Diskussion

Slutsatserna har visat vilka typer av aktiviteter i musik- och dramaundervisningen som stöttar barns språkutveckling, på vilka sätt den underlättas och vad pedagogerna som lett undervisningen tänker kring arbetssättens användning kopplat till språkutvecklingen. Det är endast tre lektioner, varav två på en timme och en på endast en halv. Det är därför inledningsvis svårt att ytterligare vidga slutsatserna och generalisera resultatet, eftersom det är en liten studie. Resultatet hade kunnat bli annorlunda om vi hade besökt en av pedagogernas andra lektioner eftersom aktiviteterna varierar gång till gång. Slumpen kan ha gett utlopp för fler eller färre språkutvecklingsmöjligheter, vilket inte kan konstateras om inte en mer omfattande studie genomförs. Däremot bidrog intervjuerna med pedagogerna till en starkare tillförlitlighet och ett djup i det empiriska materialet, eftersom vi på ett sätt kunde ta del av fler observationer genom pedagogernas berättelser och tankar som de själva upplevt.

Oavsett de eventuella skillnader som hade kunnat visa sig om studien upprepades, har vårt resultat fortfarande bidragit med betydelsefulla kunskaper, som kan hjälpa både oss

och andra lärare i läraryrket. Rent praktiskt har det visat konkreta exempel på vilka aktiviteter som kan verka språkutvecklande för barn och varför, vilket gör att de kan föras direkt in i klassrummet och verka som inspiration och användbart material. I ett större perspektiv ställer det dagens resultatinriktade skolkultur, där ofta tanke, känsla och förnuft skiljs åt, mot väggen. Kan det vara så, som Bjørkvold (2005) menar, att många skolor banar väg för en allt för drastisk övergång från barnkultur till skol- och vuxenkultur och intellektualiserar inlärningen för tidigt? Inom det sociokulturella perspektivet förespråkas en helhetssyn på människan och språket (Smidt 2010). Utifrån vår tanke innebär det att även skolan ska ses som en naturlig del i barnens liv – som en del i helheten. Livet innefattar bland annat känslor, relationer, rörelse och musik. Att få uppleva och lära sig att kommunicera dessa fenomen bör därför vara en betydelsefull del av skolan. Musik och drama tillåter det talade språket att ta mer plats, men även icke-verbala uttrycksformer. Ljuden har i sin tur, till skillnad från skriften, en rakare väg in till kroppen och sinnena där känslorna kontaktas (Bjørkvold 2005).

Det handlar också om att skapa en likvärdig, individanpassad undervisning som utgår från elevernas förutsättningar och behov, vilket krävs i Läroplanen (Lgr11). Det förutsätter att undervisningen är varierad och erbjuder flera sätt att både ta till sig och visa kunskap på. Därmed bör alla sinnen få vara aktiverade och flera uttrycksmedel få användas i skolan. Det är extra viktigt i och med att samhället är och fortsätter utvecklas till en så pass mångkulturell miljö där många olika språk talas. Där måste musiken och rörelserna, som är ett gemensamt språk vi delar oavsett modersmål, få mer plats. Det innebär dock samtidigt att de observerade musik- och dramaaktiviteterna inte nödvändigtvis passar alla barn eller tar hänsyn till allas intressen, behov och förmågor. Under danslektionen var det en elev som inte aktivt ville delta i övningarna. Det är svårt att yttra sig om troliga orsaker, men exempelvis inryms aldrig det skrivna ordet i denna lektion, vilket blir en nackdel för de elever som föredrar att ta till sig information och uttrycka sig i den formen. När språkutveckling hos barn diskuteras anser vi att en helhetssyn på skolans undervisning bör intas. Eleverna ska under de sammanlagda aktiviteter och uppgifter skolan erbjuder få lika möjligheter att lyckas. Det är när det bara fokuseras på det ena eller det andra som vissa elever får ta plats medan andra hålls i skymundan och förutsättningarna för att lära och visa det man lärt skiljer sig åt barn emellan. Utöver det menar vi dessutom att undervisning med musikaliska och dramainspirerade verktyg är ett långsiktigt arbete där självsäkerhet, relationer i gruppen,

vana och andra faktorer spelar in, som även framkom i intervjuerna. Därmed kan även dessa faktorer ha påverkat elevens vilja att delta under danslektionen.

Förutom den ovannämnda eleven som inte ville delta, var det dock anmärkningsvärt att resterande barn konstant var engagerade och aktiva. Vi anser att alla elevers aktivitet och delaktighet är en mycket betydelsefull förutsättning i skolans undervisning och som lärare därför ständigt måste ha som mål. När man jobbar med musik och drama ges möjlighet för flera kroppar att tala samtidigt. Det kan inte röster. Alla barn får alltså möjlighet att komma till tals under en och samma lektion. Enligt vår upplevelse är det en vanlig syn med elever som sitter stilla och tysta i sina bänkar större delen av lektionerna. Läraren kan då inte vara medveten om vilka som är aktiva eller passiva lyssnare som lär sig. I arbete med musik och drama finns större möjlighet för eleverna att delta och vara aktiva samtidigt som läraren har lättare att iaktta och bedöma elevernas aktivitet. Öfverströms (2006) studie, som genom intervjuer undersökte hur drama kan användas i skolan, visade på att eleverna, och tydligast annars tysta elever, blev bättre på att uttrycka sig. Genom våra intervjusvar fick vi fram att musik- och dramaundervisning kan ge ökade möjligheter för fler barn att uttrycka sig samtidigt och det framkom en öppenhet för alla tankar. Här anser vi oss kunna se en möjlig koppling mellan vårt och Öfverströms resultat och tänker att våra slutsatser skulle kunna ligga till grund för varför vissa tysta elever kunde utveckla och i större utsträckning använda förmågan att uttrycka sig verbalt.

Både i den tidigare forskningen på området (Fredriksson 2013 & Lindqvist 2007) och i intervjuerna (danspedagogen & dramapedagogen) framkommer dock problemet med att de estetiska lärprocesserna inte värdesätts eller prioriteras i skolan och lärarutbildningen. Det finns brist på kunskap och verktyg för att driva en sådan undervisning. Vi gick in i arbetet med en ovisshet kring musikens och dramats potential, men med en förhoppning om att nå positiva och givande resultat. Vi har sett att musik- och dramapedagogerna besitter mycket kunskap, som hade varit oerhört värdefull ute i skolorna. Ett steg från denna uppsats till praktik hade kunnat vara ett samarbete mellan klasslärare och musik- och dramapedagoger som dessa. Ett enklare första steg kan vara ett samarbete med musikläraren, som oftast finns på en grundskola. En viktig fråga att ställa sig då man står vid vägskälet med möjligheten att välja vägen mot en estetiskt inriktad undervisning är: vad vill vi förbereda barnen på och lära dem

inför framtiden? Vad prioriterar vi och på vilka grunder? Kreativitet är det som för samhällsutvecklingen framåt. Ett sinne för problemlösning, ett kritiskt tänkande och skapande av nya idéer behövs hos människan enligt oss. Det finns i den observerade musik- och dramaundervisningen en öppenhet för att beskriva fenomen på olika sätt och en tanke om att inget är rätt och fel. Denna filosofi kring rätt och fel hade möjligtvis inte fungerat renodlat i den ordinarie undervisningen i grundskolan, men vi tror att det kan vara ett betydelsefullt element att emellanåt använda i relationsbygge mellan eleverna. Dessa relationer skapar en trygghet i gruppen. Denna gemenskap och trygghet är, som nämnt om vårt centrala begrepp språkutveckling, en viktig förutsättning för att lära (Aspelin 2010). Att utnyttja musikens och dramats språkutvecklande resurser kan innebära ett steg som tar oss närmare målet att kreativa, kompetenta och självsäkra barn lämnar skolan – inte bara rustade inför framtiden, utan som fått möjlighet att vara delaktiga och aktiva där och då på ett naturligt och lustfyllt sätt utifrån alla sina rättigheter.