Kulturstyrd konsumtion.
Every social and cultural movement is a consumer or at least must define itself in relation to the world of goods as a non-consumer (Friedman 1990:314).
I och med att kapitalismen är världsomspännande kan ingen längre undgå att beröras av det på något sätt. Man kan välja att aktivt deltaga i det eller att ställa sig utanför, dock innebär detta alltid ett medvetet val. Friedman lägger betoningen på kultur som identitetspolitik. Att se kultur som en karta eller ett paradigm är en abstraktion av kulturella och sociala processer, de är modeller för att beskriva vad denna identitetspolitik tar sig för kulturellt uttryck. Ett sådant perspektiv på kultur kan dock inte blottlägga den underliggande logiken i vårt förhållande till föremålen, vad som styr vår önskan att äga vissa föremål men inte andra (ibid.:312). Det personen eller gruppen gör i sitt befästande av sin identitet behöver inte följa en allmänkapitalistisk logik utan kan vara högst kulturspecifik. Kulturellt värde uppstår när individer i gruppen erkänner att något har ett värde och kan förstå varandra i fråga om vad som skulle vara lämpligt att lägga emellan för att föremålet som förkroppsligar det kulturella värdet skall kunna byta händer. Ett exempel på hur kulturspecifikt värde skapas är hur märkeskläder uttrycker social status i Kongo. Män från Kongo reser till Paris för att arbeta, väl i Paris spara de alla sin pengar för att kunna göra det som har varit avsikten med deras resa, att köpa märkeskläder. I Kongos huvudstad Brazzaville har den som bär franska märkeskläder en hög status. Detta har ingenting med någon sorts ironiserande över kapitalismen att göra, kläderna har inte återladdats med en annan betydelse i den kongolesiska kontexten, de signalerar fortfarande status. Däremot behöver de inte innebära något personligt välstånd utan det är just bärande av kläderna som statusen ligger i (ibid.:315f).
Således är inte att skylta med märkeskläder, om man samtidigt inte är förmögen i övrigt, att luras utan har ett kulturellt värde i sig.
Att bevara kulturens värde är att bevara den för sig själv?
Att förklara något hörande till kulturarvet innebär att göra ett val. Kultur i sig behöver inte innebära specifika val, vi föds in i den. Kulturarv däremot, som tidigare påpekats, signalerar att detta är något som anses bra, viktigt, representativt och därmed värt att bevara. I den moderna nationalstaten visas kulturarvet företrädelsevis på museer, byggda enkom för detta ändamål.
Urbefolkningar kan således befinna sig i den situationen att de måste ombesörja bevarandet av det egna kulturarvet i en stat där majoritetsbefolkningen anser att deras kulturarv består av helt andra saker och företeelser.
Att nationen har en urbefolkning kan såklart uppmärksammas av de statsägda museerna. I Sverige har Nordiska Museet ansvar för att dokumentera och bevara det samiska kulturarvet på det nationella planet. 1989 invigdes Ájtte Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk och som är ett samiskt museum (www.ájtte.com). Museet tillkom då samiska representanter ansåg att det samiska kulturarvsföremålen som fanns vid de svenska museerna var alltför utspridda och underhölls dåligt. För vem är då museer som Ájtte Svenskt fjäll-och samemuseum tänkta, för urbefolkningen själv eller den övriga befolkningen i landet eller utländska turister? Troligtvis för alla. Alla dessa grupper befinner sig på olika kunskapsavstånd till den utställda kulturen och har olika intressen.
Dessutom kan kulturarv tematiseras nästan i det oändliga, man kan fokusera på allt från könsroller till dans och hantverk. Alla besökare kan förhoppningsvis hitta något som intresserar just dem.
Poängen med ett museum som Ájtte Svenskt fjäll-och samemuseum är att samerna här får vara huvudpersonerna i berättelsen om sig själva, de utgör i detta normalfallet som andra, exempelvis svenskarna, kan jämföras med. Detta lägger grunden för att en ny diskurs där samerna utgör normalfallet potentiellt
kan ta form. På Nordiska Museet visas samerna i relation till svenskarna, men på Ájtte Svenskt fjäll- och samemuseum med den samiska som utgångspunkt finns möjlighet för andra indelningar. Exempelvis skulle ett samlat grepp om den samiska kulturen oavsett ursprungsland vara möjlig. Sammanhanget går även att vidga till att jämföra den samiska kulturen med andra cirkumpolära kulturer eller för den delen urbefolkningar i övrigt.
Kulturarv och turism.
En mer renodlad sida av presenterande av det egna kulturarvet för utomstående sker i turistsammanhang. I sådana fall är det sända budskapet ännu mer styrt än vad det är i en museiutställning. Gruppen som mottar budskapet kan antas var homogen i egenskap av att den består av turister som söker en annorlunda och positiv upplevelse. Turistnäringen är dessutom kommersiellt inriktat vilket museer helst inte ser som det övergripande målet med sin verksamhet.
Turistanpassning av kulturarvet har kritiserats då det anses degradera den levda kulturen. Genom att kulturen spelas upp för betalande turister, accentueras inte bara kulturella skillnader, utan kulturen får också ett bestämt pris (Macdonald 1997:156). Alla kulturyttringar måste idag på något sätt förhålla sig till det kapitalistiska systemet enligt Friedman (Friedman 1990:314).
Souvenirer och det unika med kulturarvet.
Försäljning av massproducerade souvenirer; behornade vikingahjälmar i plast är ett exempel på någonting som är uppenbart ohistoriskt och oäkta. Detta stör oss inte heller, vår kulturella identitet är inte avhängig hur äkta souvenirer kan antas vara. Här finns ett avstånd mellan den kulturen eller, i detta fall, den svenska historien och souveniren. Diskursen om kulturarvets som något osäljbart då dessa föremål inte kan ersättas av andra, skyddar det kulturella värde som getts åt det som utnämnts till kulturarv. Att de föremål som utnämnts till kulturarv inte går att byta ut mot andra föremål grundar sig på lite av ett cirkelargument. Att vi
känner till och kan säkerställa ett föremåls historia gör föremålet unikt. Om vi inte kände till historien om föremålet skulle vi heller inte bry oss om det och inte ge det uppmärksamhet som ett unikt föremål (Pearce 1995:171).
Om ingen hade brytt sig om att leta efter regalskeppet Vasa skulle det bara vara ett vrak bland andra på havets botten. Föremålet och dess historia går inte att separera från varandra och gör föremålet unikt, det kan inte bytas ut mot ett annat. På samma sätt ville haislaindianerna ha tillbaka just den totempåle som fanns på Etnografiska Museet och ingen annan. Om man som urbefolkningsgrupper som på nationella museerna troligtvis alltid kommer att visas i relation till majoritetskulturen kan det därför vara av intresse att starta ett eget museum. Vissa urbefolkningsgrupper är dock i den situationen att deras kulturella särskillnad inte erkänns av staten. Kommersiell uppvisning av den egna kulturen kan i ett sådant läge vara ett sätt att få stöd för kunna bevara den och dessutom för att få ett ökat erkännande som urbefolkning.
Ainu-folket och självrepresentationen.
På liknande sätt som skaparna av kulturarvscentret Aros på Isle of Skye arbetar ainufolket i Japan för att presentera en alternativ bild av sin kultur än den officiella japanska bilden. Ainufolket har i tidigare antropologisk forskning beskrivits som jägare och samlare. Dessa uppgifter har på senare tid reviderats och man menar numer att ainukulturen var hierarkisk med varierande försörjningsstrategier Från japanskt håll har ainu inte erkänts som en egen etnisk grupp eller som urbefolkning. Då de således inte hade några utsikter att få sin kultur representerad på de nationella museerna, eftersom de inte ansågs ha en specifik kultur som skiljde sig från den japanska, har ainu sedan 1970-talet vänt sig till den kommersiella turistmarknaden. Alla ainu deltar inte i det etniska revitaliseringsprojektet, många underkommunicerar sitt ursprung och lever som vanliga japaner. Detta har dock inte visat sig vara en enkel utväg, trots att ainu från det japanska storsamhället har betraktats som japaner har man dock ansett
att de är en sämre sort, vilket i praktiken har fungerat som en etnisk stigmatisering (Friedman 1990:320). Kommersialiseringen av ainukulturen har gått hand i hand med en etnisk revitalisering.
På samma sätt som de gaelisktalande i Macdonalds beskrivning av Isle of Skye anser att de kommersialiserar sin kultur på ett gaeliskt vis, innebär turistinkomsterna att ainu faktiskt kan bevara sin kultur. De ser ingen motsättning mellan det som kritikerna till turistanpassning av kulturen menar gör att den förlora sin autenticitet och deras projekt att bevara och stärka sin kultur. Det är dessutom den enda vägen ur en situation där de inte erkänns som en egen grupp men samtidigt inte accepteras fullt ut som japaner. Det sätt som ainu har valt att visa för majoritetssamhället att de faktiskt är annorlunda och har en egen kultur är genom konsthantverk och maträtter. Turister inbjuds även att besöka traditionellt byggda hus som dessutom fungerar som kulturcentra för ainu där man bland annat har kurser i språk och historia samt ägnar sig åt traditionellt hantverk (ibid.:321).
Ainufolket har så tagit presentationen av sig själva i egna händer och det är de själva som väljer vad som de vill föra fram som sitt kulturarv.
Självständighetsrörelsen på Hawaii.
Samtidigt som de etniska revitaliseringsrörelsen tog fart hos ainu skedde samma sak på Hawaii. Sedan införlivandet med USA i slutet av 1800- talet hade den traditionella hawaiianska kulturen stigmatiserats och deras språk hade förbjudits.
Den hawaiianska revitaliseringsrörelsen strävar efter rättigheter till land och återupprättande av den egna kulturen (Friedman 1990:322). Rättigheter till land ingår även i ainufolkets strävan. De har framfört argumentet att för att kunna laga traditionella maträtter, både till sig själva och till turisterna, så måste de ha tillgång till mark att odla sin egen mat på (ibid.:322). Den hawaiianska självständighetsrörelsen vill till skillnad från ainu inte ha någonting med turistindustrin att göra. De upplever att de aldrig har haft någon makt över hur
deras kultur har marknadsförts för att locka turister till Hawaii och har heller inget behov av att försöka ge en alternativ bild av sig själva, de vill helst bli lämnade ifred. På detta sätt överensstämmer hawaiianernas syn på kommersialiserande av kulturarvet väl överens med en generell västerländsk inställning som menar att kommersialisering förtar det som är äkta i kulturen (Friedman 1990:323). Dock kan aldrig kulturen finnas oberörd av den kommersiella marknaden, den måste alltid antingen som ainu har gjort, införlivas med den eller som hawaiianerna, till varje pris hållas utanför den.
Snarare än kommersialisering är frågan om tolkningsföreträde avgörande för om kulturarvet skall upplevas som någonting äkta och relevant för den egna gruppen. Kommersialisering kan även ge uppmärksamhet utifrån som kan vara positiv i fråga om urbefolkningens övriga relationer med staten. Det kan tänkas att kulturarvet dock måste upplevas som sympatisk och intressant för att turister skall vilja lägga sin tid och sina pengar på den. De ickekommersiella museerna som bevarar och förmedlar ett nationellt kulturarv befinner sig även de i samma situation. De måste locka besökare, och för att göra detta framställer de kulturarvet som inte bara något som är viktigt att känna till för att veta vem man är utan även för att det kan vara underhållande.