till samhällsförändring
Det primära syftet med samhällsdidaktiken är att upprätta en god relation mel- lan den blivande demokratiska människan och ett demokratiskt samhälle. Samhällskunskapsämnet är i historiskt och samtida avseende medborgarfost- rande (Englund, 1986). Fostran av samhällets framtida medborgare i demo- kratisk anda förutsätter en distinktion mellan två uppfattningar om medbor- garfostran.
För det första kan fostran betraktas som i huvudsak en socialisationsprocess i vilken barn och unga lär sig att ta del av och respektera demokratiska in- stitutioner. De måste lära sig att praktisera demokrati inom ramen för en de- mokratisk ordning i ett givet samhälle, för att framöver kunna reproducera de demokratiska institutioner som garanterar just ett demokratiskt samhälle. Rawls (2005), till exempel, ser moralisk fostran i utbildning som en förutsätt- ning för ett liberaldemokratiskt samhälles framtida stabilitet.
För det andra kan fostran betraktas som en process i vilken barn och unga är del i demokratin och utgör möjliga aktiva demokratiska varelser, redan in- nan de bedöms vara vuxna, myndiga och autonoma medlemmar i ett demo- kratiskt samhälle. Demokrati i detta perspektiv är att betrakta som ett sätt att leva i en genomgripande social och politisk samvaro som omfattar mer än bara institutionaliserad demokratisk ordning. Barn och unga är i det demokratiska samhällets omsorg men har också möjlighet, kapacitet och rätt till demokra- tiskt inflytande. Demokrati är en fördjupad social och politisk samvaro som erkänner var människas rätt och förmåga att påverka samhället via dess in- stitutioner, snarare än en idealmodell för organisering av samhället vars mål är ett samhälle där demokratiska institutioner symboliserar demokratisk makt (jfr Barber, 2004).
I min textanalys av läroböckerna har jag identifierat två övergripande före- ställningar om den unga människan som framtida demokrat, som jag benäm- ner ontopolitiska diskurser. Det är dags att rekapitulera deras innehåll och ut- tryck. De två diskurserna är olika såtillvida att de ger uttryck för olika upp- fattningar om demokratisk fostran, som jag beskrivit ovan. Den ena diskursen betraktar den enskilda unga människan som ett möjligt demokratiskt subjekt i en gemensam demokratisk ordning. Den andra diskursen handlar om den unga
av sig själv som del i denna abstrakta sociala substans eller rörelse, riskerar enligt Slavoj Zizeks (2006) till en självreducering hos individen som ska tol- kas som proto-fascistisk.
I en principfast hållning där individen placeras som demokratins grundläg- gande kategori betraktas mer eller mindre och utopiska gestaltningar av ett helt samhälles utveckling, där människor betraktas som delar i större helhet, som grundförutsättningen för tanken om ett totalitärt samhälle (Olssen, 2006). De statsfascistiska och statskommunistiska samhällsprojekten under 1900-ta- let genljuder av denna allomfattande kollektivism, och redogör också för faran att leda denna kollektivism från tanke till handling (jfr Elliot, 2008). En de- mokratisyn som placerar individen som demokratins centrum frigör sig dock inte från en föreställning om det goda samhället där alla människor och deras friheter utgör summan av detta samhälle. Läroboksexemplen i detta kapitel är tydliga indikationer på att kollektivistiskt motiverade framtidsvisioner är nöd- vändiga också för en individcentrerad demokrati- och samhällssyn.
Diskrepansen mellan olika sätt att betrakta individen och hela samhället, och framtiden för dessa kategorier, samt svårigheten som jag beskrivit ovan i att förena föreställningar om individens och en gemensam framtid, gör att dessa föreställningar ska betraktas som narrativ om samhällets riktning med en inre komplexitet som ibland är självmotsägelsefull. Dessa narrativ har ett särskilt språkbruk, ett innehåll och specifika att tänka om framtiden som inte bara tar form inom en särskild domän i samhället, utan återspeglas i skilda sammanhang som politik och vardagsliv.
Det narrativen har gemensamt – och här bottnar mitt resonemang i Lyotards (1984) definition av dem – är att bilderna av framtiden för samhälle och män- niska är epistemologiskt ambivalenta. De avser ge en övergripande bild av ett samhällstillstånd och identifierar de redskap som är nödvändiga för att för- ändra tillståndet till det bättre. De syftar således samtidigt till att både vara beskrivande och normerande, två syften som i förening inte alltid leder till en kongruent samhällsbild.
Kapitel 8 Drömmen om en framtida
demokrat: deltagande i eller anpassning
till samhällsförändring
Det primära syftet med samhällsdidaktiken är att upprätta en god relation mel- lan den blivande demokratiska människan och ett demokratiskt samhälle. Samhällskunskapsämnet är i historiskt och samtida avseende medborgarfost- rande (Englund, 1986). Fostran av samhällets framtida medborgare i demo- kratisk anda förutsätter en distinktion mellan två uppfattningar om medbor- garfostran.
För det första kan fostran betraktas som i huvudsak en socialisationsprocess i vilken barn och unga lär sig att ta del av och respektera demokratiska in- stitutioner. De måste lära sig att praktisera demokrati inom ramen för en de- mokratisk ordning i ett givet samhälle, för att framöver kunna reproducera de demokratiska institutioner som garanterar just ett demokratiskt samhälle. Rawls (2005), till exempel, ser moralisk fostran i utbildning som en förutsätt- ning för ett liberaldemokratiskt samhälles framtida stabilitet.
För det andra kan fostran betraktas som en process i vilken barn och unga är del i demokratin och utgör möjliga aktiva demokratiska varelser, redan in- nan de bedöms vara vuxna, myndiga och autonoma medlemmar i ett demo- kratiskt samhälle. Demokrati i detta perspektiv är att betrakta som ett sätt att leva i en genomgripande social och politisk samvaro som omfattar mer än bara institutionaliserad demokratisk ordning. Barn och unga är i det demokratiska samhällets omsorg men har också möjlighet, kapacitet och rätt till demokra- tiskt inflytande. Demokrati är en fördjupad social och politisk samvaro som erkänner var människas rätt och förmåga att påverka samhället via dess in- stitutioner, snarare än en idealmodell för organisering av samhället vars mål är ett samhälle där demokratiska institutioner symboliserar demokratisk makt (jfr Barber, 2004).
I min textanalys av läroböckerna har jag identifierat två övergripande före- ställningar om den unga människan som framtida demokrat, som jag benäm- ner ontopolitiska diskurser. Det är dags att rekapitulera deras innehåll och ut- tryck. De två diskurserna är olika såtillvida att de ger uttryck för olika upp- fattningar om demokratisk fostran, som jag beskrivit ovan. Den ena diskursen betraktar den enskilda unga människan som ett möjligt demokratiskt subjekt i en gemensam demokratisk ordning. Den andra diskursen handlar om den unga
människans plats i en samtida samhällelig demokratisk ordning. Hennes plats i ett framtida demokratiskt samhälle förutsätter enligt denna diskurs att hon anpassar sig till samhälleliga social, politisk och ekonomisk ordning idag.
De ontopolitiska beskrivningarna av framtiden för människa och samhälle, som jag har analyserat i läroböckerna, etablerar olika logiker om huruvida den unga människan antas ha möjligheten att inte bara delta i förändring av sam- hället nu och framöver, utan också att beskriva själva samhället annorlunda och därmed sin plats i det.
Dessa två diskurser rymmer således föreställningar om framtiden som ger barnet och den unga människan symbolisk betydelse i olika uppfattningar om möjligheten till samhällelig förändring. Barnet eller den unga människan är i de böcker jag har analyserat inte enbart föremålet för demokratisk fostran, hon är också en spegel av utbildade, vuxna människors upplevelse av sin egen ka- pacitet till samhällsförändring, som Smeyers och Wringe (2003) uttrycker det. Läroböckerna är därmed också att betrakta som knutna till den samtid i vilken föreställningar om politikens potential formuleras, och måste alltså förstås mot den bakgrund Hedlund (2011), Forsell (2011) och Lövheim (2006) teck- nar i sina undersökningar av retoriken om utbildningens samhälleliga funktion före och efter millennieskiftet. Forsell visar tydligast av dessa att retoriken om utbildningens funktion för framtiden också är beroende av den institutional- iserade politikens uppfattning om den egna praktikens kapacitet till samhälls- förändring. Talet om utbildningens samhällsfunktion symboliserar, visar For- sell, framförallt en politisk praktik som i hög utsträckning misstror politikens förmåga att utveckla samhället på ideologiska bevekelsegrunder.
Den första ontopolitiska diskursen: Individen som del i
gemensam rörelse mot en bättre framtid
Den första ontopolitiska diskursen jag har identifierat kallar jag individen som
del i gemensam rörelse mot en bättre framtid. De två äldsta läroböckerna i mitt material – Samhälle för högstadiet SAMS (Lindquist & Wester, 1992) och
Samhälle idag – Läsebok 3 (Hildingson & Wergel, m.fl., 1992) – har en op- timistisk syn på framtiden för människa och samhälle. Den goda framtiden är på ett globalt plan gemensamt delad och den enskilda människan beskrivs som del i ett progressivt demokratiskt projekt. Böckerna Samhällskunskap 7-9 A (Lundberg & Olsson, 1995) och I händelsernas centrum (Hedengren, 1997) ger visserligen uttryck för en annan slags optimism som i större utsträckning än de två tidigare böckerna betraktar den goda framtiden som valbar, men återspeglar i stort samma slags föreställning om en gemensamt delad riktning i tiden mot en demokratisk samvaro på globalt plan. Samhället betraktas som del i ett demokratiskt samhällsprojekt i vilket framtidens demokratiska män-
niska bidrar till samhälls- och demokratiutveckling. Framtidens samhälle be- traktas i det perspektivet som möjligt bättre än ett samtida samhällstillstånd. Utbildning av barn och unga är nyckeln till en bättre framtid.
Det är tydligt att böckerna är författade under tidigt 1990-tal. De två tidi- gare böckerna publicerades i en tid med då radikala omvälvningar i väst- re- spektive östeuropeisk realpolitik. Optimismen i de två tidigare böckerna tolkar jag som effekten av den åtminstone tillsynes begynnande realiseringen av li- beral demokrati i öst. Fukuyamas (2006) idealism återspeglas i böckerna på så sätt att optimismen framstår av det obevekliga slaget. Färden mot en global demokratisering av tidigare totalitära stater framställs mer som en färdigteck- nad väg mot en bättre framtid än som effekten av människors val att engagera sig i samhällsförändring i en kaotisk och öppen samtid. I sin läsning av Fu- kuyama (2006) menar Elliot (2008) att denna föreställning om progression om ett framtida tillstånd förutsätter en tanke om demokratisering i global skala som i grunden teleologisk. Total demokratisering av världen är ett mål, genom vilket det blir möjligt att begripa tidigare samhällsomvälvningar i modern tid. Baksidan av denna teleologisering av demokratin, menar jag, är att före- ställningen om den unga människan som en framtida demokrat, reduceras till ett motsägelsefullt subjekt i en given demokratisk ordning. Den unga männi- skan förväntas delta i förändring av samhället på demokratins premisser, men utan att skapa ny mening om hur framtiden kan begripas annorlunda. Hon för- väntas vara en aktiv demokrat såtillvida hon inte skänker demokratin annan betydelse än den liberala. Samtidigt som hon betraktas som subjekt förväntas hon också vara objekt, som utgör en funktion, i en välorganiserad samhälls- ordning som utvecklas mot en obönhörlig realisering av den goda demokratin, där utbildningens främsta uppgift är att garantera goda demokrater. Samtidigt har denna baksida en framsida på vilken föreställningen om den fria individen och föreställningen om samhället som ett kollektiv, framstår som förenliga. I åtminstone tre av de tidigare böcker – Samhälle för högstadiet SAMS (Lin- dquist & Wester, 1992), Samhälle idag – Läsebok 3 (Hildingson & Wergel, 1992) samt Samhällskunskap A 7-9 (Lundberg & Olsson, 1995) framträder en bild av individen som del i ett samhälleligt kollektiv, utan att dessa kategorier utraderar varandra. Individen är en autonom varelse som är del av en kollektiv samvaro vars syfte är samhällelig utveckling. Individen som namnet på det mänskliga subjektet slukas inte upp av ett kollektiv som rör sig mot ett bättre framtida samhällstillstånd. Hon, tillsammans med andra, utgör istället förut- sättningen för det. Hon har ett val att bidra till demokratisk utveckling av den gemensamma samvaron, även om detta val kräver att hon ibland anpassar sig till rådande social och politisk ordning. I denna föreställning om samhället återspeglas kanske tydligast Simmels (1981/1995) problematisering av den moderna människan, vars strävan att göra sig självständig i ett avancerat sam- hälle, förutsätter att hon ibland accepterar sig själv som objekt i den ordning hon vill frigöra sig ifrån.
människans plats i en samtida samhällelig demokratisk ordning. Hennes plats i ett framtida demokratiskt samhälle förutsätter enligt denna diskurs att hon anpassar sig till samhälleliga social, politisk och ekonomisk ordning idag.
De ontopolitiska beskrivningarna av framtiden för människa och samhälle, som jag har analyserat i läroböckerna, etablerar olika logiker om huruvida den unga människan antas ha möjligheten att inte bara delta i förändring av sam- hället nu och framöver, utan också att beskriva själva samhället annorlunda och därmed sin plats i det.
Dessa två diskurser rymmer således föreställningar om framtiden som ger barnet och den unga människan symbolisk betydelse i olika uppfattningar om möjligheten till samhällelig förändring. Barnet eller den unga människan är i de böcker jag har analyserat inte enbart föremålet för demokratisk fostran, hon är också en spegel av utbildade, vuxna människors upplevelse av sin egen ka- pacitet till samhällsförändring, som Smeyers och Wringe (2003) uttrycker det. Läroböckerna är därmed också att betrakta som knutna till den samtid i vilken föreställningar om politikens potential formuleras, och måste alltså förstås mot den bakgrund Hedlund (2011), Forsell (2011) och Lövheim (2006) teck- nar i sina undersökningar av retoriken om utbildningens samhälleliga funktion före och efter millennieskiftet. Forsell visar tydligast av dessa att retoriken om utbildningens funktion för framtiden också är beroende av den institutional- iserade politikens uppfattning om den egna praktikens kapacitet till samhälls- förändring. Talet om utbildningens samhällsfunktion symboliserar, visar For- sell, framförallt en politisk praktik som i hög utsträckning misstror politikens förmåga att utveckla samhället på ideologiska bevekelsegrunder.
Den första ontopolitiska diskursen: Individen som del i
gemensam rörelse mot en bättre framtid
Den första ontopolitiska diskursen jag har identifierat kallar jag individen som
del i gemensam rörelse mot en bättre framtid. De två äldsta läroböckerna i mitt material – Samhälle för högstadiet SAMS (Lindquist & Wester, 1992) och
Samhälle idag – Läsebok 3 (Hildingson & Wergel, m.fl., 1992) – har en op- timistisk syn på framtiden för människa och samhälle. Den goda framtiden är på ett globalt plan gemensamt delad och den enskilda människan beskrivs som del i ett progressivt demokratiskt projekt. Böckerna Samhällskunskap 7-9 A (Lundberg & Olsson, 1995) och I händelsernas centrum (Hedengren, 1997) ger visserligen uttryck för en annan slags optimism som i större utsträckning än de två tidigare böckerna betraktar den goda framtiden som valbar, men återspeglar i stort samma slags föreställning om en gemensamt delad riktning i tiden mot en demokratisk samvaro på globalt plan. Samhället betraktas som del i ett demokratiskt samhällsprojekt i vilket framtidens demokratiska män-
niska bidrar till samhälls- och demokratiutveckling. Framtidens samhälle be- traktas i det perspektivet som möjligt bättre än ett samtida samhällstillstånd. Utbildning av barn och unga är nyckeln till en bättre framtid.
Det är tydligt att böckerna är författade under tidigt 1990-tal. De två tidi- gare böckerna publicerades i en tid med då radikala omvälvningar i väst- re- spektive östeuropeisk realpolitik. Optimismen i de två tidigare böckerna tolkar jag som effekten av den åtminstone tillsynes begynnande realiseringen av li- beral demokrati i öst. Fukuyamas (2006) idealism återspeglas i böckerna på så sätt att optimismen framstår av det obevekliga slaget. Färden mot en global demokratisering av tidigare totalitära stater framställs mer som en färdigteck- nad väg mot en bättre framtid än som effekten av människors val att engagera sig i samhällsförändring i en kaotisk och öppen samtid. I sin läsning av Fu- kuyama (2006) menar Elliot (2008) att denna föreställning om progression om ett framtida tillstånd förutsätter en tanke om demokratisering i global skala som i grunden teleologisk. Total demokratisering av världen är ett mål, genom vilket det blir möjligt att begripa tidigare samhällsomvälvningar i modern tid. Baksidan av denna teleologisering av demokratin, menar jag, är att före- ställningen om den unga människan som en framtida demokrat, reduceras till ett motsägelsefullt subjekt i en given demokratisk ordning. Den unga männi- skan förväntas delta i förändring av samhället på demokratins premisser, men utan att skapa ny mening om hur framtiden kan begripas annorlunda. Hon för- väntas vara en aktiv demokrat såtillvida hon inte skänker demokratin annan betydelse än den liberala. Samtidigt som hon betraktas som subjekt förväntas hon också vara objekt, som utgör en funktion, i en välorganiserad samhälls- ordning som utvecklas mot en obönhörlig realisering av den goda demokratin, där utbildningens främsta uppgift är att garantera goda demokrater. Samtidigt har denna baksida en framsida på vilken föreställningen om den fria individen och föreställningen om samhället som ett kollektiv, framstår som förenliga. I åtminstone tre av de tidigare böcker – Samhälle för högstadiet SAMS (Lin- dquist & Wester, 1992), Samhälle idag – Läsebok 3 (Hildingson & Wergel, 1992) samt Samhällskunskap A 7-9 (Lundberg & Olsson, 1995) framträder en bild av individen som del i ett samhälleligt kollektiv, utan att dessa kategorier utraderar varandra. Individen är en autonom varelse som är del av en kollektiv samvaro vars syfte är samhällelig utveckling. Individen som namnet på det mänskliga subjektet slukas inte upp av ett kollektiv som rör sig mot ett bättre framtida samhällstillstånd. Hon, tillsammans med andra, utgör istället förut- sättningen för det. Hon har ett val att bidra till demokratisk utveckling av den gemensamma samvaron, även om detta val kräver att hon ibland anpassar sig till rådande social och politisk ordning. I denna föreställning om samhället återspeglas kanske tydligast Simmels (1981/1995) problematisering av den moderna människan, vars strävan att göra sig självständig i ett avancerat sam- hälle, förutsätter att hon ibland accepterar sig själv som objekt i den ordning hon vill frigöra sig ifrån.
Problemet med denna typ av distinktion mellan individens påstådda val att bidra till utveckling av samhället, och hennes plats i ett kollektiv med likasin- nade medmänniskor som har samma valmöjligheter, är som jag ser det, att samhälle och i förlängningen samhällelig utveckling blir luddigt i konturerna och i många avseenden abstrakt. Vad är samhället annat än namnet på den filosofiskt föreställda sociala samvaro, i vilket individer gemensamt skapar kunskap om den gemensamt levda världen? Relationen mellan samhällets in- stitutioner, exempelvis mellan politisk-ideologiskt styrande verksamheter och politiskt styrd verksamhet som skola och utbildning, blir i denna uppfattning om samhället dunkel. Ett maktperspektiv saknas. Även om distinktionen mel- lan individ och kollektiv syns vara rimlig, produceras alltjämt kollektiva före- ställningar om hur din fria autonoma, individen ska forma sitt eget liv för att framstå som en god samhällsmedlem, också i frihetliga demokratier där di- stinktionen mellan individ och kollektiv är diskursivt etablerad (jfr Rose, 1999).
Rancières (1999, 2010a,) definition av ordning tycker jag därför bidrar till en konstruktiv kritik av ordning i vilken distinktionen mellan politisk ordning och politik synliggör den annars otydliga skillnaden mellan föreställningen om den unga människan som del i ett demokratiskt kollektiv och föreställ- ningen om den unga människans individualitet i ett modernt demokratiskt samhälle. Den politiska ordningen är ett samhälles reproduktion av sina egna demokratiska institutioner, vilket innefattar demokratisk utbildning, medan politik är en handling i vilken en individ bekräftar en annans jämlikhet. I denna distinktion mellan ordning och politik framträder således också bilderna av samhället i många av läroböckerna också som föreställningar om en naturlig samhällsordning, vari de sociala och politiska institutioner som upprätthåller ordningen utgör ordningens naturlighet. Politisk och social ordning har en es- tetik vars funktion är att framställa samhället som förutsägbar ordning, som jag visat i framförallt kapitlet ”Om villkoren att ta del i en samhällelig ord- ning”.
Individen som del i kollektiv rörelse mot en bättre framtid är den tankefigur – eller mer precist den föreställning om den unga människan som aktiv del i