Simsalabim (för årskurs 5)

Det första exemplet i Simsalabim lämpligt för analys innebär att eleven ska genomföra en bokpresentation. Syftet är att göra kamraterna intresserade av att läsa boken. I uppgiften ges tips att använda stödord eller en tankekarta som hjälp. Därtill följer punkter:

Exempel 9 – ”Bokpresentation” Inledning

• Berätta vilken bok du ska presentera och varför du har valt just den boken. • Berätta om författaren.

Innehåll

• Berätta om vad boken handlar om utan att berätta slutet. • Berätta om huvudpersonerna och vilka egenskaper de har.

• Berätta om bokens budskap. • Ge ditt omdöme om boken. Avslutning

• Berätta varför du tycker att dina klasskamrater ska läsa boken.

(Ingelsten, Pollack, 2013, s. 26)

Visserligen är talämnet på förhand givet, då anförandet ska handla om en valfri bok som eleven läst. Dessutom ger listan ovan förslag på vad som bör finnas med i det muntliga anförandet. Det är dock valfritt att välja vilken bok som ska behandlas, och eleven förväntas på egen hand formulera tankar kring den lästa boken. Således finns möjlighet till övning av ”inventio”. Uppgiften är vidare konstruerad på ett sätt som utvecklar elevens förmåga till ”dispositio”, genom att den visar hur talet bör vara uppdelat i inledning, innehåll samt avslutning. Talet ska anpassas till målgruppen som är klasskamraterna. Att på så sätt tänka över talsituationen kan genom analysmodellen likställas vid ”intellectio”. Eleven får sedan chansen att visa sin personliga karaktär, ”ethos”, genom att redogöra för varför den specifika boken valts, göra egna tolkningar av bokens budskap, samt berätta varför boken är värd att läsa. Att eleven genom detta får uttrycka sina egna åsikter och föra argumentation anspelar även på ”logos”. Förslaget att använda stödord eller en tankekarta som stöd vid talet motsvarar parteslärans ”memoria”. Uppgiften förekommer dock tidigt i boken, och det saknas utförliga instruktioner gällande hur stödord samt tankekarta konstrueras och används. Om dessa ej har behandlats i tidigare undervisning kan de utgöra ett stort hinder för eleven att ta sig över, och läraren bör således göra ett didaktiskt tillägg genom att ge exempel kring hur denna sortens talstöd kan se ut.

Nästa uppgift i Simsalabim som berör förberett tal handlar om att eleven ska redovisa en nyhet. Till uppgiften hör en illustration som visar två personer i en studiomiljö. De sitter tämligen rakryggade, placerade vid ett skrivbord och perspektivet är rakt framifrån. Personerna håller även lappar i händerna. Exempel på vad eleven föreslås presentera i sin nyhet är “en sporthändelse”, “en väderprognos”, eller ”något sorgligt eller dramatiskt som hänt”:

Exempel 10 – ”Nyhetsstudion”

Du ska tillsammans med några kamrater göra en nyhetssändning i en tv-studio som ni har byggt upp. Var och en av er ska presentera en egen nyhet. /.../

Spela gärna in er nyhetssändning genom att använda en videokamera eller en mobilkamera.

(Ingelsten, Pollack, 2013, s. 57)

Det faktum att uppgiften ska genomföras i en påhittad nyhetsstudio innebär att eleven måste låtsas gå in i en annan retorisk situation, i ett slags rollspel. Publiken bör ses som en folkskara som tittar på en nyhetssändning, snarare än en skolklass. När eleven tänker över denna

talsituation övas parteslärans ”intellectio”. På samma sätt som i föregående exempel (”Bokpresentation”) har även ”Nyhetsstudion” ett givet syfte, som i denna uppgift i stället handlar om att rapportera en nyhet. Talets ämne är alltså delvis på förhand givet, även om eleven på egen hand måste fylla talet med fakta. Detta innebär övning i parteslärans ”inventio”. Någon form av verktyg att ta till i framförandet, ”actio”, framgår ej i text. Det kan emellertid sägas något om ”actio” i illustrationen. Valet att skildra nyhetsreportrarna på det sätt som ovan redogjorts kan tänkas vara ett försök att exemplifiera kroppshållning, position, mimik och liknande. Bilden kan även ge inspiration till att använda ”memoria” i form av talkort. Av de retoriska grundpelarna är ”pathos” det mest framträdande, dock endast om eleven väljer att tala utifrån punkten “något sorgligt eller dramatiskt som hänt”. ”Ethos” och ”logos” får en mindre synlig plats. De didaktiska implikationer som här erbjuds kan vara att motivera övning av de retoriska förmågorna genom de lekfulla omständigheter som en hemmabyggd studio innebär, men också genom det autentiska sammanhang som kommer av att eleven kan filma sitt framförande.

Ett annat exempel i boken ska därpå träna eleven i att hålla ett argumenterande tal, där syftet är att “övertyga andra att tro eller tycka som du”. Uppgiften lyder:

Exempel 11 – ”Argumenterande tal”

Du ska argumentera för eller emot ett ämne som du väljer.

• Välj ett ämne som skapar åsikter till exempel mobiltelefoner i klassrummet, keps i klassrummet eller godisförbud i skolan.

• Börja med att presentera ditt ämne, varför det är ett problem och ge en förklaring till din åsikt. • Ge tre argument med förklaringar och förslag till hur eventuella problem kan lösas.

• Avsluta din argumentation genom att återknyta till ditt ämne med en uppmaning eller vädjan. (Ingelsten, Pollack, 2013, s. 91)

Vad gäller ”inventio” är det delvis givet, då eleven blir instruerad om att anförandet ska vara av den argumenterande typen samt får exempel på ämnen som kan behandlas. Detta utgör dock bara ramar och vidare exempel på argument ges ej. Det är således upp till eleven själv att finna rimliga fakta och argument. Punkterna “börja med”, “ge tre argument” samt “avsluta din argumentation” representerar ”dispositio”. En liten förankring kan inom ”dispositio” finnas i cirkeldispositionen (som i teorin förklarats som en utav dispositionsprinciperna), genom att ordet “återknyta” används. Eleven får också möjlighet att visa sitt ”ethos”, då inledningen ska presentera elevens personliga ståndpunkt, med en förklaring till varför. Ytterligare en faktor från analysmodellen som framgår är ”logos”. Detta genom det uttryckta syftet: “att övertyga andra att tro eller tycka som du”. Följaktligen har författarna riktat fokus på främst tre retoriska aspekter; ”dispositio”, ”ethos” och ”logos” i ”Argumenterande tal”. De klassrumsnära ämnesförslagen som är framtagna kan vidare vara en didaktisk ansats, genom att autentiska exempel inte bara

väcker åsikter utan även generellt frambringar motivation till arbete med uppgiften. I jämförelse med ”Nyhetsstudion”, som har tydligare beskrivningar av genomförandet (i form av nyhetsstudion som plattform), tycks ”Argumenterande tal” dock vara mer tolkningsbar i hur den kan genomföras. Ska eleven argumentera inför skolan, i helklass, i grupp eller inför en kompis? Det är alltså upp till läraren själv att avgöra en lämplig talsituation som uppgiften ska utspelas i. Motivation till övning av elevens retoriska förmågor beror alltså av lärarens egen tolkning av “hur”.

I vårt sista exempel ska eleven framföra en berättelse, och basera denna på tidigare erfarenheter eller fantasi. Eleven uppmanas vid genomförandet att dessutom ta tillvara på tidigare lärdomar gällande hur muntligt berättande utformas. I uppgiften uppges instruktioner och tips i form av en punktlista:

Exempel 12 – ”Berättarstund”

• bildserie • berätta levande • använd olika röster • avsluta med en knorr

Tänk också på att vara en god lyssnare när du lyssnar på andras berättelser.

(Ingelsten, Pollack, 2013, s. 108)

Uppgiften tycks vara en slags uppvisning av alla de kunskaper i muntligt berättande som eleven erövrat under bokens gång. Detta bakåtsyftande resulterar i en något tunn uppgift som leder till att läraren eventuellt behöver stötta när det kommer till repetition. Ändå kan några särskilda aspekter av talet synas vara uttalade, och till hjälp i förberedelseprocessen. Bildserien kan utgöra ett visuellt hjälpmedel, som tidigare nämnt är en faktor i att engagera åhörare, och gör att ”actio” kan kopplas till uppgiften. Även tipset att använda olika röster hjälper eleven att förfina sina kunskaper i ”actio”. Däremot finner vi punkten “berätta levande” vara något oklar. Den skulle kunna beröra kroppshållning och gester, alltså ”actio”, men en annan tolkning kan vara “berätta levande” i form av språk, och därmed ha med ”elocutio” att göra. En slutsats av detta är att boken inte ger något konkret stöd i hur ett levande berättande kan förverkligas. Det blir istället lärarens ansvar att tolka detta “hur” för att sedan på egen hand förmedla kunskaperna till eleven. I den här uppgiften får eleven fylla innehållet i talet på egen hand, alltså tillämpa ”inventio”. Att “avsluta med en knorr” ger inga tydliga direktiv kring vilka olika delar ett tal bör innehålla, uppmaningen kan dock, om än något svagt, kopplas till ”dispositio”. Detta då den visar på att talets innehåll inte bör upphöra abrupt utan innehålla en avslutande del som knyter ihop det presenterade innehållet. Knorren fyller ytterligare en funktion i att skapa ett minnesvärt tal, alltså uppmanas talaren att ta med aspekten ”elocutio” i sitt tal. Då uppgiften som nämnts är av relativt

tunn natur, saknar vi förekomst av konkreta förslag på hur en sådan knorr kan se ut. Det blir således upp till läraren att exemplifiera. ”Berättarstund” uppmanar också klasskamraterna att vara goda lyssnare. Att vara en god lyssnare inrymmer givetvis flera kriterier, men en god lyssnare skulle exempelvis kunna vara en sådan som ger feedback efter avslutat anförande. Om läraren väljer att lyfta hur man ger respons, inkluderar uppgiften alltså även parteslärans ”feedbacktio”.