tilltalad läsare som del av förändring och
framtid
Det följande kapitlet ges en tematisering av läroböckerna utifrån den övergri- pande frågan om hur framtid och samhälle gestaltas i relation till hur läsaren konstrueras som möjlig del i politisk förändring. Jag lägger i det avseendet särskilt fokus vid hur framtiden ges mening i de texter jag analyserat.
Temana återspeglas i kapitlets tre underrubriker: ”Gemensam riktning och kapacitet i förändringens tid”, ”Garantera den ordning som gör redan närva- rande framtid möjlig” och ”En ödesmättad och ordnad framtid”. Temana åter- speglar likartade centrala resonemang om framtiden som framträder i de böcker som presenteras under rubrikerna nedan.
Gemensam riktning och kapacitet i förändringens tid
Under följande rubrik placerar och diskuterar jag fyra böcker vars framställ- ningar av framtiden i hög grad är likartade. Böckerna är Samhälle för högsta-
diet SAMS (Lindquist & Wester, 1992), Samhälle idag – Läsebok 3 (Hil- dingson & Wergel, 1992), Samhällskunskap A 7-9 (Lundberg & Olsson, 1995) samt I händelsernas centrum (Hedengren, 1997). I dessa läroböckers resone- mang om framtiden ryms en delad tydlig uppfattning om kollektiv social och politisk förändringspotential. Böckernas texter om framtiden adresserar en lä- sare som del av ett kollektivt vi eller som ett individuellt subjekt (du) med förmåga och möjlighet att förändra världen till det bättre. Det finns givetvis några signifikanta skillnader mellan böckernas resonemang kring hur indivi- duell eller gemensam förmåga till förändring kommer till uttryck. Jag avser i det följande att diskutera dessa skillnader tillsammans med deras mer likartade resonemang.
I den äldsta av böckerna i mitt material, Samhälle för högstadiet SAMS (Lindquist & Wester, 1992), kommer social och politisk förändringspotential till uttryck i bokens beskrivning av den enskilda människan som en del av ett kollektivt vi.
Vi-tilltalet i boken är återkommande. Det har, som jag tolkar det, i första hand en stilistisk funktion för att fånga läsaren. I beskrivningen av framtiden
för den enskilda individen har vi-tilltalet dock den specifika funktionen att beskriva henne som del i en samhällelig gemenskap med kapacitet att förändra världen till det bättre.
Det två första kapitlen i boken, titulerade ”Framtiden” (s. 2) och ”Vår bild av andra” (s. 24), har underrubriker som talar till läsaren på sådant sätt att kapaciteten till gemensam förändring tar tydlig form:
Måste vi arbeta? (s. 12) Vi måste ta ställning. (s. 21) Vi kan påverka framtiden. (s. 22) Vår bild är färgad […]. (s. 25) […] och vi styrs av fördomar. (s. 25) Det är bara vi själva som räknas. (s. 27) Vi lär oss av varandra. (s. 33)
De här uppmaningarna till läsaren efterlyser som synes kollektiv handling. Vid en närmare läsning av brödtexterna under rubrikerna blir det uppenbart att vi-tilltalen uppmanar både till konkret kollektiv handling, och individuell handling i en mer abstrakt samhällelig gemenskap. Det senare blir inte minst tydligt i påståenden som:
[a]tt inte ta ställning innebär inte bara att vi låter andra ta ansvaret. Det in- nebär också att vi låter bli att ta chansen (s. 22).
Och:
[det] här kapitlet ska handla om hur du och vi alla får våra kunskaper och åsikter och hur vi på olika sätt och med olika medel påverkas – och själva påverkar andra (s. 24).
De här två exemplen visar hur uppmaningen till, och beskrivningen av, kol- lektivet, har den dubbla funktionen att beskriva den enskilda individens egen förmåga att agera och påverka sin omgivning, men också och att denna har ett ansvar gentemot andra i social och politisk handling.
Boken har ett optimistiskt färgat och globalt perspektiv på framtiden. Det framträder särskilt i dess beskrivning av samtidshistoria. Hela kapitlet ”EN ENAD VÄRLD” (s. 70-96) är i boken ett historiskt narrativ som börjar med en beskrivning av kärnvapensprängningarna i Hiroshima och Nagasaki, och fortsätter att beskriva Europas uppdelning i öst och väst och kalla krigets ak-
Kapitel 5 Kritisk tematisering av en
tilltalad läsare som del av förändring och
framtid
Det följande kapitlet ges en tematisering av läroböckerna utifrån den övergri- pande frågan om hur framtid och samhälle gestaltas i relation till hur läsaren konstrueras som möjlig del i politisk förändring. Jag lägger i det avseendet särskilt fokus vid hur framtiden ges mening i de texter jag analyserat.
Temana återspeglas i kapitlets tre underrubriker: ”Gemensam riktning och kapacitet i förändringens tid”, ”Garantera den ordning som gör redan närva- rande framtid möjlig” och ”En ödesmättad och ordnad framtid”. Temana åter- speglar likartade centrala resonemang om framtiden som framträder i de böcker som presenteras under rubrikerna nedan.
Gemensam riktning och kapacitet i förändringens tid
Under följande rubrik placerar och diskuterar jag fyra böcker vars framställ- ningar av framtiden i hög grad är likartade. Böckerna är Samhälle för högsta-
diet SAMS (Lindquist & Wester, 1992), Samhälle idag – Läsebok 3 (Hil- dingson & Wergel, 1992), Samhällskunskap A 7-9 (Lundberg & Olsson, 1995) samt I händelsernas centrum (Hedengren, 1997). I dessa läroböckers resone- mang om framtiden ryms en delad tydlig uppfattning om kollektiv social och politisk förändringspotential. Böckernas texter om framtiden adresserar en lä- sare som del av ett kollektivt vi eller som ett individuellt subjekt (du) med förmåga och möjlighet att förändra världen till det bättre. Det finns givetvis några signifikanta skillnader mellan böckernas resonemang kring hur indivi- duell eller gemensam förmåga till förändring kommer till uttryck. Jag avser i det följande att diskutera dessa skillnader tillsammans med deras mer likartade resonemang.
I den äldsta av böckerna i mitt material, Samhälle för högstadiet SAMS (Lindquist & Wester, 1992), kommer social och politisk förändringspotential till uttryck i bokens beskrivning av den enskilda människan som en del av ett kollektivt vi.
Vi-tilltalet i boken är återkommande.Det har, som jag tolkar det, i första hand en stilistisk funktion för att fånga läsaren. I beskrivningen av framtiden
för den enskilda individen har vi-tilltalet dock den specifika funktionen att beskriva henne som del i en samhällelig gemenskap med kapacitet att förändra världen till det bättre.
Det två första kapitlen i boken, titulerade ”Framtiden” (s. 2) och ”Vår bild av andra” (s. 24), har underrubriker som talar till läsaren på sådant sätt att kapaciteten till gemensam förändring tar tydlig form:
Måste vi arbeta? (s. 12) Vi måste ta ställning. (s. 21) Vi kan påverka framtiden. (s. 22) Vår bild är färgad […]. (s. 25) […] och vi styrs av fördomar. (s. 25) Det är bara vi själva som räknas. (s. 27) Vi lär oss av varandra. (s. 33)
De här uppmaningarna till läsaren efterlyser som synes kollektiv handling. Vid en närmare läsning av brödtexterna under rubrikerna blir det uppenbart att vi-tilltalen uppmanar både till konkret kollektiv handling, och individuell handling i en mer abstrakt samhällelig gemenskap. Det senare blir inte minst tydligt i påståenden som:
[a]tt inte ta ställning innebär inte bara att vi låter andra ta ansvaret. Det in- nebär också att vi låter bli att ta chansen (s. 22).
Och:
[det] här kapitlet ska handla om hur du och vi alla får våra kunskaper och åsikter och hur vi på olika sätt och med olika medel påverkas – och själva påverkar andra (s. 24).
De här två exemplen visar hur uppmaningen till, och beskrivningen av, kol- lektivet, har den dubbla funktionen att beskriva den enskilda individens egen förmåga att agera och påverka sin omgivning, men också och att denna har ett ansvar gentemot andra i social och politisk handling.
Boken har ett optimistiskt färgat och globalt perspektiv på framtiden. Det framträder särskilt i dess beskrivning av samtidshistoria. Hela kapitlet ”EN ENAD VÄRLD” (s. 70-96) är i boken ett historiskt narrativ som börjar med en beskrivning av kärnvapensprängningarna i Hiroshima och Nagasaki, och fortsätter att beskriva Europas uppdelning i öst och väst och kalla krigets ak-
törer, för att avslutningsvis beskriva Sovjetunionens upplösning. Kapitlets av- slutande del beskriver förutsättningarna för att ytterligare skapa fred samt social och ekonomisk rättvisa i världen. Frivilligorganisationer som Rädda
barnen, Röda korset och Amnesty International beskrivs som:
[…] stora föreningar som arbetar för freden. De arbetar med det långsiktiga fredsarbetet, bl. a. genom att försöka minska svälten och fattigdomen i världen (s. 90).
Jämte frivilligorganisationer framställs Förenta Nationerna som en garant för fred och ett globalt politiskt instrument för fredsutveckling. Berättelsen om kalla krigets slut etableras i en beskrivning av en tidslig rörelse mot en bättre framtida global samvaro, där staters framtida samarbete tillsammans med bi- laterala organisationer alltmer progressiva fredsarbete utgör effekten av en oå- terkallelig väg mot en bättre värld.
I boken beskrivs politiken praktik i dess institutionaliserade former på nat- ionell och global nivå. På nationell nivå gestaltas politiken genom hur den demokratiska ordningen är inrättad i en beskrivning av den representativa de- mokratins institutioner och deras samhälleliga funktion. Den politiska prakti- ken består också av olika samhälleliga intressen som ”intresseorganisationer”, ”företag”, ”experter”, ”folkrörelser” och ”massmedier”, vars strävan efter samhälleligt inflytande påverkar Sveriges framtida riktning (s. 237).
I anslutning till beskrivningen av politikens praktik tecknas strävan efter inflytande på ett tydligt vis. En illustration i bild av ett större fartyg symboli- serar samhällets framtida riktning, medan bogserbåtar gestaltar olika sam- hällsintressen som sliter det större skeppet i lite olika riktningar, men slutligen framåt. Även om boken åskådliggör både politik och förändringsarbete i be- skrivningar av stora demokratiska institutioner och globala organisationer, som FN, återkommer periodvis argument för och uppmaning till läsaren att aktivt delta i samhällelig politisk praktik (s. 237).
Både individen och sammanslutningar av människor framställs som ka- pabla till att nå gemensamma framtida mål. Det framställs heller inga genuina motsättningar mellan individ och kollektiv. Rubriker som ”Vi klarar mer än vi tror” och ”Tro på dig själv” utgör delar i samma resonemang (s. 414). Kol- lektiva sammanslutningar framställs helt enkelt som en plattform för den en- skildas förmåga att agera i enlighet med sin egen politiska övertygelse.
Den andra boken som jag har valt att placera under denna rubrik, Samhälle
idag – Läsebok 3 (Hildingson & Wergel, 1992), rymmer samma starka och uppfordrande läsartilltal som i föregående lärobok, Samhälle för högstadiet
SAMS (Lindquist & Wester, 1992).
Läsartilltalet i Samhälle idag – Läsebok 3 framträder tydligast rubriker i boken som föranleder texter om framtiden för individen i samhället och för
framtiden för samhälle i stort. Rubrikerna syftar ofta till att åskådliggöra sär- skilda politiska och demokratiska problem i mycket uppfordrande formule- ringar som uppmanar till politisk handling:
Har riksdagen redan bestämt redan bestämt hur du skall leva år 2010? (s. 8) Lägg dig inte i politiken! (s. 18)
Så söker du din rätt i Strasbourg! (s. 27) Vad kan vi göra? (s. 48)
Mot en enad värld. (s. 226)
Du kan inte tänka framåt år 2400. (s. 238) Vi har rätt till utveckling! (s. 232) Vad kan vi göra? (s. 266)
När de tyska barnen är tio år avgör betygen deras framtid. (s. 273)
De slagkraftigt formulerade rubrikerna är symtomatiska för bokens upprät- tande av en polemik mellan en å ena sidan skeptisk och å andra sidan beja- kande syn på politikens möjligheter att bidra till samhällsförändring. I bokens inledande del knyts exempelvis denna skepticism implicit till en syn på fram- tiden som antingen omöjlig att förutspå eller omöjlig att påverka via politiska beslut. Den bejakande synen på framtiden uttrycker tvärtom politikens fak- tiska möjligheter att förändra utsikterna för exempelvis negativ samhällsut- veckling. En bejakande framtidssyn knyts också till ett påstått gemensamt an- svar för kommande generationer, utöver argumentet att förändring faktisk är möjlig (s. 10-12).
Till skillnad från många senare publicerade böcker används i Samhälle idag
– Läsebok 3 vi-tilltalet flitigt i relation till ord som folk/folket, och identifierar därmed läsaren som del av ett politiskt kollektiv. Det sker huvudsakligen inte i identifiering av kollektivet som i föregående bok Samhälle för högstadiet
SAMS. Där tar kollektivet plats i demokratiskpolitiska institutioner eller in- tresseorienterade sammanslutningar. Genomgående används Samhälle idag –
Läsebok 3 istället ett kollektiv vi som tilltal med syftet att etablera berättelser om människors gemensamma förmåga att samarbeta. Genom den förmågan antas de kunna utveckla samhället till det bättre, oavsett om de deltar i en de- mokratiskpolitisk sammanslutning eller inte.
Beskrivningen av politisk kapacitet, vilja och förändringspotential i kollek- tiv form återkommer ofta i Samhälle idag – Läsebok 3. Denna kollektivitet etableras i berättelser om hur enskilda människor och specifika lokala sam-
törer, för att avslutningsvis beskriva Sovjetunionens upplösning. Kapitlets av- slutande del beskriver förutsättningarna för att ytterligare skapa fred samt social och ekonomisk rättvisa i världen. Frivilligorganisationer som Rädda
barnen, Röda korset och Amnesty International beskrivs som:
[…] stora föreningar som arbetar för freden. De arbetar med det långsiktiga fredsarbetet, bl. a. genom att försöka minska svälten och fattigdomen i världen (s. 90).
Jämte frivilligorganisationer framställs Förenta Nationerna som en garant för fred och ett globalt politiskt instrument för fredsutveckling. Berättelsen om kalla krigets slut etableras i en beskrivning av en tidslig rörelse mot en bättre framtida global samvaro, där staters framtida samarbete tillsammans med bi- laterala organisationer alltmer progressiva fredsarbete utgör effekten av en oå- terkallelig väg mot en bättre värld.
I boken beskrivs politiken praktik i dess institutionaliserade former på nat- ionell och global nivå. På nationell nivå gestaltas politiken genom hur den demokratiska ordningen är inrättad i en beskrivning av den representativa de- mokratins institutioner och deras samhälleliga funktion. Den politiska prakti- ken består också av olika samhälleliga intressen som ”intresseorganisationer”, ”företag”, ”experter”, ”folkrörelser” och ”massmedier”, vars strävan efter samhälleligt inflytande påverkar Sveriges framtida riktning (s. 237).
I anslutning till beskrivningen av politikens praktik tecknas strävan efter inflytande på ett tydligt vis. En illustration i bild av ett större fartyg symboli- serar samhällets framtida riktning, medan bogserbåtar gestaltar olika sam- hällsintressen som sliter det större skeppet i lite olika riktningar, men slutligen framåt. Även om boken åskådliggör både politik och förändringsarbete i be- skrivningar av stora demokratiska institutioner och globala organisationer, som FN, återkommer periodvis argument för och uppmaning till läsaren att aktivt delta i samhällelig politisk praktik (s. 237).
Både individen och sammanslutningar av människor framställs som ka- pabla till att nå gemensamma framtida mål. Det framställs heller inga genuina motsättningar mellan individ och kollektiv. Rubriker som ”Vi klarar mer än vi tror” och ”Tro på dig själv” utgör delar i samma resonemang (s. 414). Kol- lektiva sammanslutningar framställs helt enkelt som en plattform för den en- skildas förmåga att agera i enlighet med sin egen politiska övertygelse.
Den andra boken som jag har valt att placera under denna rubrik, Samhälle
idag – Läsebok 3 (Hildingson & Wergel, 1992), rymmer samma starka och uppfordrande läsartilltal som i föregående lärobok, Samhälle för högstadiet
SAMS (Lindquist & Wester, 1992).
Läsartilltalet i Samhälle idag – Läsebok 3 framträder tydligast rubriker i boken som föranleder texter om framtiden för individen i samhället och för
framtiden för samhälle i stort. Rubrikerna syftar ofta till att åskådliggöra sär- skilda politiska och demokratiska problem i mycket uppfordrande formule- ringar som uppmanar till politisk handling:
Har riksdagen redan bestämt redan bestämt hur du skall leva år 2010? (s. 8) Lägg dig inte i politiken! (s. 18)
Så söker du din rätt i Strasbourg! (s. 27) Vad kan vi göra? (s. 48)
Mot en enad värld. (s. 226)
Du kan inte tänka framåt år 2400. (s. 238) Vi har rätt till utveckling! (s. 232) Vad kan vi göra? (s. 266)
När de tyska barnen är tio år avgör betygen deras framtid. (s. 273)
De slagkraftigt formulerade rubrikerna är symtomatiska för bokens upprät- tande av en polemik mellan en å ena sidan skeptisk och å andra sidan beja- kande syn på politikens möjligheter att bidra till samhällsförändring. I bokens inledande del knyts exempelvis denna skepticism implicit till en syn på fram- tiden som antingen omöjlig att förutspå eller omöjlig att påverka via politiska beslut. Den bejakande synen på framtiden uttrycker tvärtom politikens fak- tiska möjligheter att förändra utsikterna för exempelvis negativ samhällsut- veckling. En bejakande framtidssyn knyts också till ett påstått gemensamt an- svar för kommande generationer, utöver argumentet att förändring faktisk är möjlig (s. 10-12).
Till skillnad från många senare publicerade böcker används i Samhälle idag
– Läsebok 3 vi-tilltalet flitigt i relation till ord som folk/folket, och identifierar därmed läsaren som del av ett politiskt kollektiv. Det sker huvudsakligen inte i identifiering av kollektivet som i föregående bok Samhälle för högstadiet
SAMS. Där tar kollektivet plats i demokratiskpolitiska institutioner eller in- tresseorienterade sammanslutningar. Genomgående används Samhälle idag –
Läsebok 3 istället ett kollektiv vi som tilltal med syftet att etablera berättelser om människors gemensamma förmåga att samarbeta. Genom den förmågan antas de kunna utveckla samhället till det bättre, oavsett om de deltar i en de- mokratiskpolitisk sammanslutning eller inte.
Beskrivningen av politisk kapacitet, vilja och förändringspotential i kollek- tiv form återkommer ofta i Samhälle idag – Läsebok 3. Denna kollektivitet etableras i berättelser om hur enskilda människor och specifika lokala sam-
manslutningar av människor blir till del av större samhällsförändringar. I be- rättelser om arbetaren som är del av en begynnande arbetsrörelse (s. 79ff), om hjälparbetaren i Tanzania och hennes del i utvecklingen av Afrika (s. 240ff.), och om demokratirörelsen i Chile återberättad av en politiska flykting (s. 211ff.), gestaltas särskilt individens kapacitet att i särskilda sammanslutningar bidra till gemensam samhällsförändring. Dessa berättelser uttrycker en poli- tisk idealism varigenom enskildas och sammanslutningars betydelse för en framåtriktad tidslig rörelse mot en gemensam bättre framtid på ett globalt plan är central i förståelsen av samhällsförändring. Exemplen syftar således till att argumentera för hur individuellt engagemang i politiskt och socialt kollektivt arbete är en förutsättning för en bättre framtid. Individens engagemang och kollektivets politiska kapacitet kommer också till uttryck i en beskrivning av polemik mellan en politiskt och ekonomiskt koncentrerad maktsfär med få in- divider och de sammanslutningar av politiskt aktiva människor som saknar institutionell politisk och ekonomisk makt.
De två böcker som jag hittills beskrivit och diskuterat har slående likheter i sina sätt att formulera tilltalet till läsaren. I de avsnitt som uttryckligen hand- lar om framtiden uppmanas läsaren i båda böckerna till politiskt engagemang och politisk handling. Det sker i vad jag vill benämna som en individualistisk moralisk ansvarsdiskurs och en kollektivistisk social rättvisediskurs. Den till- talade läsaren uppmanas att i dessa diskurser ta ställning till sin egen roll i en gemensam rörelse framåt i tiden, och att göra sig hörd inom ramen för en po- litisk praktik som ser politikens möjlighet att förändra världen till det bättre. Människan har både ett individuellt ansvar och möjlighet att delta i politisk samhällsförändring på kollektiv nivå. I den förra av böckerna – Samhälle för
högstadiet SAMS – återspeglas den optimistiska synen på politikens positiva kapacitet i den historiska synen på ett globalt samhälle som efter kalla krigets slut går från ett sämre tillstånd till ett bättre. Samma syn på en tidsligt progres- siv rörelse återspeglas i den senare boken – Samhälle idag – Läsebok 3 – i exemplen om enskilda människors både sociala och politiska engagemang på lokal nivå, samt deras del i en global progression mot ett allmänt bättre till- stånd.
Den tredje av böckerna som jag placerat under denna rubrik är Samhälls-
kunskap A 7-9 (Lundberg & Olsson, 1995). Denna lärobok skiljer sig något åt från de två ovanstående, men rymmer samtidigt vissa likheter i talet om den enskildas roll i samhällsförändring. I ett avseende ger Samhällskunskap 7-9 A uttryck för den framtidsoptimism som kännetecknar föregående två böcker, men där optimismen i de förra framstår som mer eller mindre självklar i ljuset av tidens mer eller mindre obevekliga rörelse mot en bättre värld, framställs framtidsoptimismen i denna bok i hög utsträckning som valbar.
Boken inleds med ett kapitel ”Världen vi lever i” (Lundberg & Olsson, 1995, s. 8) som implicit uppmanar läsaren att göra två primära ställningsta- ganden. Det senaste millennieskiftet tecknas likt en symbolisk gräns bortom
vilken framtiden för henne själv och för hennes medmänniskor kommer att påverkas av dessa ställningstaganden.
Den första uppmaningen till ställningstagande riktar sig till den föreställda läsaren, eleven, som uppmanas att se sin egen framtid på andra sidan millen- nieskiftet och reflektera över sin framtid som vuxen. Här kretsar inte den hu- vudsakliga frågan kring vad läsaren ser i sin framtid, även om texten formu- lerar exempel på hur innehåll och förutsättningar i dennes framtid kan te sig i