Ett intressant rättsfall gällande frågan om vilka typer av gärningar som skall aktualisera separationsrätt på grund av brott är NJA 2009 s. 500. I detta fall hade en kvinna bestulits egendom genom otillåtna kontoöverföringar om sammanlagt 115 000 kr. En inneboende hos kvinnan överförde hennes pengar till egna konton. Gärningsmannen satte in 95 000 kr på ett konto hos Föreningssparbanken i Nybro. Vidare fördes 70 100 kr i omgångar till ett konto hos Föreningssparbanken i Åkersberga. Från kontot i Åkersberga fördes i två omgångar 8300 kr respektive 56 830 kr vidare till ett kommanditbolags konto i samma bank. Under tiden för dessa överföringar hade uttag skett på kommanditbolagets konto. Senare togs de 56 830 kr som återstått på kontona i förvar. Dessa medel blev senare föremål för utmätning på grund av gärningsmannens statliga skulder. Den bestulne hävdade i HD att utmätningen av de bestulna medlen skulle upphävas.158
Domstolen gjorde i fallet en prövning huruvida de medel den bestulne frånhänts sammanblandats med gärningsmannens egna medel, vilket var avgörande i frågan huruvida specialitetsprincipens identitetskrav uppfyllts eller inte.159 Ett fåtal uttag innebär i regel ingen sammanblandning. Avgörande frågan var om det var den bestulnes medel som sattes in eller fanns på aktuella konton. Domstolen utgick från att inga andra medel än den bestulnes funnits på varken kontot i Nybro eller Åkersberga. Vilket gjorde att specialitetsprincipens identitetskrav var uppfyllt avseende de medel som var tillgängliga på kontot i Åkersberga vid den tidpunkt då de 56 830 kr överfördes till kommanditbolagets konto. Den bestulne kunde genom surrogation ha rätt till detta belopp. Det diskuterades vidare om den bestulne även hade rätt till de belopp, vilket genom förvarsbeslut tagits från kommanditbolagets konto. Betydelsen av sammanblandningen på kommanditbolagets konto utreddes vidare. Det var i fallet ostridigt att andra medel förutom den bestulnes funnits på kontot vid tillgripandet. Gärningsmannen ansågs enligt domstolen vara kontohavare och de medel som fanns på kontot presumerades tillhöra denne. Sammanblandning av medlen hade då skett och den bestulne kunde inte bevisa bättre rätt till medlen, vilket innebar att den bestulne inte genom surrogation ansågs vara ägare till de bestulna medlen. Oberoende av om de mottagna medlen blandats samman, hindrade det inte att separationsrätt kunde vara aktuellt trots specialitetsprincipens krav på individualisering inte var uppfyllt. Gärningsmannen hade enligt
157 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 176.
158 NJA 2009 s. 500.
40 HD:s uppfattning ingen avsikt att redovisa för de bestulna medlen, vilket i detta fall ledde till att någon separationsrätt enligt RVL inte förelåg.
Specialitetsprincipen och separationsrätten till fungibel egendom utgår enligt huvudregeln då sammanblandning skett med besittarens egen egendom av samma slag, detta gäller även om besittarens egendom endast utgör en begränsad del.160 Vissa undantag kan dock tänkas förekomma i enlighet med uttalanden i förarbeten till RVL. HD tog ställning till dessa och undersökte möjligheten till undantag från specialitetsprincipens identitetskrav, vilket då skulle ge den bestulne rätt till belopp motsvarande det utmätta trots sammanblandningen. HD refererade i detta fall till doktrin, där det gavs uttryck för att medel som frånhänts genom brott bör kunna separeras trots avsaknad av en individualisering hos gärningsmannen. Ett exempel som lyftes fram var en sedeltjuv som strax efter sin gärning avslöjats och att vederbörande då i sin plånbok hade sedlar till ett belopp motsvarande vad som stulits. Domstolen hänvisade vidare till den värdering som förändringen av 3 § i lagen om godtrosförvärv av lösöre (1986:796 GFL) kan sägas ge uttryck för. År 2003 ändrades GFL och förändringen gav uttryck för värderingen att en ägare som frånhänts egendom genom en olovlig besittningsrubbning är särskilt skyddsvärd, när det berör rätten till vindikation.161 De brott som åsyftades var rån, stöld, egenmäktigt förfarande samt tillgrepp av fortskaffningsmedel. I de fall anförtrodda penningmedel sammanblandats med viss del av en gärningsmans egna medel, torde den rättmätige ägaren enligt domstolen förbehållas ett belopp motsvarande vad denne frånhänts framför gärningsmannen och dennes borgenärer.
Rättsgrundsatsen preciserades genom att det enligt domstolen saknat betydelse huruvida medlen frånhänts genom kontoöverföringar eller sedelstöld, då medel ingått i en delmängd där separationsrätten utkrävs. Det kan inte uppgå i större belopp än den lägsta summan som funnits på kontot under tiden för sammanblandningen. I anslutning till senaste resonemang anförde HD vidare att en bestulen också har separationsrätt om gärningsmannen efter en mycket kort tid anträffas med fungibel egendom av samma slag som stulits. Separationsrätt uppstår oberoende av om egendomen är avgränsad från gärningsmannens övriga egendom eller inte. Den bestulne ansågs i det aktuella fallet vara ägare till pengarna som slutligen överfördes till kommanditbolagets konto. Trots att omfattande sammanblandning skett ansågs den bestulne genom surrogation vara rättmätig ägare till den fungibla egendomen. Utmätningen upphävdes därmed och det skedde trots att specialitetsprincipen inte varit uppfylld.162
Håstad i sitt tillägg till domen uttalade att;
“skäl för undantag från specialitetskravet är särskilt starkt när någon frånhänts sin egendom
genom stöld eller annars utan att egendomen varit anförtrodd gärningsmannen”.163
160 Det följande bygger på, NJA 2009 s. 500.
161 Se även Prop. 2002/03:17 s. 16 ff.
162 NJA 2009 s. 500.
41 I målrubriken beskrivs målet beröra utsökning för den som frånhänts egendom genom brott. Ekman tror det är möjligt att formuleringen omfattar flera typer av brott än endast stöld. Det skulle rimligtvis också kunna gälla b.la. bedrägerier. Det kan dock diskuteras huruvida HD begränsat omfattningen av prejudikatet genom att egendomen skall ha frånhänts någon. Det talar således emot att vissa typer av brott omfattas av undantaget.164
Enligt Gregow är det ett välkommet inträde i sammanhanget med den fastslagna rättsgrundsatsen gällande separationsrätt genom samäganderätt med gäldenär, vilket getts uttryck för i NJA 2009 s. 500. Någon generell princip kan enligt HD inte fastslås, men principen är tillgänglig i de fall förutsättningarna föreligger. Gregow framhåller att avgörandet innebär ett visst klarläggande gällande tillämpningen av principerna på området. Målet är enligt Gregow utförligt utrett samt för området pedagogiskt. Vederbörande anser att detta i framtiden kommer gynna konkursförvaltare samt KFM då de har att behandla liknande frågeställningar. Utfallet torde i framtiden göra att en person som utsatts för brott åtnjuter ett större skydd gentemot en gärningsmans övriga borgenärer.165
HD för i detta fall ett resonemang som bygger på att tjuven i princip är redovisningsskyldig för det stulna beloppet, men domstolen konstaterar samtidigt att tjuven med största säkerhet inte haft för avsikt att redovisa stulet belopp. RVL kunde i detta fall inte medge någon separationsrätt för den bestulne.166 Det kan i enlighet med vad Millqvist framför, verka märkligt att HD samtidigt anser;
“även den som åtkommit pengar på grund av stöld, häleri, eller misstagsbetalning [...]
redovisningsskyldig för dem, som det saknas separationsrätt också till medel som omedelbart är tillgängliga för avskiljande utan att dröjsmål föreligger, om det kan antas att
redovisningsgäldenären tänkt förskingra dem”.167
Det finns enligt domstolen ett krav om redovisningsändamål i lagen för att den ska vara tillgänglig. Även om redovisningsskyldighet skulle kunna föreligga på grund av misstag eller brott, hjälper det inte alls borgenären om det inte funnits någon avsikt från gäldenärens sida för redovisning. Någon redovisningsavsikt föreligger knappast vid brottsliga handlingar men skulle däremot kunna vara tillgängligt i de fall misstagsbetalning skett.168
Zackariassons slutsats av NJA 2009 s. 500 är att den borgenär som frånhänts egendom genom brott kan ha separationsrätt till annan egendom som en gäldenär förvärvat, i utbyte mot den egendom som frånhänts genom brottet. Det kan ske flera sådana utbyten utan att separationsrätten går förlorad. Att sammanblandning skett eller att surrogat inträtt med en klart särskiljbar del av gäldenärens förmögenhet utgör inte heller hinder mot att separationsrätt kan föreligga gentemot en gäldenär. Det gäller vidare oavsett om gäldenären haft för avsikt att redovisa och avskilja aktuella
164 Ekman, JP 1/2013, s. 127.
165 Gregow, JT 2009/10, s. 652.
166 NJA 2009 s. 500.
167 Citat hämtat från Millqvist, Sakrättens grunder, s. 122.
42 medel eller inte. Enligt Zackariasson kan inte några slutsatser dras utifrån fallet huruvida separationsrätt föreligger då gäldenär har fått besittning av egendom enligt avtal eller annars med borgenärs samtycke.169
I fallet ansåg majoriteten i HD att även ett brott utgör en sådan speciell omständighet som gör att kravet på specialitet får ge vika till förmån för t.ex. en bestulen. Den bestulne gavs sedermera separationsrätt till en del av de bestulna medlen eftersom allt inte fanns i behåll. Zetterström uttrycker att vi inte heller efter detta avgörande står med någon generellt gällande princip då gäldenärens fungibla egendom sammanblandats med huvudmannens.170
Ekman exemplifierar problematiken kring vilka typer av brott som kan anses utgöra ett undantag för specialitetsprincipen. Ekman gör detta genom ett Tingsrättsfall med ett finansbolag samt dess förvärvade bilar för att ge en bra förklaring av rättsläget.171 I Tingsrättsfallet förvärvade ett finansbolag bilar från en leverantör. Syftet med förvärvet var att direkt låta leasetagare hyra några av de förvärvade bilarna. Finansbolaget hade före leverans inte fått bilarna i sin besittning vilket motsvarar normalfallet vid finansiell leasing. Leasetagarnas uppgift var i detta fall att för finansbolagets räkning se till att ett rådighetsavskärande utfördes gentemot leverantören. På så sätt skulle leverantören sakna förfoganderätt över bilarna. Leasetagaren i fallet påstod sig ha tagit bilarna ur leverantörens besittning, vilket gjorde att finansbolaget trodde sig ha sakrättsligt skydd gentemot leverantören. Både leasetagaren och leverantören gick senare i konkurs. Vid konkurserna uppdagades att leverantörens rådighet till de förvärvade bilarna inte blivit avskuret. Trots att leasetagaren i fallet haft skyldighet att tillgodose finansbolagets krav om ett rådighetsavskärande. I detta Tingsrättsfall är inte kriterierna för sakrättsligt skydd uppfyllda. Frågan som i detta fall är intressant gäller om en parts subjektiva uppfattning gällande lösörets placering ändå kan medföra sakrättsligt skydd. Finansbolaget anförde i detta fall att om förhållandet varit som de föranletts tro dem vara, hade sakrättsligt skydd uppkommit. Genom det bedrägeri som leverantör och leasetagare i fallet stått för, menade finansbolaget att dess subjektiva uppfattning torde ligga till grund för sakrättslig bedömning.
Om finansbolaget skulle kunna erhålla ett sakrättsligt skydd är enligt Ekman inte en enkel fråga att besvara. Rättsläget som uppstod efter Tingsrättens dom gav inget direkt klargörande i frågan om bedrägeriet i sig skulle kunna leda till separationsrätt, då inverkan av de subjektiva omständigheterna aldrig prövades. Sakfallet är dock enligt Ekman ett bra sätt att vidare analysera rättsläget på då Tingsrättens dom lämnade mer att önska. Enligt Ekman lämnades dörren i detta fall tämligen öppen.172
169 Zackariasson, Borgenärsskydd och specialitet, s. 651.
170 Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, not 21, s. 61 f, samt NJA 2009 s. 500.
171 Följande bygger på Ekmans argumentation i JP 1/2013 s. 116 ff., om T 2847-06, meddelad vid Linköpings Tingsrätt den 12 januari 2009.
43 Både Lindskog och Walin är av uppfattningen att egendom som frånhänts en person genom stöld likt NJA 2009 s. 500 inte skall vara föremål för utmätning hos gäldenären. Det gäller även i de fall då specialitetsprincipen inte är uppfylld. Ett typfall i dessa situationer är då en tjuv ertappas för sedelstöld och att det i dennes plånbok finns sedlar med motsvarande belopp som stulits.173 Ekmans tolkning av Walin och Lindskog är att de begränsar den brottsliga delen i undantaget av specialitetsprincipen till att endast gälla stöld.174 Gregow har däremot en bredare uppfattning än Walin och Lindskog gällande vilka typer av brott som kan aktualisera separationsrätt, trots att specialitetsprincipens kriterier inte är uppfyllda. Gregow säger att det aktualiseras vid brott. Han nämner inte vilka typer av brott det innebär, vilket enligt Ekmans tolkning även torde gälla andra brott än enbart stöld.175
Ekman framhåller att resonemanget och rubriksättningen i 2009 års fall är diskutabelt angående om undantaget omfattar andra brott än endast stöld. Egendom som rättmätig ägare frånhänts genom bedrägeri skulle teoretiskt sett kunna leda till separationsrätt vid utmätning. Det är en intressant aspekt enligt Ekman att studera om domstolens rubriksättning gällande att egendomen skall ha
“frånhänts” någon genom brott, för att omfattas av undantaget. Det skulle exempelvis utesluta att
vissa typer av bedrägerier omfattas av undantaget.176 Gällande egendom för vilken specialitetsprincipen inte är uppfylld vilken gäldenär har genom ett avtal, men förfogar över på ett sätt som skulle kunna medföra straffansvar, torde enligt Gregows uppfattning inte ge separationsrätt vid brott. Han skriver följande;
”Då utvidgningen av specialitetsprincipen bör ske med försiktighet ochåterhållsamhet får man
acceptera att det uppkommer en skillnad mellanfall då medel åtkommits genom avtal respektive
genom brott.”177
En fråga som uppkommer gentemot formuleringen i 2009 års fall är om formuleringen är annorlunda jämfört med 3 § GFL, av den anledningen att man skulle vilja ge starkare vindikationsrätt till fungibel egendom än lösöre. Det torde enligt Ekmans uppfattning inte begränsas till viss egendom då man i GFL inte gör någon åtskillnad mellan de olika egendomsslagen, vilka varit föremål för brottslig handling. Enligt Ekmans mening torde det inte heller göras någon åtskillnad beroende på det sätt som egendomen berövats. Det är i de flesta situationer inte tillfredsställande om en borgenär skulle ha bättre rätt till egendomen, då gäldenären besitter egendomen på grund av brottslig handling.178
173 Walin, Separationsrätt, s. 198 f och Lindskog, ”Redovisningsmedel,
sakrättslig identitet och några straffrättsliga randanmärkningar”, i Festskrift till Suzanne Wennberg, s. 239.
174 Ekman, JP 1/2013, s. 126 f.
175 Ekman, JP 1/2013, s. 126 f. Jfr Gregow, JT 2009/10, s. 651.
176 Ekman, JP 1/2013, s. 127 f.
177 Citat hämtat från Gregow, JT 2009/10, s. 651.
44 Om Tingsrättsfallet studeras gällande finansbolagets möjlighet till att separera de förvärvade bilarna, skulle då brottet föranleda separationsrätt.179 Förfarandet som finansbolaget i detta fall utsatts för, både från leasetagaren och leverantören skulle kunna föranleda straffrättsligt ansvar. Hade förfarandet inte ägt rum skulle en sakrättslig fullbordan ha skett. Det avgörande för rättsfrågan är om leverantörens förfarande skulle kunna leda till separationsrätt för finansbolaget. Detta förutsätter dock att bedrägerier ska accepteras enligt tidigare nämnd princip gällande brott. För de båda sakkunniga, Lindskog och Walin är just rubriceringen stöld framträdande. Vid en sådan begränsning ges inte finansbolaget någon möjlighet till separation. Ekman nämner vidare att Walin diskuterar om ett sorts “otillfredsställande resonemang”, vilket då enligt Ekman torde innebära att även brottstyper likt bedrägerier rimligtvis borde omfattas av undantaget. Även värderingsförändringen i GFL torde ge uttryck för att finansbolaget i Tingsrättsfallet skulle få separationsrätt till förvärvade bilar, då lagstiftaren stärkt skyddet till egendom som frånhänts någon genom olovlig besittningsrubbning. Detta borde enligt Ekman tala för en möjlighet till separation för finansbolaget då även egendom som blivit berövat genom brottet bedrägeri borde ha ett högt skyddsvärde.
45