Av vad som framkommit i detta arbete så tycks forskningen kring den norrländska
hällkonsten vara något spretig och ingen särskilt tydlig officiell tolkning eller konsensus om hällkonstens ålder går att finna. Samma sak gäller definitionerna av ristningstekniker. De uppfattningar som hittats angående periodens spann är bland annat Bollins tanke om att hällkonsten tillhör perioden 4000 – 500 f.Kr. Lindgren nämner Baudous tanke om att samtliga mellannorrländska och angränsande lokaler är från 4000 – 2000 f.Kr., men var exakt Baudou uttrycker detta framgår inte. Istället är snarare intrycket att den norrländska hällkonsten till stor del daterats som fenomen utifrån lokaler i andra länder, tillsammans med dateringen av Nämforsen. Exempel som tagits upp kring detta är lokaler såsom Alta och Zalavruga, vilka har tillskrivits en datering och som uppvisar kopplingar med exempelvis Nämforsen.
Samtidigt sätts lokaler likt Finnsforsberget in i en större bild när lokalen kopplas till Alta på grund av den ristade människofiguren medan Gaskávrre kopplas till både finska och norska lokaler.
Vad gäller dateringsmetoder har ett flertal identifierats. Datering baserad på strandlinjer är en vanligt förekommande metod för att datera ristningar och har i flera fall kombinerats med exempelvis typologi för det ändamålet. Forsberg och hans indelning av ristningarna i Nämforsen är ett exempel på en sådan kombinatorisk datering. Emellertid noterades det tidigare att respektive dateringsmetod har kritiserats och ett antal felkällor har pekats ut. Vad gäller strandlinjer har kritiken byggt på att det är problematiskt att ta för givet att ristningar gjorts intill dåtidens vattenlinje, och Sognnes tar upp fall där detta är orimligt. Typologi har samtidigt kritiserats för att metoden har svårt att räkna in att olika motiv kan härröra från samma tid.
En intressant sak att nämna kring detta är tolkningen av hällristningarna i Laxforsen. Överlag är forskarna överens om att lokalen är betydligt yngre än exempelvis Nämforsen och att den troligen hör till bronsåldern. Ristningarna har av vissa tillskrivits en datering till omkring 1800 f.Kr. eftersom det är ungefär då som ristningsytorna höjts ur havet. Samtidigt har motiven även ansetts vara från ca 1000 f.Kr. på grund av sydsvenska motsvarigheter som kunnat dateras. Andra tolkningar har menat att ristningarna är från ca 1500 f.Kr., även de utifrån en typologisk grund. Detta exempel belyser att datering baserad på strandlinjer och typologi som används parallellt kan gå emot varandra. I Laxforsens fall skiljer sig alltså åldern med uppåt 800 år utifrån vilken dateringsmetods premiss som främst används.
81
En annan metod som behandlats är att försöka datera hällbilder utifrån närliggande lokaler.
Bradley, Chippindale och Helskog menar att det endast går att argumentera för en datering som tagits fram med denna metod. Ett annat problem med denna metod är att veta exakt när under boplatsens historia som ristandet pågick. Ett exempel är den tidigare nämnda boplatsen vid Håltbergsudden (Åre 195:1). Denna plats tycks ha varit bebodd under en period som går från mesolitikum fram till järnålder, alltså en period på flera tusen år. Även om man
förutsätter att denna boplats någon gång beboddes av de som skapade ristningarna vid Håltbergsudden så vet man ändå inte när de gjorde dem. Med andra ord så blir det ganska problematiskt att använda sig av metoden. Den skulle visserligen kunna ge en grov uppfattning om dateringen baserat på de närliggande boplatserna, men i grund och botten bygger den i min mening för mycket på antagande.
Förutsatt att datering via C14 skulle gå att tillämpa på de svenska hällmålningarna så hade troligen detta varit det bästa alternativet för att få en någorlunda träffsäker datering. Det har noterats tidigare i texten att C14 har använts för att datera målningar i exempelvis franska Chauvetgrottan. Däremot tycks aldrig metoden ha använts för de svenska hällmålningarna och ingen konkret förklaring till detta har hittats. En sak som nämns är att färganalyser kan
innebära att delar av målningen skadas men bortsett från detta ges ingen förklaring till bristen på C14-dateringar i Norrland. De enda tillfällen som metoden tillämpats är på härdar eller kolfläckar som tros ha en koppling till närliggande bergkonst.
Av de norrländska hällbildslokaler som tillskrivits en ålder i Norrland är det få som i min mening har en säker sådan. Nämforsen är den lokal som mest forskning skett kring, vilket kanske inte är särskilt förvånande med tanke på hur omfattande den är jämfört med övriga hällbildslokaler. Den senaste forskningen kring Nämforsens ålder gjordes 2010 och håller i stora drag med den åsikt som gällt för platsen sedan 1993 – 1994, även om lokalen tillskrivits en högre ålder. På det stora hela verkar det som att de dateringsförslag som gavs av Lindqvist och Baudou och som stöttades av Forsbergs indelning är de allmänt godtagna. Kring Norrfors tycks forskarna också vara någorlunda överens om ristningsperioden. Av vad som framgått i den använda litteraturen verkar det som att Gärde och Landverk alltid har ansetts vara de äldsta lokalerna. Detta baseras på att de uppvisar likheter med de polerade hällbilderna i Nordland. Hallström noterar dock att stilen inte är helt lika, och att i åtminstone Gärdes fall är linjerna djupare än vad de är i Nordland. Lööf menar för Landverks del att de har tillverkats genom att först ristats ut för att sedan slipas. Detta skiljer sig från hur Nordlandshällbilderna tillverkats, vilka tros ha gjorts genom att slipa fram dem på en gång, utan ristande. Trots detta
82
har alltså forskarna antagit att de mer eller mindre samtida med de i Nordland. Det bör understrykas att jag inte nödvändigtvis menar att Gärde och Landverk inte är ungefär samtida med de i Nordland, snarare att denna tolkning inte bör tas för givet.
Forsberg daterade i grova drag ett antal lokaler utifrån den fasindelning som han gjorde för Nämforsens älgfigurer. Datering baserad på denna indelning kan också ses som problematisk att okritiskt tillämpa på andra lokaler. Tidigare i detta kapitel noterades det att typologi har svårt att räkna in att motiv kan ha utvecklats olika under samma period. Intressant nog visar Forsbergs indelning av älgfigurerna vid Nämforsen att detta är fallet då Älgar typ 3b anses vara samtida med Älgar typ 2, trots att de skiljer sig åt i utseende. Forsbergs grundar sig i den tidigare behandlade teoretiska utgångspunkten att hällkonsten varit mer eller mindre enhetlig över området där den återfinns.
Denna utgångspunkt skulle kunna ifrågasättas då den stöter på problem om det skulle visa sig att regionala skillnader funnits inom området, något som Ramqvist tror har funnits.
Finnsforsberget kan tas upp här på grund av att platsen är ganska unik på grund av
fiskmotiven vilka inte har någon klar parallell i Norrland. Kanske tyder detta på att det fanns folk med egna idéer om hur exempelvis målningar skulle se ut. Att utgå från Nämforsens älgar för att datera andra norrländska hällbildslokaler är enligt mig alltså något vanskligt.
Denna utgångspunkt förutsätter att folk över hela regionen använt samma sätt att avbilda älgar under samma tid. En tanke som kan tas upp skulle vara möjligheten att älgfigurer vid en lokal från mellanneolitikum imiterats av folk från senneolitikum. Trots att de skulle påminna om varandra i stil så skulle det fortfarande vara hundratals år mellan de två lokalerna. Hesjedal och Bolin menade att hällmålningarna var en senare utveckling, vilket ytterligare skulle försvåra datering via ristningar. Däremot har inga andra forskare utöver dessa två uttryckligen varit av denna åsikt, och de flesta tycks tolka de två varianterna av hällkonst som samtida.
En annan sak som visat sig vara vanligt förekommande är att argumenten bygger på andra argument som förts av tidigare forskare. Forsberg kan återigen tas upp som ett exempel på detta. Han sätter en ungefärlig datering på lokaler såsom Flatruet och Håltbergsudden utifrån indelningen av Nämforsens motiv. Motivens fasindelning bygger han i sin tur på Baudous datering av Nämforsen som baseras på strandlinjer och premissen att de ristningarna alltid gjordes intill dåvarande vattenytan. Ett annat exempel är Ramqvists datering av Gaskávrre. I detta fall är utgångspunkten likheter med finska och norska lokaler, vilka lokaler det handlar om framgår dock inte. Dessa har enligt Ramqvist daterats med stor säkerhet och på grund av att de liknar målningarna i Gaskávrre kommer Ramqvist fram till sin datering. Ramqvist har
83
likt Forsberg baserat sin tolkning på att liknande platser har kunnat dateras, men i detta fall går det inte att granska vad dessa lokalers dateringar i sin tur bygger på.
Slutligen kan det även nämnas att i flera fall framgår inte argumenten kring lokalens datering över huvud taget. Exempel som kan tas upp på detta är hur Baudou menar att
Glösaristningarna kan vara från 2000 f.Kr. utan att ge någon förklaring eller hänvisning till varför. Samma sak gäller för Rogen som tillskrivs en datering till 2000 f.Kr. av Lööf på grund av att de liknar de vid Flatruet, utan att överväga eventuella problem med ett sådant
antagande. Dessutom menar Lööf såväl som Hemmendorff att Flatruets målningar är från 2000 f.Kr., men ingen av dem förklarar var de får uppgifterna från. Samma sak gäller Hemmendorffs dateringsförslag för Gärde. Korpbergets hällmålningar tros av Larsson och Heinerud vara från 2500 f.Kr. på grund av att en härd från denna tid hittades nedanför
målningsytan, trots att inga konkreta belägg för detta faktiskt finns. Härden kan lika gärna ha anlagts före eller efter målningarna gjordes på platsen. Högberget I har till viss del daterats utifrån samma premiss, nämligen att målningarna bör vara ungefär från den tid som den nedanliggande härden anlagts. Detta fall har dock mer belägg på grund av den målade stenen som låg intill härden, och om denna faktiskt tillhört målningsytan så är det ändå ett tecken på att de tillverkats innan härden tillkom.
Samtidigt som det är problematiskt att framföra ett dateringsförslag utan någon grund så är det i min mening lika problematiskt när forskare säger sig vara helt säkra på det. Exempelvis Lööf och Hemmendorff skriver inte att Flatruets, och därmed Rogens, målningar kan vara från 2000 f.Kr., de säger att de är det. Eftersom det finns brister med de nuvarande
dateringsmetoderna är det svårt att med säkerhet datera hällbilder, vilket gör att man behöver vara med försiktig med sådana åsikter. Detta går även emot den teoretiska utgångspunkt som använts av andra forskare, nämligen att det är svårt att med säkerhet datera hällkonst.
På det stora hela bygger dateringarna av de norrländska hällbildslokalerna i flera fall på vad som kan tyckas vara tämligen svaga grunder, även om man utgår från att hällbilder är svårdaterade. Dateringarna av Flatruet skulle kunna tas upp som exempel på detta. Dessa målningar dateras likt tidigare nämnt av Baudou till 2000 f.Kr baserat på fynd från Rå-Inget i Ångermanland. Fynden i fråga är ett antal skifferföremål med ristade motiv vilka påminner om målningarna vid Flatruet. Skifferföremålen hittades i ett lager som Baudou kopplade till en lagerföljd som påträffades i utgrävningen av Hälla i Lappland, vilken daterats till fyra perioder mellan 2500 – 1400 f.Kr. Baserat på att mängden föremål av kvarts och kvartsit påminner om varandra i de djupare lagren vid Rå-Inget och Hälla antar Baudou att de är
84
samtida. För att sammanfatta detta bygger alltså Flatruets dateringar på att ristade föremål påträffats i ett lager med liknande föremålstyp som i ett annat lager på en annan lokal. Vidare kan det nämnas att de tre lokalerna ligger i var sitt landskap, Flatruet i Jämtland, Rå-Inget i Ångermanland och Hälla i Lappland. Detta tillvägagångssätt för att datera hällmålningarna vid Flatruet är alltså något problematiskt och kan tyckas vara långsökt. Finnforsbergets möjliga datering till 2700 – 1700 f.Kr. kan också ifrågasättas då ristningen som Larsson menar är en människofigur enligt mig inte uppvisar särskilt starka likheter med de från Altas Period IV. Likt tidigare noterat är detta dock något som Larsson faktiskt tar upp själv.
Nämforsen tycks vara den enda lokalen som forskare har fortsatt att diskutera kring och 2010 kom Gjerde med ett nytt dateringsförslag som ändrade ristandets början från 4000 f.Kr. till 5000 f.Kr. Det kan däremot tyckas att det är förståeligt att Nämforsen är mer i fokus än andra lokaler med tanke på att det är den överlägset största hällbildslokalen i Norrland såväl som Sverige överlag. På grund av den stora mängden motiv har forskare likt Forsberg haft tillräckligt med material för att dela in figurerna i olika perioder. Övriga lokaler tycks
mestadels ha tillskrivits en datering som sedan godtagits. Flatruet kan tas upp som ett exempel på detta och det är i det här fallet Evert Baudous datering till 2000 f.Kr. som andra forskare refererar till. Problemen med Baudous dateringsförslag har tagits upp tidigare och hans datering bygger till stor del på andrahandsdateringar.
En annan sak som går att nämna är mängden lokaler som tillskrivits en datering, vilka ofta varierar i precision. I sin helhet konstaterades att 17 norrländska lokaler fått en mer eller mindre specifik datering. Elva av dessa 17 lokaler föreslås en datering av Forsberg utifrån hans slutsats om Nämforsens älgfigurer. Av dessa elva har tre daterats av endast Forsberg, fem om man räknar med Åbosjön och Fångsjön vilka Ramqvist och Hedberg nämner i en något oklar kontext. Åldern av Nämforsen, Norrfors, Gärde och Landverk ser ut att vara de enda lokalerna som flertalet forskare fokuserat på eller tycks vara åtminstone någorlunda överens om. Landverk och Gärde verkar däremot likt tidigare noterat ha allmänt antagits vara de äldsta på grund av likheter i Nordland, även om argumentet kan ifrågasättas. Högberget I skulle kunna räknas in om man tolkar kolet intill den målade stenen som en indikation på plats minimumålder. Övriga lokaler har däremot antingen endast ett argument om åldern eller sådana som kan ifrågasättas, ibland både och. I flera fall där flera forskare gett förslag om en lokals ålder så är de inte överens. Exempelvis Glösa anser Forsberg är från tidigneolitikum medan Baudou anser att den är senneolitisk.
85
För att summera detta kapitel så kan det sägas att dateringsförslagen kring den norrländska hällkonsten går isär i flera fall, och dateringsmetoderna är i flera fall bristfälliga och bygger på något lösa premisser.
86