Redogörelse för explicita åsikter och attityder om Ryssland

I de tre följande avsnitten förflyttas analysens fokus till diskursiva aspekter på mikronivå. I detta avsnitt redogörs för skribenternas lexikala val och i följande huruvida Ryssland beskrivs som aktiv eller passiv i förhållande till en handling.

6.3.1 Hur beskrivs Ryssland med avseende på lexikala val?

I DN:s artiklar framhålls att det inte är en nyhet att Rysslands demokratiska utveckling är under avveckling. I de två artiklarna beskrivs Ryssland explicit i endast två passager. Dels skriver Kjöller i DN1 att ”Det är riskfyllt att göra sig beroende av ett auktoritärt, rustande och nyckfullt Ryssland (DN 21 jan).” I den andra passagen beskrivs president Medvedev och premiärminister Putin som ”den auktoritära duon i Moskva (ibid.).” DN kan inte sägas vara direkt utvärderande i sina ordval beträffande Ryssland. Ryssland är auktoritärt, jämfört med Sverige. Dock för

uttrycket ”den auktoritära duon i Moskva” tankarna till ett väldigt toppstyrt land. Det är inte bara ett auktoritärt styre, utan de som är auktoritära är två personer i huvudstaden. En extremt

toppstyrd och centraliserad nation alltså.

Det är heller inget uttryck för någon attityd att påstå att Ryssland är rustande, eftersom Ryssland har satsat på militären de senaste åren. Däremot är beskrivningen av Ryssland som nyckfullt värderande. Nyckfull är en mildare benämning än irrationell eller oberäknelig, men betyder likväl att Rysslands handlande inte går att förutse. En suverän stat som inte är nyckfull, är sådan att dess handlingar alltid går att förutse. Sådana suveräna stater finns inte, eftersom suveränitet inbegriper att själv och utan insyn fatta politiska beslut. Vidare är nyckfull ett negativt laddat ord som ofta används för att beskriva problem med att hantera impulser.

Hittills har jag behandlat ordens valörer var för sig, men enskilda ord måste tolkas i dess sammanhang. Hela meningen ”Det är riskfyllt att göra sig beroende av ett auktoritärt, rustande och nyckfullt Ryssland (DN 21 jan)” förstärker betydelsen av ”nyckfullt”. Nyckfullt föregås av auktoritärt och rustande vilket gör att nyckfullheten låter allvarligare. En nyckfull aktör som dessutom är auktoritär och rustande är oroande. Men sett till artikelns makrosemantiska mening sätts epiteten auktoritär, rustande och nyckfull åter i nytt ljus. Det huvudsakliga temat är Jan Björklunds uttalande och det är primärt detta som Kjöller vänder sig mot. Rysslands utveckling är ett underordnat tema och eventuella attitydbaserade beskrivningar av Ryssland måste tolkas i förhållande till artikelns huvudsakliga tema.

En annan omständighet som förmildrar Kjöllers beskrivning av Ryssland är två exempel på uppenbara förnekelser. I det ena fallet skriver hon: ”Det är klart att Georgienkriget får

säkerhetspolitiska konsekvenser. Men är det lika klart att det får säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige?” Och i det andra: ”(…) det saknas verkligen inte skäl för åtskilliga – inte minst ryssar – att oroa sig för Rysslands utveckling. Men när jag minglar här bland högt uppsatta officerare talar de om gammal ryss-skräck och ryggradsreflexer.” Dessa uppenbara förnekelser, dvs. att först konstatera ett faktum för att sedan kontra med ”Men…”, visar Kjöllers ståndpunkt, att Björklund överdriver ”hotet” och att Ryssland inte är så farligt som han låter påskina. Sålunda kan ordvalet ”nyckfullt” helt enkelt vara en eufemism, för att undvika de mer nedvärderande orden irrationell eller oberäknelig.

I SvD:s artiklar är beskrivningarna av Ryssland fler än i DN, vilket givetvis beror på att antalet artiklar är fler. Men beskrivningarna är även utförligare och mer fokuserade på Ryssland.

Ryssland värderas t.ex. i en rubrik och ges i övrigt en mer framträdande roll i texterna. Beskrivningen i rubriken, ”Vad ska vi göra när Ryssland blivit macho?”, är negativt laddad. Macho betyder ”man som överskattar eller överdriver sin manlighet” (SAOL 2006:548). I samma artikel återkommer beteckningen genom ”Det är naturligtvis helt bakvänt att blunda för rysk machopolitik (SvD 16 jan).” Användandet av beteckningen macho i ett politiskt sammanhang är inte enkel att tolka. Vad är en stat som genom sina handlingar överdriver sin manlighet?

Meningen med machopolitik kan kanske liknas vid en skolpojke som agerar macho på skolgården, han är våldsam, har behov av att hävda sig och hans beteende är omoget.

I SvD förekommer verkligt värderande och attitydbaserade beskrivningar av Ryssland. I SvD2 skriver Arvidsson: ”Visst råder det oklarheter om exakt hur Georgienkriget startade. Detsamma gäller skuldfördelningen mellan Ryssland och Ukraina i den närmast tragikomiska dramatiken kring transiteringen av gas till EU. Men två slutsatser kan ändå dras om Ryssland. Den ena är att tröskeln är låg för att använda våld mot ett grannland. Den andra slutsatsen är att regimen inte är en pålitlig leverantör av energi till Europa (ibid.).”

För det första, för att påvisa en skillnad gentemot DN, förekommer även här en uppenbar förnekelse, men till rysk nackdel. Arvidsson konstaterar att det förvisso finns oklarheter beträffande skuldfördelningen, men, bara för att driva sitt egentliga resonemang om Rysslands ojusthet. Angående lexikaliseringen beskrivs Ryssland som ett land vars tröskel för att använda våld är låg. Ryssland är alltså ett våldsbenäget land, eller åtminstone relativt våldsbenäget eftersom tröskeln är låg. Att beskriva ett land som våldsbenäget är negativt värderande eftersom Ryssland inte är den enda skyldiga parten i Georgienkriget. Vidare beskrivs Ryssland som opålitligt, åtminstone vad energileveranser beträffar. Opålitligheten, beträffande leverans av gas, är inte enbart värderande med tanke på att gastvisten mellan Ukraina och Ryssland är en verklig händelse. Däremot är Arvidssons uppenbara förnekelse intressant. Han konstaterar först att det råder oklarheter om skuldfördelningen, men väljer ändå att beskriva Ryssland som den opålitliga parten. I den slutsatsen kan en negativ attityd till Ryssland skönjas.

Beskrivningen av Ryssland som våldsbenäget blir ännu tydligare i SvD2. Arvidsson skriver: ”För Sverige betyder det att EU är det viktigaste medlet. Dels för att höras bättre, dels för att motverka den ryska taktiken att söndra och härska (ibid.).” Att söndra och härska är en historiskt betingad beskrivning av en sorts krigskonst som användes av t.ex. Julius Caesar. Krigskonsten går ut på att skilja ut delar av sina motståndare i mindre enheter för att kunna besegra dem en och en, i stället för att möta en samlad armé (Bra Böckers Lexikon 2000:51). Men ifall Rysslands taktik är att besegra sina fiender en efter en; vilka ingår i den totala mängden av Rysslands fiender? Nato? Alla stater som på något sätt lierat sig med USA? Innebörden av uttrycket ”söndra och härska” säger hur som helst att Ryssland anser att de har en uppsättning fiender.

I SvD3 skriver Arvidsson att ”Ryssland gör anspråk på överhöghet i sin egen intressesfär (SvD 17 jan).” Ifall Rysslands intressesfär innefattar de länder som korsas av ryska olje- och

Slovakien, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Turkiet m.fl. dit. Anspråk på överhöghet i så många länder låter orimligt. Men med Rysslands intressesfär måste Arvidsson åtminstone avse de länder som angränsar till Ryssland och som korsas av ryska olje- eller gasledningar. I så fall handlar det om Vitryssland, Ukraina, Georgien, Lettland, Turkiet och Kazakstan. Påståendet att Rysslands taktik är att söndra och härska är i så fall väldigt värderande. Att på basen av en fem dagar lång motattack mot Georgien påstå att Ryssland skall splittra upp sina fiender och besegra dem en och en eftersom man gör anspråk på överhöghet i sin egen intressesfär är med stor sannolikhet en attitydbaserad åsikt. I övrigt syftar ”söndra och härska”, med sin historiska anknytning, på imperiers maktanspråk. Uttrycket används aldrig för motståndsrörelsers handlingar. Sålunda betingas beskrivningen av en negativ attityd. Förutom det rent historiska med ”söndra och härska” så uttrycker beskrivningen att Ryssland är en våldsmakt. Ryssland vill härska genom att söndra.

Beskrivningen ”Ryssland gör anspråk på överhöghet i sin intressesfär”, dvs. att Ryssland påstår sig ha högsta bestämmanderätt där de har intressen, är en attitydbaserad åsikt. Arvidsson påstår alltså att Ryssland anser sig ha rätt att ta vilket beslut de vill inom sin intressesfär. Detta skulle betyda att Ryssland inte respekterar staters suveränitet eftersom de ser sig som förmer än andra. En sådan beskrivning för tankarna till expansiva imperier med höga maktanspråk.

I SvD3 görs ett antal beteckningar av Ryssland som uttrycker Arvidssons attityd om deras statskick. Han skriver: ” Ett Ryssland på väg mot demokrati har blivit ett mindre fritt och mer korrupt Putinland utan politik i vår mening (SvD 17 jan). Att Ryssland är mindre fritt än tidigare och mer korrupt, är faktiska uttryck. Enligt Transparency Internationals korruptionsindex ligger Ryssland på 147 plats år 2008, mot en placering mellan 74 – 95 för åren 2001-04 (Transparency

International - hemsida). Men ”Putinland”, däremot, ger för handen att Ryssland är ett envälde

eller en diktatur. Genom att inte skriva Ryssland, utan Putin-land, antyds att landet är Putins, dvs. att det är personstyrt, och följaktligen en diktatur. I samma mening skriver Arvidsson dessutom att Ryssland är ett land ”utan politik i vår mening (SvD 17 jan).” Dels är Ryssland alltså

politiklöst, eller ett land där politik inte bedrivs. Men Arvidsson skriver ”utan politik i vår mening (ibid.)” och det är ”i vår mening” som är det intressanta. Även om den parlamentariska ordningen i Ryssland skiljer sig från den i Sverige så är ”utan politik i vår mening” en väldigt krass

beskrivning. Beskrivningen antyder att det inte råder någon ordning inom politiken.

Övriga beskrivningar i SvD är bl.a. att ”Ryssland inte lyssnar på vad Sverige tycker så där i största allmänhet (SvD 16 jan).” En sådan beskrivning kan mycket väl vara faktisk, speciellt med tanke på att det är en diplomat som refereras. Men likväl beskriver den ett arrogant ryskt

förhållningssätt till mindre stater.

Beskrivningarna förstärks i relation till artiklarnas makrosatser, dvs. den tematiska strukturen. Attityder angående Rysslands utveckling återfinns i rubriker och den makrosemantiska meningen korrelerar med de negativa beskrivningarna av Ryssland på mikronivå.

6.3.2 Sammanfattning – hur beskrivs Ryssland med avseende på lexikala val?

Ryssland bedriver machopolitik, är ett våldsbenäget, opålitligt, politiklöst och korrupt Putinland, vill söndra och härska, gör anspråk på överhöghet i sin intressesfär och lyssnar inte på småstater. Arvidsson och SvD ger uttryck för en negativ attityd till Ryssland. De lexikala valen Arvidsson och SvD gör positionerar Ryssland som en farlig och ond maktfaktor som Sverige och Europa bör förhålla sig till. I Arvidssons kognitiva modell är Ryssland alltså en motpol, och en negativ sådan, till Sverige och Europa. Han indikerar att Ryssland är en diktatur och att Ryssland är aggressivt och på frammarsch. Till skillnad från DN tar Arvidsson explicit avstånd från Ryssland och hans åsikter är polariserande då Sverige sägs stå för allt det som Ryssland inte gör. På DN tar man inte på något sätt ställning för Ryssland, men man målar inte upp en likadan hotbild utan förhåller sig saklig. DN beskriver Ryssland tre gånger, genom auktoritärt, rustande och nyckfullt, i samma mening och förflyttar sedan fokus. DN bara konstaterar fakta genom en beskrivning där Ryssland inte anses vara en avgörande faktor.

SvD:s lexikalisering polariserar Ryssland i förhållande till Sverige och Europa. Det är en ideologisk diskurs, med avseende på styrelseskick, genom att Ryssland beskrivs som våldsbenägna och som en diktatur i förhållande till fredliga och demokratiska Sverige och Europa.

6.3.3 Hur beskrivs Ryssland med avseende på aktiva och passiva roller i satser, och hur påverkas beskrivningen av modala uttryck?

I DN beskrivs Ryssland i relation till en handling två gånger. I ”Förändringen var inte plötslig, Rysslands demokratiska utveckling har varit under avveckling under flera år (DN 21 jan).” omtalas Ryssland i passiv form. Vidare modifieras satskonstruktionen med ”Förändringen var inte plötslig (…)” och ”(…) under flera år (ibid.).” så att Rysslands demokratiska utveckling framträder som något odramatiskt och på inget sätt omvälvande. I ”Under hösten svängde så regeringen, försvarsminister Sten Tolgfors upptäckte att det inte tog länge för ryssarna att besegra Georgien (ibid.).” beskrivs ryssarna i aktiv form genom att de besegrade Georgien. Meningen handlar dock primärt om den svenska regeringens och Tolgfors reaktion. Att ryssarna besegrade Georgien konstateras bara som ett vedertaget faktum.

I SvD2, -3 och -5 beskrivs Ryssland som aktör då Arvidsson beskriver kriget mellan Ryssland och Georgien. Arvidssons beskrivning i alla tre artiklar lyder ”Det ryska femdagarskriget mot Georgien (SvD 16, 17 & 24 jan).” Ryssland beskrivs som aggressorn och Georgien som offret. Genom att beskriva Ryssland som aktör vid en negativ händelse, dvs. ett krig, så framstår de som mera ansvariga för kriget. Samtidigt förringas Georgiens ansvar för kriget.

Även i en annan passage ur SvD2, som analyserats tidigare, beskrivs Ryssland som aktör för Georgienkriget och i gastvisten med Ukraina. ”Visst råder det oklarheter om exakt hur

Georgienkriget startade. Detsamma gäller skuldfördelningen mellan Ryssland och Ukraina i den närmast tragikomiska dramatiken kring transiteringen av gas till EU. Men två slutsatser kan ändå

dras om Ryssland. Den ena är att tröskeln är låg för att använda våld mot ett grannland. Den andra slutsatsen är att regimen inte är en pålitlig leverantör av energi till Europa (SvD 16 jan).” Genom ”tröskeln är låg” ursäktas Georgiens anfall medan Ryssland beskrivs som den som använder våld. Georgiens handlingar osynliggörs och Rysslands accentueras. Beträffande gastvisten är det Ryssland som beskrivs som den opålitlige medan det bara framgår att Ukraina var den andra parten.

6.3.4 Sammanfattning - hur beskrivs Ryssland med avseende på aktiva och passiva roller i satser, och hur påverkas beskrivningen av modala uttryck?

Analysen av aktiva och passiva roller i beskrivningarna följer samma modell som de lexikala valen. DN är mera återhållsam i sin beskrivning av Ryssland och fokuserar främst på andra aktörer. DN glorifierar på inget sätt Ryssland men positionerar inte heller Ryssland som

”fienden”. I SvD är Arvidsson tydlig i sitt budskap om att kriget var ett ryskt krig mot Georgien. I linje med de lexikala valen framträder även här en bild av Ryssland som en krigsmakt på

frammarsch. Arvidssons kognitiva modell om Ryssland kan beskrivas ur ännu en aspekt och den är att Ryssland inte reagerar på yttre omständigheter, utan agerar av egen vilja och utifrån sina egna intressen. Därmed framställs Ryssland som ytterst ansvarig för kriget. Georgien beskrivs som en part som hade oturen att komma i vägen för stormaktens ambitioner. Att beskriva en aktör som aktiv i förhållande till dåliga handlingar är en strategi för att polarisera aktören som den ”onde”. Denna analys bidrar ytterligare till SvD:s polarisering av Ryssland som hotet mot freden och demokratin.