Vems föremål, vems kulturarv ?: om staten, urbefolkningarna och kulturarvsdiskursen

Vems föremål, vems kulturarv?

Om staten, urbefolkningarna och kulturarvsdiskursen.

Thérèse Ehn

Magisteruppsats i kulturantropologi Institutionen för kulturantropologi och etnologi

Uppsala Universitet Juni 2004

Handledare: Lars Hagborg

Abstract.

The aim of this paper is to take a closer look at our relationship with objects and artifacts, especially calling attention towards those objects that we have decided should be a part of the cultural heritage. The paper holds the view that our

relationship with objects, and therefore the value we give objects depends on the amount of knowledge we have about them. The knowledge we have about

objects can take the form of narratives. Hence the paper will argue that objects can be said to have biographies. When an object is placed in a museum context the most important trait of that objects identity becomes its identity as a museum object. The story of the individual object becomes part of the bigger narrative of a specific cultural heritage. The objects identity as a museum object can be challenged by its previous owners. The paper explores how the repatriation of artifacts to indigenous groups affects their relationship with states and the importance of the presence of the actual artifact to tell a convincing story about the cultural heritage. In addition to the state sponsored museum sector, there are private cultural heritage projects, run by regional minorities as well as

indigenous groups. How these non-governmental cultural heritage projects, that wish to put forward an alternative cultural heritage in a nation state, view the nationalist’s credo that a distinct cultural heritage needs a nation state on its own is discussed in the paper.

Keywords: Cultural heritage, objects/artifacts, museums, indigenous groups,

biography, narrative, repatriation, nationalism

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning...1

Vi och våra föremål...1

I föremålens grepp. ... ...2

Föremålen och berättelsen. ...3

Föremålets egen berättelse...4

Syfte...5

Metod...5

Uppsatsens upplägg...6

1. Museer...8

Museerna och kulturarvet...8

Museet i modern tid...8

Utomeuropeiska kulturer på europeiska museer...9

Motiv till föremålsförvärv...10

Föremålet som museiföremål...11

2. Teorier om värde...13

Människor och föremål...13

Hur uppstår värde?...14

Antropologiska studier av värde...14

Värdelöst, värdefullt, ovärderligt...15

Föremålsforskning...16

Kulturell biografi och social historia...17

En meningslös historia...17

Berättelser som strukturerar tillvaron...18

3. Diskurs...20

Flera berättelser utgör en diskurs...20

Kulturarvsdiskursen...21

Föremål som flyttas mellan kulturer och över lång tid...22

Den ovärderliga aspekten av föremål...23

4. Rosettestenen och urbefolkningar...25

Föremål från Egypten och urbefolkningars föremål...25

Rosttestenens biografi...26

Varför vet vi så mycket om Egypten?...27

Biblisk arkeologi...27

Värdefulla fynd i kolonin...28

Vi greker och de där egyptierna...29

Vad är en urbefolkning? ...30

Urbefolkningar och staten...31

Att förlora sin kultur och att återta den...32

Självdefinition som ett steg mot förändring...33

Att ta makten över det egna kulturarvet...34

Våra föremål och andras...35

Gåvor från staten till urbefolkningar...35

Ett hot mot det universella kulturarvet?...37

Gåvans förpliktelser...38

5. Kulturarv...39

Vad är kulturarv?...39

Vem bestämmer över kulturarvet?...40

6. Kulturarv och nationalism...42

Storbritannien ett konservativt kulturarvsprojekt?...42

De konservativas kidnappning av kulturarvet...42

Konservatism och nationalism...43

Skottland åt skottarna?...44

Skottland är annorlunda än England...44

Kommersialiseringen av kulturarvet och Skottland som turistattraktion..…...46

Skotskrutig nationalism...46

Nationalismen i Norge...48

Alternativ historia för alla: inhemska som turister...48

Kulturella entreprenörer...48

Skotsk och gaelisk kultur får plats i Storbritannien...49

7. Kulturarv och konsumtion...51

Kulturstyrd konsumtion...51

Att bevara kulturens värde är att bevara den för sig själv?...52

Kulturarv och turism...53

Souvenirer och det unika med kulturarvet...53

Ainu-folket och självrepresentationen...54

Självständighetsrörelsen på Hawaii...55

8. Diskussion...57

Berättelser om värde...57

Värdets föränderlighet över tid...58

Berättelser om det unika föremålet...59

Urbefolkningars kultur på nationella museer...60

Etnicitet och kulturarv...61

Vems är föremålet?...61

Litteratur...64

Material från internet...65

Inledning.

Vi och våra föremål.

Varför har vi midsommarstänger och inte totempålar och hur många kaffekoppar

går det på en dialysapparat? Midsommarstången är en svensk tradition och en

del av det svenska kulturarvet. Transaktionen dialysapparat för kaffekoppar är

potentiellt möjlig men eftersom vi lever i ett samhälle, som de flesta andra, som

använder sig av pengar så kommer en sådan transaktion inte behöva ske. Hur vet

vi då vad något är värt? En liter mjölk och en ny dator har bestämda priser och

en tavla av Renoir kan kosta flera miljoner. Att beskåda en tavla av Renoir på ett

museum kan vara gratis. Museer ger även tillbaka föremål till urbefolkningar

gratis. Man kan hävda att Renoirs målning på museet och urbefolkningarnas

föremål är för värdefulla för att kunna prissättas, deras värde ligger någon

annanstans, och att de förlorar sin poäng om de prissätts. Det finns således flera

olika variabler för att mäta värde som var för sig har sin egen logik. Dessa olika

värdemätare tål sällan att jämföras; vi vill helst inte jämföra en människas värde

med värdet av en dator, deras värde mäts på olika värdeskalor. Trots att vi inte

vill att människor skall kunna köpas för pengar sker det och datorn kan i vissa

upplevas så pass värdefull eller värdelös att man inte vill skiljas från den

alternativt att ingen vill köpa den. I Japan visar ainufolket upp sina

kulturföremål, men det kostar att se dem. Har ainufolket sålt ut sin kultur eller

har de funnit ett smart sätt att finansiera den i en stat som inte är villig att

ekonomiskt stödja deras kulturyttringar? Urbefolkningen på Hawaii, å sin sida,

skulle aldrig drömma om att visa sina kulturföremål för betalande turister, den

inställningen ligger närmare vår uppfattning om att vissa föremål är för

värdefulla för att visas mot betalning. I en situation där föremål som anses

ovärderliga visas mot betalning fixeras ju deras värde i och med att det kan bytas

mot kontanter, kan man i det läget hävda att föremålet fortfarande är

ovärderligt? Vad är det då som skiljer den hawaiianska urbefolkningen från den

japanska? Jag vill med dessa exempel visa på att föremål sällan eller aldrig kan klassificeras som enbart tillhörande den kulturella eller den kommersiella sfären utan att gränsen mellan dessa två sfärer är flytande. Uppdelningen mellan kommersiell och icke-kommersiell i fråga om föremål bör snarare ses som situationsbundet för att vi på djupet skall kunna förstå vad föremålen spelar för roll för oss och vad som ger dem dess värde.

I föremålens grepp.

Vi är ständigt omgivna av föremål; våra egna ägodelar, konsumtionsvaror,

arvegods, bruksföremål. Det finns föremål som vi inte kan klara oss utan som

dialysapparater och kaffekoppar och sedan finns det föremål som enbart har till

uppgift att vara vackra att se på som exempelvis akvarellmålningar. Vissa

föremåls användning föreskrivs av den sociala konventionen och har ingen

annan praktisk funktion, i denna kategori hamnar slipsen. Vid begravningar har

de närmast sörjande vit slips medan övriga har svart. Dessutom är det nästan

bara män som bär slips vilket gör det till ett föremål där användandet har med

kön att göra. Det finns teknisk avancerade föremål som vi oftast inte kan

konstruera själva men ändå använder som dialysapparaten eller datorn och så

finns det föremål som vi gör själva för att det är tradition som

midsommarstången. Ett problematiserande av föremålens betydelse för oss, hur

vi kategoriserar dem och vilket värde vi sätter på dem kan säga en del om hur vi

vill att vi själva skall vara och hur vi vill att andra skall uppleva oss. Både som

enskilda individer, exempelvis genom mode, men även för grupper som

urbefolkningar och hur deras historia och kultur berättas med föremål. Det är

mest om den senare gruppen som denna uppsats skall handla. Men för att visa

att föremål inte bara är viktiga för urbefolkningar som återkräver dem från

museer för att kunna stärka sin kultur skall jag i uppsatsen sätta in föremålet i ett

bredare perspektiv. Jag vill visa på vilket sätt den kultur vi fostrats i styr vårt

förhållande till föremål och hur detta förhållande kan förändras över tid. Man

kan säga att vi i väst är materialistiska medan jägare och samlare lever i föremålsfattiga kulturer. Detta är förvisso sanning, dock kan påståendena problematiseras ytterligare. Finns det föremål som vi i väst vill hålla utanför marknadssfären där allt kan köpas för pengar och vad händer med jägare och samlares föremål när dessa grupper interagerar med eller blir en del av marknadsekonomin?

Föremålet och berättelsen.

Varför heter det skotskrutigt? Varför är Egypten ett så populärt turistmål och hur kommer det sig att haislaindianerna vill ha tillbaka en totempåle från Etnografiska Museet i Stockholm när de faktiskt kan göra flera? En kilt, en sten med inristade hieroglyfer och en totempåle kan inte själva säga oss någonting, de är föremål och därmed stumma (Crew & Sims 1991:159). Kilten är ett skotskt klädesplagg som bärs av män. Vi kan idag läsa hieroglyfer och kan därför veta att prästerna i Memfis ansåg att farao var värd att äras, för det är vad man kan läsa på Rosettestenen. Totempålen är ett sätt för nordvästkustindianerna att minnas viktiga händelser. Hur kommer det sig att vi vet dessa saker om föremålen?

Att hävda att den skotskrutiga kilten kan spåras tusen år tillbaka i tiden, att den egyptiska civilisationen grundades av utomjordingar och att indianerna band fast fångar vid totempålarna skulle vara möjligt, om än osant. En historia behöver inte vara förutsägbar skriver den franske filosofen Paul Ricoeur, däremot måste den måste vara övertygande (Ricoeur 1981:277). Varför vet vi då så mycket om vissa föremål och så lite om andra och varför spelar det ingen roll för vår uppfattning om vissa föremål om berättelsen om dem är sanna eller inte?

Om värdet av ett föremål inte alltid anses kan mätas i pengar är det inte heller

säkert att vi kan finna det i dess historia. Jag vill som Crew och Sims hävda att

föremålen är tysta och därmed lånar sig till en potentiell uppsjö av tolkningar

där den sanna, om den går att ta urskilja, kanske inte alltid är den mest

övertygande (Crew& Sims 1991:160f).

Föremålets egen berättelse.

Även om föremålen själva inte säger något kan man se bakom de berättelser som de inordnas i och koncentrera på det individuella föremålets egen livshistoria, dess biografi. Detta teoretiska begrepp har används av Appadurai &

Kopytoff (1986) både för att se hur ett föremåls värde bestäms, men även för att kunna följa mycket gamla föremål eller föremål som bytt kulturell sammanhang.

Detta perspektiv på föremålen som behållare som samlar på sig våra föreställningar om dem, ibland motstridiga sådana, över lång tid är fruktbar för att visa att det är våra föreställningar om föremålen som gör dem viktiga för oss.

Föremål är såklart mer solida än känslor och jag vill visa att var föremål fysiskt befinner sig, som i fråga om återlämnande av föremål från museer till urbefolkningar, mycket väl kan påverka relationen mellan urbefolkningar och stater.

Urbefolkningar framhåller ofta argumentet att föremålen skall återlämnas till dem för att de är de som har mest användning av dem, de behöver föremålen för att kunna stärka sin kultur, ta igen det som de förlorat (Westberg 2000:143ff).

Återlämnandet av föremålen kan ses som ett bevis på att de berättelser som

urbefolkningen berättar om den egna kulturen faktiskt är sanna, återlämnandet är

ett bevis på detta. Vissa föremåls biografier är dock så vittförgrenade och berör

så många människors föreställningar att de inte direkt går att utpeka någon som

har mer rätt till det. Urbefolkningar som anser att deras föremål som på

orättfärdigt vis har förts till museer i västerlandet borde återlämnas. Men hur är

det med utomeuropeiska arkeologiska fynd som vi i Europa anser vara en del av

vårt kulturarv, bör dessa lämnas tillbaka? Vad är viktigast, föremålets ursprung

eller de känslor som investeras i det? En lösning på problemet är att utnämna

sådana föremål till en del av ett universellt kulturarv; det tillhör oss alla lika

mycket och därför spelar det ingen roll var föremålet fysiskt befinner sig. Varför

Rosettestenen är ett sådant föremål och hur det kom att hamna på British Museum kommer jag att beskriva i uppsatsen.

Syfte.

Uppsatsens syfte är att visa på vilket sätt de föremål och företeelser som utnämns till kulturarv kan tjäna en mängd olika syften, ickekommersiella, kommersiella, regionala, nationella och universella. Ett och samma föremål kan inordnas i flera av dessa sammanhang, flera olika grupper kan anse att ett föremål tillhör dem på en och samma gång. Det är nämligen möjligt att de berättelser som dessa grupper berättar om föremålet är lika övertygande. Dock finns det en gräns för hur olika dessa berättelser om föremålet kan vara. Någon av dessa grupper måste då ge upp sitt anspråk på föremålet.

Metod.

För att komma runt frågan om vem som har mest rätt till ett föremål, juridiskt, kulturellt, moraliskt, historiskt, har jag valt att använda mig av Arjun Appadurais metodologiska grepp som innebär att man ser föremålet som bärare av en biografi (Appadurai 1986:5). Metoden sätter föremålet i centrum för sin egen existens. Ur detta perspektiv blir det möjligt att undersöka vilka berättelser som berättas om föremålet och vilka diskurser föremålet inlemmats i över tid.

Med berättelser avser jag händelser som strukturerats så att de framstår som förståliga, dock behöver inte detta betyda att en berättelse alltid upplevs som meningsfull. Jag vill dock hävda att människor strävar efter att ge berättelser mening. I de fall då våra berättelser om föremålen motsägs och överbevisas av andra berättelser vill vi klamra oss fast vid en föreställning om att vår kontakt med föremålet trots allt har haft en mening. Vi vill inte få det förklarat för oss att vi levt med en lögn, frågan är dock vad man försöker göra åt situationen, förneka den eller försöka omförhandla den till något som alla kan ha nytta av.

För staten som uppmanas att återlämna föremålet kan situationen upplevas som

problematisk. Först och främst för att staten utmålas som någon som på ett skurkaktigt sätt försett sig av viktiga delar av urbefolkningars kulturarv, när den berättelse som staten berättar om sin relation till föremålet kan vara en helt annan. Dock kan situationen lösas till allas fördel om föremålet återlämnas som en gåva, vilket jag kommer att undersöka i uppsatsen.

Jag har valt att fokusera på kulturhistoriska och etnografiska museer i uppsatsen. Museerna har även en nära koppling till naturvetenskapen men denna del av museiväsendet har jag valt att inte behandla i uppsatsen.

Uppsatsens upplägg.

Uppsatsen inleds med en beskrivning av museets historia och funktion i västerlandet från och med den franska revolutionen. Museer visar föremål men till vilket syfte? Stora mängder föremål har under tidens lopp insamlats till museerna och dessutom har anledningarna till insamlandet skiftat. Det som museiföremål kan sägas ha gemensamt är faktiskt att de just är museiföremål.

Kapitel två behandlar teori kring hur föremål får sitt värde. Värde kan inte ses som något enhetligt begrepp men generellt kan man säga att möjligheten att mäta någots värde uppstår i en relation där en jämförelse kan göras. Kapitlet behandlar även hur berättelsens struktur hjälper oss att skapa ordning i tillvaron.

Kapitel tre behandlar begreppet diskurs och hur föremål kan inlemmas i en diskurs om kulturarv och hur denna diskurs kan utmanas av alternativa berättelser. Är det den som har den mest övertygande berättelsen om ett föremål som har mest rätt till det eller är det den som tar bäst hand om det?

Kapitel fyra beskriver Europas behov av att kontrastera sig mot “den andre”

för att kunna definiera sitt antika kulturarv, “den andre” representeras i detta fall

av Egypten. Kapitlet handlar även om urbefolkningars kontra det universella

kulturarvet och de krav som på återlämnande av föremål som urbefolkningar

ställt på västerländska museer. Varför vill urbefolkningar ha tillbaka sina föremål

nu och vad möjliggör deras anspråk?

Kapitel fem uppehåller sig vid frågan om vem det är som har makten att besluta om vad som skall tillhöra kulturarvet. Trots att det heter kulturarv så föreligger en större valmöjlighet att påverka vad som skall höra till kulturarvet än vad man har för möjlighet att påverka den kultur man lever i. Det står dock inte vem som helst fritt att ändra om i kulturarvet, ett visst mått av makt krävs och detta visar på att kulturarvet ofta är kopplat till och kontrolleras av statsmakten. Kapitel sex diskuterar hur stora möjligheterna är att hävda ett alternativt kulturarv inom en stat utan att ställa krav på separation. För även om kulturarvets bevarande oftast ombesörjs av staten så har den inte monopol på att besluta vad som skall tillhöra kulturarvet. Ett statsunderstött kulturarv har emellertid lättare att göra anspråk på legitimitet än vad ett alternativt kulturarv kan. Kapitel sju behandlar urbefolkningars strategier i fråga om kommersialiseringen av det egna kulturarvet. Genom att besöka ett museum eller se ett folkdanslag uppträda så konsumerar vi kultur. Kulturen är i detta fall en produkt, avgränsad och bestämd i tid och rum, om än i form av en upplevelse.

Åskådaren får sig en upplevelse till livs, men vad finns det för anledning att visa upp sin kultur för andra? Att mobilisera stöd för en större sak kan vara ett bakomliggande motiv, känslan av att inte ha kontroll över det egna kulturarvet kan vara en orsak till att man inte vill visa upp det, utan bevara det för sig själv.

Uppsatsen avslutas med ett diskussionskapitel.

1. Museer

Museerna och kulturarvet.

Varför anses en del föremål vara så viktiga att de ställs ut på museer och kallas för kulturarv? Ett argument är att föremål utgör bevis på historiska händelser och att de kan lära oss om hur det var förr i de fall vi inte har tillgång till skriftliga källor. Föremålen kan även ställas ut för att berätta om en annan kultur än den egna. Man kan hävda att föremålen erbjuder en mer direkt upplevelse än vad ett skrivet dokument någonsin kan göra. Även om vi inte får röra föremålen i en museiutställning så finns de där för oss att de med våra egna ögon.

Föremålen kan även bevaras och ställas ut på grundval av sina estetiska kvaliteter, vi ser hellre på vackra än på intetsägande föremål.

Museiföremålen har ett historiskt, kulturellt och estetiskt värde, men var kommer föremålen ifrån och vem bestämde att de skulle visas på museer?

Museet som sådant och dess föregångare, privatsamlandet, är en europeisk företeelse som sträcker sig tillbaka till 1500- talet, men till en början var museerna enbart förbehållna de högre klasserna i samhället (Pearce 1995:109).

Antalet föremål som insamlats till museerna under årens lopp är enormt och de skäl som legat till grund för att just de föremålen samlats in har skiftat. Hur skall vi idag förhålla oss till dessa enorma ansamlingar av föremål och vad kan de egentligen säga oss då vår kunskapssyn förändrats sedan de insamlats?

Museet i modern tid.

Det moderna museets historia tar sin början med den franska revolutionen.

Frihet, jämlikhet, broderskap, individen skulle i enlighet med den franska

revolutionens ideal först och främst vara medborgare. Dessa höga ideal kom

också att prägla museernas syn på sin uppgift. Medborgaren skulle oavsett

klasstillhörighet ges möjlighet till bildning som stod över ekonomiska intressen,

det offentliga museet skulle vara öppet för alla (Duncan 1991:88). Samtidigt har

museerna även varit en del i det nationalromantiska projekt som först och främst ser på medborgaren som en medlem av ett folk. Detta synsätt brukar förknippas med den tyska synen på det nationella projektet som slog ut i blom under 1800- talet. Nationalromantiken framhåller individen som medlem av ett folk som har sin plats på jorden. Traditioner och kärlek till fosterlandet skall vara det som håller samman landet. Vanliga människors kultur och då speciellt böndernas framhölls som kulturformer där man skulle söka den folksjäl som var argumentet för det som särskilde ett folk från ett annat och därför legitimerade att de hade en egen stat. Dessa kulturyttringar måste räddas undan industrialiseringen så att människorna i landet både då och i kommande generationer kunde lära sig vilka de var och var de kom ifrån (Bohman 1997:22). Nationalromantiken anser i samma anda som de franska medborgaridealet att det pengamässiga är underställt de högre kulturella värdena. Två museer där de bakomliggande orsaker till deras grundande kan ses som illustrativa exempel på dessa två inriktningar är Louvren i Paris som illustrerar den franska idén om medborgaren (Duncan 1991) och Nordiska Museet och Skansen i Stockholm som mer har en nationalromantisk inriktning (Bohman 1997).

Utomeuropeiska kulturer på europeiska museer.

I städerna öppnade museer under 1800-talet för allmänheten för att den skulle

kunna lära sig om sitt lands historia och människans och naturens utveckling,

vilket skulle resultera i att de blev bättre medborgare (Bennet 1995:89). Föremål

insamlade i de europeiska kolonierna visades upp som exempel på människans

utveckling från vilde till civiliserad. Mänskliga kvarlevor men även levande

människor användes för att illustrera människans evolution som man ansåg att

den hade gått till. Detta sätt att ställa ut andra kulturers föremål uppfattades

under senare delen av 1900-talet som föråldrat; artefakterna och skeletten fanns

dock kvar på museerna. Kanske de ställdes ut men med i annat syfte exempelvis

för att illustrera de kulturer som de hörde till, aboriginiska föremål som exempel från aboriginsk materiell kultur och inte som exempel på föremål som används av vildar. Under 1960 och 1970 talet växte medborgarrättsrörelsen, kvinnorättsrörelsen och ursprungsfolksrörelser fram och började ställa krav på att deras situation och historia borde uppmärksammas. Representanter för urbefolkningsgrupper ställde även krav på att museer skulle återlämna föremål till dem. Urbefolkningarnas argument för att föremålen skall återbördas till dem är inte bara att de ofta har tagits ifrån dem på ett otillbörligt vis utan även att föremålen är värdefulla för dem för att de skall kunna bevara sin kultur (Abrams 1994:373f).

Motiv till föremålsförvärv.

Alla förvärv av föremål till museer och hur dessa föremål sedan ställs ut föregås av val, och motiveringar till dessa val, varför är ett visst föremål så viktigt så att det bör bevaras?

På grundval av deras historiska kvaliteter kan föremålen delas in efter

vilken historia de kan användas till för att illustrera -teknikhistoria,

evolutionshistoria, kulturhistoria. Ett exempel kan vara insamlandet av olika

modeller av telefoner till ett tekniskt museum. Hur telefonen som uppfinning har

förändrat vårt sätt att kommunicera, hur telefonin har blivit allt mer tekniskt

avancerad men även hur utformningen av själva telefonen har förändrats kan ses

som ett bidrag till att förstå vår samtid. Detta kan ses som en ganska

oproblematisk framställning, telefonin är spridd över hela världen och har

bidragit till ökad kommunikation mellan människor, den är något som de flesta

har nytta av. Det är lätt att motivera varför museer borde förvärva telefoner för

att kunna berätta om deras utveckling. Hur är det då med föremål som inte kan

sägas ha bidragit till framsteg för mänskligheten? Vapen till exempel, bör ett

armémuseum hålla sig uppdaterade med det senaste inom utvecklingen av vapen

och förmedla detta till allmänheten? Bevarande och utställande av gamla vapen

kan motiveras med att krig är en del av mänsklighetens historia. Det är även viktigt att vi bevarar denna sida av vår historia och inte förnekar den, bevarandet av koncentrationslägret i Auschwitz som ett världsarv är ett sådant exempel. Att det är viktigt att minnas både sådant som är bra och det som tillhör det mörkaste i vår historia skulle nog alla museitjänstemän idag skriva under på. Men, till skillnad från skolan finns det inget som säger att människor måste gå på museum, ett sådant tvång skulle dessutom vara oetiskt. Detta sätter museerna i en sits där man, vilket utbildningsväsendet slipper, måste presentera sitt material på ett sådant sätt att man lockar besökare till museet. En utställning om landminor och dess skadeverkningar är viktig men kommer troligtvis inte att bli särskilt välbesökt.

Föremålet som museiföremål.

När föremålen insamlas till ett museum får de en identitet som museiföremål i och med den motivering som ligger till grund för att de insamlats. Denna motivering är en garant för föremålets värdefullhet för dess nya ägare som i förlängningen oftast är staten. Så tillhör silverskatter från Gotland, tavlor av Renoir och andra föremål som vi anser värdefulla oss alla och anses som värdefulla just för att de bevaras åt eftervärlden. Telefonen kan även den vara ett museiföremål och därmed anses värdefull att bevara åt eftervärlden. Föremålen förlorar därmed helt den funktion som det hade utanför museikontexten, det kommer aldrig mer att brukas som det var avsett som. Detta innebär även att vi begränsar vår sinnens upplevelser av föremålet till att enbart omfatta synen.

Svetlana Alpers har kallat denna förändring av föremålets status för the museum effect och menar att den gynnar vissa föremål framför andra. Bildkonst har ju

skapats enbart för att beskådas och Alpers nämner bland annat grottmålningar, egyptiska gravmålningar och antika grekiska statyer som exempel.

Bruksföremål från vår egen och andra kulturer är inte lika anpassade till att

beskådas och måste därför inlemmas i en förklarande kontext för att bli

förståliga. Detta gäller även för konstverk då de inte talar för sig själva men de har en fördel av att de är skapade för att upplevas med synens hjälp (Alpers 1991:26f).

Utanför museikontexten har telefonen och tavlan av Renoir helt skilda värden, de kan såklart köpas för pengar men då deras användningsområden, telefonen för att kommunicera med och tavlan för att ses på, tillhör de två olika kategorier av föremål. Faktorer som att telefonen är massproducerad och inte tillräckligt gammal spelar även roll för hur den värderas utanför museet. Renoirs telefon skulle troligtvis anses som mer värdefull än vilken telefon som helst, samtidigt som en telefon med den senaste tekniken kan anses som mer värdefull än en telefon av äldre modell.

Vi är ständigt medvetna om föremåls värde och att detta värde kan öka eller

minska beroende på en rad faktorer. Vari ligger då grunde till värdet, hur

bestämmer man någontings värde?

2. Teorier om värde

Människor och föremål.

Kopytoff skriver i artikeln The cultural biography of things att i västerlandet anses skillnaden mellan föremål och människor ligga i att människor inte skall säljas då de är i besittning av en individualitet som inte kan prissättas medan föremål kan prissättas och säljas. Detta är dock ingen regel som man hållit på vilket slavhandeln kanske är det bästa exemplet på. Trots detta kan man se att denna uppdelning mellan människor och föremål upplevdes som någonting eftersträvansvärt. Slaveriet ansågs som anstötligt i vissa kretsar i väst medan så inte nödvändigtvis behöver ha varit fallet i andra kulturer (Kopytoff 1986:84).

Förutom att människor under sin livstid kan behandlas som föremål exempelvis

genom människohandel kan de även efter sin död hamna i situationer då de

behandlas som föremål exempelvis som undervisningsskelett, ett fritt val att bli

ett föremål efter sin död. Varför det kan vara intressant att se gränsen mellan

människor och föremål som flytande är för att ur ett brett perspektiv kunna

undersöka våra värderingar kring värde, vad som kan respektive inte kan säljas

och varför. Att någonting inte anses möjligt att sälja kan både innebära att man

anser det alltför värdefullt, en upplevelse av att det värde föremålet har inte kan

mätas i pengar. Föremålet kan även uppfattas som värdelöst, det är uttjänt och

kan inte längre användas eller så vet man inte vad det skulle användas till och

kan därför inte se bestämma dess värde. Det kan även finnas ett behov av att

undanhålla potentiellt säljbara föremål från en marknad, då man vill framhålla

andra värden i föremålet istället för de monetära. Exempelvis kan ett sådant

alternativt värde ligga i att så många museibesökare som möjligt kan se ett

konstverk än att det inbringar mycket pengar vid en auktion.

Hur uppstår värde?

Hur uppstår då värde? Appadurai skriver att varors värde inte enbart kan förklaras som ett resultat av dess efterfrågan. Efterfrågan utgör grunden för en möjlig transaktion, som dock inte behöver äga rum, och det är den möjliga transaktionen som ger varan dess värde (Appadurai 1986:3). Appadurai bygger sin diskussion om varors värde på Simmel som just menade att det är i bytet av varor som värdet uppstår. Simmel framhöll att värde inte är någon inneboende egenskap hos föremålet utan bestäms som en subjektiv bedömning av den som vill äga föremålet. Om denna anser det värt att ge upp, pengar eller en annat föremål i utbyte mot det denne önskar och som den som skiljs från föremålet kan acceptera eller rent av själv önskar som motprestation så är detta ett mått på värdet av föremålet. Föremålets värde bestäms således inte utifrån vilken tillgång och efterfrågan det finns av den utan i själva utbytet av föremålet mot någonting annat, exempelvis som det Simmel koncentrerade sig på, pengar (Appadurai 1986:3f). Värdet av ett föremål kan således ses som beroende av situationen i tid och rum och även i förhållandet mellan människor.

Antropologiska studier av värde.

Appadurai skriver att det är denna sociala dimension av föremål som

antropologer oftast har fokuserat på, på vilket sätt som varor utbytes, om de säljs

eller ges som gåvor och eller hur föremål kategoriseras i olika kulturer. Sådana

exempel är Mauss Gåvan (1925/1997) och Bohannans studie av olika

föremålssfärer hos tiv i Nigeria (1959). Mauss bok Gåvan studerar gåvans roll i

prekapitalistiska samhällen, hur dessa gåvor skapar band mellan grupper i

samhället bland annat genom att en gåva kräver en gengåva. Den som ger gåvan

befinner sig i ett överläge gentemot mottagaren då denna är tvungen att prestera

en gengåva som står i proportion till den ursprungliga gåvan. Att inte ge en

gengåva utgör ett hot mot den relation som etablerats mellan givaren och

mottagaren av den första gåvan (Mauss 1925/1997). Kopytoff använder sig av

Bohannans studie av ekonomin hos tiv-folken som visade att de hade tre olika klassificeringar av föremål. Dessa var rangordnade så att den sfär som omfattade det mest värdefulla innehöll rättigheter över människor som exempelvis fruar och barn. I den sfär som innehöll de minst värdefulla föremålen återfanns exempelvis stapelvaror, getter och verktyg och i sfären mitt i mellan placerades prestigeföremål som boskap och slavar (här gjorde man helt klart skillnad mellan värdet hos olika människor) och de mässingsstavar som även möjliggjorde transaktioner mellan de olika föremålssfärerna. Att tiv-folket använde sig av mässingsstavar som värdemätare kan vara en anledning till att de inte hade fler föremålssfärer, då detta är ett ganska otympligt medium att handla med. Utbyte mellan de olika sfärerna skedde inte heller speciellt ofta och det ansågs mycket bättre att kunna byta sig till något från en högre föremålssfär med hjälp av en mässingsstav än att behöva ge upp denna i utbyte mot något ur den lägre föremålssfären. Introducerandet av pengar slog sönder tiv-folkets system med föremålssfärer då de tänkte sig att idealt sett så skulle föremålen stanna i sin sfär, pengasystemet innebär tvärt emot att alla varor var för sig blir utbytbara mot pengar (Kopytoff 1986:71f).

Värdelöst, värdefullt, ovärderligt.

På liknande sätt som tiv-folket helst inte ville att föremål eller personer skulle röra sig mellan de olika sfärerna utom i yttersta nödfall, vill inte vi heller sälja sådant som vi en gång har utnämnt som ovärderligt. Vi använder oss av sfärer för kategorisering av föremål; värdelöst, värdefullt och ovärderligt, som får sin legitimitet just genom vår sociala överenskommelse att de inte bör blandas med varandra. Om detta skulle ske för ofta skulle gränserna mellan dem suddas ut.

Till skillnad från tiv-folket är innehållet i våra sfärer för vad som anses värdlöst,

värdefullt och ovärderligt inte bestämda på förhand och dessutom kan dessa

förändras över tid. Bohannans studie av tiv-folkets ekonomi beskrev hur

sfärekonomin slogs sönder när användandet av pengar introducerades (Kopytoff

1986:72). Vi har sedan länge pengar istället för mässingsstavar (eller annat medium) i vår ekonomi, och är således inte främmande för att föremål och tjänster kan köpas för pengar. Dock har vi en klar uppfattning om vad som inte kan köpas. På det privata planet kan man tala om föremål som besitter ett affektionsvärde som gör dem ovärderliga för mig. I samhället i stort finns det överenskommelser kring föremål och företeelser som inte heller anses kunna säljas, de är ovärderliga för oss som nation. Ingen skulle troligtvis vilja köpa min samling med stenar från olika ställen jag semestrat på, samlingen är värdelös för alla utom för mig. Men på ett liknande sätt kan ett beslut från statens sida att sälja regalskeppet Vasa till en privat skeppssamlare anses som otänkbart av för de flesta. Skeppet är ovärderligt, ingen summa kan ersätta det, inte för att sådana skepp inte tillverkas längre utan för att det har ett stort historiskt värde. Mellan stensamlingen och regalskeppet Vasa återfinns så sfären med föremål och tjänster som går att köpa för pengar.

Föremålsforskning.

Mer konkret fokusering på föremålen i forskningen har bedrivits av etnologer som under första halvan av 1900- talet koncentrerade sig på föremålens spridningsmönster för att visa på kulturell förändring. Här var föremålet i centrum som i Trotzigs Slagan och andra tröskredskap från 1943. Ett föremål eller en föremålskategori kan användas som exempel på en historisk och politisk förändring. Sidney Mintz har ur ett historiematerialistiskt perspektiv studerat sambandet mellan användandet av socker och kapitalismens landvinningar (Kjellman 1993:9ff).

Dessa studier, förutom Mintz studie av socker har rört sig inom en och

samma kultur där föremålen har ett förstahandsvärde, informationen om vad

föremålet skall användas till och dess värde bestäms inom kulturen. Alla föremål

stannar dock inte inom en och samma kultur, vid en sådan förflyttning uppstår

ett brott i de sociala relationerna som omger föremålet. I sin nya kontext kanske

föremålet får en helt annan användning och ett nytt värde än vad det ursprungligen hade. Ett metodiskt grepp för att beskriva en sådan förändring i hur föremålet används och värderas i olika kontexter som Appadurai föreslår är att se det som att föremålen har en biografi.

Kulturell biografi och social historia.

Det är av vikt att skilja mellan tingens sociala historia och ett föremåls kulturella biografi. Den sociala historien avser föremålskategorier i stort över lång tid medan en kulturell biografi kan ses som följa det individuella föremålet. Dessa olika historier utesluter inte varandra och kan påverka varandra inbördes, även om det är vanligare att ändringar i den sociala situationen för en föremålskategori påverkar det enskilda objektets biografi än tvärt om (Appadurai 1986:36).

Att se det som att ett föremål kan ha en individuell biografi kan ge information om den sociala, kulturella och historiska kontexten det befinner sig i då just det föremålets biografi kan jämföras med vad man anser skulle vara en lyckad biografi. På samma sätt kan exempelvis en bil ha helt olika ideala biografier i olika kulturer, en jämförelse mellan dessa kan visa på att då ett främmande föremål börjar att användas så är det inte att detta föremål upptas i kulturen som är det viktiga utan vad detta föremål får för användning och om det skiljer sig från hur det används i andra kulturer. Kopytoff gör även jämförelsen med en människa som mördas och en tavla av Renoir som blir uppbränd, båda händelserna är tragiska (Kopytoff 1986:67). Om personen inte hade blivit mördad, vad skulle i samhällets ögon utgjort en framgångsrikt liv för denne, många barn, stora materiella tillgångar eller andlig utveckling?

En meningslös historia.

Det tragiska i exemplet med tavlan av Renoir och människan som blir mördad

ligger i att vi upplever att dessa händelser är meningslösa, tavlan kan inte längre

glädja någon och människan blev berövad på sitt liv. Berättelserna om dem tog slut i förtid och därför upplevs de som meningslösa. Borde då inte exemplena ses som icke-berättelser då de faktiskt vara helt meningslösa, förutom som exempel på någonting tragiskt?

Det som vi direkt upplever som en berättelse, eller narrativ, någonting som verkar leda någonstans och är meningsfullt är bara en form av berättande.

Användningen av begreppet berättelse kan utvidgas till att omfatta mycket mer.

Kerby (i Holmberg 1994) menar till och med att våra liv endast kan ges mening i form av ett berättelse (Holmberg 1994:39). Berättelsen är en förutsättning för att någonting skall kunna ges en mening men även för att något skall kunna upplevas som meningslöst. En berättelse kan även beskrivas som ett resultat av en aktiv handling, en historia som berättas av någon och där berättelsen är formen för historien (Hagborg 2001:21f). Således kan man göra en skillnad mellan outtalade berättelser, som närmast kan beskrivas som ett grundläggande strukturerande av tänkandet och uttalade berättelser som känns igen som en historia.

Berättelser som strukturerar tillvaron.

Dessa grundläggande berättelser, eller kvasinarrativ som Kerby kallar det kan,

ses som bestående av utvalda och ordnade händelser som ger oss mening eller,

som Holmberg (1994) poängterar, meningslöshet. Dock har de inte samma

struktur och fasthet som det som vi direkt upplever som berättelser i form av

historiska berättelser, biografier eller de berättelser vi väljer att berätta om oss

själva och andra (ibid.:41). Jämförelsen mellan en grundläggande berättelse som

det enda sättet att uttrycka meningsfullhet eller meningslöshet samt den

medvetna berättelsen kan överföras till föremålen. Vi vet i princip vad de

föremål som omger oss tillhör för olika kategorier, att i vardagen stöta på ett

föremål som vi absolut inte kan kategorisera är ovanligt. Om dessa föremål

anses meningsfulla eller inte (exempelvis stövlar till hunden) så vet vi ändå vad

de är för något. Det finns en social överenskommelse kring föremålens

betydelse, denna sociala överenskommelse kan ses som en berättelse som inte är

uttalad. En uttalad berättelse kring ett föremål kan vara en reklamtext, en

bruksanvisning eller en text om ett specifikt föremål i en museiutställning. En

jämförelse kan göras mellan vår sociala överenskommelse och föremålen som

ställs ut på ett etnografiskt museum. Föremålen som ställs ut på ett etnografiskt

museum åtföljs av en förklarande text eftersom det antas att besökaren inte vet

vad de är för något, och att denne besöker museet för att lära sig mer om

föremålen. Trots att föremålen som visas på ett etnografiskt museum kan härröra

från olika kulturer och tider så kan berättelserna om dem sammanföras i en

berättelse om hur människan tillverkat och förhållit sig till föremål, en berättelse

om ett universellt kulturarv. En sådan övergripande berättelse som innefattar ett

antal mindre berättelser på samma tema kan beskrivas som en diskurs.

3. Diskurs

Flera berättelser utgör en diskurs.

Flera uttalade berättelser kring föremål som tillhör samma kategori kan således sammanföras i en diskurs. En diskurs fixerar betydelse och utesluter andra potentiella betydelser. Dock innebär inte inlemmandet av något i en diskurs att dess betydelse har fixerats för alltid, det finns alltid en möjlighet att andra potentiella meningar som kan får övertaget och ändrar den av diskursen fixerade meningen (Hagborg 2001:21). Om ett etnografiskt museum producerar en utställning som följer en diskurs som betonar att det viktigaste hos museiföremålen är att de kan visa på ett gemensamt mänskligt kulturarv, så kan denna diskurs lika gärna utmanas. Exempelvis kan medlemmar av de utställda kulturerna anses som att den tonar ner kulturers rätt att existera på sina egna villkor. Här kan det vara av intresse att se till vad begreppen, föremålets biografi och berättelser kring föremål kan ha för skilda implikationer. Jag har tidigare nämnt att skillnaden mellan föremålets biografi och social historia rörande föremål skiljer sig åt då biografin tillskrivs ett enskilt föremål medan social historia kan behandla en föremålsgrupp mer generellt. Att se det som att det individuella föremålet har en biografi har den fördelen att det går att följa föremålets förflyttelse mellan olika sociala, kulturella och historiska kontexter utan att den ursprungliga avsikten med föremålet behöver tas i beaktande.

Föremålet kan beskrivas utifrån perspektivet att det laddas om med en ny eller

modifierad betydelse för varje nytt sammanhang det hamnar i utan att det

behöver upplevas som att våld har begåtts på de intentioner som fanns för

föremålet i dess ursprungliga kontext. Såldes tillhör föremålet alla som kommit i

kontakt med det lika mycket. De berättelser som kan omge föremålet i olika

kulturella, sociala och historiska sammanhang kan användas för att urskilja vilka

olika större berättelser som är möjliga att placera föremålet i och dessa

berättelsers olika inbördes status. Båda dessa begrepp, föremålets biografi och

den sociala historia som omger föremålet är av intresse för att förstå de diskussioner som omger de föremål som anses tillhöra kulturarvet.

Kulturarvsdiskursen.

Då nästan vad som helst kan kallas för kulturarv är det inte fruktbart att söka någon minsta gemensamma nämnare för allt som kallas för kulturarv än just det att det har fått sin betydelse fixerad som kulturarv. Detta gör det också möjligt att se det som att ett antal andra möjliga begrepp som skull kunna fixeras som den viktigaste meningen istället för kulturarv lurar bakom hörnet. Den som har bestämt att ett föremål skall kallas för och tillhöra kulturarvsdiskursen måste således vara i besittningen av en visst mått av makt för att kunna genomdriva detta.

I vårt samhälle har staten har genom sina museer och fornminneslagstiftning i princip absolut makt för att definiera vad som skall tillhöra kulturarvet. För att något skall utpekas som tillhörande ett kulturarv så måste det först motiveras och här kommer begreppet berättelse in i bilden. Alla föremål är en del av sociala och kulturella överenskommelser och igår i den grundläggande berättelse som strukturerar vår tillvaro. Alla föremål har därmed möjlighet att ges en medveten berättelse. Innehållet i denna berättelse utgör sedan argumentet för att föremålet skall få status som kulturarv.

Vilka berättelser som helst kan dock inte tillskrivs föremålen, berättelsen

måste verka rimliga och övertygande så att det föremålet upplevs som viktigt för

kulturarvet av de flesta när de hör motiveringen. Paul Ricoeur skriver apropå

historieskrivning att en slutsats inte nödvändigtvis behöver vara förutsägbar

däremot måste den vara övertygande. Det måste gå att se tillbaka på den

berättade historien och säga att de olika händelserna och i den ordning de skedde

i ledde fram till just den slutsatsen (Ricoeur 1981:277).

Föremål som flyttas mellan kulturer och över lång tid.

Om ett föremål flyttas mellan kulturer så att dess ursprungliga användnings- område och värde förändras så bryts de sociala relationerna som omger föremålet. Detta behöver dock inte vara en oavsiktlig händelse utan föremålet kan vara avsett för just denna färd som exempelvis souvenirer.

Ett föremål kan även färdas långt i tiden avskuret från sitt sociala sammanhang som arkeologiska fynd. Hur bestäms värdet av föremål som på ett oavsiktligt sätt förflyttas mellan kulturer och över tid, när det man inte har tillgång till en bytessituation som en parameter på värdet?

I avsaknad av en sådan värdemätare kan man exempelvis tala om ett historiskt värde hos ett föremål eller dess affektionsvärde, trots det så kan föremål som inte anses kunna köpas och säljas inte helt föras bort från den ekonomiska sfären då den är alltför allomfattande. Även om det anses att historiskt och affektivt värde inte har med pengar och göra så kan dessa argument alltid sägas ha ekonomiska och även politiska implikationer. Detta är dock något som man från museernas håll helst inte vill skall spela någon roll, det historiska eller kulturella värdet måste alltid vara det viktigaste, annars blir det svårt att argumentera för att föremålet skall tillhöra kulturarvet (Beckman 1998:38f).

Föremål som insamlats till museer anses ha ett kulturellt och historiskt

värde. De har avskiljts från sina liv som potentiella varor för att få en ny

identitet som en representant för eller ett exempel på en konstinriktning, specifik

kultur eller historisk epok. Det är de möjliga berättelserna i föremålets biografi

som har accentuerats för att legitimera att föremålet skall kallas för kulturarv

och därmed anses som värdefullt. Samtidigt existerar det vid sidan av museerna

en konst och antikvitetsmarknad där föremål från samma kategorier kan köpas

och säljas. Det är tänkt att museerna inte skall ha något med den kommersiella

handeln att göra, exempelvis står det i International Council of Museums

yrkesetiska kod att museitjänstemän inte ska ägna sig åt värdering av föremål

(http://icom.museum/ethics).

Trots det är skotten mellan museerna och den kommersiella världen inte vattentäta, exempelvis sker en värdering när museerna försäkrar föremålen (Appadurai 1986:82f). Varför infinner sig då denna känsla av att just detta föremål är ovärderligt, vilka faktorer spelar in för att vi skall känna att det är så?

En faktor är att ju mer kunskap som kan genereras av att man har tillgång till föremålet, att föremålet innebär en sorts nyckel till en ökad kunskap i ett ämne, desto värdefullare är det. Detta kan ses ur en ren vetenskaplig synpunkt, ju mer vi vet om något desto bättre. Detta är dock bara sant till en viss gräns, om tidigare okända och motstridiga uppgifter om föremålet framkommer kan dessa komma att påverka föremålets värde. Men att över huvud taget samla på något som man inte är intresserad av att veta någonting om är motsägelsefullt då samlandet i sig förutsätter ett visst intresse. Samlaren eftersträvar någonting i sin kontakt med föremålen.

Den ovärderliga aspekten av föremål.

Susan M. Pearce (1995) menar att det är känslan som kommer mellan bunten med sedlar och det faktiska föremålet, som utgör det som får människor att vara fascinerade av att samla på föremål. Upplevelsen av att föremålen inte är utbytbara, trots att någon är villig att ge upp föremålet för pengar (det kan så klart göras invändningar mot att alla transaktioner sker helt frivilligt och under ideala förhållanden) förärar föremålen en aura av mystik och kontakt bortom tid och rum. Pearce skriver:

What sustains this myth of contact above all is the tangibility of objects, their

capacity to be handled and felt. We see in collectors, and we recognise in

ourselves, the special excitement which arises from the genuinely ancient object

in the hand, the ability to feel the beads which were once in an Egyptian tomb, to

put one’s own fingers beside the fingerprints left inside a bowl by the Neolithic

potter. We feel that the mute stones can speak, and tell us in eloquent language of

their own time, and of how it was both different and he same as ours. We feel that

if only we could stare at collected pieces from the past long enough and hard

enough, we could compel them to yield up their secrets; but the effort of

concentration always breaks, the hypnotic link is broken and the collector awakes to the cold hillside of his own limited here and now. (Pearce 1995:247).

Man kan känna historiens vingslag brukar man säga, men denna känsla av

kontakt och fascination behöver inte vara begränsad till arkeologiska fynd utan

kan även infinna sig med andra föremål. Att det är mer troligt att man känner

historiens vingslag på ett historiskt museum än någon annan stans kan vara

beroende på de förväntningar man har på att just få uppleva historiens vingslag

just där. Den kunskapsproduktion som pågår kring de arkeologiska fynden gör

också känslan av att komma närmare historien mer intensiv. Så blir måttet på

föremålets värde inte i hur mycket pengar man kan sälja det för utan hur mycket

kunskap som man kan utvinna kring det. Det pengamässiga värdet av föremålet

är dock aldrig helt borta, men det förflyttas från den direkta upplevelsen av vad

föremålets värde ligger i.

4. Rosettestenen och urbefolkningar

Föremål från Egypten och urbefolkningars föremål.

Det finns föremål som bevaras på europeiska museer och som fortfarande är intimt förknippade med vår självbild men som inte har sitt ursprung hos oss. Hur kommer det sig och varför skulle vi inte lämna tillbaka dem? Ett exempel på ett sådant föremål är Rosettestenen som har sitt ursprung i Egypten men som nu återfinns på British Museum. Hur den hamnade där är en del i en större berättelse om Europas förhållande till Egypten och framför allt dess forntid, detta är en berättelse som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden.

Rosettestenen kan ses som mycket historiskt värdefull eftersom den har

möjliggjort att man numer kan tyda egyptiska hieroglyfer. Man kan med fog tala

om Rosettestenen som tillhörande det universella kulturarvet. Trots att det var

Rosettestenen som möjliggjorde att man kunde läsa hieroglyfer, vilket ökade

kunskapen avsevärt om det forntida Egypten finns Rosettestenen på British

Museum i Storbritannien. Parallellt med intresset för forntida kulturer som

Egypten finns ett intresse för urbefolkningar, främst nordamerikanska

prärieindianer. Föremål från urbefolkningarnas kulturer finns precis som föremål

från Egypten representerade på museer världen över och har kommit dit under

ganska liknande omständigheter. Europeiska kolonisatörer tog helt enkelt med

sig föremål för att visas upp på hemlandets museer. Det har även från

antropologins sida förekommit kunskapsproduktion kring museisamlingar av

föremål från urbefolkningar. Dessa föremål anses dock inte tillhöra det

universella kulturarvet på samma sätt som Rosettestenen och ofta förekommer

krav från urbefolkningar på att föremålen skall återbördas till dem. Varför

lämnar man inte tillbaka Rosettesten när man gör det med urbefolkningarnas

föremål?

Rosettestenens biografi.

Rosettestenen är en 114 centimeter hög basaltplatta med inskriptioner av samma text med hieroglyfer, demotiska tecknen och grekiska. Texten utgör ett äredekret till kung Ptolemaios V Epifanes utfärdat år 196 f.Kr. av prästerna i Memfis.

Under Napoleons expedition till Egypten 1799 påträffades stenen av franska officerare vid staden Rosetta beläget nära Nilen i nedre Egypten. Egypten föll i sedan i engelsmännens händer och så gjorde även Rosettestenen som flyttandes till British Museum där den finns än idag. Genom jämförelse av de tre olika skrifterna lyckades fransmannen Champollion 1823 tyda den fornegyptiska texten. Champollion var inte den förste som försökt sig på att lösa hieroglyfernas gåta. När Rosettestenen upptäcktes insåg man ganska omgående att den skulle kunna vara till hjälp för att kunna tyda hieroglyferna, texten på stenen kopierades och sändes till forskare i Europa. Sedan flera århundrade tillbaka hade man försökt tyda hieroglyferna men eftersom man inte hade haft något annat språk att jämföra dem med hade forskningen mest utmynnat i fria fantasier (Robinson 1995:24-28).

Den första fasen i Rosettestenens biografi är dess roll som äredekret. Sedan sker ett brott tills stenen återupptäcks av fransmännen och stenen blir en dechiffreringsnyckel. Rosettestenen förs till British Museum och blir ett museiföremål som inte kan värderas. Rosettestenen blev så en viktig nyckel till den forntida egyptiska kulturen och kan ur denna aspekt ses som ovärderlig. Det skulle antagligen upplevas som udda om den

Egyptiska staten bad om att få köpa tillbaka Rosettestenen eller om British Museum skulle bjuda ut den till salu på antikmarknaden. Det enda tänkbara sättet för Rosettestenen att byta ägare på är om den skulle överlämnas som en gåva till den Egyptiska staten för att ställas ut på ett museum.

Att hieroglyferna kunde tydas innebar således en viktig kunskapskälla till

det forntida Egyptens kultur. Denna kunskap utgör i sin tur en inkomstkälla för

landet i form av turism vilket är mätbart i pengar. Ett välvårdat och attraktivt

kulturarv är således en inkomstkälla och i det kulturarvet spelar Rosettestenen en roll, även om den inte fysikt befinner sig i Egypten.

Varför vet vi så mycket om Egypten?

En beskrivning av vår kunskap idag om Egypten är nära förknippad med arkeologins vetenskapshistoria. Egypten tillsammans med Grekland, Italien, Mesopotamien och Palestina var ett av de första länder arkeologer riktade sin uppmärksamhet mot. Syftet till varför just dessa länder valdes ut kan inte sökas i exempelvis Egypten som land i sig. Snarare låg syftet i de europeiska arkeologernas förhållande till den egna kulturhistorien, deras sökande efter de bibliska platser som spelat stor roll i det europeiska medvetandet.

Biblisk arkeologi.

En av anledningarna till att man började genomföra arkeologiska utgrävningar över huvud taget var för att finna bevis för att de platser som omnämns i Bibeln verkligen existerade. 1865 grundades The Palestine Excavation Fund i London som var den första organisationen som systematiskt ägnade sig åt arkeologiska utgrävningar. Ärkebiskopen av York höll ett tal vid föreningens första möte då han sade att man borde känna samma patriotism gentemot Palestina som mot England (Maisels 1999:15). Eftersom kristendomen varit en så central del i de europeiska människornas liv, kan man tänka att de kände det som att de länder och platser som omnämns i Bibeln var levande för dem. Siktet för vad utgrävningarna skulle finna var således klart inställt på en viss tidsperiod och vissa platser. Palestina var under denna tid en del av det Ottomanska riket.

Hela Mellanöstern och Nordafrika hade i princip varit muslimskt

territorium med vissa kristna och judiska enklaver sedan de arabiska

erövringarna på 600-talet e Kr. Efter att man grävt i Palestina sökte man sig mot

Mesopotamien och Egypten som även de omnämns flitigt i Bibeln. Om det man

kände till om Mesopotamien i Europa kom från Bibeln så fanns det alternativa

litterära källor om Egypten att tillgå. Både greker och romare hade varit i Egypten. En del av faraonerna, exempelvis Kleopatra hade sitt ursprung i Makedonien. Så även den farao som omnämns på Rosettestenen. Det är troligtvis därför en av de tre texterna på stenen är skriven på grekiska (Robinson 1995:26). I och med renässansen återupptäcktes dessa texter och därmed Egypten. Under tidigt 1600-tal upprättande även dominikanska munkar och jesuiter baser i Kairo. Rent vetenskapligt så undersöktes Egypten tidigt exempelvis publicerade astronomen John Greaves en beskrivning av pyramiderna 1646 (Maisels 1999:21).

Värdefulla fynd i kolonin.

Napoleons expedition till Egypten var den första enhetliga vetenskapliga

kartläggningen av Egyptens antikviteter. Napoleon som var inspirerad av

Alexander den store förde med sig vetenskapsmän som hade till uppgift att

kartlägga Egypten. Den franska staten publicerade mellan 1809 och 1828 nio

band med text och elva band med illustrationer i Description de l’Egypt. På

samma sätt gjorde fransmännen arkeologiska utgrävningar i Rom som vid denna

tid ingick i Napoleons imperium (ibid.:21). Napoleon förde systematiskt hem

konst till Frankrike och Louvren från sina erövringskampanjer. Louvren hade

öppnats av revolutionsregeringen 1793 under namnet Musée Francais. Museet

visade konst för allmänheten som konfiskerats av adeln och kyrkan. Napoleon

döpte om Louvren till Musée Napoleon. Louvren blev först en symbol för det

revolutionära Frankrike och sedan för kejsardömet. Museet kom dock att

överleva Napoleon. Konceptet var så vinnande att när kungadömet återinfördes

så valde Ludvig XVIII att låta Louvrens samlingar vara kvar och inte splittra

dem. Kungen sade i ett tal att konstens mästerverk tillhör Frankrike med starkare

rätt än bara segrarna på slagfältet (Bohman 1997:14). Rosettstenen fanns

således av fransmännen vid fortet i Rosetta i Nildeltat men när Egypten föll i

engelsmännens händer fördes stenen till British Museum istället för till

Frankrike (Maisels 1999:20). Således var det fritt fram att föra hem arkeologiska fynd till hemlandet. Nu är detta inte tillåtet då de flesta länder har fornminneslagar som slår fast att alla arkeologiska fynd tillhör staten. Att arkeologiska fynd på detta sätt fördes hem till exempelvis British Museum för forskare att studera kan ha bidragit till att internationalisera intresset för Egyptens forntid. Att faraonernas Egypten också var ett komplext samhälle som har vissa likheter med vårt eget; kungadöme, monumental arkitektur, skriftspråk, vetenskap gör att vi ser på dem med en viss respekt.

Vi greker och de där egyptierna.

Den respekt och beundran som vetenskapsmän och museibesökare har haft för faraonernas Egypten har inte alltid varit entydig. Pearce skriver att en tematisering som fokuserar på det man i västerlandet kan anse som negativt med det egyptiska samhället har förekommit. Det man i dessa fall har uppehållit sig vid är den dödskult som verkar ha genomsyrat kulturen. De enorma statyerna över faraonerna och pyramiderna kan bara ha byggts av slavar har även framförts som argument för att visa på faraonernas maktfullkomlighet. Från andra Moseboken till Verdis Aida och dagens mumiefilmer presenteras en maktfullkomlig bild av Egypten. Vi behöver egypternas icke-grekiskhet för att kontrastera oss emot menar Pearce (detta oavsett vad greker och egyptier ansåg om varandra på sin tid). Genom att placera egypterna längst bort på en skala från oss där grekerna och romarna står oss närmast, kan vi visa oss själva att vi är mer som grekerna än som egypterna. Ur denna tematisering som fokuserar på de vi anser vara det negativa med det faraoniska Egypten, så blir de vår forntida

“andre” och hjälper oss, ur detta perspektiv, att förankra den europeiska identiteten i historien (Pearce 1995:347).

Vår vilja att känna släktskap och intellektuell närhet med det antika

Grekland visar sig även i att den antika arkitekturen har fått stå modell för

många av våra offentliga byggnader. Det grekiska templet har fått låna sin form

till ett stort antal av de europeiska museerna, både för att arkitekturen signalerar att detta är en byggnad där något viktigt händer, samtidigt som att detta viktiga inte är religiöst, templet är inte en kyrka. Det antika grekiska templets form ingjuter så en sekulär vördnad i de europeiska människorna och bör snarare ses som en modernitetens högborg än något som har med antiken att göra (Duncan 1991:91). Alla museer i Europa är dock inte byggda i antik grekisk stil, Nordiska Museet som invigdes 1907 har snarare karaktären av en medeltida borg (Bohman 1997:118). Museet var tänkt som en plats för att visa det mest genuint svenska och en grekisk arkitektur skulle då inte vara passande.

Vad är en urbefolkning?

Urbefolkningar definieras som icke statsbärande folkgrupper som skiljer sig från den övriga befolkningen i landet genom att de företräder ett icke- industriellt produktionssätt. Att man var först på platsen är inte av avgörande betydelse för att betecknas som en urbefolkning. Snarare lägger den antropologiska klassificeringen av urbefolkningar tonvikten på att dessa gruppers traditionella försörjningssätt och livsstil har svårt att hävda sig i relation med den modernas statens organisation (Eriksen 1995:317). Samerna som traditionellt försörjt sig på renskötsel, jakt och fiske är ett exempel på en urbefolkning. Den antropologiska definitionen som den framställs av Eriksen skiljer sig dock från den definition som ges av FN där tonvikten läggs på att urbefolkningarna var först på plats:

Indigenous or aboriginal peoples are so- called because they were living on their lands before settlers came from elsewhere; they are the descendents - according to one definition- of those who inhabited a country or a geographical region at the time when people of different cultures or ethnic origins arrived, the new arrivals later becoming dominant through conquest, occupation, settlement or other means. (http://www.unhchr.ch/html/menu6/2/fs9.htm)

Då urbefolkningar sällan gör anspråk på en egen stat har deras politiska projekt

istället inriktat sig på att säkra sin kulturella överlevnad. Med ett från början dåligt politiskt utgångsläge är man ofta i behov av stöd utifrån, detta bland annat genom uppmärksamhet i media eller genom urbefolkningsnätverket WCIP (World Council of Indigenous Peoples). FN, som även de handhar urbefolkningsfrågor, räknar med att antalet människor som tillhör någon urbefolkning uppgår till 300 miljoner fördelat på 70 stater. Från FN:s grundande 1945 dröjde det till 1971 innan en studie av urbefolkningarnas rättigheter gjordes. Idag har urbefolkningarna en egen arbetsgrupp i FN och åren 1995- 2004 har utnämnts till urbefolkningarnas årtionden då de skall ges extra mycket uppmärksamhet (www.unhchr.ch/indigenous). Att uppbåda stöd utifrån för sin sak och att förhandla med företrädare för en modern stat kräver en politisk organisation och Eriksen skriver att urbefolkningsrörelsen kan ses som ett västerländskt projekt (Eriksen 1995:317).

Urbefolkningar och staten.

Idealt skall alla invånare i en modern stat först och främst vara medborgare,

individen skall vara mer lojal mot staten än mot någon annan gruppering. Staten

har rätt att utbilda, beskatta och utöva våld mot medborgaren. Detta kan gå

dåligt ihop med urbefolkningars vilja att behålla en traditionell livsstil vilken

kan innefatta en större lojalitet mot den egna gruppen än mot staten. Dessutom

har ofta staten och urbefolkningar olika syn på äganderätt av marken vilket kan

leda till konflikter om urbefolkningen är nomadiserande (Hylland- Eriksen

1995:321). Olika stater har med olika strategier försökt lösa konflikter med

urbefolkningar. Förutom utrotning har två skilda metoder av kontrollutövande

använts. Den ena är att avskilja urbefolkningen från den övriga så att de befinner

sig samlade på en plats. Indianreservaten i USA och Kanada är sådana exempel

(ibid.:321). I Sverige beslutade sig staten under tidigt 1900- tal för att

rennäringen var värd att bevara. De renskötande samernas barn skulle därför

skyddas från det moderna livet och fick därför gå i speciella sameskolor

(Lindskog 2002:102).

Den andra metoden för att kontrollera urbefolkningar är att försöka att assimilera dem så mycket som möjligt, vilket har varit en av den australiensiska regeringens strategier i sin behandling av aboriginerna. Tusentals aboriginiska barn adopterades bort till vita familjer i Australien för att de skulle uppfostras som vita. Bakgrunden till detta var att staten ansåg att aboriginerna hade förlorat sin kultur och att det var bättre för de aboriginiska barnen att uppfostras som vita än att inte få någon kultur alls (Jackson 1995:11). Aboriginernas förhållande till marken var även främmande för de brittiska kolonisatörerna som menade att den australiska kontinenten juridiskt sett skulle betraktas som terra nullius, mark som inte ägdes av någon, och som de därför kunde ta i besittning. Det var dock inte så att aboriginerna planlöst strövade omkring. De har och hade en känsla av samhörighet med landet. Lagen som fastställer Australien som inte ägt av någon upphävdes 1992, och innebar därmed att aboriginernas rättigheter till det australiensiska landet erkändes (www.austlii.edu.au/au/other/ IndigLRes/1997/

3/1.html).

Att förlora sin kultur och att återta den.

Att som vissa urbefolkningar försöka hävda sin rätt till kulturell särart innebär

således att de måste argumentera med staten på statens villkor, de måste

artikulera och sitt motstånd inom samma diskurs som ger legitimitet åt statens

existens (Eriksen 1995:324). Ett sätt att göra detta är att tala om sig själva som

ett folk som har en kultur, att i möjligaste mån framstå som enade kring

projektet att bevara sin egen kultur. För att man på ett begripligt sätt skall kunna

tala om sin kultur som något som är värt att bevara måste vad denna kultur

består av definieras och avgränsas. Detta innebär även att man gör kulturen till

ett objekt, då man medvetet kan välja vad som anses viktigast att bevara eller

vara det mest framträdande kulturella draget hos gruppen. Denna revitalisering

av kulturen innebär alltid ett medvetet val av att återuppväcka de aspekter av