Frågorna var utformade på så vis att det fanns utrymme för eget resonemang om så behövdes samtidigt som de var relativt enkla och vanliga vilket har gjort att jag torde ha uppnått en hög grad av tillförlitlighet. I en kvalitativ undersökning är syftet att upptäcka mönster och företeelser samt att förstå intervjupersonernas livssituation, erfarenhet i fråga och deras ståndpunkt i frågan. De berörda eleverna, lärarna och föräldrarna har fått svara i lugn och ostörd miljö, individuellt, frivilligt och i egen takt, vilket borde ha stärkt engagemanget. Därför anser jag att tillförlitligheten är stor.
Eftersom jag beskriver hur jag har samlat in data och hur jag har bearbetat densamma får läsaren en möjlighet att själv bedöma tillförlitligheten i denna studie. Jag utgår ifrån att mina tolkningar är rimliga och därmed torde slutsatserna vara trovärdiga.
6 RESULTAT
Här redovisas resultat från de kvalitativa intervjuerna och jag tolkar de svaren jag fick. Att tolka intervjuerna är viktigt för att, enligt Kvale (1997) ”forskaren har ett perspektiv på vad som undersöks och tolkar intervjuerna ur detta perspektiv” (s 182).
De viktigaste punkterna som framkom ur intervjuerna är förståelse, förebyggande insatser, olika roller, stöd för självständighet, försiktig optimism, kamratskap, ensamhet men även glädje. De kommer att behandlas lite närmre och mer ingående i nästa kapitel.
6.1 Eleverna
De intervjuade är två pojkar och två flickor, 13,14,15,15 år gamla. Jag nämner dem med a,b,c,d och använder mig av de benämningarna om behovet skulle uppstå och utan en inbördes ordning. Ensamhet
Alla intervjuade verkar nöjda med tillvaron och ser sitt umgänge och kamratskap som något naturligt och som en självklarhet. Alla fyra tycker om att umgås och anser att de har en bästa kompis, dock har alla fyra svarat att de tycker att det är helt ok att vara ensam. En av eleverna tyckte dessutom att det var skönt att vara ensam.
”Ibland är det skönt att vara ensam. Jag gillar mina kompisar men ibland leker jag inte med dem” (d)
Kompis
Alla fyra eleverna anser att det är viktigt att ha en kompis, och alla svarar de att de har en bästa kompis. På frågan hur ska en bra kompis vara svarar de: snäll; bra kompis; snäll och trevlig; snäll och bra.
Kärlek
På frågan om kärlek svarar pojkarna att det inte är viktigt att vara kär och ingen av de två är kär. Flickorna däremot är kära båda två men tycker andå att det ”inte är så viktigt”, resp. ”inte viktigt alls”.
”Ja, jag är kär. Lyckligt. Nej (det är inte viktigt att vara kär).” (c)
Att vara lycklig
De intervjuade känner sig nöjda med sina relationer och lyckliga. Svaren jag fick var: ”ja” (a),
”det är bra” (b) och ”ja, jättebra”(c).
De viktigaste personerna man inte kan vara utan är: kompis och storebror (a),
släkten och bästa kompisen (b,) mamma, morföräldrarna (c), familj (d).
På frågan vad de behöver för att känna sig lyckliga svarade de: ”familjen så länge man kan”(a)
”mina föräldrar, mina kompisar, och min älskling...att kompisar finns alltid hos sig, att vi är tillsammans...”(b)
Eleverna funderar ibland en stund innan de svarar, men för det mesta så går det fort, vilket jag tolkar som att frågorna är lätta. De lämnar intryck av att verkligen vara nöjda med samvaron, eller att ingen av de blev berörd av frågorna på så sätt att man blev ledsen. De verkar vara likgilltiga inför att vara med en kompis eller ensamma och såg inte ensamhet som något negativt eller en förlust. Min tanke är att det kan vara så att de är vana vid att vara ensamma och det har de fått vänja sig vid sedan tidig ålder så idag reagerar de inte på det alls. Dock borde det poängteras att de kan glädjas av sitt sälskap och umgänge. Svaren tyder på ytterligare en anledning till varför man drar sig undan i ensamhet ibland – trötthet. Det är inte uteslutet att det kan bli lite mycket ”ståhej” så att man inte riktigt orkar vara med längre stunder. En av eleverna tyckte att det är roligt med kompisar men att de ibland vill leka på sitt sätt vilket denna elev inte kan acceptera alltid. Min slutsats är att de är relativt glada.
6.2 Lärarna
De intervjuade är tre kvinnor och en man, alla med flerårig arbetslivserfarenhet. Jag benämner dem på samma sätt som eleverna med a.b,c,d utan inbördes ordning vid användning. Ingen bokstav kan tas i relation till någon enskild lärare.
Elevrelationer
Elevrelationerna upplevs som ”i stort sätt goda, men det finns många intriger (Facebook)”(b), det händer mycket missförstånd, och allt detta varierar mycket beroende på vissa dagar och deras egen form för dagen.
”Ibland kan jag tycka att de har svårt med relationer just för att de har svårigheter med sig själva” (a).
Lärare tycker också att eleverna verkar vilja umgås men saknar förmågan ”att skapa varaktiga relationer som håller i sig” (c). De tycker också att elevernas relationer kännetecknas av konflikter vilket är ok eftersom de på så vis ”söker sin plats och visar sina starka sidor” (c).
Det sociala livet värderas mycket högt i denna ålder. Kompisarna och att bli kompis med någon är väldigt viktigt. Särskilt för dem som har gått i en vanlig klass – det syns hur mycket gladare de blir
när de börjar i särskoleklass där de inte halkar efter. Kompisrelationer förefaller vara något väldigt viktigt på högstadiet.
Elev – lärare relationer
Lärarna tycker att det finns mycket känslor överallt, och eleverna upplevs som ”kontaktsökande med positiv inställning” till lärarna. En lärare menar att det oftast är bra men det kan hända att eleverna tar med sig en konflikt från rasten och det går ut över lärarna också.
Elevernas familjerelationer
Detta var svårare att svara på, p.g.a. elevernas väldigt skiftande bakgrunder. Vissa har det bra hemma, andra inte. En del har t o m föräldrar med inlärningssvårigheter. Bara ”en liten dispyt på morgonen kan spegla av sig på hela dagen” (b), och därför är det svårt att veta exakt hur de har det där hemma. En av lärarna tror att särskoleeleverna tillbringar betydligt mera tid med sina familjer än vad eleverna i grundskolan gör.
Elevernas kärleksrelationer
”Det är jättespännande, man får massor med frågor, kan jag pussa, vad ska jag göra, jag kan inte titta direkt i hans ögon osv.” (a)
” Egentligen är det ingen större skillnad från vanliga elever, det är bara den förmågan till att ta kontakt som ställer till det för dem” (b);
Det är mycket kärlek på högstadiet, tycker en tredje lärare. Det är mycket med kärlek och relationer, det kommer och går, de blir ihop och gör slut flera gånger varje dag… Även mycket identitetssökande: vem är jag, vad vill jag? ”
”Men de är på väldigt olika nivåer, en del är mer andra mindre mogna…”(d)
Att be om råd / hjälp (att klara sig själv)
Eleverna vänder sig till lärarna väldigt ofta för att få råd och stöd. Lärare blir ”som en andra mamma” (a)
”De är väldigt öppna och berättar om det svåra hemma” (a).
På högstadiet har man ”livskunskap” – ett ämne som lärarna tycker behövs och gör nytta. Den andra läraren tycker också att de blir väldigt ofta tillfrågade om hjälp, mest för att lösa konflikter. ”Ibland har det gått lång tid och en bagatell har hunnit växa sig till ett
stort bekymmer (c).
Lärarna arbetar mycket med att eleverna ska bli självständiga och försöker ge dem en chans att försöka lösa sitt problem själva och först om de misslyckas går läraren in och hjälper. Men mot slutet av grundsärskolan, i 9: e eller 10: e klass, har de flesta lärt sig att hantera sina problem någorlunda självständigt.
En av lärarna tycker att ett stort problem i det hela är att eleverna har svårt att se sin egen roll (b). Den tredje läraren tycker också att det händer nästan varje dag att eleverna får problem och söker hjälp och att samarbetet med såväl resursteamet (psykolog, specialpedagog) som föräldrarna är viktigt och underlättar problemlösning.
Att bli missförstådd och retad
Lärarna ser en tendens till undvikande snarare än retning. Detta tack vare att de är lokalintegrerade och de vanliga eleverna träffar särskoleeleverna dagligen. Skolan arbetar mycket med att det inte ska förekomma mobbning.
uppstår något missförstånd eller på grund av något i beteendet som kan upplevas störande (a), men även då är det bara blickar från andra, ej mobbning. ”
”Det händer mycket sällan, ofta är det misstag. Ofta kan de visa i skolkatalogen vem det var och jag pratar sedan med dem.” (b).
Att arbeta förebyggande
Detta har det blivit mer av de senaste åren. Framförallt handlar det om förhandsinformation till de andra eleverna vilket är uppskattat och lärarna har märkt att det finns mycket okunskap, frågor och intresse av att få veta mer om särskolan och särskoleeleverna. Inkludering är också viktigt och därför ordnar man exempelvis utflykter tillsammans med grundskolans elever. Och självklart agera direkt när något händer. Lärarna går in och löser missförstånd.
”Händer det något låter vi det inte passera utan tar upp det på en gång. Det blir att man driver när man tror att man skojar” (a).
Det organiseras vissa temadagar och man gör projekt och skolavslutning tillsammans. Dessutom träffas de eleverna dagligen i matsalen, korridorerna osv. Lärarna tror att fler möten leder till större förståelse.
Trygga och sociala särskoleelever
”Vi jobbar mycket med deras beteende. Den kombinationen kunskap och social kompetens är viktig” (c)
De skapar sina relationer och är väldigt glada om de ska till samma gymnasium. Men det är väldigt olika.
” En stor del av skolgången här handlar dels om att göra dem till självständiga individer men också säkra i sin egen roll så att säga, trygg i sig själv. Jag tror
att den livskunskap som vi har här på skolan bidrar till detta”(b).
”De är så otroligt olika i sin mognad. Duktiga elever kan vara väldigt sena socialt. De har tränats in, att de ska våga säga det man tycker. ´Jag duger´, ´lita på sig själv´(c).
”De klarar sig i livet så småningom. Jag tror på dem” (d).
Sammanfattning
En genomgående röd tråd genom dessa lärares berättelser är möjlighet till att träna upp sin självständighet, förebyggande arbete i syfte att minska/stoppa/förhindra mobbning, men även möjlighet att få råd och stöd av sina lärare om så behövs. En stor del av skolgången handlar om att utveckla identitet och hjälpa dem att bli självständiga individer, trygga i sig själva. Lärarna uttryckte sig om sina elever kärleksfullt och med förståelse.
6.3 Föräldrar
Här gäller samma regler, dvs. att benämna respondenterna med a, b, c, d vid behov, dock utan någon koppling mellan bokstav och person.
Öppen relation
Samtliga föräldrar tycker att de har en bra, öppen relation till sitt barn.
”I början fokuserade vi nog mycket på allt vi trodde vi förlorade i och med h* diagnos, men idag känner jag en stor glädje över att h*n är en så glad person.” (b).
”Vi känner helt klart att h*n känner stöd och sympati kring sin person både hemma och i skolan och vi känner direkt när det inte är så.” (a).
” Om h*n vill något så kommer h*n oftast till mig eftersom h*n vet att jag tolkar h* på rätt sätt. Om h*n är osäker på något är det oftast mig han vänder sig till” (a).
Om sitt barn
Alla intervjuade föräldrar känner mer eller mindre en blandning av både oro-glädje-rädsla- lättnad, som en förälder uttryckte det. Man känner ängslan och är medvetna om barnets svårigheter.
”Jag tycker att h*n kan ha det tuffare än andra bland annat eftersom att det inte syns direkt att h*n har sitt handikapp. Då tar omgivningen förgivet att h*n
är som vilken 13-åring som helst. Detta kan nog vara tufft för h* att leva upp till.” (a). ”H*n är precis som de flesta tonåringar, upptagen med sina idoler, sin musik
och sina intressen. Även tonårsdragen är precis lika typiska som för andra. Kanske har h*n lite svårare att hitta kompisar att dela sina tankar med, men då får man hitta en lösning” (b).
För ett barn har man ordnat en ”betald kompis” och det har funkat bra.
”Vi tror att h* gärna hade velat ha fler kompisar, men samtidigt tar h*n inte hand om dem när de väl kommer hem till oss.”(d).
Föräldrarna tycker att det måste kännas jobbigt för barnets självkänsla att upptäcka att man inte är som alla andra runt om en.
tonårstid blir deprimerade.”(b).
Föräldrarna är medvetna om att många tonåringar har idag det tufft och ens eget barn har det ännu svårare p.g.a. att det är ”svårt för att göra sig förstådd och förstå all information man får” (c). Men tonåringarna ska få möjlighet att leva som alla andra tonåringar.
”H*n skall få lov att känna kärlek och få uttryckt känslor precis som alla andra i den ålder” (d).
Hur ska föräldern tänka?
En förälder utryckte vikten av att regelbundet följa upp handlingsplanen från utvecklingssamtalet. ”Det gäller ju inte bara det som h*n lär sig i skolsalen utan även den sociala
biten är viktig” (a).
Barnet måste också lära sig att ”alla har sina olika sidor med olika svårigheter/svagheter, det vill säga att respektera andra utefter deras möjligheter” (c). Föräldrarna tycker också att personalen på skolan har ett stort ansvar och förväntar sig därför både engagemang och kunskap för att det ska gå för de här barnen.
Att kunna få möjlighet till att bygga upp sitt eget liv tillsammans med kompisar och andra vuxna utanför familjen, det hoppas föräldrarna att deras barn kommer att göra, eftersom det känns viktigt. ”Dessutom är det viktigt för h*n att h*n själv kan tolka sina egna känslor på rätt
sätt så att h*n inte hamnar i trubbel på grund av att h*n tolkat situationen fel”(a).
Föräldrarna känner även en viss oro för att tonåringen lätt blir lurad eftersom de unga gärna vill ha kompisar som eventuellt skulle kunna lura honom/henne.
”Att h*n tror på sig själv, att h*n känner att h*n är bra som h*n är . Känner sig älskad och visar respekt och hänsyn till andra.”(b).
Tonåringarna måste bli medvetna om sitt handikapp men att ”det också innebär att det är helt okej. Se till att ens barn tar för sig i samhället men ändå visar respekt, hänsyn och ödmjukhet.”(c).
Framtiden
”Det är klart att man kanske oroar sig mer för h* och hur det skall gå. Vi får ta varje dag som den kommer precis som alla andra tonårsföräldrar. Men vi räknar med kärlekssorger hos h*, lika mycket som hos de andra.” (d).
”Som förälder till ett barn med speciella behov, känns framtiden aldrig kul att tänka på. Det känns långt borta och skrämmande, men samtidigt så tror jag att man växer in i de nya sitiationerna som uppstår och man hittar de lösningar som barnet behöver” (c).
En förälder menar att man är som förälder automatiskt uppsatt på att barnets behov förmodligen alltid kommer att vara större än de andra syskonens.
”Några gånger gäller det att hitta balansen så alla får den uppmärksomhet som barnen behöver. Men det finns en stor glädje för oss att se att h*s syskon
uppriktigt tycker om h* och VILL ha h* med när de skal leka, spela på datorn m.m. H*n är en viktig del av deras liv, och vi hoppas ju att även det fortsätter.”(d).
En av föräldrarna berättar om att de ville ha ett tredje barn så att syskonet inte skulle känna ett ensamt ansvar för sitt syskon, särskilt när föräldrarna inte längre finns.
Föräldrarna verkar inte lita på samhällets stöd fullt ut, vad det gäller de insatser tonåringen är berättigad till. Därför tror några föräldrar att familjen ska finnas till för det barnet även när han/hon är vuxen för att stötta och hjälpa till. De tror också att barnet kommer att behöva hjälp resten av livet.
”Vår målsättning för h* är att h*n ska kunna bo i en lägenhet själv men med hjälp av personal om h*n så vill.” (c).
Man hoppas att det egna barnet kommer att uppleva kärlek, men samtidigt förstår de att det är viktigt för de här barnen att vara själva, och att de många gånger mår bäst av att vara själva. Man kanske kan vara särbor? Föräldrarna är däremot tveksamma till att de egna barnen klarar av en föräldraroll.
”Mycket grubblande förekommer och det behövs samtal med andra vuxna föräldrar som har barn med liknande problem. Stöd – och mycket sådan kommer helt säkert att behövas!” (b).
”Vi ser med tillförsikt på framtiden och tror att det kommer att finnas en plats även till h*, även om vi just nu inte vet vad det vill bli, men i och för sig så vet vi ju inte det med de andra barnen heller, så det är bara att ta dagen som den kommer i det mesta i våra liv tycker jag!”(c)
Sammanfattning
Föräldrarna resonerar öppet och realistiskt. De har hunnit lära sig av misstag och erfarenhet och vet vad som ska prioriteras och när. De är fullt medvetna om alla svårigheter dagens unga ställs inför, och att ungdomen förefaller bli ännu svårare för deras barn. Det finns både oro, rädsla och ängslan men samtidigt glädje. Man har lärt sig att leva med barnets handikapp och för de flesta verkar allt fallit på sin plats. Fortfarande dyker det upp svårigheter men det löser man allteftersom de uppstår. Det är glädjande att föräldrarna , trots all oro och osäkerhet, ändå vågar ha en framtidstro. De ser
med tillförsikt på framtiden och verkar ha en klar bild av hur deras barn kommer att ha det framöver. Det verkar vara en sorts trygghet att ha vetskap om hur det kommer att bli.
7 DISKUSSION
Här ska jag försöka knyta ihop resultatet med litteratur för att om möjligt kunna hitta svar på mina frågeställningar. Här tycker jag att Antonovskys och Vygotskijs teorier om KASAM respektive lärande genom socialt samspel har en stor betydelse. Jag kommer också att förklara mina reflektioner över de svaren jag fick. Genom att läsa och lyssna på de svaren jag har fått försökt sortera de svaren och hitta mönstren, likheter och anknytningar bland de svaren. Svaren har sorterats utifrån vissa begrepp i syfte att hitta likheter i respondenternas åsikter. Jag har försökt att hitta några gemensamma nämnare och faktorer hos de intervjuade för att kunna bygga min analys på och hitta svar på mina frågeställningar (se s. 14).