Fallet Holm mot Sverige, som innefattade politiska inslag, visar att det kan uppstå problem när den politiskt tillsatta juryn i tryck- och yttrandefrihetsmål avgör skuldfrågan. Även om det nödvändigtvis inte behöver föreligga någon subjektiv opartiskhet bland jurymedlemmarna i ett fall med politiska dimensioner, finns det risk för att juryns opartiskhet kan ifrågasättas ur en objektiv synvinkel. Den jävsprövning som görs i enlighet med 4 kap. 13 § RB kan givetvis leda till att eventuellt subjektivt eller objektivt partiska och icke-oavhängiga jurymän inte får medverka i juryn. Jävsprövningen samt reglerna som möjliggör för parterna att utesluta jurymän utan motivering torde i många fall kunna avlägsna riskerna för att juryn ska vara eller kunna anses vara opartiska, det vill säga riskerna för både subjektiv och objektiv opartiskhet. Det är dock inte alltid tillräckligt, vilket fallet Holm mot Sverige visar på, eftersom parterna i det fallet fullt ut utnyttjade sina möjligheter att utesluta jurymän utan att det ledde till en opartisk jury. Det kan därför konstateras att den politiskt tillsatta juryn, i mål som innehåller politiska drag, kan leda till att kraven på oavhängighet och opartiskhet i artikel 6.1 EKMR inte är uppfyllda. Det gäller framför allt om den tilltalade blir friad av juryn eftersom målsäganden i en sådan situation inte har någon möjlighet att överklaga domen. Om den tilltalade däremot blir fälld till ansvar, vilket inte skedde i fallet Holm mot Sverige, ska även rätten i tingsrätten pröva skuldfrågan, och om den tilltalade blir fälld även där kan domen överklagas till hovrätten. Ett eventuellt partiskt beslut från juryn torde därför kunna ”botas” eftersom både rätten i tingsrätten och hovrätten har möjlighet att fria den tilltalade från ansvar eller döma enligt en lindrigare straffbestämmelse.157
156 Se avsnitt 2.2 ovan. 157 Se avsnitt 4.2 ovan.
Frågan om domar eller beslut som saknar domskäl meddelade av en jury är förenligt med rätten till en rättvis rättegång i artikel 6.1 EKMR har varit uppe för prövning i Europadomstolen i flera fall. Det är viktigt att både parterna och allmänheten kan förstå på vilka grunder en dom har meddelats, bland annat för att kunna kontrollera om kravet på oavhängighet och opartiskhet har respekterats. Det som först kan konstateras är att en jury, bestående av lekmän, som dömer i brottmål inte i sig är oförenligt med rätten till en rättvis rättegång. Däremot måste parterna och allmänheten kunna förstå på vilka grunder en dom har meddelats. Det kan givetvis vara svårt när en jury svarar på frågor från rätten med blankt ”ja” eller ”nej”. Europadomstolen har dock, som nämnts i avsnitt 4.3 ovan, framhållit att tydligt och precist formulerade frågor från rätten till juryn kan göra att parterna och allmänheten kan förstå vad domen grundats på. I vissa fall kan även det meningsutbyte som pågått under rättegången, eller att åtalet varit tydligt och detaljerat, göra att parterna och allmänheten kan förstå på vilka grunder domen meddelats. Enligt Europadomstolen måste en bedömning av hela rättegången göras för att avgöra om kravet på oavhängighet och opartiskhet har uppfyllts.158 Det torde innebära att olika aspekter, till exempel de som nyss nämnts men möjligtvis även andra, kan göra att även domar av en jury som saknar domskäl är förenliga med artikel 6.1 EKMR. Det är svårt att veta om det i praktiken i enskilda svenska tryck- och yttrandefrihetsmål som avser förtal ställs tillräckligt entydiga och precisa frågor från rätten till juryn, eller om det vidtas andra åtgärder, för att kravet på oavhängighet och opartiskhet sedermera kan anses vara uppfyllt när juryn svarar på frågorna med ”ja” eller ”nej”. Även om frågorna är tydligt och detaljerat utformade torde det ändå vara nästintill omöjligt för parterna, och inte minst allmänheten, att förstå juryns resonemang bakom ett jakande eller nekande svar, som består av ett blankt ”ja eller nej”. Det här är något som skulle kunna vara föremål för ytterligare forskning, eventuellt med hjälp av interdisciplinära metoder. Det kan även vara så att kravet på opartiskhet och oavhängighet uppfylls genom meningsutbytet under rättegångar i sådana tryck- och yttrandefrihetsmål eller att utformningen av åtalet är tillräckligt detaljerat och tydligt. Eftersom det måste avgöras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall så är det svårt att säga om domskälen i svenska tryck- eller yttrandefrihetsmål som avser förtal är förenliga med artikel 6.1 EKMR och kravet på oavhängighet och opartiskhet däri.
I tryck- eller yttrandefrihetsmål som avser påstådda förtal har målsäganden inte sällan ett enskilt anspråk gentemot den tilltalade. För att det enskilda anspråket ska kunna bifallas krävs dock att den tilltalade fälls till ansvar för förtal.159 När det gäller domar i tvistemål har Europadomstolen uttalat att det av domskälen måste gå att utläsa att domstolen har tagit del av alla parternas yrkanden och invändningar, och om någon eller några sådana yrkanden eller invändningar förbises av domstolen ska anledningen till det framgå av domskälen.160 Om den tilltalade i ett tryck- eller yttrandefrihetsmål som avser förtal frias av juryn, kan inte heller det enskilda anspråket bifallas. Är så fallet torde det räcka med att frågorna till juryn, meningsutbytet under rättegången och åtalets utformning är tillräckligt tydliga för att kravet på domskäl ska vara uppfyllt, eftersom möjligheten för målsäganden att få det enskilda anspråket bifallet faller i samband med ett friande juryutslag. Om den tilltalade däremot blir fälld till ansvar för förtal 158 Se avsnitt 4.3 ovan.
159 Se avsnitt 2.4.2 ovan. 160 Se avsnitt 4.3 ovan.
ska rätten meddela domskäl för sitt domslut, både avseende ansvarsfrågan för förtal och även avseende målsägandens eventuella skadeståndstalan.161 Det innebär att domskälsproblematiken i praktiken uppstår när den tilltalade frias av juryn, till nackdel för målsäganden, eftersom juryn då endast svarar nej på rättens frågor utan några skäl eller motiveringar. Det faktum att det ställs högre krav på domskäl i en överklagbar dom behöver inte vara ett problem i sammanhanget, eftersom ett fällande beslut av juryn alltid bedöms även av rätten, och i samband med det meddelar rätten domskäl för sin dom. Eftersom ett friande beslut från juryn inte kan överklagas torde avsaknaden av domskäl vara mindre problematisk med tanke på att överklagbara domar ställer högre krav på domskäl.
I artikel 13 EKMR stadgas rätten till effektiva rättsmedel. Som tidigare nämnts innebär den en rätt för enskilda att få sina klagomål prövade på ett tillfredsställande sätt. Det innebär dock inte en rätt att få sitt klagomål bifallet. En målsägande som anser sig ha blivit förtalad i grundlagsskyddad media kan antingen vända sig till JK, som enkom väcker allmänt åtal för förtal i grundlagsskyddad media undantagsvis, eller väcka enskilt åtal. Det kan alltså konstateras att det finns rättsmedel att tillgå för den som anser sig blivit förtalad i grundlagsskyddad media, även om det i de allra flesta fallen innebär att målsäganden får väcka enskilt åtal på grund av att JK sällan väcker allmänt åtal. Eftersom det inte finns någon rättspraxis från Europadomstolen som tyder på att rättsmedlet inte är tillräckligt effektivt för enskilda i tryck- och yttrandefrihetsmål som avser förtal, drar jag slutsatsen att det i nuvarande rättsläge är tillräckligt effektivt för att uppfylla kraven i artikel 13 EKMR.
I avsnitt 4.5 ovan konstaterades att det finns vissa ojämnheter mellan parterna i tryck- och yttrandefrihetsmål som avser förtal. Först och främst kan målsäganden inte överklaga ett friande utslag från juryn medan den tilltalade vid ett fällande utslag kan bli friad, alternativt dömd enligt en lindrigare straffbestämmelse, av tingsrätten och även av hovrätten vid ett eventuellt överklagande av tingsrättens dom. Den tilltalade har även möjlighet att välja att målet prövas av en jury även om målsäganden motsätter sig det, vilket oftast verkar vara till fördel för den tilltalade eftersom juryn i tryck- och yttrandefrihetsmål tenderar att oftast fria från ansvar. När väl juryn prövar målet krävs det minst sex av nio juryledamöters röster för att den tilltalade ska kunna fällas till ansvar, vilket kan sägas vara till fördel för den tilltalade. Dessutom måste målsäganden oftast driva sin sak genom att väcka enskilt åtal, eftersom JK sällan väcker allmänt åtal för förtal i grundlagsskyddad media, och det innebär att målsäganden får, som Europadomstolen benämnde det i fallet Holm mot Sverige, agera som en sorts privat åklagare. Det i sig kan givetvis vara svårt för gemene man att genomföra om ett juridiskt biträde inte anlitas. Det kan ifrågasättas om det verkligen föreligger en jämn balans, vilket principen ”equality of arms” fordrar, mellan parterna i tryck- och yttrandefrihetsmål som avser förtal på grund av nämnda aspekter. Eftersom Europadomstolen i regel gör helhetsbedömningar av rättegångar när den avgör om de varit rättvisa i enlighet med artikel 6.1 EKMR, torde dessa aspekter sammantagna möjligtvis kunna utgöra en kränkning av artikeln. Som tidigare konstaterats i uppsatsen finns det dock ingen rättspraxis från Europadomstolen som tydligt pekar på att de nämnda aspekterna strider mot principen ”equality of arms”. Det ligger därför
närmast till hands att dra slutsatsen att den svenska tryck- och yttrandefrihetsprocessen i mål som avser påstådda förtal och de ojämnheter som däri förekommer i nuvarande rättsläge inte strider mot artikel 6.1 EKMR och principen ”equality of arms”.