Storbritannien ett konservativt kulturarvsprojekt?
1993 höll den dåvarande brittiske premiärministern John Major ett tal till Conservative Group for Europe där han presenterade det konservativa partiets
politiska program som gick under benämningen Back to Basics. Ett citat från det talet har blivit legendariskt och kan tolkas på många olika sätt. Min avsikt är att ha det som utgångspunkt för en diskussion hur avgörande en väl underbyggd offentlig diskurs om kulturarv kan vara för att ge utrymme för alternativa idéer om kulturarvets utformning och funktion. John Major uttryckte sig såhär:
Fifty years from now, Britain will still be the country of long shadows on country grounds, warm beer, invincible green suburbs, dog lovers, and- as George Orwell said- old maids bicycling to holy communion through the morning mist. And if we get our way, Shakespeare will still be read- even in school. Britain will survive unamendable in all essentials. (McCrone 1995:23f).
Citatet har vid första anblick väldigt lite med politik att göra och kan snarare ses som en stämningsbild som John Major vill förmedla, om vad han personligen uppskattar och vill bevara med Storbritannien. Uppenbart är även att citatet är exkluderande, hundälskande vänsteranhängare och konservativa som föredrar sin öl kall har tydligen inte mycket att hämta i denna framtidsvision.
Shakespeares verk, det är väll något som alla kan identifiera sig med? Att ta med Shakespeare är kanske det mest okontroversiella i Majors uttalande, Shakespeares verk kan ses som en del av det universella kulturarvet och är därmed inte längre britternas ensak.
De konservativas kidnappning av kulturarvet.
Vad som upprörde de konservativas motståndare och som de riktade kritik mot var den politisering av kulturarvet som man ansåg att de konservativa hade varit ansvariga till sedan slutet av 1970-talet. I och med detta påstående så gjorde de
konservativas kritiker frågan om kulturarvet till en politisk fråga oavsett om konservativa hade haft en politisk avsikt med sin förhållande till kulturarvsfrågorna från början. Detta kan verka underligt, politiker har väll en politisk vilja bakom alla beslut de fattar? Arv är dock någonting som man förvaltar och inte påverkar och de konservativa kan mycket väl ha upplevt sin relation och möjlighet att påverka kulturarvet på det sättet. De konservativas kritiker menade att Thatcherregeringen systematiskt hade använt sig av kulturella argument för att ena nationen i svåra tider och dessutom för att skyla över brister i den egna politiken. Detta så till den milda grad att man kunde tala om att de konservativa hade gjort frågan om bevarandet av kulturarv, och vad som skulle bevaras som kulturarv till en rakt igenom konservativ fråga. Att tycka att kulturarvsfrågor vara intressant var i praktiken att erkänna att man sympatiserade med de konservativa (McCrone 1995:22)1.
Konservatism och nationalism.
Implicit i detta antagande ligger en föreställning om att konservatism också innebär nationalism. Ett sådant antagande innebär i förlängningen att om man argumenterar för bevarande av ett enskilt kulturarv så menar man också att bara detta kulturarv får plats inom landets gränser. Om denna argumentation är riktig kan det ge den konsekvensen att de som inte sympatiserar med den officiella kulturarvspolitiken för nationen i stort kommer att välja politisk separatism för att kunna skydda sin egen kulturella identitet. Det nationalromaniska projektet förespråkar att alla folk, som är i besittandet av en egen kultur, har rätt till en egen stat. I vår tid är den baskiska separatiströrelsen ett exempel på den sorts nationalism som förutom kulturellt erkännande även kräver administrativ självständighet.
Vad den konservativa regeringen i Storbritannien inriktade sitt
1 McCrones undersökning visar de som ansåg att det fanns ett eget skotskt kulturarv, värt att bevara, inte
nödvändigtvis ville se en självständig skotsk stat.
bevarande på kritiserades också. Det man valde att framhäva som värt att bevara var det lantliga, okomplicerade och stillsamma. Det skall tilläggas att även tidigare industrier har bevarats, Storbritannien är ju platsen för industrins genombrott, men dessa har kritiserats för att de framställer industrins historia som en linjär och oproblematisk utveckling i samhället (ibid.:19).
Skottland åt skottarna?
För att undersöka om människor som aktivt involverade sig i kulturarvets bevarande ansåg att bevarandet av kulturarvet nödvändigtvis behövde har politiska kopplingar gjorde McCrone en enkätundersökning med livstidsmedlemmar i National Trust for Scotland.
Storbritannien består av England, Skottland, Wales och Nordirland. 1707 inlemmades Skottland med Storbritannien, i dag har man ett visst självstyre.
Frågan om att Skottland skulle bli självstyrande har bland annat drivits av det skotska nationalistpartiet (SNP). I Storbritannien har England intagit en särställning som det centrum från vilket de andra områdena definieras. I England finns den politisk makten och kungahuset. Detta behöver dock ses som en snedfördelning av makten eftersom de olika områdena är förenade i ett kungadöme och därför bör det ju bara vara en administrativ fråga i vilken del av landet besluten tas. Vad var det då som de som deltog i McCornes undersökning ansåg skilde Skottland från England ifråga om kulturarv?
Skottland är annorlunda än England.
De skillnader mellan Skottland och England som de som var med i undersökningen upplevde var klart kulturella, de var skottar eftersom de hade sin egen kultur till skillnad från engelsmännen som hade sin kultur. De ansåg även att den skotska kulturen var värd att bevara och därför hade de valt att gå med som livstidsmedlemmar i National Trust for Scotland. Kulturarvs-bevarandet i Storbritannien ligger i huvudsak i händerna på
frivillig-organisationer och staten spelar en ganska tillbakadragen roll i hur och vilket kulturarv som skall bevaras. Detta hade dock inte hindrat den konservativa regeringen från att använda sig av kulturarvet som ett förenande argument för nationen som sådan. Majoriteten av de livstidsmedlemmar i National Trust for Scotland som ingick i McCrones undersökning sympatiserade med en konservativ politik (McCrone 1996:175). De flesta av dem tillhörde även medelklassen och en stor del av dem arbetade som eller hade arbetat som lärare.
De livstidsmedlemmar i National Trust for Scotland som var med i undersökningen var villiga att stödja en företeelse som de själva tyckte om att ta del av på sin fritid. De flesta som besöker kulturhistoriskt intressanta platser eller museer har medelsklassbakgrund (ibid.:143ff). De skillnader som livstidsmedlemmarna ansåg fanns mellan det skotska och det engelska kulturarvet var att det skotska kulturarvet ansågs mer demokratiskt då det bättre speglade hela befolkningen medan det engelska mest återgav överklassens situation. Det skotska kulturarvet återspeglade även det skotska folkets historia som var fyllt av svårigheter och som hade präglat folket så att de till kynnet var mer jordnära än sina grannar i söder (ibid.:167f). På liknande sätt uttryckte sig en del av de svenska museianställda som var med i en undersökning om museer och nationalism som gjordes 1995: “Jämtar är jämtar och vi är ett eget släkte. Vi har alla tider varit ett ‘fritt’ folk som bollats mellan olika nationer.” (Bohman 1997:148).
De svenska museitjänstemännen som uttryckte liknande värderingar som denna menade att det finns något som kan kallas en regional identitet men att denna inte behöver påverka den nationella identiteten, man kan både vara jämte och svensk.
De som var med i McCrones undersökning hade inga problem med att identifiera sig som skottar (det fanns de som identifierade sig mer som britter, men dessa tolkade frågan om skillnaden mellan Skottland och England enbart i politiska termer och markerade med detta att de var emot en unionsupplösning)
(McCrone 1995:173f). Vad som var slående med undersökningens resultat var att det medvetna urskiljandet och bevarandet av det skotska kulturarvet var att det inte på något sätt problematiserade det politiska förhållandet mellan England och Skottland. Inte heller kände sig de som var med i undersökningen hotade av, det som andra hade kritiserat som de konservativa regeringens monopol på rätten att diktera vad som skulle utgöra kulturarvet. De ansåg att de hade sitt eget kulturarv att vårda, engelsmännen kunde ta hand om sitt. De var även säkra på att de ville ha kvar Storbritannien som en administrativ enhet och var inte för att Skottland skulle få ett ökat självstyre. En del av de som deltog i undersökningen uttryckte upprördhet över att de skotska nationalisterna hade lagt beslag på deras kulturarv och politiserat det (ibid.:169).
Kommersialiseringen av kulturarvet och Skottland som turistattraktion.
Sedan 1980- talet har det i Skottland, likväl som på andra ställen runt om i Europa, skett en ökning i hur man framförallt kommersiellt satsar på att utveckla förmedlingen av kulturarvet. I det postindustriella samhället får man istället söka nya inkomstkällor och möjligheter till att skapa sysselsättning och kultur och turism har setts som sådana lovande områden. Staden Glasgow i västra Skottland var kulturhuvudstad år 1990 och har även försökt att marknadsföra sig som ett turistmål för kulturintresserade. Staden Dundee i norra Skottland har inhandlat ett skepp, som historiskt sett inte har någon koppling till staden, men som man vill visa upp som ett exempel på stadens tidigare skeppsbyggartradition som numer är nedlagd (ibid.:37f). Den kanske mest tydligt skotska symbolen är ändå den skotskrutiga kilten.
Skotskrutigt nationalism.
Skotskrutigt mönster och speciellt plagget kilt är otvetydigt något som identifieras med Skotland och skotsk kultur. Det skotskrutig mönstret har använts intensivt i turistnäringen och återfinns på en mängd olika souvenirer
(ibid.:56). Det finns en mängd olika varianter av skotskrutigt (eller tartan), dessa mönster härleds till olika klaner. Idag används den skotskrutiga kilten vid högtider som bröllop och vid sportevenemang (ibid.:52).
En gång i tiden (innan 1746 och längre tillbaka än så) klädde sig vissa delar av befolkningen på det skotska höglandet i skotskrutigt. 1746 besegrades ett skotskt uppror vid Culloden och det blev förbjudet att klä sig i skotskrutigt, utom för vissa avdelningar av den brittiska armén som ett sorts kulturellt särartsmärke inom unionen. Detta förbud upphävdes 1782 efter politiska påtryckningar från inflytelserika skottar i London. I den romantiska erans anda sökte de återupprätta befolkningen på det skotska höglandet som nobla vildar, iklädda skotskrutigt. På 1820-talet började skotskrutiga tyger produceras i kommersiellt syfte i den skotska staden Bannockburn, det var även nu som man började att associera olika mönster med olika klaner. 1842 publicerades Vestiarium Scoticum som vidare utvecklade detta tema. Boken avslöjades som
ett falsarium ganska omgående, men detta ändrade inte de skotskrutiga tygernas popularitet eller kopplingen till höglandsklanerna (McCrone 1995:51). Så blir det som vi antar som det mest genuint skotska avslöjat som en produkt av den nationalromaniska eran. Liknande projekt pågick vid denna tid över stora delar av Europa. Bondekultur upphöjdes till det mest genuina och ursprungliga som fanns att hålla fast vid i intåget i det moderna samhället.
Nationalismen i Norge.
I Norge tog detta projekt fart på allvar mellan 1814-1905. Välutbildade människor från städerna reste till avlägsna dalgångar i jakt på utpräglat norska traditioner som kunde fungera som representationer för den norska folksjälen som även fungerade som ett bevis för att Norge var en nation och därför borde vara självständigt (Eriksen 1995:304). Skillnaden mellan Skottland och Norge är dock att Skottland aldrig blev en egen nation, det nationalromantiska projektet med ett folk i varje stat förverkligades inte. Detta halvfärdiga nationalistiska
projekt har av skotska intellektuella upplevts som en börda och som någonting negativt för den egna kulturella självbilden. Att som de intellektuella eliten anta, menar McCrone, att de flesta människor i Skottland lider av att de lever i ett samhälle som har mycket kultur men ingen politisk självbestämmanderätt, är att anta att de enbart är passiva mottagare av kulturen (McCrone 1995:68).
Alternativ historia för alla: inhemska som turister.
Om livstidsmedlemmarna i National Trust for Scotland var på det klara med sin identitet som skottar så kan man göra kriteriet för gruppindelningen ännu snävare och se till de som är gaelisktalande. Ön Skye som traditionellt sett har haft många gaelisktalande invånare är en avfolkningsbyggd. 1993 öppnades Aros: The Skye Story, ett kulturarvscenter (det verkar strikt taget inte göra
anspråk på att vara ett museum i det att det inte har några direkta samlingar och dessutom drivs i vinstsyfte) (Macdonald 1997:155). Kulturarvscentret startades av två gaelisktalande invånare på Skye. Sedan mitten av 1980-talet har en gaelisk revitaliseringsrörelse tagit form i Skotland. Målet har varit att stärka gaeliskan som språk bland annat genom skolundervisning, historieprojekt och gaeliskspråkiga TV- program (ibid.:161). Från att ha setts som ett språk som mest talades av de äldre, har så gaeliskan fått ett uppsving. Språket ses nu som något som är värt att bevara och till och med en tillgång istället för något som är på väg att dö ut.
Kulturella entreprenörer.
Som tidigare nämnts, ifråga om det skotskrutiga mönstrets popularitet har Skotska höglandet fått stå för allt som England inte är, lantligt, romantiskt. Att förknippa höglandet med rationalism och företagsanda har av många setts som omöjligt, även bland de gaelisktalade själva, då mest den äldre generationen.
Macdonalds informanter som hade att välja på att antigen flytta från Isle of Skye eller starta eget ser snarare höglandskulturen och det gaeliska språket som en
resurs i marknadsföringen. De anser heller inte att de utarmar sin kultur genom att ställa ut den för turister utan ser det snarare som ett sätt att dra in pengar på så att deras kultur faktiskt kan överleva (ibid.:159). Målet med Aros som kulturarvscenter är både att ge turister en upplevelse av Isle of Skyes historia, men även att presentera samma historia för lokalbefolkningen, eftersom de som startade centret anser att den inte har berättats på en bra sätt. Skillnaden mellan kulturarvcentret Aros och de två andra historiska museerna som finns på Skye är att Aros anser sig berätta folkets historia till skillnad från de stora jordägarnas.
Således presenterar centrat inte bara en berättelse om en språk och kulturskillnad för turister utan även en berättelse om klasskillnader för lokalbefolkningen (ibid.:161).
Kulturarvscentret Aros framställs av sina skapare som en alternativ berättelse till den officiella berättelsen om höglandets historia. Detta menar man öppnar upp för tolkningsmöjligheter, men som Macdonald visar, är deras berättelse lika styrande i det budskap den vill förmedla (ibid.:168).
Skotsk och gaelisk kultur får plats i Storbritannien.
Det finns således utrymme för alternativa bilder av kulturarvet inom Storbritannien, trots att England kan ses som det givna maktcentrat och engelsk kultur ibland tenderar att ses som gällande för hela Storbritannien. Det skall även nämnas att skaparna av Aros kulturarvscenter inte uttryckte någon vilja att politiskt bryta sig ur unionen utan de ville bara visa på regional historia ur som de såg det ett folkets perspektiv. De hade även ett ekonomiskt incitament till att starta kulturarvscentrat. På detta sätt kunde de anställa sig själva samt erbjuda jobbtillfällen för andra gaelisktalande. Denna inställning till kulturarvet som något som man kan tjäna pengar på, eller åtminstone bevara och sprida genom att ta betalt för det, är något som man helst inte vill se inom den statliga och nationella kulturarvssektorn. Kulturarvet skall tjäna högre syften och vara tillgängligt för alla, även de som inte kan betala för sig. Disneyfiering är ett
begrepp som brukar användas när man anser att något är alltför kommersialiserat. Detta för även med sig konnotationen att man inte kan visa eller berätta sådant som kan tänkas skrämma iväg en betalande publik. Vad finns det då för strategier för att förhålla sig till den kommersiella marknaden om man inte har ett kulturarv som definierar en nation och därmed inte i alla lägen kan förväntas bli statligt understödd? Finns det möjligheter för urbefolkningar att bemöta den kommersiella turismen på sina egna villkor?