I vanliga brott- och tvistemål finns vissa krav på vad en dom ska innehålla och ett av kraven är att domskälen samt uppgifter om vad som är bevisat i målet ska framgå, se 17 kap. 7 § första stycket och 30 kap. 5 § första stycket RB. Hur omfattande och ingående domskälen ska skrivas framgår inte uttryckligen av lagtexten, men det är givetvis fördelaktigt ur ett rättssäkerhetsperspektiv att domskälen skrivs så att grunderna samt det som är bevisat eller icke-bevisat framgår på ett tydligt sätt.126 Domskälen är förmodligen också av stor vikt för den som i ett mål vill överklaga en dom. I tryck- och yttrandefrihetsmål där juryn avgör skuldfrågan framgår inga domskäl, utan de frågor som formulerats av rätten besvaras endast med antingen ”ja” eller ”nej” av juryn.127 Frågan är om det är förenligt med EKMR:s krav på en rättvis rättegång.
Europadomstolen har, i ett antal olika mål, behandlat frågan huruvida nationella domstolars grunder och domskäl för sina avgöranden varit tillräckliga. I målet Hadjianastassiou mot Grekland framhöll Europadomstolen att domstolar måste, på ett tillräckligt tydligt sätt, meddela på vilka grunder de har kommit fram till ett visst avgörande.128 I målet García Ruiz mot Spanien uttalade Europadomstolen att artikel 6.1 EKMR, enligt fast rättspraxis, innefattar ett krav på att domstolar meddelar tillräckligt tydliga domskäl för sina avgöranden. Europadomstolen framhöll dock att kravet på domskäl kan variera beroende på vad för typ av avgörande det rör sig om, och frågan huruvida domskälen varit tillräckligt tydliga i ett visst avgörande måste avgöras utifrån omständigheterna i det specifika fallet. Domstolen framhöll även att artikel 6.1 EKMR inte ställer krav på att domstolar meddelar noggranna domskäl för vartenda argument som parterna har presenterat i ett mål.129 I de två nämnda rättsfallen var det inte en jury som hade dömt och avgjort målen vid de nationella domstolarna, vilket det i de flesta fall är i svenska tryck- eller yttrandefrihetsmål som avser förtal.130 I det följande kommer att redogöras för ett antal rättsfall i vilka jury har dömt i det nationella målet.
I fallet Saric mot Danmark var sökanden i fråga åtalad för en rad våldsbrott, närmare bestämt 25 åtalspunkter (fem av åtalspunkterna avskrevs dock under rättegången). Juryn i målet, som avgjorde ansvarsfrågan, kom fram till att sökanden var skyldig till majoriteten av åtalspunkterna (14 stycken) och sökanden dömdes till åtta års fängelse och utvisning efter avtjänat fängelsestraff. I överklagandet till Europadomstolen menade sökanden att hans rättigheter
126 Thornefors, Christer, RB, kommentar till 17 kap. 7 §, JUNO (2020-10-20). 127 Se avsnitt 2.4.2 ovan.
128 Hadjianastassiou mot Grekland, 12945/86, dom den 16 december 1992.
129 García Ruiz mot Spanien, 30544/96, dom den 21 januari 1999 (Grand Chamber). 130 Se avsnitt 2.4.2 ovan.
enligt vissa delar av artikel 6.1 EKMR hade blivit kränkta i samband med rättegången. Bland annat hade juryn som avgjort ansvarsfrågan i målet inte angivit några domskäl i sin dom. Europadomstolen framhöll i det hänseendet att avsaknaden av domskäl i juryns avgörande inte i sig strider mot artikel 6.1 EKMR.131 Av det här fallet torde man kunna utläsa att ett system med en jury som prövar ansvarsfrågor i brottmål och inte anger några domskäl i sig inte strider mot EKMR. Det torde innebära att det faktum att juryn i svenska tryck- och yttrandefrihetsmål inte anger några domskäl i sina domar inte i sig är oförenligt med EKMR.
I fallet Taxquet mot Belgien, där den sökande vid nationell domstol blivit dömd till 20 års fängelse för mord, hade den dömande juryn meddelat domen utan domskäl. Europadomstolen framhöll och bekräftade, precis som i Saric mot Danmark, att ett system med en jury som avgör ansvarsfrågan i brottmål och inte anger några domskäl för sin dom i sig inte kan anses strida mot artikel 6.1 EKMR. Däremot måste det, enligt Europadomstolen, finnas vissa säkerhetsventiler som garanterar att både den tilltalade och allmänheten kan förstå domen som juryn kommer fram till. Det kan göras, till exempel, genom att domaren ger tydliga instruktioner om vad det juridiska problemet/problemen är i fallet och vilken bevisning som åberopats samt att frågorna som formuleras till juryn är precisa och entydiga. Frågorna tillsammans med instruktionerna från domaren kan då skapa ett ramverk som domen sedan grundas på och det kan kompensera upp för det faktum att juryn inte skriver några domskäl. Europadomstolen framhöll även att hänsyn måste tas till om den tilltalade har möjlighet att överklaga domen eller inte.132 Det utvecklade domstolen inte mer ingående, men det ligger nära till hands att tolka det som att en dom som är överklagbar ställer högre krav på domskäl. En slutsats som kan dras av fallet Taxquet mot Belgien är att det på något sätt måste gå att förstå på vilka grunder domen har meddelats133 eftersom det är en viktig del i att motverka partiskhet (som är en grundläggande princip i konventionen och särskilt artikel 6.1 EKMR)134, och det kravet kan uppfyllas genom att frågorna är ställda på ett tillräckligt tydligt sätt tillsammans med anvisningar från rätten till juryn om de juridiska problemen och bevisningen i målet. Kravet torde dock kunna uppfyllas även på andra sätt, eftersom Europadomstolen endast gav tidigare nämnda lösning som exempel i domen.135 Eftersom fallet Taxquet mot Belgien avgjordes av Europadomstolen i en Grand Chamber-sammansättning kan domen sägas ha ett högt prejudikatvärde.136 Det torde innebära, till skillnad från vad som framgick av fallet Saric mot Danmark, att det måste finnas någonting som gör att parterna och allmänheten kan förstå på vilka grunder ett domslut meddelats när en jury, som inte meddelar domskäl, dömer i ett brottmål.
I Legillon mot Frankrike hade sökanden blivit dömd för en rad sexualbrott av en jury. Sökanden överklagade till Europadomstolen och menade att hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 EKMR hade kränkts på grund av att juryns dom inte innehöll några domskäl. Inför den
131 Saric mot Danmark, 31913/96, dom den 2 februari 1999.
132 Taxquet mot Belgien, 926/05, dom den 16 november 2010 (Grand Chamber). 133 Se JK:s beslut, 2018-06-14, diarienummer 2672-17-4.3.
134 Taxquet mot Beligen, p. 90. 135 A.a., p. 92.
nationella domstolen hade åtalet varit detaljrikt och specificerat och under förhandlingarna i domstol hade anklagelserna diskuterats i tre dagar. Under förhandlingarna omrubricerades åtalet i vissa delar. Det som hade framkommit ur meningsutbytet under förhandlingarna gjorde enligt Europadomstolen att den tilltalade till viss del kunde förstå juryns resonemang. Dessutom var de frågorna som ställdes till juryn tillräckligt klara och entydiga. Domstolen framhöll att vid en bedömning om en rättegång har uppfyllt kraven enligt artikel 6.1 EKMR måste en helhetsbedömning göras av hela processen och det måste göras med beaktande av den specifika rättsordningen i fråga. I en rättegång, där en jury avgivit dom utan domskäl, måste alltså en bedömning av hela rättegången göras för att avgöra om den har uppfyllt kraven på opartiskhet och om den tilltalade har kunnat förstå på vilka grunder den blivit dömd.137
Europadomstolens praxis i de ovan nämnda målen visar först och främst att ett system med en jury som meddelar domslut utan domskäl i brottmål inte kan anses strida mot artikel 6.1 EKMR i sig. Det torde bland annat bero på att medlemsstaterna har en relativt långtgående bedömningsmarginal när det kommer till utformandet av den nationella processordningen.138 Däremot krävs det att både den tilltalade och allmänheten ska kunna förstå på vilka grunder domen har beslutats och det kravet måste vara tillräckligt väl uppfyllt för att opartiskhet ska kunna uteslutas. Kravet kan uppfyllas genom att, till exempel, entydiga och precisa frågor ställs från rätten till juryn, att åtalet ifråga är tillräckligt detaljerat eller genom det meningsutbyte som pågått under rättegångsförhandlingarna.139 Det bör uppmärksammas att de rättsfall som beskrivits ovan har avsett tilltalade i brottmål, vilka dessutom avsett relativt grova brott som har gett långa fängelsestraff, där Europadomstolen har ansett att artikel 6.1 EKMR har kränkts. I målet Salduz mot Turkiet uttalade Europadomstolen att det är i mål som avser de strängaste straffen som rätten till en rättvis rättegång måste beaktas allra mest.140 I den typsituation som den här uppsatsen tar sikte på, det vill säga vid ett påstått förtalsbrott i grundlagsskyddade medier, hade Europadomstolen inte nödvändigtvis haft samma inställning som i rättsfallen som beskrivits ovan eftersom brottet förtal inte kan ge lika betydande påföljder som till exempel mord och våldtäkt. Det kan därför vara vanskligt att dra några exakta slutsatser om vad som krävs för att ett tryck- eller yttrandefrihetsmål som avser förtal ska uppfylla kraven på en rättvis rättegång när det gäller juryns beslut och avsaknaden av domskäl.
När det gäller domskäl i tvistemål har Europadomstolen i flera rättsfall uttalat vad som krävs för att en dom och dess domskäl ska anses uppfylla kraven i artikel 6.1 EKMR. I Ruiz Torija mot Spanien hade sökanden hyrt en lokal där han bedrev barverksamhet. Efter att sökanden hade installerat spelmaskiner i lokalen, vilket hyresvärden ansåg stred mot hyreskontraktet, sade hyresvärden upp hyreskontraktet och avsåg att avhysa sökanden. Hyresvärden förde talan i första instans men där ogillades talan. I appellationsdomstolen, till vilken hyresvärden överklagade, fick hyresvärden rätt och sökanden ansågs ha brutit mot hyreskontraktet. Sökanden hade invänt mot kärandens talan på två grunder. Först och främst ansåg sökanden att
137 Legillon mot Frankrike, 53406/10, dom den 10 januari 2013. 138 Se avsnitt 3.5 ovan om principen ”margin of appreciation”.
139 Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna, s. 316.
han inte hade brutit mot hyreskontraktet, och dessutom ansåg han att hyresvärdens talan var prekluderad. Appellationsdomstolen hade däremot i sina domskäl endast uttalat sig om den första invändningen, men inte om den andra, det vill säga preklusionsinvändningen. Europadomstolen framhöll att artikel 6.1 EKMR förpliktar domstolar att meddela skäl för sina domar, men att det inte krävs exakta och detaljrika svar på varje argument i ett mål. Hur långtgående och detaljrika domskälen ska vara kan även variera beroende på vad för typ av mål det är. Europadomstolen framhöll även att bedömningen om domskälen i ett visst mål uppfyllt kraven i artikel 6.1 EKMR måste göras i ljuset av den nationella rättsordningens lagar, regler och sedvana samt hur domar och domskäl generellt sett meddelas i rättsordningen i fråga. Det innebär att en sådan bedömning måste göras från fall till fall. I det här fallet ansåg Europadomstolen att sökandens rättigheter enligt artikel 6.1 EKMR hade kränkts på grund av att appellationsdomstolen inte hade tagit ställning till preklusionsinvändningen. Det var därför enligt Europadomstolen omöjligt för sökanden att veta om appellationsdomstolen med intention förbisåg invändningen eller om den avfärdade invändningen, och i sådana fall varför den antingen förbisåg eller avfärdade invändningen.141 Även i fallet Hiro Balani mot Spanien, som avsåg ett påstått varumärkesintrång, kom Europadomstolen fram till att brott mot artikel 6.1 EKMR förelåg eftersom det i den spanska Högsta domstolens domskäl inte framgick att de hade tagit ställning till båda sökandens invändningar, utan endast en av dem.142
Av fallen Ruiz Torija mot Spanien och Hiro Balani mot Spanien kan en del slutsatser dras. Först och främst ställer artikel 6.1 EKMR krav på att domstolen meddelar domskäl i sina domslut. Hur ingående och detaljerade domskälen ska vara skrivna kan dock variera beroende på vilket typ av beslut det är och även på lagar och regler i den rättsordning som avses, det vill säga Sverige i uppsatsens fall. Skyldigheten för domstolar att meddela domskäl i sina domar innebär dock inget krav på ett detaljerat svar på varje argument som parterna framför i en rättegång. Utifrån rättsfallen torde det åtminstone krävas att parterna, genom att läsa domskälen, ska förstå att domstolen tagit ställning till deras yrkanden och invändningar, och om domstolen inte tagit ställning till samtliga yrkanden och invändningar ska anledningen till det framgå.
I alla typer av domar torde domskäl vara av väsentlig betydelse för att som part kunna avgöra om ett beslut ska överklagas eller inte, och i sådana fall på vilka grunder. Det är därför av särskild stor betydelse att domskäl anges i domar som är överklagbara.143 Som nämnts tidigare i uppsatsen kan målsäganden i tryck- eller yttrandefrihetsmål som avser påstådda förtal inte överklaga ett friande utslag från juryn.144 Det faktum att juryns friande dom inte går att överklaga skulle möjligtvis kunna tala för att domskäl inte är av lika stor betydelse när ett friande beslut meddelas av juryn i tryck- eller yttrandefrihetsmål. Om juryn anser att den tilltalade gjort sig skyldig till ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott, och därmed meddelar ett fällande beslut, är domskälen desto viktigare eftersom domen är överklagbar. Vid ett fällande utslag ska även rätten, bestående av tre lagfarna domare, göra en prövning avseende den
141 Ruiz Torija mot Spanien, 18390/91, dom den 9 december 1994. 142 Hiro Balani mot Spanien, 18064/91, dom den 9 december 1994.
143 Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna, s. 313.
tilltalades straffansvar och i samband med det finns inga hinder mot att rätten anger domskäl i sin dom, utan snarare ska domskäl anges.145
Möjligheten att överklaga ett domslut skulle kunna ses som en del av en rättvis rättegång. I målet Tolstoy Miloslavsky mot Förenade Kungariket uttalade dock Europadomstolen att artikel 6.1 EKMR inte innefattar någon generell rätt att överklaga ett domslut till en högre instans. Däremot framhöll domstolen att om en rättsordning ger möjlighet att överklaga ett domslut måste rättigheterna i artikel 6.1 EKMR respekteras även i den högre instansen.146 Att den svenska tryck- och yttrandefrihetsprocessen inte medger någon överklaganderätt vid ett friande utslag av juryn torde därför inte strida mot artikel 6.1 EKMR, speciellt med tanke på att medlemsstaterna har en viss bedömningsmarginal när det kommer till utformandet av processordningen och det innefattar begränsningar i tillgången till domstolsprövning och särskilt möjligheten till överklagan.147