Examensarbete, 30hp
Examensarbete för arkeologiprogrammet, 30hp VT 2019
Innehållsförteckning
Abstract ... i
1. Introduktion ... 1
1:1 Syfte och problemformulering... 1
1:2 Frågeställningar ... 2
2. Tidigare forskning ... 3
3. Teori... 5
4. Metod ... 7
4:1 Källmaterial ... 9
4:2 Avgränsningar ... 10
5. Källkritik ... 11
6. Definitioner ... 13
6:1. Ristningar ... 13
6:2. Polerade hällbilder ... 14
6:3. Målningar ... 15
6:4. Hällkonstens motiv ... 15
7. Materialredovisning ... 17
7:1. Polerade hällbilder ... 19
7:2. Hällristningar ... 20
7:3. Hällmålningar ... 24
8. Resultat ... 46
8:1. Fråga 1 ... 46
8:1.1. Typologi ... 46
8:1.2. Landhöjning och strandlinjer ... 49
8:1.3. C14 ... 52
8:1.4. Association ... 53
8:1.5. Överskärningsanalys ... 55
8:1.6. Issjöteorin ... 56
8:2. Fråga 2 ... 56
8:2.1. Polerade hällbilder och hällristningar ... 57
8:2.2. Hällmålningar ... 67
9. Diskussion ... 80
10. Slutsats ... 86
Litteraturlista ... 87
i
Abstract
The purpose of this study has been to examine the methods and arguments used to date rock art sites in Swedish Norrland. Three types of rock art are discussed, the pecked, the polished and the painted. A secondary goal was to create a revised and up-to-date compilation of all currently known rock art sites in Norrland because the last compilation was published in 2004 and many more sites have been discovered since then. This study is based on previously published literature concerning the thoughts and theories of other scholars regarding the dating of the different sites. The study shows that the methods and arguments employed to date sites are weak. In some cases authors are more or less guessing as concerns the date of a rock art site.
Nyckelord: Bergkonst, hällkonst, hällbilder, datering, hällristning, polerad, hällmålning
Stort tack till David Loeffler för handledningen jag fått under vårterminen samt till Mattias Eriksson för hjälpen med hällbildslokalskartan och bearbetandet av data i GIS.
1
1. Introduktion
För tusentals år sedan skapade människorna i det forntida Norrland konst som vi än idag kan beskåda. Runtom i Norrland finns figurer som ristats, polerats eller målats på exempelvis klipphällar, bergväggar och flyttblock. Vid skrivande stund har omkring 55 platser fördelat på 71 Raä-nummer påträffats där forntidens människor skapade bergkonst, och fler kommer troligen att hittas i framtiden.
Det har rått en hel del debatt om den norrländska bergkonsten, exempelvis om dess innebörd.
En annan diskussion kretsar kring frågan om hur gammal den är. Forskarna har inte alltid varit överens om denna fråga och det har rått en del debatter kring detta. Olika förslag om deras åldrar har förts fram och olika metoder har använts för att besvara frågan. Kanske har den norrländska bergkonsten tillskrivits dateringar utifrån grunder som kan ifrågasättas. Detta är alltså vad denna uppsats kommer att fokusera på, att granska hur bedömningen av åldern på den norrländska hällkonsten har fastslagits.
1:1 Syfte och problemformulering
Syftet med detta arbete är kort sagt att undersöka hur den norrländska hällkonsten har daterats och vad dessa dateringar bygger på. Anledningen till att detta ämne valdes var att
dateringsförslag och dateringsunderlag i flera fall är något osäkra. Exempelvis Nämforsen nämns ofta vad gäller dateringsförslag, men ingen forskare tycks ha gjort en storskalig
genomgång av de övriga hällbildslokalerna i Norrland. Olika förslag har olika utgångspunkter och det är oklart hur de förhåller sig till varandra och vad de faktiskt grundas i. En tanke skulle kunna vara att Norrlands hällbilder daterats utifrån antaganden som bör tolkas mer kritiskt. Kanske bygger uppfattningen om den norrländska hällkonsten på ett fåtal lokaler, och att övriga tillskrivits en datering utifrån dem utan att direkt reflektera kring potentiella
felkällor.
Ett annat syfte med detta arbete är att sammanställa en komplett lista över de idag kända norrländska hällbildslokalerna. Listan kommer bland annat att inkludera Raä-nummer, höjd över havet och en beskrivning av vad som avbildas. Denna kommer att ligga till grund för detta arbete, men förhoppningsvis kommer den att vara till användning för den som vill forska om den norrländska hällkonsten. Det senaste arbetet som behandlar och beskriver en större mängd norrländska hällbildslokaler är Britta Lindgrens rapport från 2004. Sedan Lindgrens rapport publicerades har dock flera nya hällbildslokaler påträffats. Till exempel Norrbotten och Gävleborg hade inga kända hällbildslokaler år 2004, men sedan dess har hällmålningar
2
påträffats i länen. På grund av att flera nya hällbildslokaler upptäckts motiveras en ny sammanfattning, vilket detta arbete alltså ämnar skapa.
1:2 Frågeställningar
Arbetets frågeställningar formulerades med avsikten att fokusera på bakgrunden till dateringsförslagen, och uppsatsen ämnar svara på följande frågor.
Fråga 1: Vilka dateringsmetoder har använts för att åldersbestämma de norrländska hällbildslokalerna?
Fråga 2: Vilka norrländska lokaler har tillskrivits en datering, och hur har forskarna bakom förslagen argumenterat för det?
3
2. Tidigare forskning
Samtidigt som forskningen kring de norrländska hällbilderna kom igång först på 1900-talet så har vissa lokaler varit kända sedan länge. Exempelvis Glösaristningarna nämns redan i
”Rannsakningar om antikviteterna” som skrevs under perioden 1667 – 1685. Glösa nämns av flera efterkommande forskare som besökt och dokumenterat platsen. Ingen av de tidiga forskarna tycks ha haft en konkret gissning om platsens ålder, bara att ristningarna tillverkats under hednisk tid. En återkommande uppfattning under 1700 – 1800-tal var dessutom att Glösaristningarna varit en offerplats (Hallström 1960:62 – 63). Ristningarna vid Nämforsen nämns för första gången i ett latinskt verk från 1705, dock inte i särskilt stor detalj (Hallström 1960:130).
En av de första som på allvar började forska om den norrländska hällkonsten var Gustaf Hallström (1880 – 1962). Redan i början av 1900-talet publicerade Hallström arbeten om Nämforsen och i dessa menade han att lokalen var från bronsåldern (Lindgren 2004).
Hallström skulle så småningom besöka samtliga då kända hällbildslokaler i Norrland och dokumenterade dem noggrant. Denna dokumentation kom att bli grunden för boken Monumental art of northern Sweden: Nämforsen and other localities som han publicerade 1960. Hallströms verk var den första stora genomgången av den norrländska hällkonsten och boken blev grunden för forskning om hällkonsten under den senare hälften av 1900-talet. Vad gäller Nämforsens datering har Hallström ändrat uppfattning i denna bok och tror nu att åtminstone delar av lokalen tillhör yngre stenåldern istället för bronsåldern som han tidigare ansett. Samtidigt som Hallström betraktar hällbildslokalerna Gärde, Landverk, delar av
Nämforsen och möjligen Glösa som tillhörande stenåldern så tror han att övriga lokaler tillhör bronsåldern (Hallström 1960:372).
Vikten av Hallströms verk har erkänts av flera senare forskare. Lindgren menar att hans arbete är den första seriösa forskningen om hällkonsten (Lindgren 2004:37) och Sjöstrand anser att hans rapportering är grundläggande för de som vill forska om Nämforsen (Sjöstrand 2011:42).
Lars Forsberg noterar att efter att Monumental art of northern Sweden publicerades följde en lång period utan nya åsikter. Det skulle dröja ungefär 20 år innan någon annan forskare gav sig in i debatten. Mats P. Malmer publicerade ett eget arbete om den norrländska hällkonsten 1981 och det är från och med nu som fler forskare börjar intressera sig för ämnet (Forsberg 1993:373). Under perioden 1981 – 1994 publicerades flertalet verk som används i denna uppsats. Andra forskare utöver Malmer är Christian Lindqvist, Lars Forsberg och Per
4
Ramqvist och i en del fall för de olika argument för hur datering bäst sker. Ett exempel på detta är den debatt som fördes mellan Malmer och Lindqvist. Debatten var till stor del metodologisk i grunden då Malmer utgick från en typologisk utgångspunkt medan Lindqvist utgick från en strandlinjebaserad sådan (Malmer 1981; Lindqvist 1983; Sjöstrand 2011:49).
Hans Bolin har behandlat den norrländska hällkonten i ett par arbeten från år 1999 och 2000.
Bolin menar att hällkonsten som fenomen pågick under perioden 4000 – 500 f.Kr, och att hällmålningarna tillkommer under bronsåldern (Bollin 1999; 2000:154). Anders Hesjedal nämner en liknande tolkning för norsk hällkonst där han menar att polerade bilder är äldst, följt av ristningar för att sedan avslutas med mer sentida målningar (Hesjedal 1990). Lindgren nämner dessutom Baudous tolkning om att samtliga hällbildslokaler i Norrland skapats mellan 4000 - 2000 f.Kr men var exakt Lindgren hittat denna information framgår inte (Lindgren 2004:38). Utöver dessa förslag har inga konkreta förslag på hällkonstens tidsspann hittats.
Även om forskare har gett flera dateringsförslag gällande den norrländska hällkonsten så verkar det som att ingen har gjort något arbete likt detta. Inga tidigare arbeten som kritiskt granskar dateringarna har kunnat hittas. Vad gäller listan över de norrländska
hällbildslokalerna så är likt tidigare noterat den senaste sammanställningen Britta Lindgrens rapport från 2004.
5
3. Teori
Detta arbete i sig utgår inte från någon konkret teoretisk utgångspunkt på grund av själva syftet och frågeställningen. Eftersom arbetet ämnar granska hur dateringen gått till så kan det sägas att den enda utgångspunkten är misstanken om svagheter i argumenten. Ett par
teoretiska utgångspunkter noterades i det använda källmaterialet, och tas därför upp i detta avsnitt.
En av de teoretiska utgångspunkter som ofta återkommer inom forskningen kring bergkonsten är svårheten att komma med absoluta dateringar. Detta är något som dyker upp i flera fall inom arbetets källmaterial. Jenssen menar exempelvis att det huvudsakligen finns teoretiska, d.v.s. spekulativa dateringar (Jenssen 1989:68). Gjerde tar också upp detta och nämner att daterande av hällbilder är ett kontroversiellt ämne (Gjerde 2010:59). Ramqvist påpekar att hällbilder endast kan dateras relativt och genom indirekt datering då det inte finns någon möjlighet att datera dem direkt (Ramqvist 2016:26). Detta är alltså något återkommande inom hällbildsforskningen, att det inte går att få någon absolut datering av hällbilderna. Detta avspeglas till viss del i hur dateringsförslag ofta läggs fram, nämligen som ganska ungefärliga och inte särskilt konkreta.
Två av de dateringsmetoder som kommer att behandlas i detta arbete är typologi och strandlinjedatering. Utgångspunkten bakom dessa kan även tas upp här som ett exempel på hur forskare tycks ha behandlat hällkonst, nämligen som ett fenomen som var likadant över hela norra Fennoskandia. De två metoderna kommer att behandlas i var sin del i arbetets resultatredovisning, men tas ändå upp här.
Typologi utgår i Sjöstrands ord från att likhet i utseende innebär likhet i ålder (Sjöstrand 2011:46). Detta tankesätt har tillämpats på de norrländska hällbildslokalerna, bland annat av Forsberg. Utgångspunkten för Forsberg är att hällbildernas varierande utseende avspeglar en utveckling som skett över tid. Älgmotiven i Nämforsen delar han in i olika grupper tillhörande olika tidperioder. Utifrån dessa daterar han, dock ungefärligt, andra norrländska lokaler som innehåller liknande motiv (Forsberg 1993). Anledningen till detta är att han utgår från
Helskogs premiss om att hällkonsten utvecklades på ungefär samma sätt över ett stort område i norra Europa. Ett annat exempel är hur den ensamma ristningen vid Finnforsberget ansågs påminna om människofigurer vid norska Alta och att målningarna på platsen därför kunde vara samtida (Larsson 2013).
6
Datering genom att använda strandlinjer utgår till viss del från samma premiss som Forsberg och Helskogs resonemang. Anledningen till att strandlinjedatering noteras av Gjerde vara den mest pålitliga metoden är just för att det är vanligt att ristningar påträffas vid något form av vattendrag eller troligen har legat vid forna stränder (Gjerde 2010). Det är även detta som Lindqvist grundar sin studie av Nämforsen på (Lindqvist 1994). Denna synpunkt tas dock upp av Sjöstrand som är mer kritisk till detta då hon menar att det skulle innebära att ristande intill vattenytan var en norm över hela hällkonstområdet (Sjöstrand 2011:51).
Sjöstrands synpunkt är värd att ta med. Tillsammans med hur typologi har använts så tyder den på att forskare har behandlat hällkonsten som ett tämligen enhetligt fenomen över det område där den påträffas. Under arbetets gång noterades bara två forskare, Ramqvist och Sjöstrand, som uttryckte att det kan ha funnits regionala skillnader inom bergkonsten.
För att sammanfatta och avsluta detta avsnitt så har två utgångspunkter som forskare tycks ha använt hittats i den använda litteraturen. Det första är att flera forskare noterar svårheten i att datera hällkonst, det andra att hällkonsten hållits samman av någon form av ideologi som dikterade hur och var skapande av hällkonst skulle ske.
7
4. Metod
Detta arbete är en skrivbordsstudie, och kommer att bygga på granskande av tidigare
litteratur. Anledningen till detta är att frågeställningarna grundas på vad tidigare forskare har skrivit, samt hur uppfattningen om de norrländska hällbilderna sett ut som genom tiderna.
Grunden till uppsatsen kommer att vara att sammanställa information om samtliga hällbildslokaler i Norrland. För att kunna göra detta och få med alla lokaler ligger
FMIS/Fornsök till grund. Data hämtas genom att söka på fornlämningar inom de norrländska länen, med beteckningarna ”hällbild”, ”hällristning” och ”hällmålning”. Denna data från FMIS/Fornsök har sedan laddats ner för att sedan bearbetas i GIS för att skapa en karta över de olika lokalerna.
För arbetet är det först och främst platser från förhistorisk tid som eftersöks då det är den forntida hällbildskulturen som arbetet behandlar. Huruvida en lokal inkluderas eller exkluderas bedöms först under gallringen av listan över norrländska hällbildslokaler från FMIS/Fornsök. Då FMIS anger vilken tidsperiod registrerade fornlämningar tros tillhöra så är detta grunden för arbetet och vilka lokaler som tas med i arbetet. Så länge som en lokal anges kunna vara förhistorisk så tas den med i arbetet, om den däremot endast anges tillhöra
historisk tid av FMIS så granskas den närmre enligt bästa förmåga. Om den allmänna uppfattningen tycks vara att den är från historisk tid så exkluderas den, men om någon framför att den kan vara förhistorisk så inkluderas den, men i så fall framgår detta tydligt i arbetet.
I FMIS/Fornsök angavs även en del hällbildslokaler med beteckning uppgift om. Detta innebär att någon har hävdat sig ha funnit hällbilder men att dessa inte återupptäckts eller dokumenterats. Ett likande exempel är ristningarna som påstås ha funnits i Porsi i närheten av Vuollerim innan de sprängdes bort (Baudou 1995:69), men vars underlag egentligen är tämligen svagt (Käck 2009:26; Loeffler muntlig uppgift). Sådana platser exkluderades automatiskt då endast dokumenterade lokaler var av värde. Samtidigt som Porsi finns med på Gjerdes karta över de skandinaviska hällbildslokalerna så finns de inte på FMIS/Fornsök (Gjerde 2010:12; Helskog 2014:218).
Skålgropar klassas som hällristningar av FMIS/Fornsök men dessa inkluderas inte eftersom de inte bedömdes vara relevanta för arbetet. Anledningen till detta var att ristningslokaler skulle innehålla motiv, medan skålgropar endast är fördjupningar gjorda på stenar och hällar.
8
Hällmålningslokaler ska innehålla målade motiv, däremot spelar det ingen roll vilket skick de är i och kan därför bestå av välbevarade figurer såväl som färgfragment. Utöver dessa faktorer ska hällbilderna ha bedömts vara från förhistorisk tid medan de som tros härröra från medeltid eller historisk tid exkluderas.
Materialredovisning ämnar redovisa så mycket information som möjligt utifrån tidigare forskning om platsen. Informationen inkluderar fakta om bland annat hällbildsytan, motiv, närliggande vattendrag och datering. Det bör noteras att materialredovisningen görs utifrån bästa förmåga och dess kvalitet beror på hur mycket som finns skrivet om platsen. På grund av detta kommer vissa hällbildslokaler att bestå av ett par meningar medan andra har betydligt mer detaljerad information. Materialredovisningen ämnar vara av värde både för denna
uppsats och till hjälp för framtida forskning inom området och en grund för den som vill få en överblick över hällbildsmaterialet i Norrland.
Därefter följer en sammanställning över hur olika forskare har resonerat vad gäller
hällkonsten med målet att sammanfatta samtliga metoder som forskare använt sig av för att datera hällbilderna och hur de använts. Målet är dessutom att sammanställa det som uppfattas som metodernas styrkor och svagheter. För att göra detta krävdes en så omfattande mängd relevant litteratur som möjligt, samt att denna granskades noggrant. Underlaget består i flera fall av verk som publicerats de senaste tio åren, men även av äldre litteratur.
Sista steget var att utifrån materialredovisningen gå igenom lokalerna och välja ut de hällbildslokaler som tillskrivits en datering. Det finns inga särskilda krav på hur
formuleringen kring dateringen alstrades, bara att det finns en. De olika dateringsförslagen granskas därefter genom att undersöka författarens argument och om han/hon hänvisar till någon tidigare forskares slutsatser så granskas även denna. Målet med detta är att gå tillbaka så långt som möjligt i vad dateringarna faktiskt baseras på. Argumenten som förs av forskarna granskas och utvärderas i stor grad efter hur pass källkritiska de är mot sitt dateringsförslag eller metoden de använt för att komma fram till det. Om en forskare argumenterar för en datering utan att ge förklaring till bakgrunden till det eller eventuella brister så kan detta tolkas som ett bristfälligt argument. I flera fall kan även kritik som förts av vissa mot
specifika dateringsmetoder tas upp i samband med forskares dateringsförslag. Exempelvis kan någon argumentera för ett dateringsförslag utifrån överskärningsanalys utan att överväga en viss kritik som förts mot metoden av andra forskare. I så fall tas denna kritik upp och hur argumentationen kan påverkas av denna kritik diskuteras närmre.
9
Lars Forsberg står för flera dateringsförslag. Däremot fanns ett fall där det var oklart exakt vilken lokal som han hänvisade till då han endast benämnde den som ”Skärvången”, vilket gjorde att denna exkluderades.
I diskussionsdelen behandlas det hela ytterligare och där kombineras de två resultatdelarna med varandra i en mer fri diskussion. Lokaler som exempelvis daterats enbart genom typologi kommer att behandlas och reflekteras kring utifrån förutsättningarna med typologi som
dateringsmetod.
4:1 Källmaterial
Källmaterialet till denna uppsats kan delas upp i två delar. Första delen behandlar litteraturen som användes för att sammanställa information om de norrländska hällbildslokalerna.
Litteraturen som användes till detta bestod främst av information från FMIS/Fornsök samt rapporter om lokalerna. Den andra delen består av böcker och avhandlingar då den behandlar de metoder som använts för att datera bergkonsten.
Till listan över alla fornlämningar användes främst FMIS/Fornsök och Britta Lindgrens rapport från 2004 över de då kända hällbildslokalerna i Norrland. Samtidigt som dessa två var de huvudsakliga källorna så användes de främst för att få allmän information om de olika platserna.
I flera fall hänvisade Lindgren och FMIS/Fornsök till tidigare forskning om de olika platserna och de källor som refererades söktes upp och användes ifall de var tillgängliga. Emellertid var det inte alltid som de kunde hittas och i de fallen fick det duga med FMIS/Fornsök och
Lindgrens rapport. Detta är hur merparten av insamlandet av data gick till. Utgångspunkten var ett antal böcker och arbeten som behandlade hällbilder, vilka hittats via sökningar på UB och Google Scholar. Sökmotorer likt Scopus och Web of Science användes också, men inget relevant arbete hittades via dessa. Via referenslistorna i dessa verk hittades ytterligare arbeten som användes om de bedömdes vara relevanta för uppsatsens frågeställningar. Dessutom rekommenderade handledaren, David Loeffler, en del arbeten för denna uppsats, vilket ytterligare är ett exempel på hur data samlades in.
En av de främsta källorna är Hallströms bok från 1960. De elva lokaler som beskrivs av Hallström är relativt få jämfört med de 55 idag kända hällbildslokalerna. Däremot är hans beskrivning av dessa platser den mest detaljerade som gått att finna inom källmaterialet, samtidigt som flera senare forskare hänvisar till Hallström. I och med att Hallströms arbete är
10
närmare 60 år gammalt så finns det vissa problem med att enbart utgå från hans
dokumentation. Exempelvis Nämforsen dokumenterades av Hallström och då noterade han omkring 1750 ristade figurer på platsen, ett antal som nu har ökat till 2600 (Hallström 1960:283; Broström 2018:13). Med andra ord finns risken att delar av Hallströms
dokumentation av platserna är delvis föråldrad. På grund av detta användes andra modernare arbeten som behandlar platserna som Hallström granskade, tillsammans med hans verk.
I och med att arbetet till stor del bygger på litteratur så är detta det huvudsakliga
källmaterialet. Den litteratur som uppsatsen använder sig av är först och främst det som forskare tidigare skrivit om hällbilderna. Exempel på sådan litteratur är böckerna och avhandlingarna som skrivits av författare såsom Per H. Ramqvist, Jan Magne Gjerde, Lars Forsberg, Christian Lindqvist och Mats P. Malmer. Dessa forskares arbeten utgör i mångt och mycket grunden för denna uppsats då de ofta har olika uppfattning om hur man bör datera de norrländska hällbildslokalerna och metoden de använder skiljer sig i flera fall åt. De var dessutom av värde då författarna ofta hänvisade till tidigare litteratur som söktes upp och användes om de verkade användbara för detta arbete. Ylva Sjöstrands doktorsavhandling från 2011 har också varit av värde för uppsatsen, även om den bidragit mer med perspektiv på dateringar än faktiska dateringsförslag.
Det har tidigare noterats att i vissa fall fanns det en hel del skrivet om lokalen, medan i andra fall var informationen begränsad. Sammanfattningen av de olika lokalerna kan därför variera i längd och noggrannhet.
4:2 Avgränsningar
Arbetet kommer att hålla sig först och främst till de norrländska hällbildslokalerna som ingår i den så kallade ”arktiska traditionen” (Lindqvist 1983). Arbetet håller sig främst till länen Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland och Gävleborg, vilka utgör landsdelen Norrland. Däremot kommer arbetet till viss del att behandla lokaler som ligger utanför Sverige om de har varit relevanta för hur forskare resonerat om den svenska bergkonsten. Ett exempel på en sådan lokal är ristningarna i Alta i Norge. De norrländska hällbildslokalerna och Alta ingår i norra Fennoskandia och andra platser från detta område kan komma att nämnas. Anledningen till detta är att det i flera fall finns kopplingar mellan hällbildslokalerna inom området, ristningarna i Zalavruga i ryska Karelen uppvisar exempelvis stilmässiga likheter med Nämforsen i Ångermanland (Sjöstrand 2011:55 - 56).
11
En annan avgränsning är att uppsatsen kommer att arbeta med hällbildslokaler som tros vara från förhistorisk tid. I de fall där det är omdiskuterat huruvida en hällbildslokal är förhistorisk eller inte så inkluderas den ändå, dock kommer osäkerheten kring den att framgå tydligt.
Slutligen kan det nämnas att hällbilderna behövde uppfylla vissa krav för att inkluderas i uppsatsen. Vad gäller hällmålningarna fanns inte särskilt många krav, huvudsaken var att de dokumenterats och att de bedömts vara målningar eller rester av målningar av FMIS/Fornsök.
Kvalitén på de beskrivna hällmålningarna varierar därför kraftigt. Medan vissa likt de vid Flatruet (Tännäs 58:1) är någorlunda välbevarade finns det andra lokaler där de enda spåren av målningen är enstaka färgfragment. Hällristningarna skulle föreställa något motiv för att inkluderas, vilket är anledningen till att så kallade skålgropar inte tas upp i uppsatsen. Ifall skålgropar förekommer på en plats med andra relevanta hällbilder så nämns detta då de är en del av beskrivningen av platsen. Däremot kommer de inte att tas upp i mer detalj än så.
5. Källkritik
Problem finns med sammanfattningen av de norrländska hällbildslokalerna. Detta arbete kan kritiseras för att jag som författare själv inte varit på plats och dokumenterat höjddata, exponering, bildyta och motiv. Istället bygger sammanfattningen på vad andra forskare har skrivit om de olika platserna och det finns ingen möjlighet att granska deras data och/eller uppgifter. Dessutom finns det exempel där olika författare haft olika åsikter om vad som avbildas. Ett motiv kan tolkas som en älg av en forskare och som en björn av en annan. Detta kan vara värt att ha i åtanke och som författare har jag likt noterat inte haft möjligheten att göra en egen bedömning. Detta blir även relevant i resultatdelen för de lokaler som behandlas i större detalj. Målet var att det skulle finnas en bild på varje sådan lokal, men dessvärre gick det inte att hitta bilder till alla.
Ett annat problem är att flertalet lokaler inte är särskilt väldokumenterade och i flera fall är FMIS/Fornsök den enda tillgängliga källan. Samtidigt som FMIS/Fornsök kan ge en enkel överblick över lokalen och dess läge i naturen så är inte all information tillförlitlig. Under arbetets gång noterades ett par tillfällen där felaktig information angavs och i ett fall
förväxlades delar av två lokaler med varandra. I ett annat fall angav FMIS/Fornsök en annan C14-datering för Högberget I (Ramsele 180) än vad som faktiskt tagits fram. Eftersom det finns problem med FMIS/Fornsök användes primärkällor likt inventeringsrapporter i så stor utsträckning som möjligt för att få en så korrekt bild som möjligt. Om möjligheten fanns
12
användes FMIS/Fornsök tillsammans med andra källor och i de allra flesta fall stämde uppgifterna överens med varandra.
Ett problem uppstod vid beskrivningen av hällmålningarna vid Korpberget då grävningen på platsen som utfördes 2010 visade sig inte ha blivit avrapporterad. På grund av detta användes vissa mediala källor då de behandlade viktiga detaljer kring platsen. Att det inte varit forskare bakom dessa innebär en ökad risk för felaktighet kring beskrivningen av Korpberget. Däremot bedömdes uppgifterna vara av sådan betydelse att dessa mediakällor inkluderades trots den ökade risken för problem.
Detta arbete ämnar ta reda på vad tidigare forskare skrivit om den norrländska bergkonsten och de olika lokalerna, och till detta kan kritik riktas. Samtidigt som målet varit att få med samtliga dateringsmetoder som använts i Norrland och sammanfatta hur forskare daterat de olika lokalerna så är det möjligt att någonting utelämnats. Kanske har en dateringsmetod som inte nämns i detta arbete tillämpats på någon lokal men som exkluderats av denna uppsats.
Samma sak gäller för hur lokalerna daterats och hur forskarnas tankegångar och grunder sett ut. Det är inte omöjligt att någon lokal och dess dateringsförslag exkluderats trots att det hade varit av värde för detta arbete. Risker likt dessa finns alltså med denna uppsats, och därför bör det noteras att arbetet inte hävdar sig ha granskat samtliga dateringsmetoder och åldersförslag.
Däremot har målet hela tiden varit att inkludera så mycket som möjligt.
13
6. Definitioner
De motiv som gjordes på klippväggar, hällar och flyttblock ingår alla under
samlingsbegreppet bergkonst, vilket även kallas för hällkonst eller hällbilder. I detta begrepp ingår tre kategorier, den ristade, den polerade och den målade bergkonsten. Bakgrunden till denna indelning av hällkonst är i grund och botten själva tillverkningstekniken, men även motiven spelar roll till viss del. För ristningar och målningar är det främst
tillverkningsmetoden som skiljer dem åt då flera forskare anser att vissa motiv kan påträffas som ristade såväl som målade (Forsberg 1993; Baudou 1995; Ramqvist 2015). De polerade hällbilderna skiljer sig däremot såväl i tillverkningsmetod som stil då de är betydligt större än ristningar och målningar. Samtidigt som de tre kategorierna alltså har sin egen karaktär, såsom utseende och tillverkningsteknik, så är alla tre varianter som ingår i bergkonsten. När begrepp likt bergkonst, hällkonst eller hällbilder används syftar det alltså på samtliga
kategorier.
Utöver detta är det även värt att känna till att hällkonsten överlag kan delas in i två delar, den första är bergkonsten som gjordes av jaktsamhällen. Denna hällkonst är vanligt
förekommande i Norrland och är den äldre av de två och älgfigurer är ett av de dominanta motiven. Den andra är den som gjordes av jordbrukssamhällen. Denna variant ses som yngre än jaktsamhällens hällkonst och motiv såsom solkors/hjulkors och fotsulor är vanliga.
Skeppsfigurer förekommer även inom respektive kategori, men deras utseende skiljer sig åt (Larsson m.fl. 2018:9). Detta arbete kommer alltså att hålla sig till den fångstekonomiska norrländska hällkonsten.
6:1. Ristningar
Den vanligaste hällbildskategorin eller framställningsmetoden är den så kallade ristade.
Metoden kallas även för ”prickhuggning”. Enligt Gjerde är den allmänna uppfattningen att dessa gjorts genom att ett verktyg använts som mejsel medan ett annat har använts som hammare (Gjerde 2010:13). Utöver den prickhuggna tekniken nämner Gjerde tre andra
tekniker. Den första är den borrade, vars benämning kommer från att figurerna som tillverkats med denna metod består av borrade hål som tillsammans bildar konturen av figuren. Den andra kategorin är de V-formade ristningarna. Denna metod beskrivs inte särskilt tydligt och det enda som nämns är att den består av V-formade linjer som gjorts med en teknik som påminner om polering. Slutligen finns även graverade ristningar vilka tycks ha gjorts med ett vasst föremål av metall. Den sistnämnda tror däremot Gjerde är moderna försök att imitera de
14
förhistoriska ristningarna (Gjerde 2010:14). Det bör noteras att dessa ristningstyper är sådana som förekommit i området som Gjerde undersöker, nämligen hela Fennoskandia. Tekniker likt borrning behöver alltså inte nödvändigtvis ha påträffats i Norrland som detta arbete innefattar. Gjerde går inte in i särskilt stor detalj kring de olika metoderna, något som varit återkommande i detta arbetes källmaterial och olika metoders exakta karaktär behandlas sällan särskilt tydligt. Jenssen nämner för övrigt ristande genom karvning, men går inte in i detalj på vad som är kännetecken för denna teknik (Jenssen 1980:60). Överlag har det varit svårt att hitta någon direkt sammanfattning av de tekniker som använts i Norrland och vad som kännetecknar dem.
Den ristade hällkonsten överlag är den som varit mest i fokus hos forskarna. Enligt Richard Bradley, Christopher Chippindale och Knut Helskog är anledningen till detta att ristningarna är den vanligaste varianten av hällkonst samt att den påträffas över hela Nordeuropa (Bradley m.fl. 2001:483). Ristningar har ofta en tydlig koppling till vatten då de hittas vid vattendrag såsom älvar och forntida strandlinjer, men även vid sjöar och bäckar. Det är dessutom värt att notera att samtidigt som ristningar är den mest talrika varianten vad gäller antal figurer så finns betydligt fler hällmålningslokaler.
6:2. Polerade hällbilder
En annan kategori är de så kallade polerade hällbilderna. Metoden kallas av vissa för slipning (Forsberg 1993:229) men de två begreppen syftar på samma teknik. Istället för att knackas in i stenen har dessa troligen gjorts genom att en sten av hårt material upprepade gånger dragits över ristningsytan så att polerade linjer skapats (Lødøen 2010:70; Gjerde 2010:13). Dessa linjer skiljer sig åt från de prickhuggna då de är betydligt slätare än hällen de gjorts på. En annan nämnvärd sak med de polerade är att motiven ofta är mycket stora och kan vara uppåt fyra meter i längd. De polerade motiven föreställer dessutom främst djur och är utförda i en naturlig stil (Lødøen 2010:70).
Till skillnad från ristningarna och hällmålningarna finns de polerade hällbilderna endast på ett fåtal platser. I Norge finns sju lokaler i fylket Nordland (Lødøen 2010; Fuglestvedt 2018) och i Sverige finns polerade figurer vid Gärde och Landverk i Jämtlands län (Hallström 1960;
Forsberg 1993). Storleken, deras begränsade förekomst och själva tekniken gör att de polerade hällbilderna är säregna inom bergkonsten. Denna hällbildsvariant har även antagits vara den äldsta då de norska lokalerna bedömts vara mesolitiska. Dateringen baseras på att de förekommer högt över havet, kombinerat med premissen att de gjorts intill dåtidens
15
strandlinje (Lødøen 2010:71). De tidigare nämnda svenska hällbildslokalerna Gärde och Landverk liknar Nordlands polerade hällbilder i storlek och teknik. Detta gör att flera forskare dragit paralleller mellan dem, även om de ligger omkring 40 mil från närmsta lokal i
Nordland. Samtidigt som tekniken är annorlunda så liknar de polerade hällbilderna det som framställts genom ristning och av FMIS/Fornsök klassas Landverk och Gärde som
hällristningar (FMIS/Fornsök).
Vissa forskare tycks däremot inte klassificera Gärde och Landverks hällbilder som polerade. I sin avhandling från 2010 sammanställer Gjerde en karta över Fennoskandias hällbildslokaler där de olika varianterna får var sin färg. På denna karta är de svenska lokalerna med polerad hällkonst markerade som ristningar (Gjerde 2010; Helskog 2014). Emellertid bör det noteras att det även finns ristningar vid dessa två lokaler, vilket kan vara anledningen till att de utelämnas av Gjerde.
6:3. Målningar
Den tredje kategorin är hällmålningarna. Dessa har gjorts genom att måla med färg, sannolikt rödockra, som blandats med någon form av bindemedel likt djurfett (Gjerde 2010:14). Hur exakt färgen applicerades på målningsytan är inte helt säkert. I vissa fall verkar det som att fingrarna har använts medan i andra fall ser det ut som att en sorts pensel har använts istället (Lahelma 2008:18). Gjerde menar däremot att det främst är fingrarna som använts (Gjerde 2010:14).
Hällmålningar har påträffats i hela Norden bortsett från Danmark (Bradley m.fl. 2001:483).
Samtidigt som målningarna i flera fall återfinns intill vattendrag såsom sjöar och älvar så är de inte lika tydligt kopplade till vatten som hällristningar då de kan påträffas flera hundra meter från närmsta vattendrag. Exempel på detta är lokaler likt Hovden (Hede 301) och Flatruet (Tännäs 58:1), vilka ligger 750 och 500 meter respektive från närmsta vattendrag.
Målningarna är den mest talrika sorten av norrländsk hällkonst om man utgår från antal lokaler, men målningslokalerna utgörs ofta av relativt få figurer jämfört med ristningslokaler såsom Nämforsen och Norrfors.
6:4. Hällkonstens motiv
Själva motiven är också nämnvärda och deras utformning kan i flera fall ha betydelse för hur de uppfattas. Oavsett om det rör sig om ristningar eller målningar så kan man dela in motiven i två grupper, de konturristade/konturmålade och de ythuggna ristningarna /ifyllda
16
målningarna. De konturtecknade hällbilderna är gjorda så att endast motivets konturer är markerade medan den inre delen inte är det. De ythuggna/ifyllda hällbilderna skiljer sig från de konturtecknade då hela motivet är urgröpt eller ifylld med färg.
Figur 1: Konturristad figur (Helskog 2014)
Figur 2: Ythuggen figur (Gjerde 2010)
För ristningarnas del har detta varit av intresse för forskare som försökt datera bergkonsten då skillnaden mellan ythuggna och konturristade motiv gör att de anses tillhöra olika perioder.
Exempelvis har de både antagits vara den yngsta och den äldsta ristningstypen vid Nämforsen (Malmer 1981; Lindqvist 1994:88; Forsberg 1990). Andra attribut kan också vara av
betydelse för tolkningen av hällbilderna. Huruvida djurfigurer avbildas med två eller fyra ben tas upp av bland annat Forsberg som ett tecken för olika perioder i hällkonsten. Det är
exempelvis detta som gör att han anser att ristningarna i Glösa tillhör en av de tidigare
perioderna inom den norrländska bergkonsten. Ytterligare ett exempel är hur Forsberg delar in älgfigurerna vid Nämforsen i perioder baserat på attribut såsom ben, nacke, mule och så vidare (Forsberg 1990). Forsbergs teorier kommer att behandlas i större detalj senare i
uppsatsen, men här är de ett gott exempel på hur figurers utformning kan vara av betydelse för tolkningen av hällbildslokaler.
17
7. Materialredovisning
Nedan redovisas samtliga funna hällbildslokaler i Norrland tillsammans med allmän information om platserna. Ifall en lokal består av mer än två Raä-nummer får de en var sin rubrik, om inte så hamnar de under samma rubrik. Materialredovisningen inleds av en redovisning av norska Alta eftersom lokalen bedömdes vara värd en egen del då den varit av betydelse för uppfattningen och dateringen av vissa svenska lokaler.
Det påträffades för övrigt inga hällbildslokaler som med säkerhet ansågs tillhöra historisk tid.
Emellertid fanns vissa lokaler som angavs som omdiskuterade. Målningen i Jansjö (Fjällsjö 219) och huruvida den är förhistorisk har exempelvis diskuterats på grund av dess
korsliknande figur. Av de hällbildslokaler som detta arbete gått igenom har alltså inga platser som allmänt tros vara från historisk tid noterats.
Figur 3: Överblickskarta över de norrländska hällbildslokalerna (Gjord i QGIS med data från FMIS)
Alta
De norska hällristningarna i Alta ligger längst in i Altafjorden i fylket Finnmark och är fördelade på två områden vilka ligger på höjder mellan 18 och 50 meter över havet (Helskog
18
2014:26). Totalt utgörs Altaristningarna av över 6000 figurer. De vanligast förekommande motiven än älgar, människor och båtar men utöver dessa finns ett flertal olika motiv på platsen, exempelvis björnar och fiskar. (Gjerde 2010:242 – 243; Helskog 2014).
Figur 4: Området kring Altaristningarna (Lødøen 2010)
Likt Nämforsen har Altas ristningar delats in i kronologisk ordning baserat på figurernas utseende och höjd över havet. Knut Helskog är en av de som forskat om Alta och dess ålder och delar in ristningarna i perioder, från Period I till Period VI. Ursprungligen delade Helskog in ristningarna i fem perioder, men denna tanke har han alltså övergivit på senare tid. Vad som tidigare var Period I har blivit till Period II då han lagt till en ny första period, samtidigt som han korrigerat vissa perioders tidsspann en aning (Lødøen 2014:23; Helskog 2014:29). I den första periodindelningen ansåg Helskog att ristandet i Alta påbörjats kring 4200 f.Kr. och pågått till 200 e.Kr. I den nyare periodindelningen menar han däremot att det istället började kring 5000 f.Kr. och upphörde ungefär 100 e.Kr.
Hällristningarna i Alta har varit av betydelse för dateringsförslag för andra hällbildslokaler i Fennoskandia då vissa lokaler innehåller liknande figurer. Ett exempel som Ramqvist tar upp är hällmålningarna i finska Vitträsk. Vid Vitträsk finns en ramformad målning vars insida utgörs av fyra grupper v-formade linjer som riktas in mot mitten. På alla sidor bortsett från ovansidan finns streckade linjer som påminner om fransar. Motivet har tolkats som en kappa av vissa forskare och som en väska av andra (Helskog 2014; Ramqvist 2016) Vad än
målningen i Vitträsk föreställer så har en ristad version av samma motiv påträffats i Alta, och tillhör Period III, som Helskog anser ha pågått 4000 – 2700 f.Kr. (Ramqvist 2016:25). Alta har även använts som grund för att ge dateringsförslag för vissa svenska hällbildslokaler och ett exempel på detta är Finnforsberget (Skellefteå stad 118). Här påträffades en ensam ristad människofigur bland hällmålningarna. Denna figur uppvisade viss likhet med
19
människofigurer typiska för Altas Period IV som anses av Helskog ha pågått 2700 – 1700 f.Kr. På grund av detta har Finnforsbergets hällbilder föreslagits vara samtida med Period IV (Larsson 2013).
7:1. Polerade hällbilder
Jämtlands län
Gärde: Offerdal 1:1, 349 m ö h.
Hällbilderna ligger på klipphällar vid Gärdeåns södra strand samt på hällar på en ö i ån.
Hällristningsplatsen består i sin helhet av 19 konturtecknade figurer. Motiven inkluderar älgar samt fotspår av såväl människor som älgar. Bland motiven på ön finns två djurfigurer av betydande storlek och den största av dessa två är en 3,65 m lång älg (Hallström 1960:44).
Ytterligare en stor älg finns, vilken är 1,15 m lång, men den tror Hallström är ett senare försök att återskapa de två större, betydligt äldre figurerna (Hallström 1960:46). Utöver den stora älgfiguren finns ytterligare en stor figur vilken Hallström tror är en björn medan Lindgren skriver att även den är en älg (Hallström 1960:47; Lindgren 2004:8).
Figurerna vid denna lokal tros kunna vara bland de äldsta i Sverige baserat på antagandet om att figurerna som gjorts i naturlig storlek är de äldsta. Dessa hällbilders karaktär anges vara polerade, även kallad slipad, och att denna teknik tillhör mesolitikum (Forsberg 1993:229).
Hallström noterar att tekniken är speciell, och liknar motiven med de i Nordland men nämner inte tydligt att de skulle vara polerade/slipade (Hallström 1960:46). En sak som är värt att nämna är att samtidigt som vissa av figurerna vid Gärde klassas som slipade finns även vanliga ristningar på platsen. Ingrid Fuglestvedt tycks däremot inte anse att Gärdes stora älgfigurer är polerade, men menar ändå att de är mesolitiska. Hon tar även kort upp de mindre figurerna och menar att de gjorts under perioden 4500 – 3500 f.Kr. (Fuglestvedt 2018:36 och 44).
Landverk: Åre 1:1 och Åre 1:2, 526 m ö h.
Ristningarna finns på udden Bergstånga och är gjorda på en klipphäll som sluttar ner i Ånnsjöns norra del. Ristningarna utgörs av två stora och två små djurfigurer samt två linjer och är konturristade. Alla ristningar bortsett från en av de mindre djurfigurerna tillhör Åre 1:1 medan den kvarvarande figuren tillhör Åre 1:2 och skiljer sig från de andra djurfigurerna i att den ”riktas bort från sjön” (FMIS/Fornsök; Hallström 1960:84). De två stora djurfigurerna föreställer älgar och är betydligt större än de andra djurmotiven. Den ena älgen är 1,40 meter
20
lång medan den andra är 1,65 meter lång. De mindre figurerna är relativt otydliga och fragmentariska. Hallström tror att åtminstone den ena är en älg, medan den andra är han mer osäker på och nämner att den tidigare tolkats som en hund (Hallström 1960:81). Lindgren menar däremot på att de mindre figurerna troligen är älgar (Lindgren 2004:9). Ett antal linjer finns likt noterat på platsen och dessa tror Hallström är motiv som idag vittrat bort eller som aldrig färdigställdes (Hallström 1960:83)
Även om de är något mindre än de vid Gärde så har Landverks stora älgar antagits vara från ungefär samma tid och kopplas till de polerade Nordlandsälgarna. Baserat på detta antagande så tros de alltså kunna tillhöra mesolitikum (Forsberg 1993:228 - 229). Hallström menar även att de två stora älgarna är betydligt äldre än övriga motiv men har ingen konkret gissning på hur stor åldersskillnaden är (Hallström 1960:83). Jenssen menar att de stora ristningarna skapats genom att konturerna huggits ut för att sedan slipas. Han håller även med Hallström om att de mindre ristningarna är yngre och pekar på att de är gjorda genom prickhuggning och inte lika bearbetade som de stora (Jenssen 1989:68).
7:2. Hällristningar
Hällristningar i Jämtlands län
Duved: Åre 396:1 och Åre 397:1, ca 386 m ö h.
Ristningarna vid Åre 396:1 är gjorda på en södersluttande klipphäll intill Indalsälvens norra strand, 44 meter nordost om en järnvägsbro (FMIS/Fornsök). Ristningarna utgörs av tre konturristade älgar på led efter varandra. Älgarna saknar linjer för ben och mage. Den största är 1,4 meter lång och 1,1 meter hög medan den minsta är 55 cm lång och 40 cm hög medan den sista älgens dimensioner inte anges. De tre älgarna noteras påminna om en älgfamilj. Den främre figuren ser ut att vara en älgko då den saknar horn. Den minsta figuren är i mitten och skulle kunna föreställa en kalv och älgen längst bak har horn och hakskägg och kan tänkas föreställa en älgtjur (Sandström 2000:39).
Hällristningarna vid Åre 397:1 ligger 103 meter ostnordost om järnvägsbron och är gjord på en södersluttande klippvägg. Även denna lokal ligger intill Indalsälvens norra strand
(FMIS/Fornsök). På platsen finns två konturristade älgfigurer varav en är en stiliserad sådan med hela kroppen avbildad och är 40 cm lång och 37 cm hög. Den andra älgen är mer naturligt avbildad och är ungefär 1,5 meter lång och 1,1 meter hög. Älgfiguren saknar likt figurerna vid Åre 396:1 linjer för ben, mage samt delar av baken (Sandström 2000:38).
21
Samtidigt som ristningarna saknar linjer för de nedre delarna av kroppen så behöver det inte vara så egentligen. Sandström beskriver att ristningarna ligger alldeles intill vattenlinjen och att det som avbildas i dokumentationen är vad som syns. Resten av figurerna kan ligga under vatten.
Glösa: Alsen 13:1, 340 m ö h.
Ristningarna vid Glösa ligger på klipphällar intill Glösabäcken som mynnar ut i sjön Alsen, ungefär 500 meter åt sydväst och vattnet flyter stundvis över ristningsytorna (Hallström 1960:64). Hällristningarna utgörs av totalt 69 figurer varav merparten är djur. Vilken art det rör sig om är om är osäkert, men Hallström tror att det kan vara älgar som avbildas (Hallström 1960:74). Ristningarna delas in i fyra grupper, A – D, medan en ristningsyta längre bort benämns som grupp E (FMIS/Fornsök).
Grupp A ligger på nordvästra sidan om bäcken och består huvudsakligen av 36 konturristade djurfigurer vilka tros mestadels utgöras av älgar, mellan 16 och 64 cm långa. Djurfigurerna beskrivs ha fyra ben i de flesta fall, men tre- och tvåbenta motiv förekommer. Dessutom noteras 14 figurer ha inre motiv i kroppen. Utöver dessa finns två ramfigurer, fyra obestämbara figurer och tre fragmentariska motiv (FMIS/Fornsök).
Grupp B ligger tre meter sydväst om grupp A och består av sju fragmentariska figurer
(FMIS/Fornsök). Ristningarna vid B finns på ett stenblock som någon gång sprängts loss från klipphällarna. (Hallström 1960:68).
Grupp C ligger tre meter sydväst om A och utgörs av två konturristade djurfigurer, 37 och 42 cm långa. Båda har fyra ben och den ena har inre markeringar. Ytterligare en obestämbar figur finns på platsen (FMIS/Fornsök).
Grupp D ligger två meter söder om A och består av åtta djurfigurer, en obestämbar figur och ett fragmentariskt motiv. Djuren är mellan 35 och 60 cm och är konturristade. Tre har inre motiv och alla utom ett har fyra ben (FMIS/Fornsök).
Grupp E ligger på den sydöstra sidan av bäcken och består av en ensam djurfigur, 37 cm lång (FMIS/Fornsök).
Hallström noterar att samtidigt som djurfigurerna är konturhuggna så är huvudet ofta helt ifyllt, eller bestående av endast en linje (Hallström 1960:73). Forsberg anser att ristningarna vid Glösa är att betrakta som en av de äldsta ristningsplatserna då han menar på att motiven är
22
tidigneolitiska (Forsberg 1993:219). Baudou menar istället att de är från 2000 f.Kr. utan någon närmare förklaring (Baudou 1995).
Håltbergsudden: Åre 2:1 och Åre 3:1, 526 m ö h.
Ristningarna ligger vid norra sidan av Ånnsjön i Jämtland, samma sjö som figurerna vid Landverk. På platsen finns åtminstone tio älgar avbildade och ytterligare fyra otydliga motiv som också kan föreställa älgar (Lindgren 2004:9). Utöver dessa finns ett antal obestämbara figurer. Trots att de ligger i närheten av Landverks ristningar så tros de vara betydligt yngre än dessa, baserat på ristningarnas utseende. Forsberg anser att ristningarna vid
Håltbergsudden är en av de yngre platserna och innehåller älgar av en variant som han tror är relativt sentida (Forsberg 1993:229) Mellan de två lokalerna som utgör Landverkristningarna finns en boplats som grävts ut och fynden har daterats till årtal mellan mesolitikum fram till äldre järnålder (Lindgren 2004:48).
Västerbottens län
Laxforsen: Nordmaling 332:1, 45 m ö h.
Ristningarna ligger på berghällar på västra sidan av Laxforsen som är del av Öreälven, vilken är ett oreglerat vattendrag (FMIS/Fornsök). Vid lokalen finns totalt elva motiv och utgörs av fyra skeppsfigurer, en djurfigur, ett par fotsulor, en halvcirkel och ett antal obestämbara figurer (Lindgren 2004:23). Samtliga motiv är konturristade (FMIS/Fornsök).
Det är möjligt att det ursprungligen funnits fler ristningar på platsen men då sprängningar genomförts i området kring ristningarna i samband med flottning kan dessa ha förstörts (Larsson & Broström 1999:188). Ristningsytan beräknas ha höjts ur havet omkring 1800 f.Kr.
och de första ristningarna kan ha gjorts vid den tiden. Däremot menar Lindgren att
skeppsmotiven och fotsulorna kan vara sentida och att åtminstone dessa kan ha ristats någon gång under perioden 1500 – 500 f.Kr. Lindgren tar även upp att samtidigt som platsen blev tillgänglig kring 1800 f.Kr. så har vissa menat att motiven snarare tillhör 1000 f.Kr. (Lindgren 2004:24 och 43). Larsson och Broström drar en liknande slutsats och de anser att tre av
skeppsfigurerna är av sydsvensk karaktär och att platsen bör tillhöra bronsåldern (Larsson &
Broström 1999:189).
Norrfors: Umeå stad 365:1, 58 m ö h.
23
Ristningarna är gjorda på klipphällar på vad som ursprungligen var en ö i Norrforsen men som idag är torrlagd till följd av kraftverksbygge. Totalt finns det omkring 95 ristningar på platsen och utgörs av 40 älgfigurer, tio båtar, en människofigur och 43 obestämbara figurer.
Sex skålgropar finns även på platsen (FMIS/Fornsök). Älgfigurerna och båtarna anges vara konturristade. Älgristningarna är nämnvärda då merparten av dem har inre linjer och prickar i kroppen, något som Evert Baudou tolkar som inre organ. Ett fåtal liknande älgar ska ha påträffats vid Nämforsen vilket får Baudou att tro att platserna kan kopplas till varandra (Baudou 1995:89).
Ristningarna tros vara betydligt yngre än exempelvis Nämforsen och platsen där ristningarna är belägna blev tillgänglig kring 2000 f.Kr. genom landhöjning (Forsberg 1993:216). Baudou nämner också att det finns stenåldersboplatser i närheten av ristningarna men att dessa har daterats till omkring 3000 f.Kr. vilket gör en koppling till ristningarna tveksam (Baudou 1995:92).
Västernorrlands län
Nämforsen: Ådals-Liden 193:1, 87 – 73 m ö h.
Nämforsen är den överlägset största hällristningslokalen i Norrland med ungefär 2595 ristningar (Nämforsens museum 2018:13). Ristningarna är gjorda både vid forsens stränder samt på öar i själva forsen. Utifrån detta delas de av Hallström in i tre olika grupper. Grupp I utgörs av ristningarna som ligger vid de södra och norra strandkanterna samt på Laxön. Laxön var ursprungligen en del av norra strandkanten, men i och med att sprängningar genomförts på platsen är det idag en ö (Malmer 1981:41). Grupp II utgörs av ristningarna som ligger på Notön och Grupp III utgörs av ristningarna på Brådön (Hallström 1960:139). Av de motiv som finns representerade vid Nämforsen är älgfigurerna de vanligaste, följt av skeppsfigurer.
Utöver dessa förekommer även motiv såsom människor, fåglar, skålgropar och fotsulor (Lindgren 2004:27).
Älgen tycks dock vara det dominanta motivet då det inte begränsas till de ristade älgarna.
Istället förekommer älgen ofta på exempelvis båtristningar då flera av dessa är gjorda med vad som ser ut att vara ett älghuvud i stäven (Baudou 1992:85). Samtidigt som älgen som motiv dominerar finns flertalet olika sätt att avbilda älgar vid Nämforsen. Vissa kan exempelvis ha raka ben medan andra kan ha böjda, samtidigt som det finns konturhuggna såväl som ythuggna ristningar. I och med att stilen skiljer sig åt så har flera försök gjorts för att dela in dessa i olika kronologiska faser. Lars Forsberg är en av dem som försökt dela in
24
Nämforsens ristningar i olika perioder och utgår från älgarna utseende och attribut för att se hur de förändrats över tid (Forsberg 1993).
Nämforsen har daterats av ett antal forskare sedan 1900 – talet. Tidigare uppfattningar placerade merparten av ristningarna i bronsåldern (Hallström 1960; Malmer 1981; Ramqvist 1989:219), men denna uppfattning tycks ha övergivits idag. Den uppfattning som verkar vara den mest aktuella är att merparten av ristningarna är från perioden kring 4000 – 2000 f.Kr.
(Baudou 1993; Lindqvist 1994; Broström 2018:13). Emellertid menar Gjerde att de gjordes under perioden 5000 – 1000 f.Kr., men att ristandet började avta efter 2000 f.Kr. (Gjerde 2010:357).
7:3. Hällmålningar
Hällmålningar i Jämtlands län Bodsjö, Bodsjö 178:1, 310 m ö h.
Målningen ligger vid Bodsjöns östra strand under en klippvägg och exponeras mot
västsydväst. Målningen i sig består av minst ett färgfält som tros en gång ha varit en eller flera figurer som idag är förstörda. Bergväggen noteras dessutom vara vittringsskadad
(FMIS/Fornsök).
Bodsjön 1, Bodsjö 175:1, 310 – 320 m ö h.
Målningarna vid Bodsjö 175:1 är gjorda på en fyra meter hög lodrät bergvägg med ett litet överhäng. Bergväggen är belägen på en liten udde intill ett mindre vattenfall i Forsån och platsen ligger på öster sida om ån. Ytan med hällmålningar exponeras mot väst och själva målningarna består av två otydliga färgfält gjorda i mörkröd färg men deras nyans skiljer sig från varandra och den ena fläcken är mörkare än den andra. Författaren till beskrivningen på FMIS/Fornsök tror att målningarna sannolikt varit helt ifyllda en gång (FMIS/Fornsök).
Bodsjön 2, Bodsjö 176:1, 310 m ö h.
Målningarna är gjorda på en lodrät bergvägg med överhäng på östra sidan av Forsaån strax söder om åns utlopp i Bodsjön och de exponeras mot västsydväst. Hällmålningarna utgörs bland annat av en djurfigur som tros vara en älg, vilken är ca 28 cm lång, med inre streck.
Utöver denna finns på platsen en sicksackfigur som liknar en orm samt fem färgfält. Älgen och den ormliknande figuren är konturmålade och gjorda i en mörkröd färg (FMIS/Fornsök).
25
Bodsjön 3, Bodsjö 177:1, 310 m ö h. Målningarna är belägna på en lodrät bergvägg med ställvisa överhäng och exponeras mot västsydväst. Bergväggen ligger i norra delen av en vik i västra sidan av Forsån. Hällmålningarna utgörs av totalt nio figurer. Av dessa är tre
djurfigurer varav en är en tydlig men fragmentarisk älg, de andra djuren är troligen också älgar. Dessa är mellan 22 och 32 cm långa. Tre andra obestämbara figurer finns även, vilka författaren tror kan vara söndervittrade älgar, men denna tolkning är osäker p.g.a.
söndervittring. Utöver dessa figurer finns tre färgfläckar som inte heller kan tydas då även de är söndervittrade. Samtliga motiv tros ha varit helt ifyllda och har en rödbrun nyans
(FMIS/Fornsök).
Bodsjön 4, Bodsjö 178:1, 310 m ö h. Målningen exponeras mot västsydväst och är gjord på en lodrät bergvägg nordnordväst om samma vik som Bodsjö 177:1, ca 50 m från stranden.
Målningsytan är så pass vittrad att det är mycket svårt att urskilja något motiv, endast ett färgfält går att se. Detta tros ha varit en eller flera figurer som ursprungligen var helt ifyllda.
Nyansen är mörkröd (FMIS/Fornsök).
Boforsklacken, Fjällsjö 196:1, 225 – 230 m ö h.
Målningarna finns på en lodrät bergvägg exponerad mot sydsydöst och är fördelade på tre olika målningsfält. Målningen ligger inte i anslutning till vatten men ligger ca 200 m norr om Vängelån. Själva hällmålningarna är fördelade i tre fält. Det mellersta fältet anges vara det största och består av en färgfläck, ett älghuvud samt en otydlig älgfigur. De två andra fälten består av färgfläckar (FMIS/Fornsök). Lindgrens beskrivning skiljer sig och enligt henne finns här sju älgfigurer och ett antal färgfläckar. I närheten av målningarna finns en halvgrotta där två älgfigurer avbildas horisontellt vilket noteras vara unikt inom den norrländska
hällkonsten (Lindgren 2004:11).
Brattforsberget, Fjällsjö 191:1, ca 255 m ö h.
Målningen är gjord på en 10 meter hög flat och lodrät klippvägg och består av två älgfigurer med inre linjer. Utöver älgarna finns ett par färgfläckar på platsen. Klippväggen anges ligga i en liten vik som är en del av Vängelån. Utifrån FMIS/Fornsök teckning av bilderna ser ena älgen ut att ha horn medan den andra inte har det (FMIS/Fornsök). Forsberg anser att älgfigurerna vid lokalen är från mellan- eller senneolitikum (Forsberg 1993:229 – 230).
Brattberget, Föllinge 346:1, 365 m ö h.
26
Målningen är gjord på en lodrät klippvägg vid sjön Skärvångens östra strand och exponeras mot sydsydväst (FMIS/Fornsök). Målningarna är i dåligt skick på grund av att klippväggen som målningarna befinner sig på är vittrad samtidigt som färgen är blekt. Även om det är svårt att urskilja vad som en gång avbildats på klippväggen, så tror Hallström att det inte funnits mer än tolv motiv på platsen. Målningarna tros inkludera två djurfigurer, tre figurer som tolkats vara antingen fåglar eller båtar, människofigurer, två linjegrupper, tre otydliga figurer och ett antal färgfläckar. Den större av djurfigurerna är 27 cm lång och anses av Hallström föreställa en älg och noterar att den är konturmålad men att dess huvud, nacke och skuldror är ifyllda. Vidare anser Hallström att målningarna vid Brattberget är speciella på så sätt att de tillhör en mer avancerad stilgrupp då han anser att de skiljer sig stilistiskt från många andra målningslokaler. Den tidigare nämnda älgfiguren tros av Hallström höra till en äldre period än övriga målningar baserat på dess utseende. Slutligen nämns även färgen på målningarna som skiljer sig från den vid Hällberget som ligger i närheten av samma sjö, Skärvången. Färgen noteras vara mörkare vid Brattberget än vid Hällberget (Hallström 1960:22 – 23).
Brinnåsklippen, Fjällsjö 218, 335 – 340 m ö h.
Hällmålningen på berget Brinnåsklippen är gjord på en klippvägg med ett litet överhäng och själva målningsytan exponeras mot sydväst. Målningen har inte någon direkt anslutning till vatten och ligger ungefär en kilometer från Vängelälven. Själva målningen består av en 55 cm lång konturmålad älgfigur som är delvis ifylld. Direkt bakom älgen finns en 63 cm hög
människofigur vilken Bernt-Ove Viklund anmärker kan ha avbildats med en fallos riktad mot älgens bakdel. Utöver dessa figurer finns ett 27 cm långt zigzag-mönster på platsen. Viklund noterar även att i närheten av målningen finns en formation i bergväggen som påminner om ett antropomorft ansikte i profil. Under denna formation ska även något rött ha setts men vad exakt det var framgår inte då platsen var för svår att nå (Viklund 2006:5).
Dusnäsberget, Stugun 323, 330 – 335 m ö h.
Målningen är gjord på en klippvägg som ligger ungefär 800 m norr om Överstfjärden.
Hällmålningen exponeras mot söder och består av en 25 cm lång älgfigur samt vad som tros vara en människofigur som är ovanför älgen (FMIS/Fornsök).
Flatruet, Tännäs 58:1, 870 m ö h.
27
Målningarna är belägna på en lodrät klippvägg med lätt överhäng. En annan nämnvärd sak är att målningarna vid Flatruet inte har någon direkt koppling till vatten som flera andra
målningslokaler har. Istället ligger de drygt 500 meter från närmsta vattendrag som är en bäck.
Hällbildslokalen innehåller ca 30 figurer varav 25 är tolkningsbara. 20 av figurerna är djur vilka anges vara renar och älgar men det exakta antalet av respektive djur framgår inte. En av djurmålningarna tros föreställa en björn medan de resterande fem figurerna är
människomotiv. Figurerna är konturtecknade med undantag för björnen som är ifylld (Hallström 1960:95). Hallström noterar att vissa av bilderna verkar vara yngre än andra eftersom färgen skiljer sig åt. Detta antagande bygger på ett antal faktorer, dels för att färgen skiljer sig åt och är blekare på vissa målningar. Dessutom skiljer sig stilen en aning enligt Hallström och slutligen så överlappar vissa målningar varandra. Emellertid tror inte Hallström att det inte rör sig om någon större åldersskillnad (Hallström 1960:101).
Evert Baudou skriver att målningarna daterats till 2000 f.Kr. utifrån deras likhet med figurer som fanns avbildade på en skifferplatta som påträffades vid en utgrävning av Rå-inget I (Baudou 1993:83). Forsberg menar däremot att lokalen uppvisar motiv från tidigneolitikum såväl som senneolitikum (Forsberg 1993:223 och 229).
Fångsjön Grupp 1, Ström 332:1, 280 m ö h.
Målningarna i Grupp 1 är gjorda på en lodrät del av en bergssida som sluttar ner i Fångsjöns nordöstra sida. Bergväggen i fråga utgör den nordvästra delen av en klyfta i berget.
Målningsgruppen vid Ström 332:1 är den största av de tre målningsgrupperna vid Fångsjön och den som ligger närmast sjön, ca 0,5 m ovanför vattenytan (Hallström 1960:108).
Målningarna utgörs av totalt 16 djurfigurer, en nät-/ rombliknande figur samt ett färgfält (FMIS/Fornsök). Djurfigurernas art framgår inte på FMIS/Fornsök men enligt Hallström föreställer de flesta, om inte alla, älgar. Möjligheten finns att vissa av djurfigurerna föreställer björnar eller renar men detta är tämligen oklart. Storleken på målningarna anges variera mellan 21 och 68,5 cm i längd.
Ett av djuren tror Hallström ursprungligen varit omkring 1 meter i längd. Hallström går in mer på figuren vars längd är 68,5 cm och noterar att den föreställer en älg med inre linjer. Han liknar denna med målningen vid Åbosjön och tror att den vid Fångsjön Grupp 1 är en
avbildning och att målningsstilen vid de två lokalerna hör ihop. Målningarna noteras vara till
28
största del konturmålade med undantag för en djurfigur nedanför den tidigare nämnde älgen.
Denna tror Hallström kan ha varit en björn men noterar att den blivit ifylld till följd av att de målade linjerna flutit ihop (Hallström 1960:113).
Fångsjön Grupp 2, Ström 332:2, ca 280 m ö h.
Målningarna i Grupp 2 ligger ca fyra meter längre upp på klyftans bergvägg och fyra meter ovanför vattnet (Hallström 1960:109). Även dessa är gjorda på en lodrät del av bergväggen.
Målningen är skadad och det är därför svårt att urskilja vad som en gång avbildades på klippan. Målningarna består idag av ett obestämt antal färgfläckar och linjer. Däremot menar FMIS/Fornsök att det en gång varit djurfigurer som avbildats på platsen (FMIS/Fornsök).
Hallström noterar dessutom att nyansen på färgen vid Grupp 2 skiljer sig en aning från Grupp 1 och att de är något mörkare (Hallström 1960:117).
Fångsjön Grupp 3, Ström 332:3, ca 280 m ö h.
Målningarna i Grupp 3 beskrivs av Hallström ligga ytterligare fyra meter högre upp på bergväggen. Målningarna består av tre djurfigurer och ett antal linjegrupper. Motiven är skadade av vittring och är idag fragmentariska men uppfattningen från FMIS/Fornsök är att det en gång varit konturtecknade älgar med inre linjer som funnits på platsen (FMIS/Fornsök).
Målade avbildningar från Jämten 1950 stärker denna tanke och visar dem som konturmålade (Björkqvist 1950:178). Hallström har ingen konkret tolkning om vad för djur som avbildas men tror att det kan vara älgar och/eller renar som utgör motiven. Längden på de tre tydliga djurfigurerna är mellan 42 och 33 cm långa. Linjerna som finns på platsen tror han har varit djurmotiv som vittrat bort. Dessutom noterar Hallström att färgen skiljer sig här också och att den är ännu mörkare än den vid Grupp 2 (Hallström 1960:18).
Grannberget, Hede 201:1, 700 m ö h.
Målningen är belägen på en lodrät åt sydost exponerad klippvägg på Grannberget, ungefär 600 meter från Över-Särvsjöns sydöstra strand. Målningarna noteras av Hallström vara otydliga och till stor del täckt av lavar. Emellertid anser han sig kunna urskilja en djurfigur med vissa anmärkningsvärda attribut. En linje tycks ha varit en del av en inre målning i djurfiguren, samtidigt som djuret ser ut att ha varit målat med fyra ben. Däremot noterar han att de inte nödvändigtvis måste vara så och kan istället vara konturer för två ben. Utöver djurfiguren finns ett antal linjegrupper som Hallström inte vet vad de föreställt, men nämner
29
att de kan ha utgjort en liknande djurfigur en gång. Färgen noteras likna den vid Flatruet och har olika nyanser som går från rödbrun till blekröd (Hallström 1960:104).
Grönlidvålen, Tännäs 897, 890 m ö h.
Hällmålningarna är utspridda längs en yta med ungefär 30 meters längd och delas in i fyra grupper. Grupp 1 består av en ifylld djur- och en människofigur samt fyra färgfält och är belägen på en lodrät bergvägg. Grupp 2 består av endast en delvis ifylld djurfigur och är målad på en bergvägg som sluttar inåt. Grupp 3 är den största målningsgruppen och består av fem djurfigurer som tros vara älgar, två människofigurer, tre obestämbara motiv, sex färgfält och sex färgade sträck. Totalt består lokalens bilder alltså av sju djur, tre människor, tre
obestämbara motiv, elva färgfält och sex streck. Målningarna finns på en bergvägg som sluttar svagt inåt. Grupp 4 består av ett färgfält som är mycket svagt och otydligt och är målad på en bergvägg som sluttar svagt inåt (FMIS/Fornsök).
Hamrebacken 1, Åre 398:1, 530 – 550 m ö h.
Målningen är gjord på en klippvägg som lutar svagt utåt och som är en del av en
södersluttande fjällsida och är exponerad mot söder. Själva målningen föreställer en älg som utgörs av en färgfläck samt linjer. Fem meter österut finns en otydlig färgfläck. Ytan noteras vara bevuxen av lavar (FMIS/Fornsök).
Hamrebacken 2, Åre 399:1, 530 – 550 m ö h.
Målningen är gjord på en lodrät berghäll och är del av samma södersluttande fjällsida som Hamrebacken 1. Målningen består av ett ospecificerat antal färgfläckar och linjer och
exponeras åt söder. Ytan är delvis bevuxen av lavar (FMIS/Fornsök). Platsen ligger 40 meter öster om Åre 398:1.
Hamrebacken 3, Åre 400:1 530 – 550 m ö h.
Målningarna finns på ett rektangulärt stenblock i en sluttning som riktas åt söder, nedanför en fjällsida där flera andra block finns. Målningen i sig är belägen på en yta av blocket som lutar svagt utåt och exponeras mot söder. På blocket avbildas en människofigur som är 60 cm hög och 28 cm bred. Ett par färgfläckar nämns både av FMIS/Fornsök beskrivning och av
Lindgren, var exakt dessa är belägna skiljer sig dock åt beroende på källan. Enligt
FMIS/Fornsök är de på var sin sida om människofiguren medan Lindgren säger att de är inne i själva kroppen (FMIS/Fornsök; Lindgren 2004:13). Platsen ligger 45 m västsydväst om Åre 398:1.
