Domäner är lättare att integrera – och svårare att separera

Möjligheten till att göra fler saker parallellt upplevdes vara en stor anledning till att arbetslivet och privatlivet kändes som det integrerades mer. Detta kunde upplevas som både positivt och negativt.

De positiva upplevelserna nämndes oftast komma från att kunna göra privata saker på arbetet.

Att man kan göra saker parallellt med mötena behöver ju inte alltid vara negativt och stressande. Tvärtom kan man ju till exempel ta en promenad, sätta sig på balkongen i solen, vattna växterna, dra igång en tvättmaskin eller småstäda lite hemma. Det blir liksom lättare att få ihop vardagen. Ibland kan jag till och med ta upp gitarren och spela lite samtidigt som jag lyssnar, med mute förstås. Så det kan ju tvärtom göra att man blir mindre stressad.

Kan göra privata ärenden under arbetsdagen också. […]Nu kan jag lyssna på morgonmötet på gymmet eftersom jag mest lyssnar. Om någon har en fråga så kan jag svara, men oftast behöver jag inte det. Skönt att kunna planera sin dag lite som man vill.

När man är hemma kan man sitta i soffan eller stretcha eller äta samtidigt [som man är på möte]. Man har större frihet men kan ändå hänga med.

Deltagarna uttryckte många fall då detta upplevdes som en enorm fördel, att kunna jobba och bidra till något större än ett själv och känna att en tillhör ett syfte, men samtidigt göra det på sina egna villkor. Om en kände sig småsjuk eller väntade på leverans av paket eller dylikt upplevdes det också som en fantastisk möjlighet att trots detta inte behöva pausa sin vardag med arbetet helt. Några av de seniora deltagarna uttryckte det däremot som en utmaning att acceptera förändringen, på grund av vanan av striktare gränser mellan domänerna.

Till frågan om hur en perfekt vardag skulle se ut var de en övervägande majoritet som svarade att de skulle vilja jobba, även om de inte behövde.

Jag tycker att det är viktigt att ha ett jobb och ha lite ansvar och syfte, och göra något meningsfullt. Så jag tror att det är viktigt att ha jobbet. Kanske att man fick någon extra timme till att få träna eller få va ute i solen, kanske speciellt under vintern när det inte finns så mycket sol.

[Jag] hade velat ha något att göra som håller mig sysselsatt och stimulerad.

Några deltagare uttryckte även en glädje över att omvänt få bidra till sitt arbete även på sin fritid.

Kan fota saker jag ser på gatan som triggar nya idéer, även på fritiden. När jag förut jobbade med matbutiker kunde jag på semestern besöka matbutiker i andra länder och jämföra. Man måste nog tycka att det är kul, för det är alltid med en. Är det inte kul blir det en enorm börda.

40

Det är ju lite spännande att lösa något också. Anar jag att den som ringer har ett problem som måste lösas så kan jag inte hålla mig borta. Jag vill ju bli involverad i det bara för att det är kul att lösa det faktiskt. Det är sällan jag tagit mig för pannan och ba “åh nej”. Det är ju roligt. Alla saker som händer är ju något som driver det här framåt.

Denna valfrihet att kunna välja att jobba mer, men också välja att jobba mindre, upplevdes som starkt positivt.

Jag har kunnat sitta och jobba till tolv på natten, men jag har också kunnat sluta tolv på dagen om jag velat.

Däremot uttryckte många deltagare att det var svårare att släppa jobbet, även när de ville, eftersom det var så enkelt och effektivt genom digitaliseringen, särskilt när den fysiska arbetsplatsen var densamma som platsen tillhörande deras privata domän.

Alltså jag vet inte varför jag plågar mig själv genom att jobba så mycket som jag gör, jag bara gör det… För att det är så tillgängligt, jag tror att det är det. Att det är så enkelt. Och för att det är kul.

Jag jobbar ju mycket mer nu, för att tidigare hade jag kanske 40 minuter till en timmes resväg åt vardera håll. Nu är det bara upp för trappan så är jag på plats, och det gör ju att jag jobbar längre tid faktiskt. Och det är svårare att se gränsen för när man arbetar och när man är hemma, för jobbet är ju hemma nu. Det är mer konstant nu än det var innan.

Är svårare att koppla av helt när arbetsgrejerna är hemma än när man inte har det. Svårare att hålla det 100% fritt, är så lätt att bara kolla en snabb smågrej. Det är inte så bra med att sitta hemma. Har inte blivit en stressfaktor, men jag har inget kontor som jag kan stänga efter arbetsdagen utan allt är ju samma som mitt hem. Det är lite svårt. Men jag tänker inte på jobbet stup i kvarten. Är en lite utsuddad gräns, är inte supertydligt [vad som är arbete och vad som är fritid].

[Jag] lägger mycket energi [på jobbet] utanför [arbetstid]. [Jag] är ju samma person på jobbet som hemma, så kan inte stänga av jobbhjärnan som jag stänger av jobbtelefonen. Kan ha många bollar i huvudet på jobbet och så flyger en boll väldigt högt under dagen och slår mig i huvudet när jag ska lägga mig, och jag får en “oj juste”-tanke. Då tänker jag lätt på jobbet på fritiden. Det händer nog mer nu när det är digitalt också. Får jag ett mail så växer delen av hjärnan som tänker på jobb. Om det är små snabba saker, om jag kan svara på ett mail på 3 minuter [så gör jag det], så kan jag gå vidare och kolla på Netflix efter. Men om jag är ute på stan och inte har nåt aktivt att göra, om hjärnan är mer passiv, då tänker jag lätt mer på t.ex. om jag borde formulerat svarsmailet annorlunda.

Några deltagare uttryckte detta som att skulden låg på dem själva för att ha prioriterat fel, eller att de ansåg att de hade ansvaret att själva behöva ändra sin inställning.

Jag är mycket “ska bara göra klart det här”. Jag har många långa dagar, och jag har ju bara mig själv att skylla. Sånt styr man bara över själv. […] Jag förstår ju vad jag gör. Men det är så lätt att göra bara lite till. […] [Jag har] ju fritidsintressen som jag skulle kunna fylla dagarna med, [men jag] prioriterar ofta bort mina intressen. Skulle vilja sy på lördag men så blir det inte av för att jag sätter upp mina måsten som jag vill göra då. […] Prioriterar mina villhöver för annars känns det som att vi aldrig blir klara. Känns som andra får ett optimalt läge, men känns som vi aldrig blir klara, går alltid att göra mer.

41

Några av deltagarna uttryckte också att de hade svårt att avgöra vad de ville göra av den friheten som digitaliseringen tillåter, och att det var lättare att fördela sin tid mellan olika domäner när en inte hade lika mycket valmöjligheter.

Vet inte om jag vill eller känner att jag måste uppfylla mitt syfte i världen. Vill ju bara segla egentligen, men om jag bara kunde segla vet jag inte om jag skulle göra bara det. Det är svårt, jag vet faktiskt inte. Jag vill vara nöjd med att inte göra så mycket, [men det är jag inte].

En övervägande majoritet uttryckte dock att den konstanta tillgängligheten var något de själva styrde gränserna till, vilket uppskattades. Likt beskrivet i 4.1 drog deltagarna gränser om ett oviktigt ärende avbröt något viktigt.

Jag är absolut alltid tillgänglig för att göra saker med dessa verktyg. I princip, skulle du ringa mig ikväll och fråga “hur var det nu med det här projektet..?” Så skulle jag kunna plocka fram de uppgifterna på en gång. Men jag tar inte alltid de samtalen och gör inte alltid det som ombeds om precis direkt.

Något som flera deltagare uttryckte var att det var lättare att hantera sina domäner när externa faktorer tydliggjorde skillnaden mellan dessa.

Jag jobbar ju inte lika mycket när jag ska till kontoret för då ser jag ju när alla andra går hem för dagen och jag vet att maten är klar en viss tid på kvällen och det tar en halvtimme för mig hem [så då måste jag ju börja avrunda en viss tid så min familj inte behöver vänta på mig]. Om jag jobbar hemifrån och maten sitter 10 meter bort så kan jag ju jobba in i sista sekunden. Det blir mycket svårare att sluta. Vill göra mer för att det går att göra mer.

Ytterligare ett problem som några tog upp gällande integreringen av domäner var när det märktes att kollegor eller andra samarbetspartners tillät sina privata domäner inkräkta på arbetets domän på ett sätt som påverkade deltagaren. Det upplevdes som respektlöst och blev därför ett irritationsmoment.

Jag kan också bli arg när andra har svårt att släppa sina notiser. En gång var jag på väg ut ur ett möte, för det är inte okej [att någon sitter och kollar på bilder av sin hund som hans fru har skickat när han sitter på möte med mig]. Har du bokat tid med mig och tar min tid så ger du mig din uppmärksamhet, [annars så går jag och så kan vi boka en ny tid senare].

Utmaningen med att själv styra över var gränserna mellan ens domäner går uttryckte några av de seniora deltagarna som ett område som de lärt sig hantera bättre med tiden. Detta var inte något som de yngre deltagarna nämnde, troligen då de inte upplevt samma separation mellan sina domäner när externa faktorer inte gjorde det möjligt att integrera dem på samma sätt. En senior deltagare uttryckte sig enligt följande:

Nu för tiden så har jag nog bättre disciplin. När man va yngre så var man ju på hela tiden, men nu stänger jag jobbet kl 18. Om det dyker upp en panikgrej eller något som verkligen måste lösas direkt så gör jag det, då stänger jag aldrig av.

42

Att de mer seniora deltagarna verkade uppleva det som en större utmaning än de yngre deltagarna uttryckte kan också bero på att de äldre eventuellt får fler förfrågningar av kollegor som kanske tror att de besitter längre erfarenheter och därför potentiellt har fler svar.

Jag har ju jobbat här länge och har lång erfarenhet. Jag är ju senior på [just det här] företaget också, då är det naturligtvis så att det ringer kollegor till mig och frågar mig om råd om saker.

Vidare uttryckte några deltagare att känslan från att kunna – eller behöva? – göra ”lite mer” på jobbet kunde spilla över på känslorna tillhörande privatlivet.

[Jag] hamnar lätt i en hemmastressad värld. Har Excel-listor hemma också. Har åtta flikar strukturerade packlistor i Excel. Bygger om på landet - projektplan, projektlistor.

Från detta kan ses hur deltagarnas domäner integreras genom digitaliseringen. Det blir lättare att koordinera och få ihop sin arbetes domän med sin privata. Det kunde upplevas som positivt både att kunna integrera sitt privatliv med sitt arbete, och åt andra hållet integrera sitt arbete i sitt privatliv när det önskades. Genom integreringen av båda domäner kunde deltagaren hinna med mer i sin privata domän och kunde samtidigt hinna med mer i sin yrkesdomän. Denna möjlighet till att göra mer på jobbet var dock något som bidrog till att deltagarna upplevde att de också jobbade mer nu än de gjorde innan möjligheten fanns. Det blir dessutom också svårare att skilja på sina domäner även när detta var en önskan. Det som ofta avgjorde om de drog gränser och avstod från att jobba mer var när deras uppmärksamhet behövdes någon annanstans.

Vidare uttryckte de mer seniora deltagarna att de lärt sig hantera integreringen av sina domäner allteftersom de fick mer erfarenhet, men också att det eventuellt var svårare för dem att hitta var gränsen går just för att de var vana vid att det tidigare funnits externa faktorer som tvingat dem till att separera sina domäner. Ansvaret tycktes ligga på dem själva att dra sina gränser där de tyckte passade, men de uttryckte också att det var svårt att avgöra var en egentligen vill ha sina gränser, och att det på så vis upplevdes enklare när externa faktorer avgör gränserna åt en.