Uppsatsens övergripande syfte har varit att analysera hur olika strategiska positioneringar konstrueras i brännande debatter i medier för att understryka skilda ideologiska ståndpunkter. Syftet har konkretiserats genom frågorna: Hur positioneras Ryssland på Svenska Dagbladets
respektive Dagens Nyheters ledarsidor i försvarsdebatten 09-01-13 – 09-01-31? och Finns det skillnader i positioneringen mellan tidningarna? För att besvara syftet, och frågorna, har van
Dijks CDA tillämpats. De verktyg ur metoden som använts är lexikala val, aktiv/passiv
beskrivning av aktörer samt implikationer. Utöver dessa mikroorienterade verktyg undersöktes den tematiska strukturen. I uppsatsen har åtta artiklar analyserats, två ur DN och sex ur SvD. Den teoretiska ansatsen är van Dijks sociokognitiva CDA-teori, där främst hans ideologibegrepp använts.
Resultatet visar, allmänt taget, att SvD positionerar Ryssland som ett hot mot Sverige och Europa. DN intar en position där Ryssland är av underordnad betydelse och ingen tydlig
polarisering märks i diskursen. Men, vilket jag nämnde i avsnittet om urval och material, antalet artiklar är inte det samma för respektive tidning. Det är svårt att säga hur det här påverkar jämförelsen tidningarna emellan. En kritisk fråga är: hur skulle resultatet för DN:s positionering av Ryssland ha påverkats om jag tagit med fyra artiklar som de publicerat tidigare, för att få lika många artiklar från båda tidningarna. Det är en bra fråga om man bara ser till materialmängd, men då skulle den tidsliga avgränsningen gått om intet. Tanken med att avgränsa materialurvalet tidsligt ger andra fördelar, då man kan tala om två diskurser inom en given tidsperiod. Jag är dock medveten om att resultatet, beträffande jämförelsen tidningarna emellan, måste ses i förhållande till skevheten i antalet. Men, därmed inte sagt att det är en tydlig skillnad mellan tidningarnas positionering av Ryssland.
För att relatera resultaten till de teoretiska utgångspunkterna på ett begripligt och lättöverskådligt sätt börjar jag i teorin. För att återkoppla till van Dijk: ideologiers kognitiva funktion är att de organiserar attityderna hos en grupp. Dessa attityder används när personliga åsikter formas i kognitiva modeller och slutligen uttrycks dessa åsikter som diskurs (van Dijk 1998:27, van Dijk 1995:248). Den teoretiska nyckeln för att koppla ideologi med diskurs är kognitiva modeller, och dessa kan beskrivas utifrån de attityder som framkommer i texten. Således, vilka attityder till Ryssland återfinns i DN:s respektive SvD:s ledarartiklar?
I DN:s artiklar förekommer få och odramatiska attitydbaserade beskrivningar av Ryssland. Ryssland utgör aldrig huvudtema. Av de lexikala val som förekommer är auktoritär och rustande
faktiska medan nyckfull är en eufemism. I ”(…) Sten Tolgfors upptäckte att det inte tog länge för ryssarna att besegra Georgien (DN 21 jan).” beskrivs Ryssland som aktör i förhållande till Georgienkriget, men detta i en bisats till en mening, vars huvudsats handlar om Tolgfors. Vidare beskrivs Ryssland som en opålitlig handelspartner. DN:s attityder är, sammantaget, faktiska och Ryssland beskrivs sakligt.
I den kognitiva modell som DN konstruerar inom ramen för försvarsdebatten spelar Ryssland en underordnad roll. Ryssland beskrivs inte som ett hot. Tvärtom tonar DN ner de tendenser som finns, bl.a. i form av Jan Björklunds rysslandskritiska tal, till att positionera Ryssland som ett hot mot Sverige och Europa. I DN:s kognitiva modell spelar själva debatten en central roll och man antar ett metaperspektiv och behandlar delvis försvarsdebatten i sig. DN omtalar tendensen att demonisera Ryssland som russofobi och kritiserar därmed Björklund, men därmed inte sagt att DN sympatiserar med Ryssland. DN positionerar sig på inget sätt som likvärdig med Ryssland, men positionerar heller inte Ryssland som ett hot. I de fall DN uttrycker en negativ attityd är det i förhållande till handel med Ryssland. DN:s förhållningssätt till Ryssland kan tyckas nästintill neutralt, men inget ställningstagande är neutralt. DN:s diskurs fokuserar på försvarsdebatten som inrikespolitiskt problem och därmed blir Rysslands utveckling av underordnad betydelse. Ett sätt att resonera om DN:s positionering av Ryssland är i grad av fokusering. I DN:s diskurs placeras Ryssland i bakgrunden för att i stället framhäva regeringens agerande och övriga politiska områden.
SvD intar en annan position och dess attityder till Ryssland är negativa. Rysslands utveckling är ofta huvudtema i artiklarna. De lexikala val som används är att Ryssland utövar machopolitik, är våldsbenäget, opålitligt, politiklöst, korrupt, är ett Putinland (konnotation till diktatur), vill söndra och härska, gör anspråk på överhöghet och lyssnar inte på småstater. När Georgienkriget nämns är ordalydelsen genomgående ”det ryska femdagarskriget mot Georgien”, vilket positionerar Ryssland som aggressor och Georgien som offer. Vidare framgår implicita åsikter om Ryssland som odemokratisk, anti-demokratiskt, totalitärt. Dessutom framkommer farhågor om att
Ryssland, med gasledningsprojektet som täckmantel, kan komma att utgöra ett direkt militärt hot mot Sverige.
I SvD:s kognitiva modell spelar Ryssland en avgörande roll. I förhållande till Georgienkriget, gastvisten med Ukraina och gasledningen i Östersjön värderas Ryssland genomgående negativt. I SvD:s artiklar uttrycks agg, misstro och fruktan när Ryssland beskrivs. Till skillnad från som DN gör en positionering med avseende på handelsrelationer så positionerar SvD Ryssland utifrån mera djupgående aspekter. SvD uttrycker negativa attityder om Rysslands statsskick och dess förhållande till andra länders statsskick. Vidare uttrycker SvD åsikter om Rysslands militära ambitioner och taktik. Till skillnad från DN är Ryssland i fokus, eller i förgrunden.
SvD skapar en polarisering genom att beskriva Ryssland som totalitärt, anti-demokratiskt, krigiskt och farligt, medan Sverige representerar demokrati, fredlighet och godhet. SvD beskriver alltså ett Vi mot Dem förhållande, vilket van Dijk menar är kännetecknande för nationalistiska ideologier (van Dijk 1995:248). För nationalistiska grupper är attityder, eller socialt delade åsikts-schemata, fokuserade på den egna och de andras nationers beskaffenheter (van Dijk 1995:251). Detta kommer till uttryck genom implikationer om att Ryssland inte är demokratiskt samt att Ryssland är anti-demokratiskt. Ryssland beskrivs även som diktatur genom
lexikaliseringen ”Putinland”. Så till vida kan SvD sägas tillämpa en nationalistisk diskurs. Följaktligen skulle SvD:s positionering av Ryssland baseras på en nationalistisk diskurs. Även det faktum att Arvidsson ofta resonerar om Ryssland som ett hot mot Sverige kan tolkas som nationalistisk diskurs. Han nämner aldrig gasledningen i ekonomiska termer, utan fokus ligger på att ryska intressen närmar sig den svenska gränsen.
SvD:s positionering kan även tolkas utifrån en annan aspekt. Åsikterna och attityderna om Ryssland är väldigt negativa och demoniserande. Genom nationalistiska diskurser beskrivs Vi som bra och De som sämre, Vi som goda och De som mindre goda. Men förutom att SvD beskriver Ryssland som diktatur och anti-demokratisk så framkommer även en fruktan för att Ryssland är ett direkt hot mot Sverige. Denna fruktan eller rädsla kan inte enbart förstås som nationalistisk diskurs. Speciellt i Arvidssons resonemang om att gasledningen är ett hot mot Sveriges säkerhet kan rädslan skönjas. Tanken om att Ryssland skulle ha en lömsk plan att angripa Sverige kan tolkas som utslag för russofobi. För hur rimligt är antagandet att en gasledning i Östersjön utgör ett militärt hot mot Sverige? Med tanke på att Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet samarbetar med Ryssland i gasledningsprojektet är det svårt att
föreställa sig något hållbart argument för att Ryssland smider lömska planer bakom en ekonomisk kuliss.
Men kunde SvD och DN ha beskrivit Ryssland annorlunda? Och varför är beskrivningarna som de är? Arvidssons polariserande resonemang kan tolkas utifrån SvD:s riktlinjer för SvD:s publicistiska uppdrag, där de skriver att ”(…) tidningen ålägger sig en särskild vaksamhet mot totalitära idéströmningar och hot (SvD - hemsida).” Men då kvarstår fortfarande frågan varför SVD anser att Ryssland är ett hot, samt om en sådan åsikt är rimlig. Jag tror en fruktbar ingång till denna diskussion är att utgå från tidningarnas skiljaktiga åsikt i frågan om försvaret. DN tycker inte att försvaret behöver stärkas nämnvärt och absolut inte att försvarsanslaget skall öka. DN tonar även ner det ryska hotet. SvD däremot vill definitivt stärka försvaret och höja anslaget. SvD är väldigt tydliga med att beskriva Ryssland som ett hot. Således kan man fråga sig om beskrivningen av Ryssland skulle varit annorlunda ifall debatten hade rört en annan fråga än försvaret? Skulle Arvidsson ha uttryckt mera återhållsamma attityder?
Man kunde hävda att det finns ett mönster, utifrån variablerna förgrund och bakgrund, som särskiljer tidningarnas positionering, och diskursiva strategi, i försvarsdebatten. I SvD:s strategi
målas en hotbild upp i förgrunden, ackompanjerat av krav på ett stärkt försvar. DN:s strategi är att fokusera på själva debatten och mana till besinning i frågan, medan Rysslands utveckling placeras i bakgrunden. Även Kjöller skriver på DN att det finns anledning att oroa sig för
Rysslands utveckling, men SvD:s positionering av Ryssland är väldigt polariserande och rymmer såväl nationalistiska och russofobiska anspelningar. Ur påverkanssynpunkt är denna strategi fullt förståelig. Ett yttre hot är ett starkt argument för att stärka försvaret. Arvidssons positionering av Ryssland kan jämföras med resultatet i Saft och Oharas undersökning av japanska dagstidningars ledarsidor. De menade att japanska tidningar konstruerade en utmaningsdiskurs där japan
inkluderades som utmanad av terrordåden även om attacken var riktad mot USA. Jämförelsevis inkluderar Arvidsson Sverige som hotad av Ryssland på basen av en fem dagar lång rysk motattack mot Georgien.
SvD:s strategi påverkar möjligtvis opinionen så att fler svenskar understöder ett stärkt försvar samt höjt försvarsanslag. Men ur ett kritiskt diskursanalytiskt perspektiv handlar det om huruvida SvD:s strategi påverkar reproduktionen av ideologiska föreställningar. SvD:s strategi kan alltså ha dubbel effekt. Ryssland har traditionellt positionerats som en farlig ”annan” ”där borta”. De attityder som Arvidsson uttrycker på ledarplats, i Sveriges tredje största dagstidning, reproducerar således en historiskt förankrad diskurs. Dock påverkas inte läsaren, nödvändigtvis, av denna diskurs. Huruvida så är fallet eller inte kan enbart en receptionsanalys avgöra. Men i egenskap av ledarredaktör besitter Arvidsson tillgång till offentlig diskurs, och skriver i en genre där han förväntas uttrycka åsikter och ta ställning i samhälleliga frågor. Ledarjournalistiken inbegriper mer än att journalistiksfärens elit tycker till när en fråga är så pass aktuell att de förväntas ha en åsikt. Åsikterna förmedlas från en privilegierad position och mottagarna av budskapen är många. Jag vill hävda att ledarskribenter har en ansvarsfull uppgift när de uttrycker sin ståndpunkt i frågor. I det här fallet driver Arvidsson sin tes, att det svenska försvaret bör stärkas, men en konsekvens är att han målar upp ett scenario där Ryssland positioneras som ett hot mot Sverige och den rysslandsdiskurs Arvidsson tillämpar är vidare lik den diskurs som väststatsmedier tillämpade på Sovjet under kalla kriget. Det är Arvidssons åsikt och den står han antagligen för, men därmed inte sagt att den har särskilt hög hållbarhet. Relevant är den dock, i förhållande till hans tes.
DN:s strategi ger inte uttryck för några djärva ideologiska positioneringar. Men dess tes är inte att rusta upp och därmed fanns kanske ingen orsak att positionera Ryssland som en militär motpol. Frågan är alltså om det är inställningen till försvaret som föranleder Arvidssons polariserande argumentation. Valde Arvidssons sin strategi utifrån den förmodade effekt det skulle få på opinionen? Med tanke på hur Sovjetunionen representerats genom historien så kan Arvidssons strategi tolkas som att han tilltalade läsarnas kognitiva modeller om Sovjet för att framkalla den inställning till försvaret som tjänar hans intressen i frågan. Men hur skall historiska
avgörande positioner reproducerar dessa, bara för att skapa opinion i, för stunden, ”angelägna” frågor?
I den här uppsatsen har enbart artiklarna i sig undersökts. Det hade varit intressant att följa dels produktionsfasen, genom deltagande observation, för att få se hur dessa artiklar arbetades fram. Men det hade varit minst lika intressant att undersöka receptionsfasen, genom t.ex.
fokusgruppintervjuer. En brist med att bara studera texterna i sig är att man lätt blir spekulativ. Under arbetets gång har jag upptäckt en intressant aspekt. SvD som argumenterade för att rusta upp kritiserade därmed regeringens arbete. Men i rätt många passager flikade Arvidsson in negativa kommentarer om försvarspolitiken under socialdemokraternas styre. Liksom för att väga upp sin egen kritik. Det vore intressant att undersöka hur ledarskribenter manövrerar en
argumentation där de måste gå emot en regering, som företräder samma politiska ideologi som dem själva, utan att dela ut pluspoäng till oppositionen.