Diskussion

Mer än en gång har vi noterat att specialpedagogik utgör en slags formel till att hjälpa till med att göra det tillåtet att bli riktigt duktiga på att individualisera i särskolan. Specialpedagogiken har en stor funktion att fylla med sitt sätt att se eleven just utifrån dennes möjlighet och hinder.

Enligt Vygotskij ska man se ett barn med funktionshinder i en social kontext. Att se eleven i sitt nya sammanhang och se vad vi kan åstadkomma med det.

Som blivande specialpedagoger är vi förvånade över att det inte var mer djupgående kartläggning av elevens behov av specialpedagogiska åtgärder. Enligt Tideman, (2000) så har elevantalet ökat enormt i särskolan. Desto viktigare att verkligen kartlägga eleven inför en eventuell flytning. Det var inte givet att det fanns en psykologisk bedömning. I häftet Tillsyn Obligatoriska särskolan av Skolverket (2001) skriver man om det allvarliga i att elever hamnar i särskolan utan att det är klarlagt att eleven uppfyller dess kriterier. Alla våra rektorer sade att dom var noga med detta. Men menade att visst blev det fel ibland men då fick eleven skrivas ut igen.Vi anser att det alltid ska ingå en psykologisk utvecklingsbedömning inte bara ett utlåtande, för att man ska kunna veta att den här eleven kommer att kunna få det bättre på särskolan. Denna bedömning ska ligga till grund för hur man ska arbeta med eleven kring specialpedagogiska åtgärder, förhållningssätt, eventuella enskilda metoder samt olika kompensatoriska hjälpmedel

Vi uppfattar också precis som utredningen (U 1995:14) som var bemyndigad av regeringen, att det behövs ett ökat inslag av special-pedagogik i lärarutbildningen och att denna kompetens behövs för att man ska få undervisa på särskolan. Frågor som berör funktionshinder på rektorsutbildningen föreslogs också av utredningen. Vi anser att det behövs specialpedagogisk insikt, kunskap och kompetens i rektorskapet. Utredningen berörde också former för hur insatserna skall utvärderas, kommittén anser att Skolverket varit för passiv i sin tillsyn och mest reagerat på enskilda anmälningsärenden. Vi har också uppfattat att lärare och rektorer anser att man saknar former för utvärdering av det här slaget.

Vad det gäller att nå nationella mål som rektorn har yttersta ansvaret för kom Skolverket fram till 1997 att det måste till mer konkreta förslag och åtgärder från skolorna för att visa på att elever kan uppnå detta. Vår övertygelse är att för att bättre kunna nå nationella mål måste kriterierna för granskningen av skolorna

förändras på det sättet som vi nämnt om en bättre dokumentering av insatser och bedömning. Rektorn är en viktig person för att ange vision för skolan han/hon måste ha realistiskt med tid för att kunna arbeta med pedagogiska frågor. Vår övertygelse är att rektorns roll och tydlighet genereras till lärarna och detta i sin tur påverkar var man sätter ribban för elevens utveckling. Andersson (2002) menar om en rektor ska kunna fullgöra sitt ansvar som pedagogisk ledare och personalchef på ett så bra sätt som möjligt, är det nödvändigt att hon/han avlastas arbetsuppgifter av ren förvaltningskaraktär. Att lyfta fram elevernas olikheter är väsentligt för lärandet och befrämjar utvecklingspotentialen. En elev får inte placeras i särskolan med enbart sänkta krav på sig. Vem bedömer den kunskapsutveckling som eleven har tillförskansat sig. I dagens skola där mål och målstyrning står i centrum är det viktigt och tankeväckande att påminna om att en förutsättning för att nå målen, och att de som ska färdas mot dem känner delaktighet i resan och kan påverka färdvägen. För att individualisera är det effektivare att eleven tillsammans med lärare, specialpedagoger och föräldrar får välja nivå där han/hon har en trygg plattform och kan gå vidare med läraren som vägvisare och motor .

Det måste etableras ett ansvar för att det blir mer fortbildning i skolan. Alla behöver kompetens för att möta alla elever, så att inte ansvaret kring lärare med specialkompetens gör att alla andra står stilla i processen med eleven. De nyutbildade specialpedagogerna har mycket med sig som kan inspirera till och organisera om och finna ett nytt sätt att utforma undervisningen. Så att den bättre passar fler grupper av elever. Här gäller det också att få rektorernas insikt för behovet av att specialpedagogen i nära samverkan till skolans skolledning kan skapa goda lärandemiljöer.

Särskolan måste bli så bra att den verkligen kan ta hand om alla sina elever. I detta ingår förmågan att tillvarata just denna nya specialkunskap, genom att utnyttja den på ett sätt som gynnar hela organisationen. Vi måste nå ut till de redan etablerade rektorerna. Här finns ett betydelsefullt arbete att överbrygga. Kanske finns det ett motstånd att förändra ett etablerat system. Men för att förbättra kunskapsutvecklingen måste vi ha större kunskap kring hur det förhåller sig.

Skolan har skyldighet att individanpassa undervisningen, informera föräldrar både muntligt och skriftligt om elevens framgång och vilka mål och metoder man använder. Man ska göra åtgärdsprogram samt hålla elevvårdskonferenser. Att elever med behov av särskilt stöd ska få ett specialpedagogisk hjälp antingen direkt eller via handledning till läraren, ses inte som någon självklarhet i särskolan i dag vilket det absolut borde göras.

Individuell utvecklingsplan

ett verktyg att höja ribban

I dagens skola där mål och målstyrning står i centrum är det viktigt och tankeväckande att påminna om att en förutsättning för att nå målen, och att de som ska färdas mot dem känner delaktighet i resan. Som Vygotskij menar med att eleven ska kunna tillgodogöra sig det lagom nya ska han/hon vara en aktiv part i och kunna påverka färdvägen. För att individualisera är det effektivare att eleven tillsammans med lärare, specialpedagoger och föräldrar får välja sin egen nivå där han/hon har en trygg plattform och kan gå vidare med läraren som vägvisare. Eleven kan få en lärare utan specialkompetens inom området. I dessa fall anser vi att det finns en risk för en slags ovisshet kring bedömningen av elevens utveckling eftersom den görs godtyckligt av läraren.

Därför anser vi att för att den individuella utvecklingsplanen (IUP:n) ska bli ett fullständigt bra underlag bör den granskas av någon extern yrkeskompetent person som gör en skriftlig kommentar och bedömning exemelpelvis varje termin kring hur man upplever att undervisning, åtgärdsprogram, utvecklingssamtal och utvecklingen i förhållande till utvecklingsbedömningen har sett ut för eleven. Man tar också del av hur medinflytande från eleven och föräldrar har sett ut. Denna utvärdering ska vara som en form av handledning för läraren där specialpedagogiska och innovativa lösningar tillsammans diskuteras fram. Detta kan sedan ligga till grund för kommande planering Den kan också ligga till grund för Skolverkets granskning så att vi med detta kan få ett nationellt underlag som kan ge besked på hur det förhåller sig med kvaliteten inom särskolan.

Avslutande sammanfattning och åtgärder för att optimera utvecklingsmöjligheterna

Kartläggning som innefattar tidigare specialpedagogiska åtgärder (då det har funnits), upplysning om tidigare lärandesituationer och en kartläggning om redan förvärvade kunskaper samt planering hur man bäst tar tillvara på dessa.

Dokumentation i IUP-n där man tydligt ser specialpedagogiska åtgärder som står i paritet till utvecklingsbedömningen.

Skolan bör alltid ha inledningssamtal med föräldrarna där psykolog eller annan person med kunskap om föräldrars känslomässiga situation finns med, i de fall det det behövs och därefter ha regelbundna samtal om elevens framåtskridande i sin utvecklingsprocess.

Att se gruppsammansättningen som en möjlighet till utveckling. Man lär sig i en social kontext och genom att i möjligaste mån ha motorer i klassen gynnar det eleverna.