Kritik av föreställningar om framtiden för människa och samhälle syftar till att klargöra de motiv som ligger till grund för bilder av samhälle och framtid som framstår som självklara. Sociologen Luc Boltanski (2011) menar att sam- hällskritik ytterst är en kritik av samhälleliga institutioner vars stabilitet alltid kan ifrågasättas i grunden: ”institutions harbours the possibility of critique, so that the formal genesis of institutions is inextricably a formal genesis of criti- que” (Boltanski, 2011, s. 98). Boltanski (2011) hävdar att samhället är en social och politisk konstruktion vilken tar form i samhällets sociala, politiska och kulturella institutioner. Ibland framstår samhälleliga institutioner som om de uppstår av sig själva utan människors aktiva inblandning i upprättandet och rekonstruktionen av dessa institutioner. Kritikens funktion är enligt Boltanskis (2011) antagande att visa att människor faktiskt reproducerar eller aktivt ger samhället ny mening. Vid varje tillfälle samhället och dess olika funktioner definieras eller omdefinieras, föds därför också möjligheten till en kritik av hur definitioner av samhället avgränsar förståelsen av människors sociala värld.
Boltanskis (2011) teoretiska antagande om samhälleliga institutioners kon- struktion och rekonstruktion, påminner mycket starkt om Rancières (2010) uppfattning om samhället som en ordning. Liksom Boltanski (2011) menar han att samhället är en social och politisk ordning vars institutioner fyller funktionen att göra själva samhället översiktligt och begripligt som helhet. Ett ordnat samhälle är en avbildning av en naturlig ordning, men denna ordning består enbart av människor som tecknar bilden av samhället som naturligt. Samhället som ordning kan därför ifrågasättas och omformuleras.
Kritiken av läroboken om samhället blir, som jag valt att genomföra den, genom ovanstående antagande om samhället som ordning, en kritik av läro- bokstexternas anspråk att fixera den sociala världen vid särskilda betydelser. Motivet till kritiken är inte att avslöja texternas fixering av dessa betydelser. Istället är kritikens motiv att identifiera de centrala frågor som är öppna för omtolkning, trots att svaret på dem i text framstår som givna.
I det följande avser jag redogöra för min ingång till kritik av lärobokens innehåll. Det första empirikapitlet – ”Kritisk tematisering av en tilltalad läsare som del i förändring i ett framtida samhälle” – är en tematisering av läroböck-
ernas förmedlade föreställningar om den unga människan som framtida demo- krat och villkoren för hennes del i samhällelig förändring. I analysen i det ka- pitlet väljer jag att identifiera övergripande föreställningar om samhälle och framtid. Det andra och tredje empirikapitlet rymmer dekonstruerande läs- ningar av läroböckernas sociala och politiska logik. I det andra kapitlet – ”Om villkoren att ta del i en självklar ordning” – fokuserar jag texter som ger ut- tryck för villkoren att delta i en social ordning. I det tredje kapitlet – ”Fram- tidsscenarier är samtidsbeskrivningar” – undersöker jag texter som beskriver framtiden för människa och samhälle och de erbjudanden om människans in- flytande över framtiden som gestaltas däri.
Det andra och tredje empirikapitlet ska betraktas som problematiseringar av de teman jag identifierat i det första kapitlet. Problematisering har i min undersökning en specifik betydelse. Istället för att antingen betrakta empirin som bas för en induktiv undersökning eller som föremål för teoretisk bedöm- ning, har jag valt att som David Glynos och David Horwath (2007) uttrycker det, att konstruera undersökningsobjektet ur empirin:
This means that a range of disparate empirical phenomena have to be con- stituted as a problem, and the problem has to be located at the appropriate level of abstraction and complexity (Glynos & Howarth 2007, s. 167).
Det andra och tredje empirikapitlet är därför problemorienterande och i det följande beskriver jag förutsättningarna för en sådan analys särskilt gällande teorins funktion och mina epistemologiska anspråk.
Teorins funktion: kritisk förklaring istället för
förklarande kritik
Eftersom jag valt en utgångspunkt för analys av lärobokstexter som grundar sig i teori om kritik av samhällsframställningar, måste jag också förklara vilka epistemologiska anspråk jag gör på empirin. Detta görs genom min förståelse av teorins funktion. Jag är först och främst inspirerad av ett poststrukturellt förhållningssätt till hur människa, samhälle och framtid ges mening. Det in- nebär att jag i stor utsträckning fokuserar problematisering av läroböckernas innehåll i specifik mening.
Wendy Brown (2005) beskriver teorins förklarande funktion på följande sätt:
Theory does not simply decipher the meanings of the world but recodes and rearranges them in order to reveal something about the meanings and incoher- encies that we live with. To do this revelatory and speculative work, theory must work to one side of direct referents, or at least it must disregard the con- ventional meanings and locations. Theory violates the selfrepresentation of
Kapitel 4 Kritik och textanalys:
metodologiska överväganden.
Kritik av föreställningar om framtiden för människa och samhälle syftar till att klargöra de motiv som ligger till grund för bilder av samhälle och framtid som framstår som självklara. Sociologen Luc Boltanski (2011) menar att sam- hällskritik ytterst är en kritik av samhälleliga institutioner vars stabilitet alltid kan ifrågasättas i grunden: ”institutions harbours the possibility of critique, so that the formal genesis of institutions is inextricably a formal genesis of criti- que” (Boltanski, 2011, s. 98). Boltanski (2011) hävdar att samhället är en social och politisk konstruktion vilken tar form i samhällets sociala, politiska och kulturella institutioner. Ibland framstår samhälleliga institutioner som om de uppstår av sig själva utan människors aktiva inblandning i upprättandet och rekonstruktionen av dessa institutioner. Kritikens funktion är enligt Boltanskis (2011) antagande att visa att människor faktiskt reproducerar eller aktivt ger samhället ny mening. Vid varje tillfälle samhället och dess olika funktioner definieras eller omdefinieras, föds därför också möjligheten till en kritik av hur definitioner av samhället avgränsar förståelsen av människors sociala värld.
Boltanskis (2011) teoretiska antagande om samhälleliga institutioners kon- struktion och rekonstruktion, påminner mycket starkt om Rancières (2010) uppfattning om samhället som en ordning. Liksom Boltanski (2011) menar han att samhället är en social och politisk ordning vars institutioner fyller funktionen att göra själva samhället översiktligt och begripligt som helhet. Ett ordnat samhälle är en avbildning av en naturlig ordning, men denna ordning består enbart av människor som tecknar bilden av samhället som naturligt. Samhället som ordning kan därför ifrågasättas och omformuleras.
Kritiken av läroboken om samhället blir, som jag valt att genomföra den, genom ovanstående antagande om samhället som ordning, en kritik av läro- bokstexternas anspråk att fixera den sociala världen vid särskilda betydelser. Motivet till kritiken är inte att avslöja texternas fixering av dessa betydelser. Istället är kritikens motiv att identifiera de centrala frågor som är öppna för omtolkning, trots att svaret på dem i text framstår som givna.
I det följande avser jag redogöra för min ingång till kritik av lärobokens innehåll. Det första empirikapitlet – ”Kritisk tematisering av en tilltalad läsare som del i förändring i ett framtida samhälle” – är en tematisering av läroböck-
ernas förmedlade föreställningar om den unga människan som framtida demo- krat och villkoren för hennes del i samhällelig förändring. I analysen i det ka- pitlet väljer jag att identifiera övergripande föreställningar om samhälle och framtid. Det andra och tredje empirikapitlet rymmer dekonstruerande läs- ningar av läroböckernas sociala och politiska logik. I det andra kapitlet – ”Om villkoren att ta del i en självklar ordning” – fokuserar jag texter som ger ut- tryck för villkoren att delta i en social ordning. I det tredje kapitlet – ”Fram- tidsscenarier är samtidsbeskrivningar” – undersöker jag texter som beskriver framtiden för människa och samhälle och de erbjudanden om människans in- flytande över framtiden som gestaltas däri.
Det andra och tredje empirikapitlet ska betraktas som problematiseringar av de teman jag identifierat i det första kapitlet. Problematisering har i min undersökning en specifik betydelse. Istället för att antingen betrakta empirin som bas för en induktiv undersökning eller som föremål för teoretisk bedöm- ning, har jag valt att som David Glynos och David Horwath (2007) uttrycker det, att konstruera undersökningsobjektet ur empirin:
This means that a range of disparate empirical phenomena have to be con- stituted as a problem, and the problem has to be located at the appropriate level of abstraction and complexity (Glynos & Howarth 2007, s. 167).
Det andra och tredje empirikapitlet är därför problemorienterande och i det följande beskriver jag förutsättningarna för en sådan analys särskilt gällande teorins funktion och mina epistemologiska anspråk.
Teorins funktion: kritisk förklaring istället för
förklarande kritik
Eftersom jag valt en utgångspunkt för analys av lärobokstexter som grundar sig i teori om kritik av samhällsframställningar, måste jag också förklara vilka epistemologiska anspråk jag gör på empirin. Detta görs genom min förståelse av teorins funktion. Jag är först och främst inspirerad av ett poststrukturellt förhållningssätt till hur människa, samhälle och framtid ges mening. Det in- nebär att jag i stor utsträckning fokuserar problematisering av läroböckernas innehåll i specifik mening.
Wendy Brown (2005) beskriver teorins förklarande funktion på följande sätt:
Theory does not simply decipher the meanings of the world but recodes and rearranges them in order to reveal something about the meanings and incoher- encies that we live with. To do this revelatory and speculative work, theory must work to one side of direct referents, or at least it must disregard the con- ventional meanings and locations. Theory violates the selfrepresentation of
things in order to represent those things and their relation – the world – differ- ently (Brown, 2005, s. 80).
Ett kritiskt förhållningssätt förutsätter som Brown visar en förklaring av vad kritiken åsyftar samt en teoretisk förankring. Det leder till att den teoretiska förankringen i någon mening måste operationaliseras vid analys av empiri.
En operationalisering av teori har som jag ser det ett par viktiga poänger. För det första är det möjligt att avgränsa de teoretiska redskap med vilka em- pirin ska analyseras. Vid en tematisering av exempelvis stora textmassor, er- bjuder teorin ett avgränsat perspektiv som gör det möjligt att ordna materialet utifrån den specifika problematik teorin riktar in sig på. För det andra åskåd- liggör ett särskilt teoretiskt perspektiv teorins epistemologiska anspråk, det vill säga vilken kunskap som blir möjlig att generera utifrån givet kritiskt te- oretiskt perspektiv. I samhällsvetenskapliga discipliner som social och politisk teori, handlar denna fråga om vad Jason Glynos och David Howarth benämner som ”modes of explanation” (Glynos & Howarth, 2007, s. 212). Den sociala och politiska teorin, menar de, rymmer olika slags sätt att betrakta hur världen fungerar. Ett särskilt teoretiskt perspektiv återspeglar således ett specifikt sätt att beskriva världen, och vidhåller det genom teorins förklaringsmodeller och begreppsbruk. Ett kritiskt perspektiv på världen som socialt och politiskt kon- stituerad måste emellertid också motivera vad som är kritikens ”aims and ide- als”, och hur dessa skiljer sig från andra perspektiv på hur världen är socialt och politiskt organiserad (Glynos & Horwath, s. 212). Målet är kritisk förkla- ring (”critical explanation”) av undersökt empiri, snarare än förklarande kritik (”explanatory critique”) (Glynos & Worwath, s. 212). Skillnaden i betydelse mellan dessa ordpar kan tyckas liten vid en första anblick, men de två målori- enteringarna visar två skilda sätt att betrakta teorins funktion för empirin.
Det senare av de två ordparen (förklarande kritik) förutsätter att den sociala eller politiska teorin placeras som ett förklarande raster över undersökt material. Dess mål blir i förlängningen att visa att teorin har rätt i sin beskriv- ning av världen, genom att visa hur empirin blir ett uttryck för den specifika teorin. Empirin bekräftar teorin eftersom teorin redan etablerat villkoren för empirins objekt (Culler, 1982/2007).
Den kritiskt förklarande analysen åskådliggör den logik som texten ger ut- tryck för. I relation till avhandlingen syfte handlar det om att undersöka hur föreställningar om framtiden kan förstås som ett uttryck för en specifik upp- fattning om politiken samt möjligheten för ett politiskt subjekt att ta form däri. Genom teorin går det också att beskriva hur föreställningar om framtiden kan förstås på andra sätt än de som framträder i texten. Teorins funktion är med andra ord, i denna avhandling, att kritiskt ifrågasätta de eventuella common sense-uppfattningar om framtiden som texten återger.
Ett dissensuellt perspektiv på samhällelig förändring
Samhällsvetenskapligt orienterad kritisk forskning bottnar enligt Alvesson och Deetz (2000) i grunden i två antaganden om hur sociala och politiska pro- cesser kommer till uttryck i en levd värld och därigenom hur dessa uttryck kan analyseras. Ett konsensuellt analytiskt antagande låter enligt Alvesson och Deetz (2000) påskina att det meningsskapande som sker i sociala och politiska processer är mer eller mindre enhetliga. Ord, resonemang och handlingar åter- speglar således i denna typ av analys dominanta och rigida system för me- ningsskapande. Vissa specifika sätt att tala och handla i världen upprättar där- med gränser för hur det går att tal om och handla i den. Ett dissensuellt per- spektiv på meningsskapande sociala och politiska processer betraktar en viss typ av meningsskapande och därigenom mening som mer eller mindre domi- nant, men antar att själva meningsskapandet är långt mer konfliktfyllt. Me- ningsskapande i social och politisk praktik återspeglar alltid olika, ibland dis- parata, sätt att betrakta och benämna världen. Konflikten mellan olika per- spektiv på världen upphör inte därför heller helt, när ett perspektiv kan beteck- nas som dominant (Alvesson & Deetz, 2000).
När exempelvis Ernesto Laclau och Chantal Mouffe genom sitt dissensu- ella perspektiv på politik i sin undersökning Hegemony and Socialist Strategy (1985/2001) benämner en dominant social och politisk logik som hegemonisk, ska logiken betraktas som en aktiv gränsdragning snarare än en stabil gräns. Ett specifikt sätt att tänka och tala om världen tecknar begränsningarna för hur det är möjligt att tala och tänka om den. Det är viktigt att dessa gränser också betraktas som produkten av handling, snarare än som gränser som existerar innan handlingen utförts. I detta avseende förutsätter politiska handlingar en definition av politisk agens. Agens betyder, enkelt uttryckt, att individen be- traktas som kapabel att handla på åtminstone två olika sätt i varje situation (jfr Jörgensen, 2002). Politisk agens benämner därmed människans kapacitet att handla för förändring, inte bara för sig själv utan också för samhällelig för- ändring. Ett dissensuellt perspektiv på empiri, exempelvis lärobokstexter, för- utsätter att politisk agens måste betraktas i ljuset av att vissa val av handling i en social samvaro framställs som mer eller mindre naturliga och önskvärda innan de ägt rum. Tematiseringen av läroböckerna i avhandlingens första em- pirikapitel återspeglar mitt fokus på textresonemang som konstruerar just så- dana framställningar. En sådan tematisering omfattar också en analys av hur förväntad agens konstrueras i text och tal.
Subjektets förväntade agens kan formuleras på olika sätt och beskriver olika subjektspositioner. Studiet av subjektspositioner förutsätter nämligen att agensen har ett meningsfullt innehåll. Ingen människa eller grupp handlar för social förändring bortom de föreställningar som anger vad som är möjligt att förändra och om sättet på vilket förändring sker är önskvärt. Detta
things in order to represent those things and their relation – the world – differ- ently (Brown, 2005, s. 80).
Ett kritiskt förhållningssätt förutsätter som Brown visar en förklaring av vad kritiken åsyftar samt en teoretisk förankring. Det leder till att den teoretiska förankringen i någon mening måste operationaliseras vid analys av empiri.
En operationalisering av teori har som jag ser det ett par viktiga poänger. För det första är det möjligt att avgränsa de teoretiska redskap med vilka em- pirin ska analyseras. Vid en tematisering av exempelvis stora textmassor, er- bjuder teorin ett avgränsat perspektiv som gör det möjligt att ordna materialet utifrån den specifika problematik teorin riktar in sig på. För det andra åskåd- liggör ett särskilt teoretiskt perspektiv teorins epistemologiska anspråk, det vill säga vilken kunskap som blir möjlig att generera utifrån givet kritiskt te- oretiskt perspektiv. I samhällsvetenskapliga discipliner som social och politisk teori, handlar denna fråga om vad Jason Glynos och David Howarth benämner som ”modes of explanation” (Glynos & Howarth, 2007, s. 212). Den sociala och politiska teorin, menar de, rymmer olika slags sätt att betrakta hur världen fungerar. Ett särskilt teoretiskt perspektiv återspeglar således ett specifikt sätt att beskriva världen, och vidhåller det genom teorins förklaringsmodeller och begreppsbruk. Ett kritiskt perspektiv på världen som socialt och politiskt kon- stituerad måste emellertid också motivera vad som är kritikens ”aims and ide- als”, och hur dessa skiljer sig från andra perspektiv på hur världen är socialt och politiskt organiserad (Glynos & Horwath, s. 212). Målet är kritisk förkla- ring (”critical explanation”) av undersökt empiri, snarare än förklarande kritik (”explanatory critique”) (Glynos & Worwath, s. 212). Skillnaden i betydelse mellan dessa ordpar kan tyckas liten vid en första anblick, men de två målori- enteringarna visar två skilda sätt att betrakta teorins funktion för empirin.
Det senare av de två ordparen (förklarande kritik) förutsätter att den sociala eller politiska teorin placeras som ett förklarande raster över undersökt material. Dess mål blir i förlängningen att visa att teorin har rätt i sin beskriv- ning av världen, genom att visa hur empirin blir ett uttryck för den specifika teorin. Empirin bekräftar teorin eftersom teorin redan etablerat villkoren för empirins objekt (Culler, 1982/2007).
Den kritiskt förklarande analysen åskådliggör den logik som texten ger ut- tryck för. I relation till avhandlingen syfte handlar det om att undersöka hur föreställningar om framtiden kan förstås som ett uttryck för en specifik upp- fattning om politiken samt möjligheten för ett politiskt subjekt att ta form däri. Genom teorin går det också att beskriva hur föreställningar om framtiden kan förstås på andra sätt än de som framträder i texten. Teorins funktion är med andra ord, i denna avhandling, att kritiskt ifrågasätta de eventuella common sense-uppfattningar om framtiden som texten återger.
Ett dissensuellt perspektiv på samhällelig förändring
Samhällsvetenskapligt orienterad kritisk forskning bottnar enligt Alvesson och Deetz (2000) i grunden i två antaganden om hur sociala och politiska pro- cesser kommer till uttryck i en levd värld och därigenom hur dessa uttryck kan analyseras. Ett konsensuellt analytiskt antagande låter enligt Alvesson och Deetz (2000) påskina att det meningsskapande som sker i sociala och politiska processer är mer eller mindre enhetliga. Ord, resonemang och handlingar åter- speglar således i denna typ av analys dominanta och rigida system för me- ningsskapande. Vissa specifika sätt att tala och handla i världen upprättar där- med gränser för hur det går att tal om och handla i den. Ett dissensuellt per- spektiv på meningsskapande sociala och politiska processer betraktar en viss typ av meningsskapande och därigenom mening som mer eller mindre domi- nant, men antar att själva meningsskapandet är långt mer konfliktfyllt. Me- ningsskapande i social och politisk praktik återspeglar alltid olika, ibland dis- parata, sätt att betrakta och benämna världen. Konflikten mellan olika per- spektiv på världen upphör inte därför heller helt, när ett perspektiv kan beteck- nas som dominant (Alvesson & Deetz, 2000).
När exempelvis Ernesto Laclau och Chantal Mouffe genom sitt dissensu- ella perspektiv på politik i sin undersökning Hegemony and Socialist Strategy (1985/2001) benämner en dominant social och politisk logik som hegemonisk, ska logiken betraktas som en aktiv gränsdragning snarare än en stabil gräns. Ett specifikt sätt att tänka och tala om världen tecknar begränsningarna för hur det är möjligt att tala och tänka om den. Det är viktigt att dessa gränser också betraktas som produkten av handling, snarare än som gränser som existerar innan handlingen utförts. I detta avseende förutsätter politiska handlingar en