jag har fått ifrån skolan stämmer väl med Molins (2004) tankar om att det är omgivningen som skall normaliseras och inte personen. Genom anpassningar formas omgivningen till individen och inte tvärtom. Även Möller och Nymans (2003) åsikter om att ens utveckling förutsätter relationer har bekräftats, eftersom eleverna själva känner både glädje och ett beroende
de värme och omtanke, blir de trygga och glada.
Nordströms (2002) avhandling kan också bekräftas vad det gäller kamratrelationer. Utifrån de svar jag har fått kan jag konstatera att eleverna relaterar till antingen klasskamrater eller någon släkting, vilket tillsammans med lärarnas observationer bekräftar den bilden Nordström (2002) gav att funktionshindrade elever sällan uppnår ett samspel med icke funktionshindrade kamrat. Att särskoletonåringar har ett behov av att känna kärlek är också något naturligt, även om de inte är alltid medvetna om det. Därmed kan konstateras att Thelins (2008) teori om vänskap och kärlek stämmer.
Föräldrarna till funktionshindrade tonåringar har byggt upp en förmåga att kunna glädjas åt även små saker i vardagen. Detta tyder också på en ynre styrka. De har ett salutogent synsätt vilket betyder att de har det friska i fokus (Antonovsky, 2005). De talar om sina barn som om vilka tonåringar som helst. De är medvetna om barnets begränsningar men trots det uttalar de sig på ett positivt och förhoppningsfullt sätt.
Föräldrarna stöttar sina tonåringar medvetet eller omedvetet genom att förklara och hjälpa dem att förstå – förutsägbarhet är uppfyllt. Föräldrarna bistår med tillgångar och resurser för tonåringar för att klara av sina problem. Det är hanterbarhet, andra kriteriet i KASAM teorin. Sista kriteriet är meningsfullhet (Antonovsky, 2005) och det uppfylls genom att föräldrarna låter sina barn vara delaktiga och känna gemenskap och tillhörighet. På så vis blir de engagerade och motiverade att medverka i familjens sammankomster. Dessutom har jag uppmärksammat en glädje hos såväl elever och föräldrar och även hos lärare, glädje även för små saker…
Nordeman (2005) skriver om att föräldraskapet är tungt, vilket jag också har fått bild av utifrån föräldraintervjuerna. Bagga-Gupta (2006) skrev om föräldrarnas livslånga engagemang, vilket har också visat sig stämma i denna studie, eftersom föräldrarna redan är engagerade och redan planerar inför barnets framtid. De ser sin gedigna och självklara roll även i sitt barns vuxna liv. Detta beror delvis på rädslan att myndigheterna inte kommer att kunna tillgodose deras barns behov, opålitlighet, men även på önskan att följa sitt barn genom livet och finnas till. Föräldrarna önskar, precis som Nordeman (2005) skriver, att deras barn ska utvecklas till självständiga och oberoende individer men samtidigt känner de en stark oro.