Hur kan man tolka Köpingsområdets karaktär under yngre järnåldern utifrån gravfynd? Målet med denna studie var att förstå och förklara Köpings roll och gravritual under yngre järnåldern, både som en del av Mälardalen och Bergslagen men även som ett eget område. Genom att analysera gravritualen på fyra gravfält från Köping, med en utblick mot Tuna i Badelunda var syftet att få en förståelse om ett område som tidigare inte blivit noga undersökt och inte alls osteologiskt. Syftet var även att se på varje gravfält för sig, och att jämföra gravinnehållet och ritualen med varandra för att se vilka likheter och skillnader som finns. Målet har varit att undersöka vilka människor som var representerade gällande kön, ålder och möjlig social status genom att se på representerade djurarter och arkeologiska fynd (gravgåvor) i och runt gravarna. Framförallt var målet att studera och försöka lyfta fram en synlighet av kvinnlighet, som man tidigare noterat vid Tuna, men även Kramsta och Norsa (genom båtgraven). Förekomsten av en storhög har ofta setts som tillhörande en maskulin hegemoni (Bratt 2008). Köpingsområdet kan tolkas som ett gränsområde utifrån det geografiska läget, och som ett gränsland mellan
Bergslagens järnhantering och Mälardalens politiska maktcentra. Som gränsområde blir idéer om hybridisering aktuella, dvs. om det i gravritualen syns att Köping var influerat av flera kulturer (Stanford Friedman 1998). Samtliga gravfält var daterade till vendel/vikingatid. Tuna är det gravfält som är äldst med en kammargrav från 300 e.kr. Norsa tycks ha brukats från ca 700-1000 e.kr. Kramsta brukades främst under 700-talet, men det finns även ett antal föremål daterade till 600-800 e.kr. Jämmertuna och Ströbohög dateras till vendeltida/tidig vikingatida gravfält. Det man kan se är dock att Köpings gravfält anläggs under vendeltid vilket tyder på en nyetablering i området. Då vattennivån förändrades från äldre till yngre järnålder flyttades den inre hamnen från Holmsmalma, som tidigare var ett maktcentrum, till Ströbohög (Björnänger 1980, Wikborg 2005). Vid denna tid övergavs även Holmsmalma och möjligen flyttades maktcentrat till Köping. Nya möjligheter gavs genom de nya kommunikationslederna.
Vid första anblicken ser man ingen större skillnad mellan gravfälten gällande vilka som finns i gravarna. Artfördelningen ser liknande ut på samtliga platser där hunden dominerar, och hästen kommer på andra plats tätt följt av svin och får/get. Även katt och höns/fågel
representeras på samtliga gravfält, samt nöt genom obrända tandfragment. Detta stämmer hittills bra med övriga Mälardalen. Jämför man enskilda gravfält framträder större skillnader. Vid Jämmertuna och Norsa är svinet mer vanligt än hästen. Kramsta har inte någon katt medan Jämmertuna även har fisk på gravfältet. Även vid Tuna finns det fisk i en grav. Att hunden är vanligast är föga förvånande och i linje med övriga Mälardalen. Det som är anmärkningsvärt är dock att svinet är vanligare än hästen på två platser. I Mellansverige brukar svinet oftast vara i minoritet i brandgravarna där hästen verkar ha haft en mycket större roll. Svinet har setts som främst ett slaktdjur, medan hästen tycks ha en mer rituell betydelse när de förekommer i en grav. Beror detta på en lokal skillnad i synen på djur, eller i gravritualen? Eller möjligen en ekonomisk skillnad. I Köpings gravar har inga rovfåglar eller vilda fåglar dokumenterats som brukar länkas till rika miljöer. (Det finns dock ett gravfält från Köping från ett område kallat Ullvi, där man funnit en berguv (även björnklor). Berguven användes som lockbete för rovfåglar (Wilson 1997) ).
När det gäller människorna finns det ingen märkbar skillnad i vem som fick med sig ett visst djur. Utöver de små hundarna som främst tycks finnas hos yngre individer och kvinnor. Dock kunde relativt få könsbedömningar göras vilket bör beaktas. Vid Norsa kunde främst manliga könsbedömningar göras. Dock finns kvinnliga arkeologiska attribut i flera anläggningar så analysen kan ge en felaktig bild. Vid Ströbohög fanns det både tydliga manliga och kvinnliga attribut. Förekomsten av hästar samt närheten till storhögen är spännande med
66
tanke på att gravfältet är främst manligt. Ser man dock till föremålen visas tydliga kvinnliga attribut. I de mindre högar som fanns runt Ströbohög fanns det även kvinnor. Storhögsområdet är därmed inte att betrakta som ”manligt” i en generell mening. Viktigt att beakta är att de manliga och kvinnliga ”attributen” är sociala konstruktioner som arkeologerna har skapat. Detta syns i de gravar där osteologin tycks säga något annat än de arkeologiska fynden.
Vid Kramsta finns en stor majoritet av kvinnor både osteologiskt och arkeologiskt bedömt. Vid Kramsta fanns inte heller några barn gravlagda. Detta gör att Kramsta särskiljer sig från de övriga gravfälten som även tycks vara det gravfält som använts under kortast tid. Precis som vid Tuna har kvinnorna en tydlig särskild roll. Vid Kramsta finns dock hästarna i
kvinnogravar som annars tolkats som manliga, medan får/get syns vid de få männen. Kramsta ligger enbart ca 1 km från Ströbohög vars gravfält brukades samtidigt som Kramsta. Frågan är om människorna vid Ströbohög och vid Kramsta tillhörde samma grupp. Dock markerades olika attribut vid de båda lokalerna. Även vid Ströbohög kan man se hur det kvinnliga skiner igenom även hos de osteologiskt bedömda männen. Beror detta på ”gränslandet” eller på att kvinnorna hade en något annorlunda roll i Köping, och kanske även Västmanland. Eller beror det på att könens attribut är feltolkade? Det kvinnliga är något som förekommer vid ett antal gravfält som nämnts ovan, bl.a. storhögarna vid Hamre och brandgravfälet vid Holmsmalma. Även det manliga syns tydligt genom ett flertal rika ryttar/krigargravar i området men dessa har dock daterats till främst vikingatid. Mansgravarna från vendeltid tycks inte kunna kopplas ihop till starka manliga uttryck, eller som ”krigare”. Istället uppvisar mansgravarna ofta ”kvinnliga” attribut. De framträdande kvinnliga uttrycken tycks avta under vikingatid. Detta antyder en möjlig förändring i samhället, där kvinnornas och männens roll förändras.
Vad som är tydligt är dock att Kramsta tycks vara avsatt för särskilda personer, vilket emellertid inte syns i gravskick utan hos individerna. Möjligen är detta kopplat till
närheten av Ströbohög. Jämmertuna ligger dock även enbart ca 1 km ifrån Ströbohög och här är bilden en annan. Ett problem är att man inte vet var de olika personerna var bosatta, om det fanns många mindre boplatser eller få stora. Dock är en gårdsbebyggelse det vanligaste. Vid Jämmertuna ser man en jämn köns-och åldersfördelning. Gravfältet är betydligt större än övriga gravfält i Köpingsområdet vilket man skulle kunna tolka som att detta gravfält var för
”allmänheten” medan de övriga var avsatt för personer med några särskilda egenskaper. Detta gravfält tycks dock vara uppdelat i två delar, där den nedre delen visar på ett rikare material samt en större andel kvinnor. Jämmertuna uppvisar väldigt få hästar, men tycks ändå ha en rikedom som inte är kopplat till dessa.
När det gäller ålder kunde de flesta bedömas, och man ser att det är en relativt jämn åldersfördelning på gravfälten, utöver Kramsta som främst hade äldre individer (som Birka) och inga barn. Övriga gravfält hade en minoritet yngre individer och var till stor del svårbedömda då främst kraniefragmenten fanns. De allra yngsta individerna hittades vid Tuna (infans I), vid de övriga var de flesta 5-24 år (infans II+juvenilis). Vid samtliga gravfält var dock majoriteten äldre än 35 år och troligen betydligt äldre än så. Detta tyder alltså på att de flesta dog när de var äldre. Ytterst få patologiska förändringar hittades, men av de som noterades kan samtliga kopplas till ålder, oftast ledförändringar på kotor.
Fisk är ovanligt i de flesta material från Mälardalen vilket kan både bero på att de är små och svåra att finna. Man har funnit fisk i storgravar som speglar det lokala fisket med arter från söt-och brackvatten (Sten och Vretemark 1988). Fisken bör ha haft en roll i kosthållningen för dessa människor som ändå levde i närhet till vatten. Fiskar betydelse i gravritualen är svårtolkad. Vad man kan se är att samtliga fiskar som hittats varit obrända vilket tyder på att dessa alltså inte var en del av bålet utan lagts dit i samband med deponeringen.
67
Det geografiska läget har troligen en betydelse för förståelsen av gravfälten. Kramsta och Jämmertuna ligger ca 1 km ifrån Ströbohög i motsatt riktning. Norsa ligger något avsides från dessa gravfält med ca 5 km ifrån Ströbohög. Tuna befinner sig dock ca 4 mil ifrån Köping.
Samtliga gravfält uppvisar liknande gravskick gällande brandgravarna och alla förutom Kramsta låg strax intill ett vattendrag. Till gravskicket skiljer sig Norsa och Tuna åt som även har
båtgravar och kammargravar innehållande obrända ben. I övrigt består brandgravfälten av främst runda stensättningar med ett brandlager, och tycks även innehålla benurnor. Samtliga gravfält tycks även ha haft minst en högliknande anläggning, som i innehåll inte skiljer sig åt från stensättningarna. Jämmertuna har även ett större antal omarkerade gravar som inte heller dessa skiljer sig åt i gravgods eller arter nämnvärt. Förutom A22 som enbart innehåller krukskärvor från minst 15 kärl av olika gods, storlek och ornering. Detta är en mycket speciell anläggning. Tomma kärl är svårtolkade, då dessa tydligt tillhör gravfältet och är av olika karaktär vill jag dock tolka dessa som en symbolisk begravning för människor som möjligtvis har rest iväg och inte kommit tillbaka, dvs. kenotafer. Det förekommer gravar i Mälardalen som är helt tomma, eller som enbart innehåller föremål. Även dessa bör kunna tolkas som symboliska begravningar. Dock finns det en möjlighet att ben har försvunnit.
I allmänhet ser man likheter mellan övriga Mälardalen och
Köpingsområdet. Det är dock svårt att säga vilken roll Köping hade som en del av Mälardalen. I gravmaterialet eller gravskicket ser man inte några större skillnader från övriga Mälardalen utöver att det finns båtgravar med obrända kvarlevor vilket är något som är ovanligt. Svinet tycks ha haft en särskild roll i Köping och kanske även fisken. Individmässigt följer det även samma mönster, utöver Kramsta som bör ses som ett gravfält inom Köping snarare än som jämförelse med övriga Mälardalen. Köpings gravfält tycks även ha använts under kortare tid än liknande platser i Mälardalen, och består främst av flera mindre gravfält som bara användes under vendel/tidig vikingatid. Normalt i Mälardalen är att ett gravfält har 10-33 gravar synliga över jord och ett antal som dyker upp under utgrävningen. Ett normalstort gravfält i Mälardalen har ett 40-50-tal gravar både skelett och brandgravar inräknat. Detta betyder alltså att Köpings gravfält generellt är något mindre, förutom Jämmertuna. Något som är vanligt är också att man under de yngre gravarna hittar gravar från äldre järnåldern, detta verkar inte heller vara fallet i Köping (Andersson 2005:43). Det finns ett par gravar som till viss del har överlagrats med tidigare gravar, men dessa visar inga tecken på att de ska vara mycket äldre än övriga gravar på gravfälten. Man har noterat att urnorna innan den förkristna tiden ofta var krossade, då det har tolkats som att bevarande fick en större innebörd innan kristendomen. Detta är något som till viss del inte stämmer överens med Köpings gravfält, vid Kramsta finner man t.ex många urnor bevarade. Vid de övriga gravfälten verkar dock de kärl som har tolkats som urnor vara krossade. Orsaken till fragmenteringen är osäker.
Norsa och Tunas skelettbegravningar behöver beröras närmare då dessa uppvisar särskilda gravskick. Likheterna mellan dessa har redan berörts, gällande läget, närheten till storhögar, åsar och kungs/sätesgårdar (Alström 2005, Nylén 1994). Både Tuna och Norsa har tolkats utifrån föremålen. Förekomsten av båtgravar som innehåller gravlagda kvinnor av en högre status gör dessa platser intressanta. Både Tuna och Norsa har även rika kammargravar, där Tuna dock har rikare föremål samt att kvinnor även representeras i kammargravar där det vid Norsa tycks vara män. Tunas skelettbegravningar finns bland brandgravarna medan de vid Norsa finns på den norra delen av gravfältet och brandgravarna vid det södra. En annan skillnad är också att Tunas gravfält användes under en längre period, där den äldsta graven är från ca 300 e.kr och den yngsta är från tidig vikingatid. Samtliga Norsas gravar kan dateras till
68
eller samtida med Tunas båtgravar. Norsas skelettbegravningar uppvisar även djur i gravarna, där båtgraven hade en hund och åtminstone ena kammargraven hade både häst och hund. Vid Tuna förekommer det inte djur i skelettgravarna (Alström 2005, Schönbäck 1994:200). Vad likheterna, samt skillnaderna beror på är svårt att säga. Man tycks ha haft en liknande ideologi, där kvinnorna spelar en annorlunda roll än övriga mellansverige. Tuna kan ha stått som förebild för Norsa, om än inte uttryckt i lika stor mån och med en lokal uttrycksform. Är Norsas båtgrav dock äldre än vid Tuna uppvisar Norsa något eget. Det finns en annan undersökt båtgrav i Köpingsområdet belägen i Sylta. I denna fann man enbart rostklumpar. På övriga gravfältet fann man dock föremål som daterat gravfältet samtida med Norsa, med både starka kvinnliga och manliga uttryck (Hermodsson 2008).
Med tanke på läget, som en del av Bergslagen och med den västligaste inre hamnen av Mälaren kan man anta att Köping redan tidigt var en viktig plats med goda
kommunikationsleder. Detta pga. handelsmöjligheterna av järnet från Bergslaget samt andra varor genom farlederna.
Det finns gravfält från vikingatiden i Köpingsområdet så det övergavs inte helt, men man ser en skillnad i gravritualen samt förekomsten av gravar. Köping tycks få en annan roll då ett flertal ryttar/krigargravar uppkommer under denna tid i området. Samtidigt minskar den synliga feminina sfären. Utifrån detta kan man anta att det skedde en förändring, antingen ekonomisk, politiskt eller rent kulturellt. Det som kan göra Köping till en viktig plats under yngre järnåldern var möjligheterna som fanns i området vilket troligen främst kan förklaras med läget där både järnet från Bergslagen och handelsmöjligheterna gav dessa platser en viktig roll. Man har inte funnit något som tyder på att Köping framställde eller hanterade järn innan, dock finns det platser i närheten där man hittat lämningar efter järnframställning. Möjligheten finns att Köping var en plats där man formade järnet, samt exporterade det.
Tuna-namnet är alltså inte förklaringen, utan man har gett platserna ett Tuna- namn efter sina egenskaper som en viktig plats pga. en politisk och/eller rituell aspekt, vilket gör att det är namnet som kopplar ihop platserna. Anledningen till avsaknaden av större vikingatida material kan då bero på att handelsmöjligheterna förändrades. Möjligtvis blev det ett maktskifte hos de som kontrollerade järnet och exporten vilket ledde till att Köping fungerade som en hamn mer än ett maktcentra.