Här diskuteras den aktuella studiens resultat i relation till såväl tidigare forskning som den valda teorin. Som tidigare nämnt är en stor del av den använda forskningen utförd i utländska klassrum samt med andra åldersgrupper, varför kopplingar måste dras med reservation för att tidigare forskning och vår studie befinner sig i helt olika förhållanden.
Ett motsägelsefullt och paradoxalt förhållande kring talundervisningen har påvisats av resultaten i Palmérs studie. Det framgick att muntliga elevredovisningar var en kommunikationsform som lärarna inte tyckte om att använda sig av, men likväl uppfattades det vara en viktig förmåga för elever att behärska i såväl skolsammanhang som i deras kommande yrken (Palmér, 2008, ss. 12-13). Genom vår analys av några läromedel som idag finns på marknaden syns hur en mängd didaktiska erbjudanden finns för läraren att dra nytta av i undervisningen. Exempelvis finns stor förekomst av uppgifter som tar hänsyn till såväl förberedelser av talet som aspekter att tänka på vid själva framförandet. Läraren behöver alltså inte nödvändigtvis på egen hand delge konkreta råd eller uppfinna och arrangera egna talprojekt. Trots att våra studerade läromedel innehåller flertalet didaktiska erbjudanden kopplade till förberett tal, verkar inte så vara fallet i Palmérs presenterade studie. Värt att nämna är att vi har studerat läromedel medan Palmér studerade elevers prestationer samt lärares uppfattning av tal i undervisningen. Dock kan en relevant jämförelse göras mellan Palmérs studie och vår studie. Bristfälliga läromedel och därigenom lite träning av förberedda tal kan nämligen ha varit anledningen till att lärarna i hennes studie undvek att använda just denna redovisningsform.
Shafer valde att beskriva en sådan bristfällig undervisning som ett misslyckande (2010, s. 279), vilket också Olsson Jers studerade redovisningar exemplifierade, då eleverna inte tycktes veta hur ett tal formellt kan inledas och avslutas. Olsson Jers drog slutsatsen att fokus låg på innehåll snarare än form i förberedandet av redovisningarna (2010, ss. 108-110). Även om Olsson Jers studerade elevers prestationer följt av en bedriven undervisning, medan vi studerat läromedel som kan ligga till grund för undervisning, som i sin tur beror av lärares förverkliganden, kan en viss koppling göras. Vårt resultat visade många exempel på övningar som instruerar till inledning, huvuddel och avslutning och kan därför ställas i motsats till det som konstaterades av Olsson Jers. Fokus i läroböckerna ligger huvudsakligen på form.
I den tidigare forskning som presenterats påvisas vidare att följderna när sådan talundervisning i skolan ibland är bristfällig, kan innebära att elever i äldre åldrar inte besitter rätt kunskaper när det kommer till offentligt talande. En college-elev i Shafers studie menar att det är bättre att utsättas för talsituationer redan i skolans tidigare år, då en sen introduktion av offentligt talande annars
kan leda till talrädsla (Shafer, 2010, ss. 279-280). Som synes i ett flertal styrdokument (vilka tidigare redogjorts för i bakgrunden) samt framgår specifikt genom kunskapskrav i ämnet svenska, krävs nu former av offentligt talande redan i ung ålder. Våra studerade läroböcker bekräftar att mötet med muntlig redovisning nu potentiellt sker i tidig ålder, då ett flertal uppgifter mynnar ut i förberett tal, förutsatt att läraren väljer att genomföra detta i sin undervisning.
Också Olsson Jers menade att talrädsla är ett problem som kommer med muntliga framträdanden i skolan. Hennes ståndpunkt var då att ökad kunskap i kommunikativ handling kan verka reducerande av talrädsla (2010, s. 128). Våra analyserade läromedel gav inte enbart utslag när det kommer till mängdträning av att tala inför grupp, de erbjuder dessutom ökad kunskap i flera retoriska aspekter. Som tidigare nämnt kan kunskapskraven “fungerande inledning, innehåll och avslutning” respektive “anpassning till syfte och mottagare” tänkas sammanfalla med två delar i partesläran respektive en av de retoriska grundpelarna. Detta i form av “intellectio” och “dispositio” respektive “logos”. Då vår analys resulterade i att även övriga delar i vår valda teori berörs kan det sägas motsvara en sådan ökad kunskap i kommunikativ handling som Olsson Jers önskar. Den “vinst” som erbjuds den unga åldersgrupp som elever i årskurs 4-6 kan tänkas ingå i, kan motverka framväxten av talrädsla.
Även den tyska forskningen gav uttryck för att talundervisning bör ske tidigt. Herbein och hennes kollegor menade att barn är mottagliga och kan förbättra sina icke-verbala förmågor (i form av exempelvis gester och mimik) om övning ges. I forskningsförsöket tog man fram metoder som menades vara anpassade till barnens nivå (Herbein m.fl., 2018, ss. 161, 164). Sådan talträning, anpassad till barnens nivå, går också att finna i våra analyserade läroböcker. Såväl “Faktamonstret” samt “Limousinen” exemplifierar hur retoriska verktyg kommer till uttryck genom lekfulla övningar, framtagna med målgruppen i åtanke. Därtill kan inslagen med bilder sägas visa att träning av muntliga förmågan här är avsedd att nå fram till barn. Detta genom att bilderna avdramatiserar talsituationen, verkar förstärkande av uppgiftens budskap, samt förmedlar kunskaper på ett lekfullt sätt. Bilders didaktiska möjligheter kan även ge utdelning vid senare skeden av undervisningen. Läraren kan exempelvis i den kommande undervisningen hänvisa tillbaka till bilder, som då associerar till ett helt innehåll. En påminnelse om “Faktamonstrets” utseende kan då innebära att eleven kommer ihåg att ett tal ska innehålla inledning, huvuddel och avslut. Bilder kan på så vis utgöra stöd i ett flertal bemärkelser.
Vidare belyser den tidigare forskningen flera exempel på hur en resultatgivande undervisning kan se ut. Sabalis bedrivna undervisning knuten till Museum of Modern Art, samt Palmérs förespråkade undervisning, som innefattade ett reellt syfte och riktiga mottagare, visade att autentiska sammanhang bidrar till förbättring av förmågor i språkanvändning och presentation
(Sabalis, 2017, s. 144; Palmér, 2008, s. 20). På samma vis verkar undervisning som utspelas i rollspel ha positiv inverkan på elevers muntliga kommunikationsförmåga, vilket exemplifierades i studien som genomfördes på krimonologprogrammet, av Noblitt m.fl. Där fick studenter spela rollen som expert i en rättegång (Noblitt m.fl., 2010, ss. 28-29). I vår analys av valda läromedel förekom också uppgifter kopplade till såväl autentiska sammanhang som rollspel. Dessa undervisningsformer erbjuds i bland annat “Argumenterande tal” och “Nyhetsstudion”. I “Argumenterande tal” bedrivs undervisningen i ett autentiskt sammanhang, genom att eleven ska argumentera med reellt syfte och mottagare. I “Nyhetsstudion” genomförs i stället ett rollspel, där eleven går in i rollen som nyhetsreporter. Sabalis och Noblitts forskningar utspelar sig visserligen i amerikansk kontext, och deras studier berör snarare bedriven undervisning än läromedel. Ändå kan det tänkas finnas faktorer värda att ta upp, som också berör våra studerade läromedel. Metoder som i de amerikanska forskningarna sägs vara gynnsamma - autentiska sammanhang och rollspel - går att finna underlag för i våra studerade läromedel. Vi kan alltså konstatera att de valda läromedlen är utformade i linje med vad som är potentiellt effektivt, men det beror emellertid på hur läraren förverkligar detta i klassrummet.
Forskning påpekar dessutom feedback och metaspråk som två viktiga delar i undervisning rörande muntlig redovisning. Även i de aspekterna kan vi hitta nedslag i läroböckerna i vår studie. Palmér skildrade hur återkoppling oftast skedde i form av lärarens förstärkande av elevens styrkor (2008, s. 162) medan återkopplingen i Sabalis studie gavs av såväl läraren som studiekamraterna, och skulle formuleras utifrån kategorier (2017, s. 140). Vi fann flertalet exempel i vår analys där återkoppling till följd av talsituationen; “feedbacktio”, kommer till uttryck. Denna återkoppling ska ges, såväl till klasskamraterna som till sig själv, exempelvis i form av “två stjärnor och en önskan”. På så vis kan den form av feedback som förespråkas i de granskade läroböckerna tänkas vara mer givande än den feedback som presenteras i Palmérs forskning. Detta genom att läroböckernas feedback inte bara innebär beröm utan även konstruktiva kommentarer kring vad som kan förbättras i ett tal. Vi fann inga tecken på att feedback ska disponeras enligt olika kategorier såsom i Sabalis forskning, vilket då kan tänkas vara för avancerat för en elev i årskurs 4-6.
Den metakunskapliga undervisningen som sedan förespråkas av bland annat Shafer och Palmér kan även jämföras med våra resultat. Palmér menade att talandets strategier och tekniker bör vara en del av undervisningen (2008, s. 26) och Shafer beskrev att undervisande inslag däri kan vara att gemensamt studera ett traditionellt tal och bryta ned det till dess viktigaste delar (2010, s. 281). Det syns i vårt material inga sådana exempel där tidigare “traditionella” tal gemensamt ska studeras. I fråga om vårt valda teoretiska perspektiv innehållande några centrala begrepp i retorik syns ej heller någon form av uttalad undervisning i och om dessa i vår studie. Dock finns gott om exempel där strategier och tekniker ges, exempelvis: “stå stadigt, tala tydligt och titta på
publiken”. Således får eleven många möjligheter att utveckla ett metaspråk om det förberedda talet.
Följaktligen kan det sägas att den här studien bekräftar att träning av offentligt talande kan ske vid tidigare åldrar. Studien exemplifierar dessutom undervisningsmetoder som tidigare forskning har visat ger goda resultat. Med tanke på att dagens läromedel i svenskämnet förefaller vara väl förberedande inför offentliga talsituationer, kan en framtida påföljd vara att eleverna som ges undervisning utifrån dessa läromedel slipper känna talrädsla när de väl börjar studera på högre nivåer. Detta förutsatt att lärare använder läromedlen med goda didaktiska val. Vi reserverar oss därmed för att vi inte kan utsäga hur undervisningen i själva verket bedrivs. Vi kan dock konstatera att de för vår studie granskade läromedlen erbjuder resurser för att bedriva talundervisning, för att i sin tur förbereda eleven för talsituationen.