8.2.1 Lag om redovisningsmedel utformning
Utformningen på RVL är komplicerad och flertalet av rekvisiten i lagtexten är öppna för tolkning. I förarbetena framhålls enligt oss att syftet med lagen varit att ge en ram för rättskiparen, som genom sin jurisprudens finna lämpliga lösningar på olika fall. Det har således medgetts ett tämligen stort tolkningsutrymme för domstolarna vilket gör lagen flexibel men på samma gång svårförutsägbar. I det följande analyseras det material som tagits fram avseende RVL och dess
46 rekvisit. Grundläggande förutsättningar som måste vara uppfyllda för att lagen ska anses vara tillämpbar är att en person mottagit främmande medel för en annan med en redovisningsplikt- och avsikt. Vad som avses med mottagen för annan har i doktrin och praxis varit tämligen långtgående. Vi kan dra slutsatsen att en mottagare för misstagsbetalning och innehavare av stöldgods anses hava medel för annan. Denna förutsättning enbart ger dock inte mycket såtillvida vederbörande inte har en redovisningsavsikt. Att en hypotetisk tjuv har redovisningsavsikt kan vi konstatera inte kan föreligga eftersom personen tagit medlen i syfte att tillägna sig dessa i eget intresse. Situationen skiljer sig avseende misstagsbetalningar, men vi ändå kan dra slutsatsen att mottagaren presumeras ha en redovisningavsikt.180
Rekvisitet redovisningsskyldig ska tolkas i ljuset av mottagen för annan. Dessa två begrepp bildar ett axiom där båda kräver varandra för att kunna utnyttjas. Om någon saknar redovisningsskyldighet kan då inte heller RVL tillämpas. Det förefaller av samma omständighet att du inte kan vara syssloman om du inte har en huvudman. Det har dock medgivits separationsrätt trots en bristande redovisningsavsikt enligt rättsordningen. Denna företeelse kommer emellertid behandlas senare i analysen.
Vad redovisningsskyldighet har för omfång är omdiskuterat men innebär huvudsakligen att den som mottager penningmedel eller fungibel egendom från annan, får en skyldighet att behandla medlen som ett främmande värde, varefter egendomen ska fortlöpande kunna redovisas för och utbetalas till ägaren. Redovisningsskyldigheten är sedermera kopplad till ett avskiljande vilket innebär att mottagaren faktiskt måste ha en redovisningsavsikt. Lagen är avsedd att reglera situationer där en gäldenär sammanblandar medel eller utför motsvarande dispositioner så att kravet på specialitet inte längre är uppfyllt. Tanken bakom detta är att underlätta för mellanmansrelationer så att de praktiskt kan använda sig av de mottagna medlen på ett icke alltför besvärligt vis. Dock kan vi konstatera att det fortfarande krävs att gäldenären hanterar medlen separat från sin egen egendom.
Den mest framträdande aspekten med redovisningsskyldigheten är gränsdragningen över hur mycket uttag och insättningar en gäldenär får göra innan separationsrätten utgår. Det framgår av fallet NJA 1998 s. 275 att bevisbördan läggs på den parten som påstår att uttag och insättningar skett i det syfte som påståtts. Emellertid erkändes uttag och insättningar i såväl fallen om, klientmedelskontot NJA 1995 s. 367 II och likväl Spannmålsfallet NJA 1994 s. 506. Visserligen gick inte domstolen på djupet med denna förutsättning i spannmålsfallet men omständigheten behandlades. I fallet med klientmedelskontot tillerkändes separationsrätt trots flera dispositioner, uttag och insättningar på kontot av gäldenären. Huvudregeln som behandlats tidigare kräver för att behålla separationsrätt att kontot inte behandlats som ett privat konto, där uttag och insättningar gjorts för eget bruk. Det vi kan ta fasta på är att enstaka dispositioner och uttag inte per automatik utesluter separationsrätt. I fallet NJA 1998 s. 275 lades bevisbördan över på kvinnan som påstått att uttag och insättningar gjorts för gemensamma skulder. Det utfördes ingen undersökning över omfattningen på dispositionerna överhuvudtaget. Domstolen gav inga riktlinjer som det kan dras
47 några slutsatser från men uteslöt dock inte att dispositioner kan medges. Däremot kan det inte med säkerhet fastställas vilka typer av dispositioner som får göras och inte heller i vilken omfattning de får göras. Vi är dock av uppfattningen att uttag och insättningar vägs mot sannolikheten att gäldenären eller sysslomannen faktiskt haft en redovisningsavsikt. Om karaktären på omständigheterna i fallet gör det rimligt att anta en sådan omständighet föreligger, kan separationsrätt medges trots mer omfattande dispositioner. Rättsläget är dock enligt oss oklart.181
Enligt RVL krävs det för separationsrätt att sysslomannen avskilt redovisningsmedel för borgenärens räkning. I avskiljande begreppet kan sammanfattas två aspekter. Den ena behandlar avskiljandets fysiska placering och den andra behandlar avskiljandets tidpunkt. Avskiljandet ska ha skett på ett godtagbart vis avseende förvaringen och avskiljandet ska likväl skett inom en viss tidsram. Ur förarbetena kan vi konstatera att tidsramen för när ett avskiljande är att anse som i dröjsmål är lämnat öppet. Det har således varit upp till domstolarna att avgöra om dröjsmål förelegat i varje enskilt fall. I ett flertal domar har dröjsmålsrekvisitet behandlats och gemensamt för flera av dem är det faktum att domstolen accepterat en fördröjning på 2-3 dagar, räknat från tidpunkten när sysslomannen mottagit medlen. Detta resonemang från domstolarna är återkommande och enligt vår mening utgör 2-3 dagar en grundläggande standard för tidsramen avseende dröjsmål. Emellertid har fallet NJA 2012 s. 391 lämnat dörren öppen för ett senare avskiljande enligt vår uppfattning. I fallet tog det sysslomannen 12 dagar räknat från tidpunkten för mottagandet att avskilja huvudmannens medel. Domstolen påvisade endast att det inte visats föreligga omständigheter som påkallat det sena avskiljandet. Däremot uttryckte inte domstolen att det inte var möjligt med ett senare avskiljande. Det framhölls inte vilka typer av situationer som skulle kunna föranleda ett senare avskiljande. Dock kan det föreligga situationer där ett senare avskiljande kan ske enligt Walin. Vi instämmer med dennes uppfattning om att sjukdomsfall och att sysslomannen eventuellt varit bortrest utan hjälp, utgör möjliga situationer där separationsrätt ändå kan medges. 2-3 dagar kan vi konstatera utgör den grundläggande standarden men det kan eventuellt föreligga situationer som föranleder ett senare avskiljande.182
Som tidigare nämnts i ovanstående avsnitt krävs för separationsrätt att avskiljandet skett i fysisk bemärkelse. Enligt förarbetena ska kravet på avskiljande innebära att sysslomannens egen förmögenhet är separerad från huvudmannens. Detta så att medlen som mottagits och avskilts enkelt ska kunna identifieras vid en eventuell insolvens. RVL är inte ämnad att slaviskt följa specialitetsprincipens krav utan utgör ett undantag framtaget i syfte att förenkla rollen som syssloman. Den medger därmed att de mottagna medlen sammanblandas så att specialitetsprincipens krav inte längre är uppfyllt. Däremot ska medel avskiljas motsvarande det belopp som mottagits från huvudman. Enkelt uttryckt spelar det ingen roll vilka pengar som avskiljs, så länge ett belopp motsvarande det mottagna avskilts från sysslomannens övriga förmögenhet. I förarbetena går det inte urskilja ett godtagbart avskiljande utan denna företeelse har lämnats till rättskiparen att avgöra. I ett flertal fall har avskiljandets fysiska beskaffenhet behandlats. Den grundläggande standarden för avskiljande är enligt Millqvist och Zetterström att
181 Se avsnitt 6.2-3.
48 medel avskilts på ett separat bankkonto. Detta ställningstagande delar vi men anser även att andra mer originella förvaringssätt kan accepteras. Om vi jämför med fallet NJA 1983 s. 109 ansåg HD att det föreliggande avskiljandet inte varit motiverat, eftersom gäldenärens val av förvaring inte ansetts rimligt. Restaurangägaren hade i fallet valt att placera medel tillhörande borgenären i strumpor i sin byrålåda. Pengarna var placerade där enligt dennes uppgift för att minimera risken för stöld. HD gick inte på djupet med att förvaringssättet i sig inte accepterades utan fäste blicken vid att det framstod som en orimlig förklaring och att denne saknat avsikt att redovisa för medlen. Det var enligt oss inte ett slutgiltigt ställningstagande från HD att ett motsvarande förvaringssätt inte kunde accepteras givet andra omständigheter. Zackariasson stöder vår uppfattning och menar att det inte finns några materiella hinder för vilken förvaring som kan godtas. Zackariasson menar dock att svårigheterna med att bevisa att gäldenären haft ett redovisningsändamål ökar om vederbörande valt att använda ett originellt förvaringssätt, som en strumpa. Hon antyder emellertid att det får avgöras efter omständigheterna i varje enskilt fall. En sådan slutsats förefaller enligt oss som relativt omständligt men kanske ett oundvikligt faktum för att undvika orättvisa följder. Givetvis leder ju ett sådant förhållningssätt till konsekvensen att det blir svårare att förutsäga rättsläget. Om vi jämför Zackariassons ställningstagande och fallet med spannmålsförvaringen, så ansåg ju HD att sammanblandning av spannmål skett av praktiska skäl och att en sådan omständighet kunde leda till en mer separationsvänlig utvärdering. Med detta i åtanke anser vi att strumpor möjligen skulle accepteras såtillvida övriga omständigheter påkallar det. I strumpfallet var restaurangägaren avsevärt sen med sitt avskiljande och denna förutsättning kan ha tillmätts vikt till varför HD inte accepterade strumpförvaringen. Rättsläget är i detta läge fortsatt oklart enligt vår uppfattning.183
Separationsrätt kan medges även i fall där sysslomannen hamnat på obestånd och inte hunnit avskilja de mottagna medlen. Detta är förutsatt att medlen finns omedelbart tillgängliga för avskiljande enligt RVL:s andra stycke. Medel som kan anses vara omedelbart tillgängliga för avskiljande har benämnts vara medel som inte först behöver realiseras. Växlar och värdepapper anses vara medel som först måste realiseras. Ett intressant fall på området är fallet NJA 1989 s. 781 som behandlade en situation där en syssloman åtagit sig att köpa en bil för huvudmans räkning. Betalning erlades i form av liten summa kontant och för övriga delar av summan utfärdades en postväxel. En postväxel måste realiseras först men det utgjorde enligt HD inte ett hinder för separationsrätt. Postväxeln hade funnits i sysslomannens plånbok och varit sammanblandad med övriga penningmedel. Denna förutsättning saknade relevans eftersom HD ansåg att postväxeln varit tillräckligt identifierbar. Slutsats vi kan dra ifrån fallet är att även om RVL:s regler inte är uppfyllda kan separationsrätt ändå erhållas på allmänna sakrättsliga principer. I detta fall sken specialitetsprincipen igenom eftersom postväxeln var utfärdad i visst namn till viss person. Sysslomannen kunde inte tillägna sig medlen för eget bruk även om denne så velat och HD fastslog att medlen var avsedda att avskiljas så fort sysslomannen kommit till en bank.184
183 Se avsnitt 6.3.
49