Daniel Svensson & Rasmus Mellkvist
Separationsrätt vid sammanblandad
egendom
Right to separate mixed property
Rättsvetenskap
C-Uppsats
Termin: VT 2016
2
Abstract
One of the most complicated areas of the law is rem. The reason behind such a statement is the fact that the legislature never completed a collective overhaul of the area. Rem is intended to deal with and clear up third party conflicts where multiple party’s have claims on the same property. Equally legitimate interest collides and it is more or less impossible to in advance determine whose interest is the most worth. It seems there has been a tendency from the legislature to ignore the rem and instead deal with concrete problems as they arise. Lag (1944:181) om redovisningsmedel is one of those phenomenon’s where middleman’s have been given the possibility to separate mixed property for their principals. In the preparatory work to the law multiple requisites has been left open for the courts to determine. The law is not intended to be applied conversely and it is therefore possible to obtain the right to separate property outside of the laws applicability.
This bachelor thesis primary focus is to investigate if Lag om redovisningsmedels shape gives satisfying predictability. In addition to this an examination of unique cases has been done where the right to separate mixed property has been given outside of the area of Lag om redovisningsmedels applicability. The method of legal dogmatic is being used to interpret and analyze the compiled material. The research shows that the legal system to which rem belongs to is unclear. Lagen om redovisningsmedels requisites are far from clear and the current state of the preceding judgments are ambiguous. The courts haven’t despite the unique cases NJA 1994 s. 506 and NJA 2009 s. 500 managed to establish a general principle.
3
Sammanfattning
Rättsområdet benämnt som sakrätt utgör ett av juridikens mest komplicerade områden. Anledningen till ett sådant påstående är det faktum att lagstiftaren aldrig genomfört en samlad systematisk översyn av området. Sakrätten är avsedd att behandla och utreda tredjemanskonflikter där flera parter har anspråk på samma egendom. Jämbördigt legitima intressen kolliderar och det är mer eller mindre omöjligt att på förhand avgöra vems intresse som är värt mest. Det verkar ha funnits en tendens att ignorera sakrätten från lagstiftarens sida och istället tagit tag i konkreta problem när de dykt upp. Lag (1944:181) om redovisningsmedel utgör ett sådant fenomen där sysslomän getts möjligheten att avskilja egendom för huvudmans räkning. I förarbetena till lagen har dock flertalet av rekvisiten lämnats till rättskiparen att fastställa. Lagen är dock inte avsedd att tillämpas é contrario och det är därför möjligt att erhålla separationsrätt även utanför lagens tillämpningsområde.
Uppsatsens huvudsakliga fokus ligger på att undersöka om Lag om redovisningsmedels utformning ger en tillfredsställande förutsebarhet. Därutöver undersöks unika fall där separationsrätt medgetts utanför lag om redovisningsmedels tillämpbarhet. Den rättsdogmatiska metoden har använts för att tolka och analysera framtaget material. Utredningen visar på att rättsläget beträffande sammanblandad egendom genomgående är oklart. Lagen om redovisningsmedels rekvisit är långt ifrån uttömmande och rättspraxis är mångtydigt. Domstolarna har inte trots de unika fallen NJA 1994 s. 506 och NJA 2009 s. 500 lyckats fastställa en allmän princip.
4
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 7
1.1 Bakgrund ... 7
1.2 Syfte och frågeställningar ... 8
1.3 Metod ... 8
1.4 Disposition och avgränsningar ... 10
1.5 Material och forskningsläge ... 11
2 Introduktion till separationsrätten ... 12
3 Förvärvad äganderätt ... 15 3.1 Översikt ... 15 3.2 Sakrättsliga moment ... 16 3.2.1 Tradition ... 16 3.2.2 Denuntiation ... 17 3.2.3 Registrering ... 17 3.2.4 Märkning ... 18 3.2.5 Avtalet ... 18 4 Bibehållen äganderätt ... 19 4.1 Översikt ... 19
4.2 Situationer där bibehållen äganderätt görs aktuell ... 19
4.2.1 Kreditförsäljning ... 19 4.2.2 Leasing ... 20 4.2.3 Mellanmansrelationer... 21 5 Specialitetsprincipen ... 23 5.1 Översikt ... 23 5.2 Undantag från specialitetsprincipen ... 25 5.2.1 Surrogation ... 25 5.2.2 Bearbetning ... 26 5.2.3 Sammanfogande ... 26
6 Separationsrätt enligt RVL efter sammanblandning ... 28
6.1 Översikt ... 28
6.2 Lag om redovisningsmedels primära rekvisit ... 28
6.2.1 Mottagen för annan ... 28
6.2.2 Redovisningsskyldighet ... 29
5
6.2.4 Omedelbart tillgängligt för avskiljande... 32
6.2.5 Dröjsmål med avskiljande ... 33 7 Praxis ... 36 7.1 NJA 1994 s. 506 - “Spannmålsfallet” ... 36 7.2 NJA 1995 s. 367 II - “Klientmedelskonto” ... 37 7.3 NJA 2009 s. 500 - ”Tjuven” ... 39 8 Analys ... 45 8.1 Summering ... 45
8.2 Uppfyller lagen om redovisningsmedel en tillfredsställande förutsägbarhet över dess innehåll? 45 8.2.1 Lag om redovisningsmedel utformning ... 45
8.3 I vilka situationer föreligger separationsrätt trots att sammanblandning skett utanför RVL:s tillämpningsområde? ... 49
8.3.1 NJA 1994 s. 506. “Spannmålsfallet” ... 49
8.3.2 NJA 1995 s. 367 II “Klientmedelskonto” ... 50
8.3.3 NJA 2009 s. 500 ”Tjuven” ... 50
9 Slutsatser och allmänna kommentarer ... 52
10 Källförteckning ... 53
Offentligt tryck ... 53
Litteratur ... 53
6
Förkortningar
AvbL Lag (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.
BrB Brottsbalk (1962:700)
FAL Försäkringsavtalslag (2005:104)
GFL Lag (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre
HagL Lag (1991:351) om handelsagentur
HD Högsta domstolen JB Jordabalk (1970:994) JP Juridisk publikation JT Juridisk tidskrift JustR Justitieråd KFM Kronofogdemyndigheten KkrL Konsumentkreditlag (2010:1846) KommL Kommissionslag (2009:865) KonkL Konkurslag (1987:672) KKL Konsumentköplag (1990:932)
LkL Lag (1845:50) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva Lösöreköplag
NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
RVL Lag (1944:181) om redovisningsmedel
SOU Statens offentliga utredning
SkbrL Lag (1936:81) om skuldebrev
SvJT Svensk juristtidning
VirmL Lag (1944:302) om köpares rätt till märkt virke
7
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Äganderätten utgör en av grundstenarna i ett hypotetiskt samhällsfördrag enligt John Locke. Att var person har rätten att överse sina intressen och skydda sin property är enligt densamme en nödvändighet för att samhället ska följa det rådande styret.1 Problematiken kring äganderätten aktualiseras när flera olika parter har anspråk på samma egendom och det behöver utrönas vem som har äganderätten till vad.2 Äganderätten är ett unikt fenomen i dagens rättsordning och det finns inte någon i tiden vedertagen benämning eller förklaring på vad äganderätten faktiskt innebär. Den är emellertid möjlig att greppa om den placeras in i ett sammanhang där den kan studeras med de förutsättningar som ligger för handen.3
Äganderätten utgör ett civilrättsligt institut som tillhör det juridiska området benämnt som sakrätt. Vad begreppet sakrätt innebär är dock heller inte helt klart.4 Klart är dock att sakrätten behandlar tredjemanskonflikter över egendom. Millqvist sammanfattar sakrättens tvistemönster i två huvudgrupper. Den ena delen rör omsättningsskydd i form av godtrosförvärv och den andra rör borgenärsskydd som behandlar situationer där en borgenär hotas att dras med i en gäldenärs exekutionsförfarande.5
Lagstiftaren har aldrig genomfört en samlad systematisk översyn av sakrätten och rättsområdet är således fyllt med olika principer, som skapats av rättskiparen för att lösa problematiken. En av principerna är specialitetsprincipen som behandlar situationer där en borgenär överlämnat egendom till en gäldenär för förvaring, nyttjande eller förvaltning. Äganderätten är inte tänkt att övergå på gäldenären men specialitetsprincipen kräver ändå att den överlämnade egendomen kan urskiljas från gäldenärens övriga förmögenhet. Kravet på specialitet innebär att endast individualiserad och specifik egendom kan erhålla separationsrätt ur gäldenärens exekutionsunderlag.6 Om en gäldenär sammanblandat en borgenärens medel så att specialitetsprincipen inte längre är uppfylld kan dock undantag medges enligt Lag (1944:181) om redovisningsmedel (RVL)7 och på allmänna sakrättsliga principer.8 Den förevarande lagen innehåller endast en paragraf och utformningen på lagen är tämligen komplicerad. Flertalet av rekvisiten i lagen har via förarbeten lämnats öppna för rättskiparen att avgöra.
Möjlighet till separationsrätt är dock nödvändigt för att en person ska våga anförtro annan sin egendom. Osäkerheten inom området är befogat eftersom rättsområdet är anpassat att tillgodose
1 Strömberg, Rättsfilosofins historia i huvuddrag, s. 31 f. 2 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 16 ff. 3 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 22 ff. 4 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 15 f. 5 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 15.
6 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 93 f.
8 jämbördigt legitima intressen. Förutsebarheten är dock begränsad och rättstillämpningen ger inte mycket vägledning.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att belysa samt problematisera förutsättningarna kring separationsrätt vid konkurs och utmätning. Fokus ligger på bibehållen äganderätt och fördjupning görs gällande separationsrätt vid sammanblandning. RVL kommer att utredas och en genomgång av lagens respektive rekvisit kommer behandlas. Det finns oklarheter på rättsområdet vilket belyses genom nedanstående frågeställningar.
Följande frågeställningar är utgångspunkt i denna uppsats;
➢ Uppfyller RVL en tillfredsställande förutsägbarhet över dess innehåll?
➢ I vilka situationer kan det föreligga separationsrätt trots att sammanblandning skett, utanför RVL:s tillämpningsområde?
1.3 Metod
I denna framställning används den rättsdogmatiska metoden för att besvara de nu nämnda frågorna. Den rättsdogmatiska metoden innebär enligt Peczenik att rättskällorna analyseras samt att man tolkar och systematiserar gällande rätt.9 Utgångspunkt är lagtext, men då denna är långt från uttömmande kommer förarbeten, doktrin samt praxis vara stor del i vår rättsdogmatiska ansats. Förutsebarheten avseende gällande rätt är begränsad vilket gör vald metod angelägen.
Den juridiska doktrinens värde som auktoritär rättskälla är föremål för skilda meningar. Lehrberg menar att doktrinen inte kan anses tillhöra de auktoritära rättskällorna utan ligger väldigt nära. Vederbörande menar vidare att doktrinens värde är att bidra till den juridiska diskussionen snarare än att agera självständig rättskälla.10 Doktrinens syfte enligt Vogel är att när övriga rättskällor är av ringa värde fylla ut luckor och förklara sammanhangen och därigenom inta ställningen av en kompletterande rättskälla.11 Doktrinen anses inta en lägre dignitet än övriga rättskällor såsom lagar
och författningar, lagförarbeten och praxis. Dock menar Bernitz att doktrinen intar en signifikant roll när det gäller rättsliga problem av särskilt komplicerad eller teoretisk natur. Då är det främst i doktrinen lösningarna utarbetas och där den rättsliga vidareutvecklingen sker.12 Vi instämmer med Vogel och Bernitz att doktrinen kan ha ett värde i sig i form av en rättskälla när övrigt tillfredsställande rättskällematerial saknas. I ett flertal av de domar som behandlas i alstret tar domstolen stöd i doktrin. Därmed anser vi att doktrinen har ett värde i vår framställning. Om inte som självständig rättskälla åtminstone i form av ett mer konkret förklarande element.
9 Peczenik, FT 1990, s. 42 ff.
10 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 109 f. 11 Bernitz m.fl., Finna rätt, s. 185.
9 En rättsdogmatisk inriktning för att fastställa gällande rätt, innebär att rättssystemet och de rättsliga normerna ligger i fokus. Rättsdogmatiken har mycket svagt intresse för den fysiskt beskaffade verkligheten, vilket gör metoden i vissa sammanhang oanvändbar för andra kunskapsintressen än studier av gällande rätt.13 Dock förefaller vald metod utgöra att relevant och oundvikligt verktyg för vår ansats eftersom vi ämnar att djupstudera och utreda regelkomplexet avseende, RVL och sammanblandad egendom.
Rättsdogmatiska arbetssättet kan ses som en rekonstruktion av det rättsliga systemet. Det rättsliga problemet löses genom att i följande ordning studera lagstiftning, förarbeten, praxis, doktrin osv. för att vidare komma fram till ett svar.14 Metoden utgår från en i situationen konkret
problemställning, dvs. vilka frågor som är aktuella i visst fall. Goda kunskaper om viss lag och dess karaktär är nödvändig för fullständig förståelse gällande lagars tillämplighet i det enskilda fallet.15 Bland annat i vår studie av RVL är denna rättskällehierarki lämplig, då svar inte med direkthet kan finnas i lagtexten.
Rättsdogmatiken kan uppfattas som oklar och det råder olika uppfattningar om dess innebörd. Sandgren hävdar att rättsdogmatiken kan bestämmas av underlag och metod, vilket vidare fastställs enligt rättskälleläran och dess fallande rättskällor.16 Peczenik menar att rättsdogmatiken har ett erkänt mål, att framställa rättsordningen likt ett koherent nätverk bestående av huvudregler och dess undantag. Rättsdogmatiken använder vissa moderna arbetsmetoder, likt rättsekonomi, men är till största del uppbyggd på traditionella medel likt argumentation “e contrario” och “per
analogiam” för analys av en lags ändamål. Rättsdogmatiken använder sig i stor utsträckning av
analys och systematik av de juridiska begreppen. Begreppsanalysen och argumentationen ska stödja och inspirera varandra. Den rättsdogmatiska metoden beskriver gällande rättsregler och strukturerar upp respektive område. Den beskriver således rättens yttre system. Vidare utvecklar rättsdogmatiken enligt Peczenik normativa ståndpunkter vilka rättfärdigar och kritiserar gällande rätt. Det resulterar sedan i rättens inre system. Rättsdogmatiken enligt Peczeniks mening innefattar således värderande ståndpunkter. Det skall dock göras en åtskillnad gentemot rent moraliska sådana, då de bundna rättskällorna har mycket större vikt i rättsdogmatiken jämfört med i moralen. Peczenik säger dock att rättsdogmatiken inte är värderingsfri, den utgör en ack så nödvändig beståndsdel i det juridiska arbetet. Rättsdogmatiken kan inte sägas vara rent deskriptiv, inte heller rent normativ, utan deskriptivnormativ.17
Rättsdogmatikens mest framträdande men samtidigt mest omdebatterade uppgift är att utreda och redogöra för gällande rätt. Den kan uppfattas ha en begränsad räckvidd eftersom den är bunden av rättskällehierarkin. Ett sådant påstående är inte enligt vissa sakkunniga helt korrekt. Enligt Jareborgs uppfattning kan rättsdogmatiken gå utanför dess ramar. Det anser Jareborg vara en följd
13 Olsen, SvJT 2004, s. 117.
14 Peczenik, vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation,
s. 213 f.
15 Korling & Zamboni, Juridisk metodlära, s. 21 ff. 16 Sandgren, TfR 2005, s. 649.
10 av att rättsdogmatiker söker ideala lösningar. Rättsdogmatikens fokus är systeminternt och en viss bundenhet till de auktoritära rättskällorna krävs för att det ska vara möjligt att identifiera och utreda ett visst problem.18 Vi använder oss därför av inslag av egna tankar när vi analyserar de resultat vi funnit på området.
Vidare finns det många olika tolkningar om vad som utgör gällande rätt. Enligt Sandgren uppstår gällande rätt genom användning av en allmänt accepterad rättsregel för juridisk argumentation, vilket vidare når ett resultat som kan betecknas gällande rätt.19
Något som vidare är omdebatterat är rättsdogmatikens ställning som vetenskaplig metod. Vissa anser den vara vetenskaplig, andra inte. Det som framförallt beskrivs som en svaghet är att rättsdogmatiken intresserar sig för normer, men däremot inte hur de tillämpas hos exempelvis domstolar och myndigheter. I rekonstruktionen av rättskällorna, behöver rekonstruktören beakta att vissa omvärldsiakttagelser kan påverka till en felaktig uppfattning av gällande rätt. Det gäller att inte sammanblanda analysen av hur den gällande rätten är inrättad med hur den i framtiden eventuellt skulle kunna gestaltas.20 Jareborg har dock tillbakavisat kritiken gällande bristande
vetenskaplighet. Jareborg menar att rättsdogmatikens fokus utgörs av själva rättssystemet som ett normativt system och inte det som systemet resulterar i ifråga om mänskligt handlande när dessa regler tillämpas av myndigheter och enskilda.21 Rättsdogmatiken kanske inte är en vetenskaplig metod trots allt, det är möjligen så att det istället handlar om att analysera med ett vetenskapligt syfte.22
1.4 Disposition och avgränsningar
Kapitlet 2 är avsett att ge läsaren en allmän orientering i hur problematiken kring separationsrätt uppstår. Kapitel 3 ger en grundläggande förklaring till vad den förvärvade äganderätten innebär och redogör vidare för olika sakrättsmoment, för att ge läsaren en bättre grund för kommande resonemang. Kapitel 4 behandlar bibehållen äganderätt och ger exempel på när den aktualiseras. Kapitel 5 ger en introduktion till specialitetsprincipen och beskriver dess grundläggande funktion och ger exempel på situationer där specialitetsprincipen inte längre är uppfylld. Kapitel 6 utgör alstrets huvudsakliga fokus och behandlar RVL. Lagen utgör ett undantag från det stränga kravet på specialitet men dess tillämpningsområde och innehåll är omdiskuterat, därför har dess förutsättningar behandlats djupgående. Kapitel 7 behandlar relevanta rättsfall som inte kan inordnas under RVL. I kapitel 8 analyseras de resultat som tagits fram och de slutsatser som kan eller inte kan dras. I det sista och avslutande kapitel 9 ges allmänna reflektioner från författarna. Endast svensk rätt behandlas. Äganderätten behandlas ytligt därför att den är föremål för en egen studie. Förvärvad äganderätt beskrivs kortfattat för att ge läsaren en mer översiktlig förståelse över
18 Jareborg, SvJT 2004, s. 4. 19 Sandgren, TfR 2005, s. 650 f.
20 Korling & Zamboni, Juridisk metodlära, s. 24. 21 Jareborg, SvJT 2004, s. 9.
11 separationsrättens problematik. Det görs ingen djupare analys av den förvärvade äganderätten eftersom den är föremål för en egen studie. Kommissionsförhållanden behandlas kortfattat p.g.a. att området är vidsträckt och att den har företrädesrätt över RVL om den är direkt tillämplig. Uppsatsen behandlar inte konsumentaspekter mer än att det nämns i avsnittet om traditionsprincipen. Panträtt behandlas inte i alstret. Regler om bevisbörda nämns men behandlas inte utförligt.
1.5 Material och forskningsläge
Vår utredning behandlar sakrättslig problematik som uppstått när en gäldenär blandat samman en borgenärs egendom och sedan gått i konkurs. Det saknas en tillfredsställande lagstiftning på området och rättsläget är tämligen oklart. Därför har vi fått utgå ifrån den tillgängliga lagstiftningen på området och sedan behandlat förarbeten, praxis och doktrin. I doktrinen är området omdiskuterat och därför har vi känt det nödvändigt att studera flera olika författare med en inriktning specifikt på författare såsom, Gösta Walin, Torgny Håstad, Göran Millqvist, Stefan Zetterström Och Laila Zackariasson.
12
2 Introduktion till separationsrätten
Äganderätten som civilrättsligt institut intar en speciell ställning genom att både vara självklar och samtidigt ligga till grund för en splittrad eller obefintlig rättslig reglering. Denna förklaring grundar sig på att äganderätten utgör en del av en rättsföljd som anpassas efter den aktuella rättsordningens förhållningssätt. Vad detta innebär är att du som ägare till ett visst föremål eller egendom är underkastad vissa begränsningar i ditt nyttjande. En husägare har fullständiga rättigheter att tapetsera om och bo i sitt hus. Vederbörande har dock inte möjligheten att bygga ut sitt hus utan tillstånd från behörig myndighet (bygglov).23
Äganderättens aspekter är beroende av i vilken typ av sammanhang den aktualiseras och det finns därför heller ingen kortfattad och enkel förklaring på vad den innebär. Därmed blir äganderätten helt styrd av i vilket förhållande den görs aktuell. Millqvist menar att det inte går att beskriva äganderätten i allmänna ordalag och att det i svensk rätt saknas en definition över begreppet. Millqvist lyfter även fram att väsentliga delar av vårt samhällssystem bygger på grundantaganden om en privat äganderätt som ett givet fenomen, men det till trots saknas en definition att tillgå.24
Håstad framhåller att äganderätten enbart kan definieras i ett negativt sammanhang. Han förklarar detta med att en ägare får utnyttja sin egendom som han behagar såtillvida det inte finns begränsningar i lag eller i avtal som han själv ingått. Vidare anser Håstad att äganderätten trots sin negativa definition av begreppet, saknar en av naturen given innebörd. Han menar att äganderättens innebörd är förbehållet till en politisk de lege ferenda lämplighetsfråga eftersom äganderätten är knuten till vilka lagliga begränsningar som görs till en ägares dispositionsrätt.25
Äganderätten tillhör området benämnt som sakrätt. Vad begreppet sakrätt innebär är emellertid inte givet. Givet är dock att sakrätten behandlar tredjemanskonflikter där flera parter har anspråk på samma egendom.26 Konfliktfallen kan genom en förenkling reduceras till två grundtyper av fall. Millqvist sammanfattar typfallen enligt följande;27
”Antingen rör det sig om situationer där en person B innehar egendom som tillhör en annan person A, men som B:s borgenär C menar sig ha rätt till framför A, eller så är det fråga om att A förvärvat
äganderätten till egendom från B men B:s borgenärer C hävdar rätt till egendomen framför A”28
Båda typer kan varieras i ett antal olika konkreta situationer och fall. Det viktiga är att kunna se intressekonflikten då den i princip är densamma i mängder av till synes olikartade fall. Det gäller att i dessa intressekonflikter, avgöra äganderättens genomslagskraft i de situationer där det synbara
23 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 22. 24 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 25 ff. 25 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 23. 26 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 23 f. 27 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 90.
13 förhållandet ger ett intryck av visst förhållande gällande äganderätten, än det som hävdas av B eller A, eller båda parters konfliktsituation med C.29
Det skulle i ett typfall kunna vara frågan om att A aldrig släppt sin äganderätt från sig på ett sådant sätt att den aktuella egendomen är tillgänglig för B:s borgenär C, trots det faktum att egendomen står under B:s besittning. I andra fallet är det frågan om att A gjort ett definitivt äganderättsförvärv till den aktuella egendomen av en bestående karaktär, vilket leder till att C måste respektera äganderättsförhållandet vid B:s efterföljande insolvens. Det gäller således i båda fallen att avväga A:s intresse i äganderättsfrågan gentemot C:s intressen i B:s tillgångar. Det finns i dessa fall ingen klar slutprodukt, varefter kombinationer av relevanta faktorer spelar roll i varje enskilt fall.30
Besynnerligt nog enligt Millqvist har dessa typer av sakrättskonflikter trots att de berör en central del av äganderättens begrepp inte gjort något större avtryck i dagens lagstiftning. De omnämns endast indirekt i 3 kap 3 § KonkL samt 4 kap 17§ UB. Dessa paragrafer uttrycker grundregeln, att det endast är gäldenärens egendom som möjligt kan tas i anspråk vid insolvens. Svårigheterna kring reglerna uppstår då det krävs konkretisering eller djupdykning i reglernas innehåll.31
Enligt Millqvist är en central och viktig utgångspunkt i dagens samhällsekonomi önskemålet om skyddet för den privata äganderätt, det effektiva utnyttjandet av ekonomiska resurser samt den ordnade handeln. Samhället behöver kunna förlita sig på att användning samt handel av egendom kan ske på ett förutsebart och tryggt sätt. Detta har enligt Millqvist ett värde i sig självt, genom gynnade av samhällsekonomin och genom det välfärdsstaten. Utgår man från att A kan äga egendom, med ensamrätt att bestämma över egendomens bruk, ligger däri acceptans för A:s skydd avseende egendomen, då A ställt den till exempelvis B:s disposition. A kan föreskriva för B under vilka förutsättningar B får nyttja egendomen, samt att A inte släppt rätten till egendomen, endast besittningen. A:s rätt skyddas framför B:s borgenärers intressen vid en eventuell konkurs. Således borde A:s separationsrätt vara godtagbar i de situationer då A kan bevisa sin bättre rätt till egendomen.32
Lämplig utgångspunkt är den breda innebörden i 3 kap 3 § KonkL. Av stadgandet framgår att den egendom som inte tillhör gäldenären i en konkurs, inte omfattas av konkursen. Finns annans egendom i gäldenärens besittning ska denna undantas från konkursen och således inte räknas till konkursboets massa. Ägaren sägs genom detta ha separationsrätt till aktuell egendom. Avsaknaden av uttrycklig lagreglering på området innebär egentligen ingen förändring i sak. Separationsrätten på grund av bibehållen äganderätt är fortsatt den grundregel som tillämpas.33
Något som i sammanhanget bör noteras är den vikt som rättsreglerna fäster vid de yttre besittningsförhållandena gällande lös egendom. Det framgår särskilt av 4 kap 17-19 §§ UB. Likväl
29 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 90 f, se även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 144. 30 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 91.
31 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 91. 32 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 91 f.
14 som det vid konkurs gäller begränsningen att endast gäldenärens egendom hör till konkursboet, gäller vid utmätning att det endast är utmätningsgäldenärens egendom som möjligt kan tas i anspråk för att täcka borgenärernas krav, 4 kap 17 § UB. På grund av utmätningsförrättningens summariska natur gäller vidare att den lösa egendom som påträffas hos gäldenären också presumeras tillhöra denne. Det åligger då A att för att freda sin egendom bevisa att egendomen är upplåten på sådant vis att äganderätten kvarstår hos A och att den av B:s borgenärer skall respekteras, 4 kap 18-19 §§ UB. Presumtionen bör vidare också gälla konkursfallet.34
15
3 Förvärvad äganderätt
3.1 Översikt
Problemet med den förvärvade äganderätten ligger i konkurrensen mellan den part som förvärvat äganderätten till aktuell lös egendom, samt överlåtande parts konkurs eller utmätningsborgenärer. Problematiken illustreras enligt Millqvist genom den s.k. A-B-C modellen. A har köpt lös egendom av B. C gör anspråk på den lösa egendomen, i egenskap av B:s borgenär. Det vitala är att avgöra när en förvärvare av lös egendom uppnår en definitiv äganderätt. Äganderätten skall vara av sådan karaktär att den har företräde framför tidigare ägares borgenärers krav.35
Utgångspunkten i svensk rätt gällande förvärvad äganderätt är att det normalt sett inte endast räcker med avtalet för en äganderättsövergång, även om avtalet i sig binder parterna. Det krävs vidare ett fullföljande i den grad att förvärvaren erhåller legitimation som rättmätig ägare av den lösa egendomen. Utöver avtalet krävs ett sakrättsligt moment för att få legitimation över egendomen och därigenom erhålla skydd mot säljarens borgenärer. Olika typer av åtgärder för fullgörelse eller sakrättsliga moment kan vara relevanta beroende på vilken situation samt typ av egendom saken gäller. Gemensamt krävs dock ett fullföljande av avtalet i fysisk mening. Vilket sakrättsligt moment som är påkallat styrs av den egendomskategori förvärvet tillhör. Exempel på sakrättsliga åtgärder som kan vara aktuella är, tradition, denuntiation, registrering, märkning, samt
undantagsvis avtalet i sig självt.36
Det mest framträdande sakrättsliga momentet är traditionsprincipen och den utgör därmed huvudregeln. Traditionsprincipen kompletteras vidare av reglerna gällande denuntiation, registrering och märkning. De är likvärdiga beroende på egendomsslag och situation. Det förekommer undantag från huvudregeln genom att det i vissa situationer inte krävs något sakrättsligt moment för att uppnå äganderätt. I dessa situationer räcker endast förvärvsavtalet för förvärvande part, då borgenärsskydd uppkommer genom avtalet. Vilken regel som är tillämpbar i det enskilda fallet får avgöras på grundval av vilket egendomsslag som är aktuellt.37
Gällande frågan när dessa typer av situationer uppstår, kan främst tre typer av fall urskiljas.38 Det första typfallet gäller försäljning och andra typer av överlåtelser där problem uppstår genom att dessa situationer inträffar samtidigt som gäldenären blivit utsatt för insolvensförfarande. Det kan t.ex. vara när en transport ska ske men att överlåtelsen av olika anledningar dröjt och konkurs inträffar innan godset överlämnats. Det andra typfallet är då förvärvaren inte tagit egendomen i direkt besittning vid köpet. M.a.o. har köparen av praktiska eller andra skäl låtit egendom kvarstå i säljarens besittning. Situationen kan illustreras genom NJA 1991 s. 564, där en båtköpare lät den förvärvade båten ligga kvar vid samma uppläggningsplats som tidigare ägare använt. Tidigare
35 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 130. 36 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 130 f. 37 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 131.
16 ägare blev sedermera insolvent, vilket ledde till att dennes borgenärer gjorde anspråk på egendomen. I detta fall kunde nye ägaren, genom att denuntiation skett, visa sig vara rättmätig ägare av båten.39 Det tredje typfallet gäller transaktioner som inte syftar till någon normal omsättning av gällande egendom, även om transaktionen kan ge sken av att motsvara sådan. Det utgör istället förstärkta kreditsäkerhetsarrangemang, alltså säkerhetsöverlåtelser samt “sale and
leaseback”.40
3.2 Sakrättsliga moment
3.2.1 Tradition
Traditionsprincipen kom till uttryck genom domen NJA 1925 s. 130. Den har genom rättshistorien bekräftats men på senare tid ifrågasatts, b.la. genom NJA 2007 s. 413 och NJA 2008 s. 684.41 Principen finns inte uttryckt i lagstiftningen, men kan antydas i lagstiftningen genom Lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva (GåvoL)42, Lag (1936:81) om skuldebrev (SkbrL)43, Lag (1845:50) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (LkL).44
Det viktigaste skälet till kravet på tradition enligt Millqvist torde vara att en fysisk leverans av såld vara är ett tydligt tecken och ett påtagligt bevis om att försäljning skett. Om det uppställs ett krav på att egendomen måste traderas för sakrättsligt skydd försvåras möjligheterna för skenförsäljningar och antedateringar. Om avtalet i sig skulle vara tillräckligt för borgenärsskydd skulle det innebära större enkelhet att ta undan viss egendom som rätteligen tillhör konkursboet. Traditionskravet medför även en risk för den köpare som av olika anledningar dröjer med avhämtning av köpt vara utan vetskap om säljarens ekonomiska situation. Principen är hänsynslös i de fall köparen betalt hela eller delar av köpesumman och inte hämtat varan innan säljarens konkurs. Köparen får då inte hämta varan då den tillhör konkursboet samtidigt som erlagd betalning istället blir en oprioriterad fordran i konkursboet.45
Tradition i dess sakrättsliga mening innebär att sålt objekt tas ur säljarens besittning i en sådan grad att säljaren därigenom inte längre har möjlighet att förfoga över objektet. I rättslig mening skall rådigheten ha blivit avskuren. Numera innebär däremot inte traditionskravet att det uttryckligen skall ha skett någon form av fysisk övergång av aktuellt objekt. Rättsutvecklingen har inneburit att kravet på den fysiska besittningsövergången samt publicitet gällande försäljningen fått underkasta sig kravet på rådighetsavskärande.46
39 NJA 1991 s. 564.
40 “Sale and leaseback” innebär att den ursprungliga ägaren säljer ett objekt till ett finansbolag och sedan hyr
det åter. Syftet är att öka likviditeten hos företaget. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 151.
41 NJA 1925 s. 130, NJA 2007 s. 413, NJA 2008 s. 684, samt tillägg av JustR Håstad i NJA 2008 s. 684. 42 Lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva (GåvoL)
43 Lag (1936:81) om skuldebrev (SkbrL)
17 Millqvist tycker att är förvånansvärt att traditionsprincipen är föremål för så många spörsmål då den utgör en central och viktig del i dess rättsområde. Förklaringen till det är enligt Millqvist att principen skapats genom rättspraxis och att förutsättningarna i samhället ständigt förändras. Vederbörande ställer sig frågande till om en lagreglering överhuvudtaget skulle kunna ge svar på spörsmålen.47
3.2.2 Denuntiation
En viktig kompletteringsregel till traditionsprincipen är denuntiationsprincipen. Den kommer till uttryck i 31 § SkbrL. Enligt stadgandet uppnår en förvärvare av enkelt skuldebrev visst skydd mot överlåtarens borgenärer, genom att skuldebrevets gäldenär underrättas om att överlåtelse skett. Principen knyter samman viktiga rättsverkningar genom ett enkelt meddelande, vilket fungerar som substitut till tradition.48 Den har vidare visat sig vara mycket användbar genom analog tillämpning rörande ett flertal egendomsslag, däribland lösöre. Lösöret i sig behöver inte fysiskt förflyttas, då det räcker med meddelandet. Meddelandet fungerar som substitut till traditionen på det sätt att den skyldighet tredje man hade gällande utlämning av lösöret till säljaren, istället övergått till köparen. Genom denuntiationen förlorar säljaren rådigheten över lösöret och säljarens borgenärer kan inte göra anspråk på egendomen vid en eventuell konkurs.49
Likt traditionsprincipen är denuntiationsprincipen inte uttryckligt stadgad i lagen. Det är likt traditionsprincipen en genom praxis etablerad princip. Det kommer till uttryck i b.la. NJA 1995 s. 367 II, samt genom analogi med 31§ SkbrL. Principen ställer inga formkrav, men det är i bevishänseende att föredra skriftligt meddelande över muntligt meddelande.50
3.2.3 Registrering
Ytterligare alternativ till traditionsprincipen är det principiellt viktiga men inte vanligt förekommande registreringsförfarandet. I enlighet med LkL kan en köpare uppnå borgenärsskydd gentemot säljarens sida, även om köpt egendom lämnats kvar hos säljaren. Förutsättningarna för ett godkänt förfarande ligger i formkraven som LkL stadgar. Formkraven anger att lösöreköpet skall dokumenteras skriftligt och kungöras i dagspress. Det skall vidare registreras hos Kronofogdemyndigheten (KFM) för att vara giltigt. Det är i alla situationer inte säkert att registrering ger ett fullgott skydd gentemot säljarens borgenärer, beroende på egendomsslag och situation.51
47 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 138.
48 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s. 81 f.
49 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 156 ff. se även Heidbrink, Grundläggande fordrings- och skuldebrevsrätt, s.
69 f.
18
3.2.4 Märkning
Ett lagstadgat undantag till traditionsprincipen, vilket kan tyckas vara säreget, är Lag (1944:302) om köpares rätt till märkt virke (VirmL). 52 Lagen omfattar ved och annat virke, vilket endast avser avverkat virke. Analog tillämpning är här inte möjlig. Korrekt märkning i enlighet med lagen skyddar, som surrogat för tradition, gentemot utmätningsförfarande samt konkurs, men är begränsad att gälla gentemot borgenärsskyddet endast. Lagen är dock inte styrande gentemot omsättningsskyddet, vilket gör att godtrosförvärv lär förutsätta ett besittningstagande. 53
3.2.5 Avtalet
I vissa sammanhang är avtalet i sig tillräckligt för att erhålla separationsrätt till förvärvad egendom.54 Det gäller 49 § Konsumentköplagen (1990:932, KKL)55, där avtalsprincipen är fastslagen för konsumentköpens del.
Avtalsprincipen är i dagens läge, en hett omdiskuterad princip. Det har tillsatts en utredning som senare skall utvisa huruvida svensk rätt skall övergå till en avtalsprincip, istället för den idag vedertagna traditionsprincipen. Problematiken har angripits av Håstad i dennes tillägg i NJA 2008 s. 684, samt genom den av regeringen tillsatta lösöreköpskommittén, vilka haft till uppgift att utreda traditionsprincipens och avtalsprincipens ställning i svensk rätt.56 Kommittén anser att avtalsprincipen är en naturlig utgångspunkt gällande köparens skydd. Avtalsprincipen anses vara bättre anpassad till dagens samhälle och följer således samhällets utveckling i stort.57
52 Lag (1944:302) om köpares rätt till märkt virke (VirmL)
53 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 167 f., se även Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s. 75. 54 Mellqvist och Persson, Fordran & Skuld, s. 192 f.
55 Konsumentköplagen (1990:932, KKL)
56 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 133 ff., se även Håstads tillägg i NJA 2008 s. 684.
19
4 Bibehållen äganderätt
4.1 Översikt
Under den omständigheten att en borgenär överlämnar egendom i en gäldenärs besittning varpå gäldenären sedermera går i konkurs aktualiserar förutsättningarna för separationsrätt. Eftersom borgenären vid överlåtandet haft för avsikt att bibehålla äganderätten till egendomen men av varierande skäl låtit egendom förvaras, nyttjas eller förvaltas av en gäldenär uppstår svårigheter om denne sedan försätts i konkurs. Problematik kan uppstå med att avgöra vilken sakrättslig ställning egendomen har vid ett exekutionsförfarande. Det kan leda till en konflikt mellan borgenären som hävdar bibehållen äganderätt och således separationsrätt och gäldenärens övriga borgenärskollektiv som yrkar på att egendomen ska tillhöra exekutionsunderlaget. För att sakrättsligt skydd ska upprätthållas för den överlämnade egendomen krävs det en bibehållen äganderätt. En bibehållen äganderätt innebär att den överlämnade egendomen uppfyller specialitetsprincipen. 58 Nyssnämnda princip behandlas särskilt i avsnitt 5.
Enligt 1 kap 1 § Konkurslag (1987:672, KonkL)59 tas en gäldenärs samtliga tillgångar i anspråk av
samtliga borgenärer. Detta förfarande sker tvångsvis och de tillgångar som anses tillhöra konkursboet ska delas ut till borgenärerna. När konkursbeslutet har meddelats upphör det tidigare företaget att existera och ersätts med ett konkursbo. Till ett konkursbo hör all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller som tillfaller honom under konkursen och är sådan att den kan utmätas. Detta innebär att endast egendom som tillhör gäldenären kan utgöra exekutionsunderlag för dennes skulder enligt 3 kap 3 § KonkL.
Likväl återfinns presumtionsregler i 4 kap 17-19 §§ Utsökningsbalk, (1981:774, UB)60 som stadgar att en gäldenär anses vara ägare till egendom i sin besittning. Detta innebär att en borgenär för att åtnjuta separationsrätt måste bevisa att vederbörande har bättre rätt till egendomen än gäldenären och dennes övriga borgenärskollektiv. Nedan återges konkreta situationer när den bibehållna äganderätten blir aktualiserad.
4.2 Situationer där bibehållen äganderätt görs aktuell
4.2.1 Kreditförsäljning
Köp på kredit är en vanlig företeelse i näringslivet och innebär i praktiken att köparen ges uppskov med betalningen inledningsvis och istället betalar fortlöpande under löptiden för avtalet. En naturlig konsekvens av detta är att säljaren ger ifrån sig egendomen i utbyte mot att köparen gör rätt för sig under en längre tid. Säljaren som lämnar ifrån sig egendomen står således risken för att egendomen kommer ingå i köparens exekutionsunderlag om denne blir insolvent. Det är då vanligt
58 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 144 ff., Zackariasson, borgenärsskydd och specialitet, s. 60 not 2. 59 Konkurslag (1987:672, KonkL)
20 att säljaren väljer att införa en klausul om återtagandeförbehåll. Klausulen om återtagandeförbehåll innebär att ifall köparen inte kan betala ska egendomen som överlämnats gå åter.61
Detta utgör grundprincipen i Lag (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. (AvbL)62 och Konsumentkreditlagen (2010:1846, KkrL).63 Millqvist konstaterar att separationsrätt
till egendom i gäldenärs besittning som huvudregel kräver att gäldenären endast har en begränsad rätt till egendomen och att vederbörande ska återställa egendomen vid innehavstidens slut. Grundtanken bakom ett köp är att egendomen inte ska lämnas åter, vilket i praktiken innebär att egendomen som överlämnats ger säljaren en full nyttjanderätt. Det bakomliggande syftet med köpet är att det i normala fall aldrig ska lämnas åter vilket torde utesluta separationsrätt. Millqvist påpekar att det ur strikt systematisk synpunkt då inte borde vara möjligt med sakrättsligt giltiga återtagandeförbehåll.64
4.2.2 Leasing
Leasing är en engelsk-amerikansk beteckning för olika hyresförhållanden angående både lös och fast egendom. Grundtanken bygger på att ett företag (B) planerar att anskaffa en ny maskin eller liknande till sin verksamhet och kontaktar en bank (A) och vill hyra en maskin av A. A i sin tur köper in maskinen för egna penningmedel av säljaren (C) Maskinen levereras direkt till B varpå A betalar C efter leverans. Det finns flera effekter av detta förehavande som är gynnsamt för de inblandade. Bl.a. har C kunnat fullgöra ett köp utan en kreditrisk till A. B som velat köpa in en maskin har undgått att göra ett större ekonomiskt utlägg och istället förbundit sig att fortlöpande betala leasingavgifter under avtalets löptid. A har genom leasingavtalet en ensamrätt till maskinen framför B och C:s utmätningsborgenärer även om A aldrig haft föremålet i sin besittning.65
Effekten för A motsvarar det äganderättsförbehåll som uppstår i ett kreditköp. Leasing är dock ett smidigare tillvägagångssätt i kommersiella förehavanden. Metoden kan i många fall vara dyrare för leasetagaren men den ger ett större kreditutrymme för densamme. Metoden är ett alternativt tillvägagångssätt istället för kreditköp för att anskaffa samma slags egendom. Alternativen är mycket snarlika varandra och den väsentliga skillnaden ligger i avtalets syfte. Vid ett kreditköp är tanken att egendomen ska övergå i köparens ägo när gälden är betald. I leasingavtalet är inte tanken att egendomen ska övergå till leasetagaren. Det blir således en rättslig skillnad i äganderätten. Problematiken med att metoderna är snarlika har uppmärksammats av lagstiftaren och det finns en tvingande regel om att AvbL är tillämplig på alla kreditköp. Det kan enligt Millqvist finnas en tendens att utnyttja förutsättningen och istället klä in avtalet i hyrestermer för att sakrättsligt skydda säljaren. Det kan t.ex. införas en klausul om att efter ett visst antal betalda hyror ska leasetagaren
61 Walin, Separationsrätt, s. 56 f.
62 Lag (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. (AvbL) 63 Konsumentkreditlagen (2010:1846, KkrL)
64 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 104 ff. Jfr NJA 1959 s. 590.
21 automatiskt få den fullständiga äganderätten till objektet. Det rör sig då inte om ett leasingavtal utan om ett dolt kreditköp.66
4.2.3 Mellanmansrelationer
En situation där trepartsförhållandet återigen görs aktuellt är i handelsformen kommission. Det trepartsförhållande som görs aktuellt mellan kommittent/huvudman - kommissionär/mellanman - motpart/tredje man är speciellt ur en sakrättslig synpunkt. Enligt lagens inledande paragraf stadgas, att lagen gäller för uppdrag där någon för annans räkning men i eget namn åtagit sig att sälja eller köpa lös egendom, Kommissionslag (2009:865, KommL). 67 Mellanmanssystemet blev i och med den 23 § sakrättsligt fullföljt och reglerar att kommittenten innehar en bibehållen äganderätt, tills dess en köpare övertar äganderätten på grund av köp eller att kommissionären självinträder. När kommissionären köpt in kommissionsgods blir likväl kommittenten omedelbart ägare till godset, 23 § 2 st. KommL. Köparen av kommissionsgods från kommissionären blir likaledes omedelbart ägare till varorna, 24 § 2 st. KommL. Ett viktigt förhållande med handelsformen kommission är att kommittenten är förbehållen fordringar på köpeskilling hos kommissionären framför dennes övriga borgenärer.68
En viktig parentes i sammanhanget är att kommittentens separationsrätt till varor är beroende av om specialitetsprincipen är uppfylld. Det krävs således att kommissionsvarorna kan identifieras och kopplas till kommissionsförhållandet. Problematiken ökar genom att relationen är av ett långvarigt slag där kommissionären bedriver flera kommissionsuppdrag, agenturer eller återförsäljning från flertalet huvudmän. Identifieringsproblemen ökar om varan inte kan specificeras till annat än slag och mängd. Dessutom krävs det att kommissionären inte sammanblandat kommittentens varor med sina egna.69
En liknande konstruktion till kommission är att en leverantör inte överlåter varan till detaljisten eller tillverkaren utan istället deponerar varorna i dennes disposition, s.k. konsignation.70 Varorna
hyrs ut till detaljisten som ges möjligheten att förvärva och förfoga över varorna på kredit vid en tidpunkt han själv bestämmer. Avsikten med deponeringen är att säljaren ska få separationsrätt vid en eventuell framtida konkurs.71 Konsignation finns inte reglerat i lag men fenomenet har diskuterats i såväl doktrin, praxis som lagförarbeten. Möjligheten att åtnjuta separationsrätt med konsignation är inte fullständigt uttömmande men det har i praxis ställts upp vissa krav för att konsignationen ska ge leverantören bättre rätt än detaljistens borgenärer.72
66 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 111 f. 67 Kommissionslag (2009:865, KommL) 68 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 114 f. 69 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 116 ff. 70 SOU 1988:63 s. 95 ff.
22 Millqvist lyfter fram ytterligare ett scenario där den bibehållna äganderätten teoretiskt kan bli föremål för utebliven separationsrätt och det är i en handelsagents konkurs. En handelsagent agerar i huvudmannens namn och måste inneha en särskild fullmakt från huvudmannen för att kunna ingå avtal å dennes vägnar, Lag (1991:351) om handelsagentur (HagL) 1 och 17 §§.73 Dessutom krävs det för att agenten ska kunna uppbära betalning å huvudmans vägnar att vederbörande erhållit ett sådant bemyndigande, HagL 22 §. Ur ett rättsligt perspektiv är agenten mindre självständig än en kommissionär men förhållandet är praktiskt snarlikt. Om agenten innehar ett lager för huvudmannens räkning torde det inte vara några svårigheter att utröna att lagret tillhör huvudmannen. Dock kan problematik uppstå om agenten intar en mera självständig roll än vad HagL utgår från och förhållandet mellan huvudman och agent framstår som ett dolt återförsäljaravtal.74
23
5 Specialitetsprincipen
5.1 Översikt
Specialitetsprincipens funktion är att avgöra gränsdragningen mellan separationsrätt och fordringsrätt. Eller som Millqvist menar, att ange huruvida giltig äganderätt kvarstår vid konkurs eller utmätning. Om den inledningsvis giltiga äganderätten inte når upp till specialitetsprincipens kriterier utgör den istället ett krav. Millqvist illustrerar detta med några korta exempel;75
1. A överlämnar sin modifierade gräsklippare för service till B, varpå B under tiden för servicen går i konkurs.
2. A lämnar över morötter till B för pressning. Detta innebär normalt sett för A att vederbörande ges möjligheten att köpa motsvarande mängd juice för ett rabatterat pris. Innan A hinner hämta juicen försätts B i konkurs och morötterna ligger kvar i B:s lager. 3. A har ett innestående värde på sitt köpkortskonto i butikskedjan B. Innan A hinner köpa
upp det innestående värdet försätts köpkortsbolaget i konkurs.76
För att separationsrätt ska föreligga för ovanstående exempel krävs det att borgenärens anspråk avser individuellt bestämd och identifierbar egendom.77 Individualiserad innebär i praktiken att borgenär enbart kan göra gällande att den exakta egendomen som lämnats över kan tas tillbaka. I förlängningen innebär detta att egendomen inte får ha förändrats för att uppnå kravet på att vara individualiserad. Om den överlämnade egendomen kan bytas ut mot en motsvarande eller annan liknande egendom är den inte individualiserad utan utgör ett generiskt anspråk.78 Om så är fallet tillmäts den överlämnade varan inte separationsrätt. Håstad menar att överlämnar någon viss egendom till annan i dennes intresse, med syftet att låta denne nyttja egendomen i sin verksamhet och med förbehållet att egendomen ska återställas precis som den överlämnades, föreligger separationsrätt. Överlämnar någon egendom så att mottagaren i eget intresse får förfoga över egendomen och i utbyte mot förfogandet, ges en skyldighet att utge egendom av annat slag saknas separationsrätt.79
Med identifierbar egendom avses att den överlämnade egendomen kan urskiljas. Det ska sålunda vara möjligt att spåra egendomen fysiskt.80 Millqvist menar att äganderätten inte per automatik
övergår på annan egendom som utgör produkt av den överlämnade egendomen, även om produkten av ett sådant förfarande är likvärdigt och en logisk följd av förhållandet. Äganderätten är enligt
75 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 93 f.
76 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 93 f.
77 Hessler, Allmän sakrätt 1, s. 37 ff., se även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 152, Millqvist,
Sakrättens grunder, s. 93 f och Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet, s. 31.
78 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s. 48 f.
79 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 154, se även Walin, Separationsrätt, s. 13 f, Zetterström, Sakrättens
fyra huvudfall, s. 17.
24 Millqvist således knuten till en viss specifik egendom och enbart denna.81 Undén menar att utgångspunkten för separationsrätt gäller enligt följande;
”Objekt för äganderätt kunna endast bestämda, individualiserade föremål vara. Äganderätt kan icke gälla i avseende å en allenast till värde eller kvantitet bestämd
varumängd.”82
Mot denna bakgrund kan problematiken belysas på en grundläggande principiell nivå avseende exemplen ovan.83 I gräsklipparfallet går det enkelt att konstatera att den överlämnade egendomen inte bytts ut eller ändrats under tiden för servicen. Anledningen till B:s innehav av gräsklipparen är service och kravet från A utgör endast ett krav att få tillbaka sin specifika gräsklippare och inget annat. Den överlämnade egendomen är enkel att spåra och eftersom den genom modifikationerna är speciell till sin karaktär kan den med enkelhet spåras fysiskt. Detta innebär att egendomen uppfyller båda kriterierna specifik och individualiserad och sålunda tillmäts separationsrätt. I morotsfallet är problematiken mer komplicerat eftersom den överlämnade egendomen i form av morötter ska bytas ut mot juice samt en mindre ersättning för pressningen. Anledningen till B:s innehav är att använda morötterna till att pressa juice. Detta innebär inte per automatik att den juice som B producerat är framställt utav de specifika morötter A överlämnat. A har därmed överlämnat morötterna till B med en förfoganderätt att pressa morötterna i utbyte mot juice. Detta leder till att det saknas en möjlighet för separationsrätt eftersom morötterna som blivit överlämnade saknar en specifik och individualiserad karaktär. Juicen som ska erhållas istället för morötterna utgör ett generiskt bestämt anspråk och därmed enbart en fordran. I det sista exemplet förefaller omständigheterna i fallet vara relativt klara. A har en penningfordran på 100 kr på B. Genom att A satte in 100 kr på kortet fick A en fordran på köpkortsföretaget. Denna fordran motsvarar 100 kr och det kvittar vilken typ av hundrakronors sedel som A får tillbaka. Detta innebär att det saknas en specifik egendom som efterfrågas och därigenom möjlighet till separation.
Viktiga aspekter att beakta i sammanhanget är det faktum att det krävs just den egendom som lämnats kvar hos B av A, samt att egendomen finns kvar och är möjlig att identifieras Det saknas relevans för vilken typ av karaktär egendomen har och är oberoende av om B faktiskt haft rätt att förfoga över den eller inte. Om B på något vis förfogar över egendomen på ett olovligt eller brottsligt vis så att den inte längre är specifik, möjlig att identifiera eller finns i behåll, saknar detta händelseförlopp relevans för huruvida separationsrätt tillskrivs.84 Dock har Högsta domstolen (HD) i domen NJA 2009 s. 500 tillmätt separationsrätt till en bestulen individ framför tjuvens borgenärer trots sammanblandning.85 Nedan följer situationer där specialitetsprincipen inte längre kan anses vara uppfylld.
81 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 97 ff.
82 Citatet är hämtat från Undén, Svensk sakrätt I, s. 60.
83 Det följande bygger på Millqvist, Sakrättens grunder, s. 94 ff. 84 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 152 f.
25
5.2 Undantag från specialitetsprincipen
5.2.1 Surrogation
Utgångspunkten gällande surrogation är att en borgenärs egendom inte längre finns kvar i gäldenärens ägo, då separationsrätten aktualiseras. Det finns i detta läge inget att separera. Den bättre rätten till egendomen har för borgenärens del gått förlorad, på grund av att den inte längre är i gäldenärens behåll.86
Ett typfall kan illustreras genom lån av en husvagn. Borgenären A har till gäldenären B lånat en husvagn. Under tiden för lånet av husvagnen blir den stulen och B går senare i konkurs. I detta läge kan inte A kräva ut en annan husvagn från B:s konkursbo. A:s separationsrätt har istället övergått till att vara en oprioriterad fordran, vilket i de flesta fall inte leder till någon utdelning. Har A däremot en stöldförsäkring kan ersättning genom försäkringen vara aktuell.87
Ett identitetskrav för egendomen i fråga är dock inte undantagslöst, s.k. surrogation tillåts i vissa fall. Med surrogation avses en övergång av separationsrätten till annan egendom än den ursprungliga. Den nya egendomen inträder som surrogat till tidigare egendom. Separationsrätten gäller då istället den nya egendomen.88
Vad som verkligen föreligger med surrogation kan illustreras genom t.ex. försäkringsersättning. Det handlar i detta fall om regelmässigt utbetald försäkringsersättning som surrogat till egendom som tagit skada eller stulits. Den som är ägare av egendomen är också vidare rättmätig ägare av surrogatet, i form av ersättning, även om egendomen varit i annan persons besittning vid inträffad skada eller stöld. En försäkring gäller normalt sett till förmån för envar i egenskap av ägare, även om försäkringen tecknats av syssloman. Ägaren har således separationsrätt till försäkringsersättningen, då den anses vara tagen i tredje mans intresse Vid dessa typer av fall reglerar 9 kap 1-6 §§ Försäkringsavtalslagen (2005:104, FAL) situationen. 89 Det är av den
anledningen inte nödvändigt att laborera med surrogation, gällande ägarens rätt till ersättningsbeloppet. Reglerna är gällande även då de kolliderar med en annan försäkringstagares borgenärer.90
Sammanfattningsvis kan separationsrätten godtas i ett surrogat, åtminstone i vissa enskilda fall. Det är då sambandet inte anses vara komplicerat, men utan att konkursgäldenären nödvändigtvis behöver ha gjort omvandlingen med avsikt, i ägarens intresse. Således spelar det mindre roll om omvandling skett i ett obehörigt syfte, eller om det skett tillfälligt. Håstad påpekar att även så är uppfattningen hos Hessler.91 Lindskog menar dock att surrogatet till sin natur bör framstå som
26 motiverat. Om sysslomannen fått i uppdrag köpa en bil men istället köper ett exklusivt smycke blir konsekvensen av detta att separationsrätten inte längre är given.92
5.2.2 Bearbetning
Håstad påvisar att nya saker kan uppstå genom bearbetning av ett eller flera råmaterial eller genom en väsentlig förändring av en gammal sak.93 Han menar att det är givet att ifall bearbetaren och
ägaren till råmaterialet är samma person blir denne ägare till den nya saken. Om bearbetaren inte är ägare till råmaterialet eller den gamla saken är det mer osäkert. Normalfallet är att bearbetning sker på uppdrag av ägaren, förslagsvis genom att ett företag levererar material till ett annat företag i förädlingssyfte. Slutresultatet ska antingen lämnas tillbaka till företaget eller säljas för beställarens räkning (legotillverkning). Beställaren har rätten att få ut den förädlade produkten eller en likvid vid försäljningen, förutsatt att beställaren betalar tillverkaren för förädlingen. Problematiken uppstår om tillverkaren går i konkurs innan den färdiga produkten kommit i beställarens besittning. Utgångspunkten är att om någon på annans beställning tillverkar en ny sak av eget material föreligger ett köp. Då får beställaren separationsrätt och blir ägare först när saken blivit traderad. Emellertid om beställaren överlämnar sin egendom i syfte att reparera denna och reparatören/tillverkaren, genom eget material och eget arbete måttligt förbättrar egendomen föreligger separationsrätt. Om beställaren tillskjuter en liten andel material som används av tillverkaren för att skapa en ny sak är läget mer komplicerat.
5.2.3 Sammanfogande
Genom sammanfogande kan ny egendom uppstå då två föremål med olika ägare sammanfogas. I dessa situationer finns olika lösningar på problemet. Ide fall föremålen enkelt kan särskiljas och identifieras utan väsentliga kostnader eller värdeminskning förblir var och en ägare av sitt gods. Kan sådant inte ske, utgör ena partens egendom huvudsak och andra partens egendom bisak. Återstår inga andra lösningar kan parterna ges samäganderätt till egendomen. Parterna har då äganderätt till motsvarande del av egendomen de bidragit med.94
Ett rättsfall som exemplifierar problematiken kring sammanfogande är NJA 1960 s. 9. I fallet hade en däckförsäljare till en kund sålt däck på kredit, med ett äganderättsförbehåll. Problemet var att säljaren gått miste om sin äganderätt då däcken monterats på köparens bil, även om de med enkelhet kunde skiljts åt. Här fanns problematiken gällande huvudsak och bisak. Bilen var i fallet huvudsak och dess funktion begränsades utan bisaken däck. Av den anledningen gick äganderätten förlorad då sammanfogandet skett. Det är enligt Håstad osäkert om ett såpass långtgående undanröjande av äganderätten till en i sammanhanget tämligen lätt särskiljbar egendom är gällande utanför området för avbetalningsköp.95
92 Lindskog, Redovisningsmedel–sakrättslig identitet och några straffrättsliga randanmärkningar, i festskrift till
Suzanne Wennberg, s. 235 ff.
93 Det följande bygger på Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 44 ff. 94 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 47.
27 Problematiken kan vidare ses av Jordabalkens bestämmelser då lös egendom sammanfogas och blir del av fast egendom, äganderätten utsläcks då det istället ingår i den fasta egendomen, 2 kap 4 § Jordabalken (1970:994, JB).96 Vad som faktiskt utgör fastighetstillbehör regleras i 2 kap 1-3 §§ JB. Av 2 kap 4§ JB framgår som ovan nämnts att egendom av karaktären fastighetstillbehör inte kan separeras av kreditsäljare eller övriga utomstående ägare, då egendomen faktiskt förts samman med fastigheten, under förutsättning att det tillförts av fastighetsägaren. Det motsatta gäller dock industritillbehör, som genom sin karaktär kan nyttjas så som fristående kreditsäkerhet.97
96 Jordabalk (1970:994, JB)
28
6 Separationsrätt enligt RVL efter sammanblandning
6.1 Översikt
Specialitetsprincipens krav för separationsrätt är tämligen högt och rättsordningen är medveten om det. Därför har det av praktiska skäl och för att undvika alltför orimliga slutresultat beviljats undantag för förlorad identitet och en avsaknad av individualisering i praxis och lagstiftning.98 Ett viktigt undantag utgör RVL där en syssloman ges möjligheten att avskilja sammanblandade medel. Bakomliggande syften till att lagen infördes var för att skapa möjligheter för mellanmän att hantera främmande medel på ett sådant vis att de undvek straffansvar när det inte ansågs motiverat. Vidare framhålls ur förarbeten att lagen alltjämt kan tillämpas på andra fungibla ting än pengar.99 Med
fungibla ting avses vissa slags värdepapper, allehanda manufakturvaror, livsmedel, trävaror o.d.100
RVL innehåller endast en paragraf men innehållet i den enskilda bestämmelsen är mycket omfattande. Det finns ett flertal rekvisit som behöver uppfyllas för att lagen ska anses tillämpbar och utformningen på lagen medger utrymme för rättskiparen att bedöma rekvisiten utifrån omständigheterna i respektive fall. Nedan återges lagen;
Lag om redovisningsmedel:
“Vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa för dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller annorledes håller avskilt skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål. Samma lag vare i fråga om belopp som avskilts senare, om den redovisningsskyldige inte var på obestånd, när beloppet avskildes. Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas vare ock förbehållet
huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet inte föreligger.
Är bankräkning eller kassa avsedd för flera huvudmäns medel, njute de inbördes lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran.”
6.2 Lag om redovisningsmedels primära rekvisit
6.2.1 Mottagen för annan
Walin menar att om A mottar medel tillhörande B är vederbörande att beteckna som syssloman.101 Hessler har påvisat exempel på sysslomän såsom förmyndare, företrädare för juridiska personer, innehavare av tjänst och advokat. Walin uttrycker att en person som innehar medel för annan presumeras vara syssloman, men att det är karaktären av dennes relation i övrigt till den andra parten som styr rättsförhållandet. Är karaktären av förhållandet inte att anse som en
98 NJA 2009 s. 500, NJA 1994 s. 506 och NJA 1989 s. 781.
99 Prop. 1944:81 s. 8 och 31, se även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 157 och Walin, Separationsrätt,
s. 154.
29 sysslomansrelation faller presumtionen.102 Andra viktiga aspekter Walin lyfter fram är att lagen inte gör någon skillnad på rent tillfälliga relationer och långvariga. Utöver detta framgår det att lagen inte skiljer mellan fall där sysslomannen är skyldig att hålla medel avskilda och fall då en sådan skyldighet inte föreligger.103 Zackariasson uttrycker att när en gäldenär mottagit fungibla medel för annan med en redovisningsskyldighet, antas relationen dem emellan vara sådan att gäldenären saknar rätt att sätta borgenärens skyddade position i fara, eftersom ett förskingringsansvar och likväl straffrättsligt ansvar åvilar gäldenären vid en befogenhetsöverskridning.104
Formuleringen ”mottagen för annan” har i praxis varit tämligen vidsträckt och domstolarna har ansett att även en mottagare för en misstagsbetalning samt innehav av stöldmedel faller under formuleringen.105 I förarbetena förutsätts emellertid att besittningen av medlen för annan ska vara mer i dennes intresse än eget.106 Zackariasson beskriver att i annans intresse ska ses i perspektivet att gäldenären som besitter föremålet saknar ett intresse i egendomens värdeutveckling. Detta p.g.a. att gäldenären saknar rätt att utnyttja egendomen för att själv tillgodogöra sig avkastning men med en plikt att prestera egendomen vid anmodan. Dessutom är det borgenären som har intresset för egendomens värdeutveckling och står som ansvarig för eventuella vårdkostnader. Efter uppsägning är det likväl borgenärens rätt att bestämma över egendomens utnyttjande.107
6.2.2 Redovisningsskyldighet
Vad ”redovisningsskyldigheten” verkligen innebär är omdiskuterat och enligt Millqvist ett osäkert rekvisit. Enligt Millqvist innebär dock redovisningsskyldigheten att den som mottar penningmedel eller fungibel egendom från annan får en skyldighet att behandla medlen som ett främmande värde, varefter egendomen ska fortlöpande kunna redovisas för och utbetalas till ägaren.108 Redovisningsskyldigheten enligt RVL ska överensstämma med tolkningen av redovisningsskyldighet enligt straffstadgandet om förskingring.109
Lagens omfattning sträcker sig inte till fall då ett vanligt skuldförhållande är för handen. Det föreligger viss osäkerhet avseende omfånget på redovisningsskyldighet som begrepp, klart är dock enligt Walin att redovisningsskyldigheten inte kräver förutsättningen att huvudmannen öppet meddelat gäldenären att medlen ska hållas avskilda.110 Som tidigare nämnts kan en felaktig utbetalning och stöld tolkas in under rekvisitet mottagen för annan med redovisningsskyldighet.
102 Walin, Separationsrätt, s. 97, se även Hessler, Allmän sakrätt 1, s. 479.
103 Walin, Separationsrätt, s. 97. Jfr Hasselrot, några spörsmål ang. sysslomannaskap m m., s. 116 och Hult,
Kommissionärsavtalet, s. 219 f.
104 Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet, s. 51.
105 NJA 1985 s. 836, NJA 2009 s. 500 och Walin, Separationsrätt, s. 174. 106 NJA II 1942 s. 451.
107 Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet, s. 79 f.
108 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 111. Jfr Walin, Separationsrätt, s. 97 f.
109 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 157. Se även, Prop. 1944:81 s. 31 f. Jfr 10 kap 1 § Brottsbalk
(1962:700).
