6.2 Lag om redovisningsmedels primära rekvisit
6.2.5 Dröjsmål med avskiljande
RVL tillåter att gäldenären sammanblandar borgenärens egendom med sin egen så att specialitetsprincipen inte längre är uppfylld. Det krävs dock att avskiljandet skett utan ”dröjsmål”. Detta motiveras i propositionen som en naturlig och logisk följd av att det skulle vålla onödigt besvär för en syssloman att behöva särskilja medlen omedelbart. Det lyfts fram att det normalt sett i affärslivet upprättas ett konto för alla inflytande medel och att sysslomannen inom rimlig tid, med ledning av sin redovisning avskiljer medlen. Det går inte i förarbetena utläsa någon rimlig tidsram över den tidsfrist som kan accepteras, de sakkunniga vitsordar istället att det är upp till rättskiparen att efter omständigheterna i varje fall avgöra tidsramen. Motiven till detta är att en given tidsram skulle kunna innebära mindre tillfredsställande slutresultat. Detta mot bakgrund av att
130 Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet, s. 606 f.
131 NJA 1959 s. 590.
132 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 155 f och s. 169.
133 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 105.
34 förhållandena i samhället förändras, speciellt avseende skillnaderna mellan landsbygd och stad.135 Tidsramen har emellertid behandlats i praxis och två till tre dagar har accepterats.136
Walin påvisar att det bör bortses från kortare uppskov med avskiljandet p.g.a. sjukdom eller annan därmed jämförlig omständighet. Walin uttrycker vidare att ett tänkbart scenario är att pengarna legat orörda p.g.a. att sysslomannen varit bortrest och saknat medhjälpare. Om ett avskiljande då sker när denne återvänt anser Walin borde leda till att huvudmannen är skyddad.137 Dröjsmål med avskiljande kan dock tillmätas separationsrättslig verkan om gäldenären vid tillfället varit solvent. Gäldenären kan således inte av bekvämlighetsskäl avvakta med avskiljandet intill denna är insolvent.138
Tidsramen har ytterligare beaktats i ett modernt rättsfall.139 Fallet NJA 2012 s. 391 aktualiserar RVL och behandlar problematiken kring dröjsmål med avskiljande, obeståndsbedömning samt bevisbörda. Gäldenären som i målet blev föremål för utmätning hade arbetat med att hjälpa borgenärerna med att sälja en fastighet. Köpeskillingen uppgick till 2 875 000 kr och borgenärerna vidimerade att köpeskillingen hade mottagits. Pengarna sattes dock in på gäldenärens privata konto eftersom han agerade som representant för borgenärerna. Efter avdrag för lån, mäklararvode m.m. återstod ca 2 577 000 kr. Av den totala köpesumman kvarblev ca 177 000 kr på hans konto som betalning för arbeten som hans firma gjort åt säljarna. Därefter överfördes 2 400 000 kr från hans privata konto till ett e-sparkonto. Detta konto tillhörde tillika honom men disponerades av borgenärerna genom personlig fullmakt. Av kapitalet om 2 400 000 kr kvarstannade 400 000 kr på e-sparkontot för betalning av den reavinstskatt som uppkommit vid försäljningen. Borgenärerna hade var för sig tagit ut 1 000 000 kr och kontot innefattade därmed de återstående 400 000 kr. För att säkerställa ägandet av de kvarvarande 400 000 kr upprättades ett kvitto av gäldenären som påvisade att borgenärerna var ägare till det angivna kapitalet. Det utmätta beloppet tillhörde således tredje man och kunde därför inte utmätas för hans skulder. HD konstaterade att det var ostridigt att beloppet om 400 000 kr blev avskilt genom gäldenärens åtgärd att överföra beloppet från privatkontot till e-sparkontot. Därmed ansåg HD att RVL var tillämplig eftersom gäldenären innehaft medlen med redovisningsändamål. Problematiken i fallet handlade inte om huruvida RVL var tillämplig utan fokus låg på om avskiljandet skett utan dröjsmål.
Enligt motiven i lagförarbetena har det inte preciserats vilken tidsrymd som utlöser dröjsmålet, utan dröjsmålet måste bedömas efter omständigheterna i det enskilda fallet.140 Det framgick i fallet att avskiljandet skett 12 dagar efter gäldenären erhållit köpeskillingen på sitt privata konto. HD konstaterade att det inte fanns omständigheter som talade för att gäldenären inte varit i dröjsmål med avskiljandet. Därutöver krävdes det att gäldenären varit på obestånd vid tidpunkten för avskiljandet. Gäldenären lyckades inte bevisa att han inte var på obestånd och pengarna tillhörande
135 Prop. 1944:81 s. 34.
136 NJA 1985 s. 836, NJA 1987 s. 18, NJA 1987 s. 517 och NJA 1999 s. 812.
137 Walin, Separationsrätt, s. 119.
138 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 126.
139 Det följande bygger på NJA 2012 s. 391.
35 borgenärerna hade inte behandlats i sådan ordning att de var skyddade från gäldenärens övriga utmätningsborgenärer.
Obeståndsrekvisitet i första stycket RVL ska ha samma innebörd som i KonkL. Detta betyder att en gäldenär inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller till betalning och denna oförmåga inte är tillfällig, KonkL 1 kap 2 §.141 Obestånd ska skiljas ifrån termerna insufficiens som betyder att gäldenärens skulder överstiger dennes tillgångar och illikvid som innebär att gäldenären saknar lättrealiserbara tillgångar.142
I det tredje och sista stycket RVL regleras förutsättningen för flera borgenärer att få en gemensam separationsrätt. Gäldenären har då sammanblandat borgenärernas gemensamma egendom men avskilt det från sin övriga förmögenhet. Om så är fallet är huvudregeln att borgenärerna tillsammans får separationsrätt i förhållande till sin insats.143
Denna förutsättning prövades i NJA 1994 s. 506 där en gäldenär sammanblandat sina borgenärers gemensamma spannmål i flera silos. Det var två liknande frågeställningar som avgjordes i målet. Gemensamt för båda var dock att gäldenären sammanblandat borgenärernas gemensamma spannmål. Dock innehöll en silo utöver borgenärernas spannmål, gäldenärens eget. Detta gav upphov till särskild sakrättslig problematik som inte kunde inordnas under RVL:s tillämpningsområde.144
Viktig aspekt att beakta är det faktum att, RVL trots sin möjlighet att användas analogt avseende fungibel egendom inte är avsedd att tillämpas é contrario. M.a.o. utesluts inte möjligheten för separationsrätt enbart för att lagen inte är tillämplig.145 Det kan på allmänna sakrättsliga principer tillerkännas separationsrätt utanför RVL:s tillämpningsområde.146
Nedan följer en genomgång av fallen NJA 2009 s. 500, NJA 1994 s. 506 och NJA 1995 s. 367 II. Rättsfallen var inte direkt tillämpbara enligt RVL men medgav separationsrätt ändå.
141 Prop. 1944:81 s. 38. 142 Walin, Separationsrätt, s. 121. 143 Walin, Separationsrätt, s. 88 f. 144 NJA 1994 s. 506. 145 NJA II 1944 s. 411 och 419.
36