Appadurai använder sig av ett exempel från Nancy Munns beskrivning av kulasystemet på Trobrianderna för att visa på hur värde skapas och upprätthålls.
Munn menar att även om det verkar som om det är männen som ägnar sig åt kulautbytet av snäckor som bestämmer snäckornas värde, kan de, fråntagna sina snäckor, inte definiera sitt eget värde. Männen och snäckorna befinner sig i ett reciprokt förhållande där de definierar varandras värde (Appadurai 1986:20).
Snäckorna är ju föremål och därmed stumma som Crew och Sims (1991:159) har påpekat och som jag har hävdat i denna uppsats, de lånar sig dock till att investeras med ett värde av de som deltar i kulautbytet. Snäckorna gör männen rika men samtidigt kan en snäcka få ett ökat värde genom att ha varit i en viss persons ägo. Exemplet visar även på att värde, om än förhandlingsbart i och med att det uppstår i en potentiell bytes eller köpesituation, är någonting högst reellt och påtagligt. Utan snäckor kan man inte delta i kulautbytet. Att byta ut snäckorna mot andra föremål skulle vara möjligt men då måste den kulturella överenskommelsen kring värdet av snäckorna ändras för att ge plats åt de nya föremålen. Värde är något vi tillskriver föremål men det måste alltid ske i överenskommelse. Att man själv inte kan bestämma ett föremåls värde på egen hand visar sig exempelvis då ett föremåls affektionsvärde sällan överensstämmer med dess marknadsvärde. Berättelsen som i det fallet ger föremålet dess affektionsvärde är alldeles för privat för att vara övertygande för en större grupp människor.
Berättelser om värde.
Under århundrades lopp har man till museerna i Europa insamlat föremål som bevis för att vissa händelser har skett, föremålen illustrerar berättelsen om händelsen. Gustav II Adolf ville exempelvis att hans kläder skulle bevaras för att man inte skulle glömma hans fälttåg i Polen, på ett avsiktligt sätt såg han så
till att minnet av honom bevarades. I egenskap av kung vara det inte heller svårt för Gustav II Adolf att besluta om att så skulle ske. Utpekandet och bevarandet av det som anses viktigt, bra och representativt för nationens kultur och historia har nästan uteslutande varit en fråga för staten. Värdet av dessa föremål som på detta sätt utpekas av staten som tillhörande kulturarvet ligger således inte i hur mycket pengar de kan säljas för utan i vilka berättelser de kan illustrera. Gustav II Adolfs kläder kan i dag inte bara ses som en åminnelse om hans vistelse i Polen, de kan även berätta om hur mycket makt en kung hade på den tiden, men även krigsföring och mode under den tidsperioden. Vilken information man kan utvinna om föremålet och vilka känslor den informationen ger upphov till, exempelvis stolthet över nationens historia, är så mått på föremålets värde.
Föremålens värde behöver dock inte alltid ligga i att de stärker vår uppfattning på ett direkt sätt, de kan lika gärna fungera på ett kontrasterande vis. Föremål insamlade från faraonernas Egypten har genom att visa oss på vad befolkningen i Europa i gångna tider inte var; bidragit till att vi kan känna en närhet med det antika Grekland. Föremål som insamlats från urbefolkningar visade oss att vi, till skillnad från dem, var civiliserade.
Värdets föränderlighet över tid.
Berättelserna om urbefolkningarna som mindre civiliserade är inte gångbara i dag och därmed kan inte deras föremål ställas ut som exempel på ociviliserade människors kultur. Vad är det då som har ändrats? De tidigare berättelserna om urbefolkningarnas föremål är inte längre trovärdiga. Dels för att vi genom forskning vet mer om dem, men även på grund utav att urbefolkningarna idag berättar berättelser om sig själva som motsäger tidigare uppfattningar.
Totempålen som skänktes till Etnografiska Museet i Stockholm av konsul Olof Hanson 1929 hade inte alls stått i en övergiven by som man då hade trott var fallet, byborna var bara tillfälligt bortresta (Westberg 2002:39). Ny information fogas så till totempålens biografi och dess värde förändras för oss, från något
som vi har räddat undan förmultnelse och som varit till nytta och nöje för många museibesökare (en äkta totempåle!) till något som haislaindianerna inte hade velat skiljas ifrån. Men skall man verkligen lämna tillbaka totempålen, de som kräver den tillbaka var ju inte med på den tiden?
Berättelsen om det unika föremålet.
Totempålen på Etnografiska Museet är unik både för den svenska staten och för haislaindianerna. Det som gör den unik är de berättelser som berättas om den.
En diskurs kan, som framhållits, ses som en samling berättelser som understödjer varandra och som gemensamt berättar en större berättelse. Ett exempel på en diskurs är berättelsen om den västerländska civilisationens överlägsenhet. Denna diskurs understöddes av många små berättelser om de föremål från primitiva folk som västerländska upptäcktsresande och kolonisatörer förde hem till de europeiska museerna. Tiden gick och idag anser vi inte att västerlandet är överlägset alla andra folk utan föremålen på de etnografiska museerna används för att visa på andra folks kulturer.
Men fler berättelser om föremålen än denna är möjlig; haislaindianernas egen berättelse om totempålen är ett exempel på en berättelse som utmanade den tidigare diskursen. Denna nya berättelser handlar om föremålen som bevis på händelser i detta främmande folks historia, som ett föremål som utgör en del av deras kulturarv. Föremålen kan låna sig till båda berättelserna; berättelsen om haislaindianerna som ett främmande folk och som haislaindianernas kulturarv för dem själva. Dessa berättelser kan båda vara delar i föremålets biografi. Dock kan dessa två berättelser inte berättas samtidigt, berättelsernas trovärdighet ligger just i hur övertygande de lyckas med att utesluta varandra. Berättelserna om föremålen skänker också föremålen dess unicitet; utan en berättelse är föremålet vilket som helst, och potentiellt utbytbart mot ett liknande föremål.
Om man vill förknippa ett föremål med en berättelse som gör det unikt och dessutom få denna berättelse att framstå som övertygande, är man beroende av
var föremålet befinner sig. Den möjlighet man har att utöva kontroll över föremålet utgör ett bevis för att berättelsen är sann. För att kunna hävda ett unikt och eget kulturarv som verkar trovärdigt måste så urbefolkningarna ha tillgång till de föremål som de anser tillhör deras kulturarv.
Urbefolkningars kultur på nationella museer.
Således föreligger en kamp om att infoga kulturarvsföremål i en övertygande berättelse. Vilken del av kulturarvsföremålets kulturella biografi, alternativt sociala historia skall ses som den viktigaste? För urbefolkningar som får sin kultur utställd på nationella museer innebär detta ett underordnande i och med att deras kulturarv alltid kommer att ställas ut i relation till majoritetsbefolkningen. Argumentation för en sådan ordning kan vara att alla i nationen, i haisaindianernas fall människor på andra sidan jordklotet, på detta sätt får tillgång till allas kulturarv. Om både majoritetsbefolkningens och urbefolkningens kulturarv visas upp på de nationella museerna bidrar till att berätta om hela nationen och alla som ryms inom dess gränser. Vi är med detta synsätt först och främst medborgare i staten, och först i andra hand kommer våra kulturella skillnader. Ur detta perspektiv på kultur som har sin grund i det franska idealet om förhållandet mellan staten och medborgaren, får de kulturella skillnaderna inte låtas ta överhanden. Enligt detta sätt måste vi fortfarande förts och främst vara medborgare; därför fokuserar museer gärna på det som är positivt i kulturen och inte på sådant som potentiellt kan leda till konflikt.
Kulturen bör därför inte framställas som alltför annorlunda eller för politiserad.
Det föreligger även andra argument varför urbefolkningars kulturarv bör visas på de nationella museerna. Urbefolkningar skall inte behöva utelämna sitt kulturarv till kommersiella krafter eller starka ledare inom den egna gruppen.
Det nationella museet som en icke-kommersiell och demokratisk institution borgar för att deras kulturarv bevaras på bästa sätt, både för urbefolkningarnas egen skull och för alla andra som annars aldrig skulle komma i kontakt med
deras kultur.
Etnicitet och kulturarv.
Att urbefolkningars kulturarv bör ställas ut på nationella museer och inte överlämnas helt och hållet till urbefolkningarna själva kan ses som ett paternalistisk hållning likväl som en omsorg för ett demokratiserande av kulturarvet. Skiljelinjen är avhängig var man anser att gränsen för gruppgemenskapen skall gå mellan människor, vid statens gränser eller vid den etniska gruppens gränser. Förhållandet mellan etnicitet och kultur är problematiskt, generellt kan man säga att museer genom att de har ett tolkningsföreträde på vad som skall utgöra kulturarvet befäster vilka kulturuttryck som är representativa för den etniska gruppen. Urbefolkningar är i detta avseende mer sårbara än majoritetsbefolkningen i en stat på grund av att de oftast vill hävda kulturell särart som det som skiljer dem från majoritetsbefolkningen. Återlämnade av föremål blir viktigt för att kunna kontrollera hur den egna kulturen representeras. Detta kan kanske påverka hur den etniska identiteten i gruppen i stort upplevs och kommuniceras. Kanske har fler ainu börjat utge sig för att vara ainu sedan deras kultur har börjat visas upp för turister. Hur upplever irokeserna och haislaindianerna sin situation sedan de har fått, respektive, vet att de kommer att få sina föremål tillbaka?
Vems är föremålet?
En ilska över att föremål som tillhört den egna gruppen har tagits ifrån den för att visas för andra kan ses som befogad. Appadurais metodologiska grepp, att se det som att alla föremål har en egen biografi har den fördelen att den öppnar upp för långsiktiga perspektiv på enskilda föremål. Föremålen behöver på detta sätt inte ses som produkten av den specifik kulturell kontext och kan dessutom brytas loss från andra föremål i samma kategori. Vad metoden missar med sin relativistiska hållning är känslan av ägandeskap, ilskan över att ha blivit bestulen
och de maktrelationer som föreligger i förflyttandet av föremål mellan olika kulturer och över tid. Dock anser jag att metoden har stora fördelar i det att den ger möjlighet att dekonstruera allas kulturarv, med föremålet som utgångspunkt kan ingen sägas ha tolkningsföreträde på det.
Alla föreställningar som föremålet förknippas med kan jämföras på lika villkor vilket hindrar dem från att bli gisslan i nationella etniska och kulturella dramer.
Litteratur:
Abrams, George H.J, 1994, The Case for Wampum: Repatriation form the Museum of the American Indian to the Six Nations Confederacy, Brantford, Ontario, Canada. Flora E.S.
Kaplan (ed.) Museums and the Making of Ourselfs, The Role of Objects in National Identity. London. Leicester University Press.
Alpers, Svetlana, 1991, The Museum as a Way of Seeing. Ivan Karp & Steven D. Lavine (ed.). Exhibiting Cultures, The Poetics and Politics of Museum Display. . Washington.
Smithsonian Institution Press.
Appadurai, Arjun, 1986, Introduction: commodities and the politics of value. Arjun Appadurai (ed.). The social life of things. Commodities in cultural perspective.
Cambridge. Cambridge University Press.
Ames, Michael. M. 1992, Cannibal Tours and Glass Boxes. The Athropology of Museums.
Vancouver. University of British Columbia Press.
Beckman, Svante, 1998, Vad vill staten men kulturarvet? Annika Alzén & Johan Hedren (red.). Kulturarvets natur. Eslöv. Symposion.
Bennett, Tony, 1995, The Birth of the Museum. History, Theory, Politics. London. Routledge Bohman, Stefan, 1997, Historia, Museer och Nationalism. Stockholm. Carlssons Bokförlag, Crew, Spencer R. & Sims, James E., 1991, “Locating Authenticy: Fragments of a Dialogue”
Ivan Karp & Steven D. Lavine (ed.). Exhibiting Cultures, The Poetics and Politics of Museum Display. Washington. Smithsonian Institution Press.
Duncan, Carol, 1991, “Art Museums and the Ritual of Citizenship” Ivan Karp & Steven D.
Lavine (ed.). Exhibiting Cultures, The Poetics and Politics of Museum Display.
Washington. Smithsonian Institution Press.
Friedman, Jonathan, 1990. Being in the World: Globalization and Localization. Mike Featherstone (ed.) Global Culture. Nationalism, Globalization and Modernity. London.
Sage Publications.
Hagborg, Lars, 2001, Silence. Disputes och the Ground and in the Mind Among the Iraqw in Karatu District, Tanzania. Uppsala. Uppsala Universitet.
Holmberg, Martin, 1994, Narrative, Transcendense & Meaning. Stockholm. Almquist och Wiksell.
Eriksen, Thomas, Hylland, 1993, Etnicitet och nationalism. Falun. Nya Doxa.
Eriksen, Thomas, Hylland 1995, Små platser- stora frågor. En introduktion till socialantropologi. Falun. Nya Doxa.
Jackson, Michael. 1995. At Home in the World. Durham. Duke University Press
Kjellman, Gunilla, 1993, Varats oändliga tinglighet. Stockholm. Carlssons Bokförlag
Kopytoff, Igor, 1986, The cultural biography of things: commodization as a process. Arjun Appadurai (ed.) The social life of things. Commodities in cultural perspective.
Cambridge. Cambridge University Press.
Lind, Elisabet, 2002, Historien om det tatuerade maorihuvudet och ett halvt kranium från Tasmanien. Wilhelm Östberg (red.). Med världen i kappsäcken. Samlingarns väg till Etnografiska museet. Borås. Etnografiska Museet.
Lindskog, Gerda Helena, 200, Lille Lapp-Natti och hans fostersystrar. Om sameskildringar hos Laura Fitinghoff och andra kvinnliga barnboksförfattare 1899-1950. Kjell-Arne Brändström (red.). Bilder av det samiska. Samerna och det samiska i skönlitteratur, forskning och debatt, Umeå. Institutionen för litteraturvetenskap och Nordiska språk.
Macdonald, Sharon, 1997. A people’s story: Heritage, Identíty and Authenticity. Chris Rojek
& John Urry (ed.). Touring Cultures. Transformation of travel and theory. London.
Routledge.
Maisels, C.K.,1999, Early Civilizations of the Old World: The Formative Histories of Egypt, the Levant, Mesopotamia, India and China. Routledge. London & New York
McCrone David, Morris, Angela, Kiely, Richard, 1995. Scotland- the Brand. The Making of Scottish Heritage. Edinburgh. Edinburgh University Press.
Marcus, Julie, 1992. Racism, Terror and the Production of Australian auto/biographies. Judith Okley & Helen Callaway (ed.) Anthropology and Autobiography. London & New York:
Routledge
Mauss, Marcel, 1997[1925], Gåvan. Lund. Argos Förlag.
Pearce, Susan, M. 1995, On collecting, An investigation into collecting in the European tradition. London. Routledge.
Ricoeur, Paul, 1981, The Narrative Function, Hermeneutics and the Human Sciences.
Cambridge. Cambridge University Press.
Robinson, Andrew, 1995, Skrivkonstens uppkomst och historia. Alfabet, kilskrift, hieroglyfer och piktogram. Stockholm. Bokförlaget Forum
Westberg, Karin 2002, Totempålen - en levande historia. Wilhelm Östberg (red.). Med världen i kappsäcken. Samlingarns väg till Etnografiska museet. Borås. Etnografiska Museet.
Material från internet:
UNESCO (2003) Convention for the Safeguarding of the Intangible Culturarl Heritage. Paris www.ajtte.com
www.lsh.livsrustkammaren
http://icom.museum/ethics
http://www.austlii.edu.au/au/other/IndigLRes/1997/3/1.html www.unhchr.ch/indigenous/main.html