Föremål från Egypten och urbefolkningars föremål.
Det finns föremål som bevaras på europeiska museer och som fortfarande är intimt förknippade med vår självbild men som inte har sitt ursprung hos oss. Hur kommer det sig och varför skulle vi inte lämna tillbaka dem? Ett exempel på ett sådant föremål är Rosettestenen som har sitt ursprung i Egypten men som nu återfinns på British Museum. Hur den hamnade där är en del i en större berättelse om Europas förhållande till Egypten och framför allt dess forntid, detta är en berättelse som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden.
Rosettestenen kan ses som mycket historiskt värdefull eftersom den har möjliggjort att man numer kan tyda egyptiska hieroglyfer. Man kan med fog tala om Rosettestenen som tillhörande det universella kulturarvet. Trots att det var Rosettestenen som möjliggjorde att man kunde läsa hieroglyfer, vilket ökade kunskapen avsevärt om det forntida Egypten finns Rosettestenen på British Museum i Storbritannien. Parallellt med intresset för forntida kulturer som Egypten finns ett intresse för urbefolkningar, främst nordamerikanska prärieindianer. Föremål från urbefolkningarnas kulturer finns precis som föremål från Egypten representerade på museer världen över och har kommit dit under ganska liknande omständigheter. Europeiska kolonisatörer tog helt enkelt med sig föremål för att visas upp på hemlandets museer. Det har även från antropologins sida förekommit kunskapsproduktion kring museisamlingar av föremål från urbefolkningar. Dessa föremål anses dock inte tillhöra det universella kulturarvet på samma sätt som Rosettestenen och ofta förekommer krav från urbefolkningar på att föremålen skall återbördas till dem. Varför lämnar man inte tillbaka Rosettesten när man gör det med urbefolkningarnas föremål?
Rosettestenens biografi.
Rosettestenen är en 114 centimeter hög basaltplatta med inskriptioner av samma text med hieroglyfer, demotiska tecknen och grekiska. Texten utgör ett äredekret till kung Ptolemaios V Epifanes utfärdat år 196 f.Kr. av prästerna i Memfis.
Under Napoleons expedition till Egypten 1799 påträffades stenen av franska officerare vid staden Rosetta beläget nära Nilen i nedre Egypten. Egypten föll i sedan i engelsmännens händer och så gjorde även Rosettestenen som flyttandes till British Museum där den finns än idag. Genom jämförelse av de tre olika skrifterna lyckades fransmannen Champollion 1823 tyda den fornegyptiska texten. Champollion var inte den förste som försökt sig på att lösa hieroglyfernas gåta. När Rosettestenen upptäcktes insåg man ganska omgående att den skulle kunna vara till hjälp för att kunna tyda hieroglyferna, texten på stenen kopierades och sändes till forskare i Europa. Sedan flera århundrade tillbaka hade man försökt tyda hieroglyferna men eftersom man inte hade haft något annat språk att jämföra dem med hade forskningen mest utmynnat i fria fantasier (Robinson 1995:24-28).
Den första fasen i Rosettestenens biografi är dess roll som äredekret. Sedan sker ett brott tills stenen återupptäcks av fransmännen och stenen blir en dechiffreringsnyckel. Rosettestenen förs till British Museum och blir ett museiföremål som inte kan värderas. Rosettestenen blev så en viktig nyckel till den forntida egyptiska kulturen och kan ur denna aspekt ses som ovärderlig. Det skulle antagligen upplevas som udda om den
Egyptiska staten bad om att få köpa tillbaka Rosettestenen eller om British Museum skulle bjuda ut den till salu på antikmarknaden. Det enda tänkbara sättet för Rosettestenen att byta ägare på är om den skulle överlämnas som en gåva till den Egyptiska staten för att ställas ut på ett museum.
Att hieroglyferna kunde tydas innebar således en viktig kunskapskälla till det forntida Egyptens kultur. Denna kunskap utgör i sin tur en inkomstkälla för landet i form av turism vilket är mätbart i pengar. Ett välvårdat och attraktivt
kulturarv är således en inkomstkälla och i det kulturarvet spelar Rosettestenen en roll, även om den inte fysikt befinner sig i Egypten.
Varför vet vi så mycket om Egypten?
En beskrivning av vår kunskap idag om Egypten är nära förknippad med arkeologins vetenskapshistoria. Egypten tillsammans med Grekland, Italien, Mesopotamien och Palestina var ett av de första länder arkeologer riktade sin uppmärksamhet mot. Syftet till varför just dessa länder valdes ut kan inte sökas i exempelvis Egypten som land i sig. Snarare låg syftet i de europeiska arkeologernas förhållande till den egna kulturhistorien, deras sökande efter de bibliska platser som spelat stor roll i det europeiska medvetandet.
Biblisk arkeologi.
En av anledningarna till att man började genomföra arkeologiska utgrävningar över huvud taget var för att finna bevis för att de platser som omnämns i Bibeln verkligen existerade. 1865 grundades The Palestine Excavation Fund i London som var den första organisationen som systematiskt ägnade sig åt arkeologiska utgrävningar. Ärkebiskopen av York höll ett tal vid föreningens första möte då han sade att man borde känna samma patriotism gentemot Palestina som mot England (Maisels 1999:15). Eftersom kristendomen varit en så central del i de europeiska människornas liv, kan man tänka att de kände det som att de länder och platser som omnämns i Bibeln var levande för dem. Siktet för vad utgrävningarna skulle finna var således klart inställt på en viss tidsperiod och vissa platser. Palestina var under denna tid en del av det Ottomanska riket.
Hela Mellanöstern och Nordafrika hade i princip varit muslimskt territorium med vissa kristna och judiska enklaver sedan de arabiska erövringarna på 600-talet e Kr. Efter att man grävt i Palestina sökte man sig mot Mesopotamien och Egypten som även de omnämns flitigt i Bibeln. Om det man kände till om Mesopotamien i Europa kom från Bibeln så fanns det alternativa
litterära källor om Egypten att tillgå. Både greker och romare hade varit i Egypten. En del av faraonerna, exempelvis Kleopatra hade sitt ursprung i Makedonien. Så även den farao som omnämns på Rosettestenen. Det är troligtvis därför en av de tre texterna på stenen är skriven på grekiska (Robinson 1995:26). I och med renässansen återupptäcktes dessa texter och därmed Egypten. Under tidigt 1600-tal upprättande även dominikanska munkar och jesuiter baser i Kairo. Rent vetenskapligt så undersöktes Egypten tidigt exempelvis publicerade astronomen John Greaves en beskrivning av pyramiderna 1646 (Maisels 1999:21).
Värdefulla fynd i kolonin.
Napoleons expedition till Egypten var den första enhetliga vetenskapliga kartläggningen av Egyptens antikviteter. Napoleon som var inspirerad av Alexander den store förde med sig vetenskapsmän som hade till uppgift att kartlägga Egypten. Den franska staten publicerade mellan 1809 och 1828 nio band med text och elva band med illustrationer i Description de l’Egypt. På samma sätt gjorde fransmännen arkeologiska utgrävningar i Rom som vid denna tid ingick i Napoleons imperium (ibid.:21). Napoleon förde systematiskt hem konst till Frankrike och Louvren från sina erövringskampanjer. Louvren hade öppnats av revolutionsregeringen 1793 under namnet Musée Francais. Museet visade konst för allmänheten som konfiskerats av adeln och kyrkan. Napoleon döpte om Louvren till Musée Napoleon. Louvren blev först en symbol för det revolutionära Frankrike och sedan för kejsardömet. Museet kom dock att överleva Napoleon. Konceptet var så vinnande att när kungadömet återinfördes så valde Ludvig XVIII att låta Louvrens samlingar vara kvar och inte splittra dem. Kungen sade i ett tal att konstens mästerverk tillhör Frankrike med starkare rätt än bara segrarna på slagfältet (Bohman 1997:14). Rosettstenen fanns således av fransmännen vid fortet i Rosetta i Nildeltat men när Egypten föll i engelsmännens händer fördes stenen till British Museum istället för till
Frankrike (Maisels 1999:20). Således var det fritt fram att föra hem arkeologiska fynd till hemlandet. Nu är detta inte tillåtet då de flesta länder har fornminneslagar som slår fast att alla arkeologiska fynd tillhör staten. Att arkeologiska fynd på detta sätt fördes hem till exempelvis British Museum för forskare att studera kan ha bidragit till att internationalisera intresset för Egyptens forntid. Att faraonernas Egypten också var ett komplext samhälle som har vissa likheter med vårt eget; kungadöme, monumental arkitektur, skriftspråk, vetenskap gör att vi ser på dem med en viss respekt.
Vi greker och de där egyptierna.
Den respekt och beundran som vetenskapsmän och museibesökare har haft för faraonernas Egypten har inte alltid varit entydig. Pearce skriver att en tematisering som fokuserar på det man i västerlandet kan anse som negativt med det egyptiska samhället har förekommit. Det man i dessa fall har uppehållit sig vid är den dödskult som verkar ha genomsyrat kulturen. De enorma statyerna över faraonerna och pyramiderna kan bara ha byggts av slavar har även framförts som argument för att visa på faraonernas maktfullkomlighet. Från andra Moseboken till Verdis Aida och dagens mumiefilmer presenteras en maktfullkomlig bild av Egypten. Vi behöver egypternas icke-grekiskhet för att kontrastera oss emot menar Pearce (detta oavsett vad greker och egyptier ansåg om varandra på sin tid). Genom att placera egypterna längst bort på en skala från oss där grekerna och romarna står oss närmast, kan vi visa oss själva att vi är mer som grekerna än som egypterna. Ur denna tematisering som fokuserar på de vi anser vara det negativa med det faraoniska Egypten, så blir de vår forntida
“andre” och hjälper oss, ur detta perspektiv, att förankra den europeiska identiteten i historien (Pearce 1995:347).
Vår vilja att känna släktskap och intellektuell närhet med det antika Grekland visar sig även i att den antika arkitekturen har fått stå modell för många av våra offentliga byggnader. Det grekiska templet har fått låna sin form
till ett stort antal av de europeiska museerna, både för att arkitekturen signalerar att detta är en byggnad där något viktigt händer, samtidigt som att detta viktiga inte är religiöst, templet är inte en kyrka. Det antika grekiska templets form ingjuter så en sekulär vördnad i de europeiska människorna och bör snarare ses som en modernitetens högborg än något som har med antiken att göra (Duncan 1991:91). Alla museer i Europa är dock inte byggda i antik grekisk stil, Nordiska Museet som invigdes 1907 har snarare karaktären av en medeltida borg (Bohman 1997:118). Museet var tänkt som en plats för att visa det mest genuint svenska och en grekisk arkitektur skulle då inte vara passande.
Vad är en urbefolkning?
Urbefolkningar definieras som icke statsbärande folkgrupper som skiljer sig från den övriga befolkningen i landet genom att de företräder ett icke- industriellt produktionssätt. Att man var först på platsen är inte av avgörande betydelse för att betecknas som en urbefolkning. Snarare lägger den antropologiska klassificeringen av urbefolkningar tonvikten på att dessa gruppers traditionella försörjningssätt och livsstil har svårt att hävda sig i relation med den modernas statens organisation (Eriksen 1995:317). Samerna som traditionellt försörjt sig på renskötsel, jakt och fiske är ett exempel på en urbefolkning. Den antropologiska definitionen som den framställs av Eriksen skiljer sig dock från den definition som ges av FN där tonvikten läggs på att urbefolkningarna var först på plats:
Indigenous or aboriginal peoples are so- called because they were living on their lands before settlers came from elsewhere; they are the descendents - according to one definition- of those who inhabited a country or a geographical region at the time when people of different cultures or ethnic origins arrived, the new arrivals later becoming dominant through conquest, occupation, settlement or other means. (http://www.unhchr.ch/html/menu6/2/fs9.htm)
Då urbefolkningar sällan gör anspråk på en egen stat har deras politiska projekt
istället inriktat sig på att säkra sin kulturella överlevnad. Med ett från början dåligt politiskt utgångsläge är man ofta i behov av stöd utifrån, detta bland annat genom uppmärksamhet i media eller genom urbefolkningsnätverket WCIP (World Council of Indigenous Peoples). FN, som även de handhar urbefolkningsfrågor, räknar med att antalet människor som tillhör någon urbefolkning uppgår till 300 miljoner fördelat på 70 stater. Från FN:s grundande 1945 dröjde det till 1971 innan en studie av urbefolkningarnas rättigheter gjordes. Idag har urbefolkningarna en egen arbetsgrupp i FN och åren 1995-2004 har utnämnts till urbefolkningarnas årtionden då de skall ges extra mycket uppmärksamhet (www.unhchr.ch/indigenous). Att uppbåda stöd utifrån för sin sak och att förhandla med företrädare för en modern stat kräver en politisk organisation och Eriksen skriver att urbefolkningsrörelsen kan ses som ett västerländskt projekt (Eriksen 1995:317).
Urbefolkningar och staten.
Idealt skall alla invånare i en modern stat först och främst vara medborgare, individen skall vara mer lojal mot staten än mot någon annan gruppering. Staten har rätt att utbilda, beskatta och utöva våld mot medborgaren. Detta kan gå dåligt ihop med urbefolkningars vilja att behålla en traditionell livsstil vilken kan innefatta en större lojalitet mot den egna gruppen än mot staten. Dessutom har ofta staten och urbefolkningar olika syn på äganderätt av marken vilket kan leda till konflikter om urbefolkningen är nomadiserande (Hylland- Eriksen 1995:321). Olika stater har med olika strategier försökt lösa konflikter med urbefolkningar. Förutom utrotning har två skilda metoder av kontrollutövande använts. Den ena är att avskilja urbefolkningen från den övriga så att de befinner sig samlade på en plats. Indianreservaten i USA och Kanada är sådana exempel (ibid.:321). I Sverige beslutade sig staten under tidigt 1900- tal för att rennäringen var värd att bevara. De renskötande samernas barn skulle därför skyddas från det moderna livet och fick därför gå i speciella sameskolor
(Lindskog 2002:102).
Den andra metoden för att kontrollera urbefolkningar är att försöka att assimilera dem så mycket som möjligt, vilket har varit en av den australiensiska regeringens strategier i sin behandling av aboriginerna. Tusentals aboriginiska barn adopterades bort till vita familjer i Australien för att de skulle uppfostras som vita. Bakgrunden till detta var att staten ansåg att aboriginerna hade förlorat sin kultur och att det var bättre för de aboriginiska barnen att uppfostras som vita än att inte få någon kultur alls (Jackson 1995:11). Aboriginernas förhållande till marken var även främmande för de brittiska kolonisatörerna som menade att den australiska kontinenten juridiskt sett skulle betraktas som terra nullius, mark som inte ägdes av någon, och som de därför kunde ta i besittning. Det var dock inte så att aboriginerna planlöst strövade omkring. De har och hade en känsla av samhörighet med landet. Lagen som fastställer Australien som inte ägt av någon upphävdes 1992, och innebar därmed att aboriginernas rättigheter till det australiensiska landet erkändes (www.austlii.edu.au/au/other/ IndigLRes/1997/
3/1.html).
Att förlora sin kultur och att återta den.
Att som vissa urbefolkningar försöka hävda sin rätt till kulturell särart innebär således att de måste argumentera med staten på statens villkor, de måste artikulera och sitt motstånd inom samma diskurs som ger legitimitet åt statens existens (Eriksen 1995:324). Ett sätt att göra detta är att tala om sig själva som ett folk som har en kultur, att i möjligaste mån framstå som enade kring projektet att bevara sin egen kultur. För att man på ett begripligt sätt skall kunna tala om sin kultur som något som är värt att bevara måste vad denna kultur består av definieras och avgränsas. Detta innebär även att man gör kulturen till ett objekt, då man medvetet kan välja vad som anses viktigast att bevara eller vara det mest framträdande kulturella draget hos gruppen. Denna revitalisering av kulturen innebär alltid ett medvetet val av att återuppväcka de aspekter av
kulturen som man anser vara de bästa, mest tilltalande eller gångbara. Detta förtingligade av kulturen kan i vissa fall likna den nationalromantik som moderna stater har odlat. Eriksen nämner den historiska berättelse som huronernas hövding Max Gros-Louis skrev 1981 och som skiljer sig avsevärt från övriga historiska beskrivningar av huronerna. I Gros- Louis bok betonas vanligt förekommande stereotyper om indianer som i detta fall tillskrivs huronerna som folk. De har stor personlig integritet och står nära naturen och visar respekt för växter och djur (Eriksen 1993:92). Det kan tyckas att huronernas hövding gör de övriga huronerna en björntjänst genom att för omgivningen definiera vilka de är, exempelvis djurvänner, men å andra sidan är det en definition som kommer inifrån gruppen, om än högt upp i gruppens hierarki.
Självdefinition som ett steg mot förändring.
Den självdefinition som huronernas hövding presenterar, är om än romantisk och i samklang med omvärldens stereotyper, en medveten definition av den egna identiteten. Genom att beskriva den egna kulturen görs den även känd för omvärlden och ger den en viss status. Detta kan jämföras med nationalstaters historieskrivning som även de kan bidra till att skapa en föreställning om hur befolkningen har formats av sin historia. Rätten att själv definiera den egna gruppens identitet kan vara avgörande för hur framgångsrika urbefolknings-grupperna kan vara i sina försök att hävda sig själva mot majoritetsbefolkningen.
Vägen till att etablera en gruppidentitet i det offentliga medvetandet kan se olika ut. Som vi kommer att se har exempelvis ainufolket i Japan skapat en bild av sig själva för japanerna genom att ta kontrollen över hur deras kultur visas för turister. I Sverige har lagar stiftats för att bevara och stärka den samiska kulturella identiteten. Detta kan kontrasteras mot de australiensiska aboriginerna som enligt Julie Marcus aldrig har getts möjlighet att definiera sig själva.
Marcus skriver att det inte är säkert att ännu en etnografisk beskrivning av
aboriginer egentligen skulle hjälpa deras sak. Istället bör fokus riktas mot staten som genom sin ständiga övervakning av aboriginerna med hjälp av polis och politiska åtgärder har definierat dem som “de andra”. Denna konstanta övervakning av aboriginerna har aldrig riktigt behandlats av australiensiska antropologer menar Marcus då de i förlängningen är en del av den statsapparat som förtrycker aboriginerna (Marcus 1992:105f). Rätten till att definiera sin egen identitet är således ett första steg till att förändra sin situation. I vissa fall har den processen inneburit konflikter med antropologer då urbefolkningar har motsatt sig tidigare beskrivningar. 1983 beslutade till exempel stamrådet för masset haida (en indiangrupp i Kanada) att porta en antropolog från sitt reservat och bad att antropologer och arkeologer skulle lämna dem ifred i framtiden.
masset haidas stamråd menade att antropologerna och arkeologerna enbart studerade dem för sin egen skull och att de som grupp inte gynnades av studierna (Ames 1992:55).
Att ta makten över det egna kulturarvet.
Att själv definiera sin kultur och att positionera sig i en förhandlingssituation till staten är således ett politiskt arbete som kräver organisering, stöd utifrån och kanske mest grundläggande, läskunnighet (Eriksen 1993:60). I ett sådant läge är urbefolkningsgruppen, genom sina politiska ledare, i en situation då de kan börja ställa krav på återlämnande av föremål från museer. Såldes måste frågan om återlämnande väckas av urbefolkningarna själva och de måste även ha en organisation som kan förhandla med museerna och i förlängningen staten. De urbefolkningsgrupper som kräver tillbaka föremål från museer utmanar diskursen om vikten av att på museer visa föremål från hela världen till gagn för alla. Ett exempel på en sådan lyckad politisk kampanj för att återfå föremål från museerna är de återlämnande av föremål som skett till irokeserna i Nordamerika.
Samtidigt visar exemplet på att urbefolkningsgrupper aldrig kan ses som en homogen grupp med samma vilja, trots att frågan om man kommer att få sin
vilja igenom är avhängigt hur enad front man kan visa gentemot omvärlden.
På 1960- talet började irokeserna i Nordamerika att organisera sig i syfte att kräva tillbaka föremål och skelettdelar från museer i USA och Kanada. 1989 återlämnades exempelvis en samling av wampumbälten från the New York State Museum till irokeserna (Abrams 1994:367). Bland irokeserna själva rådde meningsskiljaktigheter om vilka föremål man borde kräva av museerna. En del ansåg att det vara bra att museerna hjälpte till att bevara och sprida deras kultur.
Andra ansåg att eftersom alla irokesiska föremål är religiösa föremål så borde de samtliga återlämnas. De som företrädde den linjen menade även att det faktum
Andra ansåg att eftersom alla irokesiska föremål är religiösa föremål så borde de samtliga återlämnas. De som företrädde den linjen menade även att det faktum