Genom historien har ett antal olika sätt att datera hällbilder använts och denna del av arbetet kommer att redovisa de olika metodernas grundprinciper för att sedan gå in i närmre detalj på hur de har använts, vilka som använt metoderna och vad de kom fram till. Eftersom det är svårt att få plats med samtliga författare och deras tolkningar av hällbilderna så blir det istället ett urval av ett tiotal individer och deras uppfattning som tas upp här. Det bör även
understrykas att en metod inte utesluter en annan, snarare kombineras de i flera fall av forskarna för att kunna stärka sina teorier.
8:1.1. Typologi
Hällbilder är långt ifrån enhetliga. Istället finns mängder av sätt att avbilda exempelvis älgar (Forsberg 1993). Detta har tolkats som tecken på olika perioder i en hällbildslokal och ligger till grund för att använda sig av typologi för att datera hällkonsten. Mats P. Malmer är en av de forskare som använt sig av mer eller mindre renodlad typologi för att datera den nordiska bergkonsten. Malmer har som utgångspunkt att den norrländska hällkonsten till stor del inspirerats av den sydliga då det är enligt honom vanligare att idéer sprids år norr. Om det var tvärtom och att motiven uppstått i norr och spridits nedåt så borde spridningen ha fortsatt ner i Tyskland (Malmer 1981:23).
Grunden till Malmers datering är skeppfigurer och han utgår från ett motiv som påträffades på ett av det så kallade Rorbysvärdet. Skeppet på svärdet var konturtecknat och har stora likheter med skeppsristningar i södra Sverige. Svärdet har daterats till tidig bronsålder (Malmer 1981:32 – 33). Malmer delar in skeppsmotiv i olika kategorier baserat på deras attribut såsom utformning av stäv och köl. Skeppet på Rörbysvärdet får beteckningen A1a1 och enligt honom är denna typ det tidigaste av skeppsmotiven. Utifrån denna utgångspunkt är enligt Malmer alla skepp som skiljer sig åt från A1a1 yngre.
Nämforsen har en central roll för Malmers datering och han nämner platsen som den enda norrländska ristningslokalen som innehåller skeppsfigurer. Malmer nämner Hallströms dokumentation av platsen och att endast ett fåtal av skeppsfigurerna är av tydlig
bronsålderskaraktär medan resten hör till en annan stil som Hallström nämner som
Nämforsen-typ. Malmer anser däremot att detta inte är något problem och han sätter in dem i den kategorisering som han skapat. Han noterar att spridningsbilden av skepp är ojämn mellan
47
ristningsytorna och drar slutsatsen att detta beror på att ristandet börjat på öarna i forsen för att sedan flyttas till stränderna (Malmer 1981:41). Samtidigt som Malmer anser att merparten av ristningarna vid Nämforsen tillhör bronsålder så menar han att älgfigurer kan ha ett
norrländskt ursprung och att de stora naturliga älgristningarna likt de vid Gärde troligen är från stenåldern. Storleken på älgristningarna använder han sig också av för att dela
hällkonsten i olika kronologiska faser. Enligt Malmer är de största älgristningarna de äldsta för att sedan bli mindre och mindre för att sluta med de ythuggna älgarna som är de yngsta enligt honom och resultatet av influenser från Mälardalen (Malmer 1981).
Malmers arbete har kritiserats på grund av ett flertal faktorer. Utgångspunkten i att den norrländska hällkonsten i stor grad uppstått till följd av idéer från söder är en av delarna som kritiserats. Tanken om att ythuggna motiv såsom älgar är de yngsta och att de har bakgrund i Mälardalen har också fått mothugg. Vid Zalavruga i ryska Karelen påträffades ristningar under ett kulturlager med en härd som daterades till neolitikum via C14. Ristningarna utgjordes bland annat av ythuggna älgar med tydliga likheter med de vid Nämforsen (Sjöstrand 2011:49). Antagandet om att ristningarna gjordes på en ö i taget har också kritiserats, särskilt av de som förespråkat strandlinjedatering (Lindqvist 1994; Sjöstrand 2011:50).
Lars Forsberg utgår också från typologi för att ge norrländska hällbildslokaler en ungefärlig ålder. Utgångspunkten är dock en indelning av Nämforsens älgfigurer i en kronologisk ordning som baseras på en kombination av strandlinjedatering, överskärningsanalys och typologi. För att göra sin analys väljer Forsberg först ut 75 slumpade älgfigurer. Dessa älgars utformning granskas och Forsberg definierar ett antal attribut som förekommer i materialet, såsom konturristad, långa ben, rundad mule med mera. Genom att analysera älgfigurerna utifrån noterade attribut via datorprogram kommer Forsberg fram till att ett antal olika grupper finns.
Dessutom används överskärningsanalys för att se vilka figurer som överlappar varandra och vilken höjd över havet som figurerna förekommer på. En av Forsbergs utgångspunkter är Helskogs teori om att motiven inom hällkonsten utvecklats på liknande sätt över hela
Fennoskandia. Således skulle snarlika motiv från exempelvis Alta vara ungefär samtida med motsvarigheter i Nämforsen. En annan utgångspunkt är Baudous slutsats att ristandet vid Nämforsen började omkring 3700 f.Kr (Forsberg 1993:198). Resultatet från Nämforsen används sedan för att tillskriva andra lokaler en ungefärlig datering utifrån premissen att om
48
de innehåller motiv som liknar något av de vid Nämforsen tidsbestämda figurerna (Forsberg 1993).
Figur 5: Forsbergs indelning av Nämforsens älgar (Forsberg 1993) I vissa fall har även lösa föremål som skulle kunna vara av betydelse för hällkonsten
påträffats. I det här fallet kan det röra sig om objekt med ornamentik som påminner om motiv som återfinns på hällbildslokaler. Lindgren tar upp ett antal exempel på sådana fynd och nämner bland annat den så kallade Sunderöyspetsen. Spetsen i fråga påträffades under en utgrävning av en boplats vid Lesjön i Bodums socken i Jämtland. Sunderöyspetsen har urnupen bas och har en ristad människofigur av ”atlettyp”, ett motiv som även förekommer inom bergkonsten. Sunderöyspetsen har daterats till senneolitikum (Lindgren 2004:43 – 44).
I övrigt är lösfynd svåra att använda då de inte alltid har någon tydlig kontext som skulle kunna belysa deras ursprung och ålder. Föremål som faktiskt påträffas i en kontext kan däremot vara av värde för att datera hällbilder.
Ett konkret exempel på hur denna metod har använts för att tillskriva en ålder på hällbilder är fynd som hittades under en utgrävning av boplatsen Råinget I/Rå-Inget I (Ådals-liden 123:1).
Boplatsen ligger ungefär 3,5 km längre uppströms från Nämforsenristningarna. Under utgrävningen påträffades fem lager i en relativt tydlig stratigrafi. I ett lager påträffades bland annat ett antal skifferstycken och på ett av dem fanns tre ristade motiv. Dessa motiv utgjordes av en konturristad älg, en människa och ett spjut (Baudou 1993; Käck 2009:124 - 125).
49
Figur 6: Ristade skifferföremål. De två första från vänster påträffades vid Lemnäset, Bodum sn och Rörström, Tåsjö sn respektive. De tre sista har hittats längs Ångermanälven.
(Forsberg 1993)
Baudou har intresserat sig för dessa och använder dem för att datera hällmålningarna vid Flatruet. Han menar att skifferföremålet är från ett lager som motsvarar omkring 2000 f.Kr.
och eftersom målningarna vid Flatruet liknar figurerna på skifferstycket så antar han att de är från ungefär samma tid (Baudou 1993:83). Detta är en mycket förenklad redovisning och Baudous exakta resonemang bakom Rå-Inget och dess skifferstyckens datering behandlas i större detalj längre fram i arbetet.
Typologisk datering har emellertid utsatts för viss kritik. Sjöstrand menar att ett av de största problemen med metoden är att den utgår från premissen att liknande motiv måste vara lika gamla. På grund av detta kan typologi inte räkna in möjligheten att motiv kan ha gjorts på olika sätt under samma tidsperiod. En annan synpunkt som Sjöstrand har är att motivens utseende blir betraktade som en del i en utvecklingsprocess utan att överväga möjligheten att olika motiv kan haft olika innebörd (Sjöstrand 2011:48). Ramqvist menar dessutom att det finns regionala skillnader inom den hällkonsten, och menar att det är oklart hur många
”dialekter” av hällkonst som funnits under forntiden (Ramqvist 2016:4). Detta skulle i så fall gå emot antagandet om att hällkonst utvecklats på samma sätt under den tid som den
skapades. Lindqvist noterar dessutom att artefakter med liknande motiv som exempelvis ristningar kräver att de hittas i en kontext (Lindqvist 1994:26), annars är de svåranvändbara.
8:1.2. Landhöjning och strandlinjer
Datering baserat på strandlinjer bygger på att hällbilderna tillkom intill forna vattenlinjer. I Finland har metoden även använts för att datera hällmålningar i vissa fall (Lahelma 2008),
50
men i Sverige verkar det inte ha gått. Datering via landhöjning och strandlinjer anses kunna ge ungefärlig datering för hällbilder likt ristningar (Sjöstrand 2011:51).
Uppfattningen om att hällristningar tillverkats intill vatten har ett visst stöd. Första
hällristningarna som upptäcktes vid Alta befann sig på ett stenblock som uppvisade spår av vattenerosion. Under 1991 – 1992 hittades dessutom fler ristningar på stenblock som var övertäckta av marina sediment (Gjerde 2010:240). Dessutom noterar Gjerde att det finns flertalet andra fall där marina sediment täckt underliggande hällkonst (Gjerde 2010:59).
Slutligen pekar Lødøen på att bergkonst som ligger långt inåt land och som därmed inte påverkats av landhöjningen i flera fall fortfarande ligger i anslutning till vatten (Lødøen 2010:71). För Norrlands del är ett exempel på detta att samtliga ristningslokaler befinner sig vid någon form av vattendrag, såsom bäckar, sjöar och åar.
Till lokaler vars datering baserats på landhöjningen hör bland annat Nämforsen i
Ångermanland och Alta i Norge. Dateringen för de polerade figurerna i Nordland baseras på denna metod och de bedöms vara mesolitiska. Detta är på grund av att höjden över havet som de befinner sig på låg vid havet under mesolitikum (Sognnes 2003; Lødøen 2010:71).
Hällbildslokalerna Landverk och Gärde har indirekt daterats utifrån denna metod. Eftersom de är polerade likt Nordlandsristningarna har det antagits att de är från samma tidsperiod.
Vid Nämforsen såväl som Alta förekommer ristningar på olika höjd över havet, något som har betydelse för vilka ristningar som bör ses som äldst enligt denna dateringsmetod. I Nämforsen och Altas fall har ristningarna fått en ålder som bygger på strandlinjedatering tillsammans med motivens utseende. Knut Helskog utgår från detta när han delar in Alta i sex olika faser.
Ristningarna delas in i sex stilgrupper och utifrån den höjd över havet de påträffas så får de en ålder (Helskog 2014:29).
Dateringsmetoden bygger på premissen att motiven gjordes nära den dåvarande vattenytan och i takt med landhöjningen så hamnade äldre ristningar längre upp på land medan nya ytor att rista på höjdes ur havet. Enligt denna tanke är alltså de högst belägna de äldsta medan de lägsta är de yngsta (Sjöstrand 2011:50). Ett exempel på detta är de ythuggna motiven som Malmer ansåg var de yngsta utifrån hans typologiska indelning av motiven inom den nordiska bergkonsten. Av Nämforsens olika sorters älgfigurer anser alltså Malmer att de ythuggna är de yngsta. (Malmer 1981:96). Lindqvist menar däremot att de ythuggna motiven är de äldsta eftersom de är vanligare på de högre belägna ristningsytorna vid Nämforsen (Lindqvist 1994:214). Lindqvist sammanställer ristningstyperna och visar att de ythuggna är vanliga på
51
nivåer mellan 86 och 78 meter över havet. Däremot utgör de en mycket mindre andel av ristningarna på nivåer mellan 76 och 72 meter över havet (Lindqvist 1994:87).
Att datera hällbilder, särskilt ristningar, utifrån strandlinjer är inte någon ny idé. Redan under 1800-talet fanns tanken om att använda denna metod men det var däremot inte förrän under 1900-talet som metoden började användas (Sognnes 2003:189). Emellertid fanns det
skepticism mot metoden då landhöjningen varit annorlunda från region till region. I ett arbete från 1993 noterar emellertid Lars Forsberg att metoden har börjat brukas i högre grad i takt med att mer träffsäkra geologiska data tagits fram (Forsberg 1993:202).
Samtidigt som metoden ofta använts, och ansetts vara den bästa dateringsmetoden av vissa (Gjerde 2010:59), har kritik riktats mot strandlinjedatering och i ett arbete från 2003 behandlas detta av Kalle Sognnes. Sognnes är skeptisk mot metoden och menar att de enda dateringar den kan ge är maximala sådana, alltså när ristningar tidigast kan ha gjorts (Sognnes 2003:191). En annan sak som tas upp av Sognnes är att många forskare har antagit att
ristningarna var ett sorts engångsfenomen och att de ”gjordes för att bli gjorda”. En tanke som tas upp är att ristningar kan ha återanvänts på så vis att de förtydligats när de börjat bli
otydliga. Detta kan möjligen ha gjorts genom att bland annat rista linjerna på nytt eller fylla i figuren med färg (Sognnes 2003:205).
Samtidigt som det finns tecken på att ristningar i flera fall har gjorts intill vattenlinjen så finns det även indikationer för att så inte alltid var fallet. I en del fall ligger ristningarna för långt upp på land för att det ska vara rimligt. Ett exempel på detta är ristningarna vid Vingen i Norge där höjdskillnaden mellan vissa ytor är 20 meter. Detta innebär antingen att ristandet pågick under en längre tid än man trott tid eller att vissa inte gjordes vid vattenlinjen. Samma sak gäller vissa av de polerade hällbilderna vid Fykanvatn som skulle vara från 10 000 f.Kr.
ifall de gjorts vid havslinjen (Sognnes 2003:193). En sådan hög ålder är orimlig då Norge befolkades först omkring 9000 f.Kr. (Sognnes 2003:193; Helskog 2014:17).
Ylva Sjöstrand stämmer in i Sognnes kritik och menar att det är tveksamt att samtliga ristningar gjorts intill vattenytan. Anledningen till detta är enligt henne att det även skulle innebära en orealistisk utbredd norm för hur man skulle rista i stenålderns Fennoskandia.
Samtidigt som Sjöstrand är kritisk gentemot strandlinjedatering så håller hon med vissa delar av Lindqvists slutsatser. I det här fallet är det främst Lindqvists tanke om att de ythuggna ristningarna är de äldsta på grund av att de är just vanligast på högre nivåer vid Nämforsen (Sjöstrand 2011:50 - 51).
52
8:1.3. C14
Att använda sig av C14 för att datera hällmålningar har föreslagits då exempelvis rödockra blandats med organiskt bindemedel, vilket skulle kunna användas. Exempel på bindemedel som påträffats och använts för datering är fiber, bivax och blod, men dessa har daterats med varierande framgång (Rowe 2001:146 – 147). Det är något oklart hur lika de norrländska målningarna är de som finns på andra håll i världen, däremot tycks en gemensam nämnare vara att organiskt bindemedel använts världen över (Rowe 2001; Lindgren 2004; Sjöstrand 2011). Dock är ett problem att förkolnat material ger de mest träffsäkra resultaten (Rowe 2001:143). Rowe anger att ett hundratal C14-dateringar har genomförts på hällmålningar världen över fram till år 2001, bland annat i Australien och Spanien, men att metoden fortfarande är i ett mycket tidigt stadie (Rowe 2001:148). Ett annat problem som Rowe tar upp är att hällmålningar tar skada när prover tas för att analyseras och dateras, särskilt eftersom det kan krävas att proverna innehåller en tillräcklig mängd kol för att ens kunna dateras. Emellertid noterar Rowe att modernare metoder kraftigt minskat den nödvändiga mängden kol, och att dateringar kan genomföras med minimal skada på målningarna (Rowe 140 – 141).
Ett konkret exempel på fall där C14 har gått att använda för att datera hällmålningar är de i Chauvetgrottan i Frankrike. Målningarna i Chauvet visade sig vara gjorda av färg som
baserats på kol, vilket underlättade en datering via C14 och gav en datering till ca 30 000 f.Kr.
(Clottes 1995:1). Samtidigt som Clottes håller fast vid resultatet så menar han, likt Rowe, att metoden fortfarande är långt från färdigutvecklad (Rowe 2001:148).
Samtidigt som datering av hällmålningar via C14 har använts på flera håll i världen så verkar det inte ha använts för att datera de svenska hällmålningarna. Sjöstrand noterar samma sak och menar att det åtminstone är hypotetiskt möjligt att datera de svenska målningarna med denna metod, men att det inte gjorts än så länge (Sjöstrand 2011:45). I ett arbete från 2002 uttrycker Lindgren att C14 skulle vara ett bra sätt att datera hällmålningar och pekar på metodens tillämpning i Frankrike och Australien. Emellertid noterar Lindgren att det
förutsätter att organiskt material återfinns i de svenska hällmålningarna (Lindgren 2002:62 – 63). Trots att forskare har tagit upp C14 som ett möjligt sätt att datera hällmålningar så verkar det aldrig ha gjorts, åtminstone inte genom att datera bindemedel.
Ett fall där C14 faktiskt använts i samband med datering av hällmålningar är vid Högberget I (Ramsele 160:1) där en bemålad sten påträffades. Utöver den målade färgen på stenen fanns
53
kolfläckar då stenen låg intill ett par kollager från härdar som anlagts nedanför målningsytan.
Kolet intill stenen analyserades och daterades med C14 (Lindgren 2004). Emellertid bör det noteras att denna datering egentligen inte tagit reda på åldern på hällmålningarna, utan snarare kolet intill stenen. Hur nära i tiden kolet ligger själva målningarna är oklart.
Det skulle gå att argumentera för att detta exempel även går att placera i nästa kapitel som handlar om association som dateringsmetod. Det skulle gå att jämföra stenen vid Högberget I med fynd nära målningslokaler såsom Korpberget och Flatruet, vilka behandlas i kommande avsnitt. Emellertid bedömdes stenen vid Högberget I passa bättre in i detta avsnitt då det tycks vara det närmsta det går att komma ett försök att datera hällmålningar med C14 i Norrland,
8:1.4. Association
En metod som använts av vissa forskare för att ge dateringsförslag på hällbildslokaler är att undersöka närliggande fornlämningar. Idén går tillbaka till 1840 då den första utgrävningen i närheten av en ristningslokal i Bohuslän genomfördes i hopp om att hitta knackstenar.
Däremot började metoden användas av arkeologer i högre grad från och med 1940-talet (Lindgren 2004:46). Samtidigt som metoden inte kan ge hällbilderna en exakt ålder så skulle de kunna ge en grov uppfattning om vilken tidsperiod de kan tänkas tillhöra. Ett exempel på detta är målningarna vid Hångstaörn. Vid inventeringar i samma område har det hittats fynd som bedömts tillhöra mesolitikum, neolitikum och bronsålder (Loeffler 2007:147). Joakim Goldhahn nämner dessutom att forskare ofta strävat efter att hitta spår av de ritualer som kan ha ägt rum vid hällbilderna när dessa utgrävningar görs (Goldhahn 2006:90).
Ett annat exempel på hur metoden använts är området kring ristningarna vid Landverk och Håltbergsudden vid Ånnsjön i Jämtland. Nära de två ytorna som utgör Håltbergsuddens ristningar finns en boplats (Åre 195:1) som grävts ut. Fynden som påträffades vid
undersökningen av boplatsen daterades till tiden mellan mesolitikum och äldre järnålder.
Några meter från Landverksristningarna upptäcktes också en boplats (Åre 329:1) som grävdes ut under 1970-talet. Ett kollager daterades till ca 500 – 370 f.Kr. medan de djupaste partierna av en härd daterades till ca 5000 f.Kr. (Jenssen 1989:70).
Ytterligare ett exempel på en lokal som har undersökts med uppfattningen om att den hör samman med en ristningslokal är den så kallade ”Ställverksboplatsen” (Ådals-liden 10:1) vid Nämforsen. De fynd som hittats på boplatsen har daterats till ett flertal tidsperioder, från mellanneolitikum fram till järnålder, dock har de flesta föremål ansetts tillhöra bronsåldern.
Ramqvist noterar att detta tyder på att boplatsen varit i bruk under en mycket lång tid men tror
54
att själva ristningarna gjordes av de som bodde på platsen omkring 3000 – 1500 f.Kr.
(Ramqvist 1990:44). Överlag tror Ramqvist att det norrländska ristandet pågick 3000 – 1000 f.Kr. Denna uppfattning baserar han på ett par faktorer. Dateringarna från Ställverksboplatsen är en av grunderna till hans uppfattning, samt att ristningarna vid Norrfors inte kan vara äldre än 2000 f.Kr. (Ramqvist 1990:37).
Samtidigt som forskare behandlar ställverksboplatsen som en lokal som användes av ristningarnas skapare så har det funnits olika uppfattningar om boplatsens exakta funktion.
Den vanligaste uppfattningen tycks vara att det är en säsongsboplats som inte var konstant bebodd under ristningstiden. Andra tolkningar går ut på att det rör sig om bland annat en kultplats, handelscentrum, redskapstillverkningslokal eller en vanlig boplats (Käck 2009:111–
113).
Bifaciala pilspetsar har påträffats intill vissa norrländska hällbildslokaler. Nedanför
hällmålningarna vid Flatruet och vid Korpberget har denna typ av pilspetsar hittats i samband med arkeologiska undersökningar (Larsson m.fl. 2012:20 – 21). Pilspetsarna vid Flatruet tycks ha skjutits mot hällmålningarna då spetsarna är krosskadade och detta tycks ha
upprepats vid åtminstone tre tillfällen. Varför pilarna skjutits mot målningarna och faktum att det tycks ha skett upprepade gånger är oklart. Anders Hansson menar att de kan ha skjutits mot målningarna då de tycks ha blivit ommålade ett flertal gånger (Hansson 2006:91). Utöver Flatruet och Korpberget har bifaciala pilspetsar även påträffats vid Ställverksboplatsen.
Dateringen av de bifaciala spetsarna går isär något och ett antal olika perioder har föreslagits.
Forsberg menar att de har daterats till mellan 1300 – 600 f.Kr. (Forsberg 1987:170). Goldhahn menar att spetsarna i grova drag är från 1500 – 500 f.Kr. (Goldhahn 2006:65) Larsson m.fl.
menar istället att de är från 1700 f.Kr. (Larsson m.fl. 2012:20). Samtidigt som bifaciala spetsar i vissa fall hittats nära hällbildslokaler så noteras det däremot att de inte behöver vara
menar istället att de är från 1700 f.Kr. (Larsson m.fl. 2012:20). Samtidigt som bifaciala spetsar i vissa fall hittats nära hällbildslokaler så noteras det däremot att de inte behöver vara