Med Ferdinand de Saussure och Strukturalismen fick vi i början av 1900-talet ett första försök till en sammanhållen teori om språk, i Den strukturalistiska språkteorin är ett avståndstagande från 1800-talets ledande språkforskning, den komparativa historiska skolan, och ett närmande till analytisk språkfilosofi (jfr kapitel 1). På samma sätt som komparativisterna tidigare tagit avstånd från föregående seklers språkforskning, filologin, så tog strukturalisterna nu avstånd från dem. Med sitt "glada" faktasamlande och fastställande av lagar samt frånvaro av övergripande teori- och principfrågor sågs den komparativa historiska forskningen som djupt bristfällig av strukturalisterna (Jonsson 1983, s 205). I många vetenskapares ögon kom språkforskningen först i och med strukturalismens genombrott att kvalificera sig som vetenskap eftersom den då närmade sig den vetenskaplighet som varit framgångsrik inom naturvetenskaperna.2 Genom analytiska distinktioner som langue/parole, signifiant/signifié, diakroni/synkroni lades grunden till en systematisk språkvetenskap.3 Språkbruket skildes från språksystemet, det individuella från det universella och det mångskiftande och komplexa fick stå tillbaka för det logiskt konsistenta. I Strukturalismen införlivades också naturvetenskapens krav på generaliserbarhet, objektivitet och systematiserad metod. Syftet var att avtäcka och förklara de bakom orden vilande generella mönstren och reglerna.4
I Saussures efterföljd skapades alltså tydligare analysverktyg för lingvistiken, men samtidigt begränsades dess fält (Kristeva 1990, s 100). Strukturalisternas ansträngningar har i huvudsak inriktats på ljud- och formlära och lämnade i
1 Saussures tankar har samlats i Cours de linguistique générale, som utarbetats utifrån studenternas dokumentation av hans språkföreläsningar i Genève. Arbetet utgavs 1916 efter hans död. Se t ex Platzack 1979, s 146. - Om ambitionen att skapa en teori om språket se t ex Sigurd 1983, s 14 och Ellegård 1971, s 100.
2 Om steget till vetenskap se Nordenstam 1989, Kristeva 1990, s 100 och Crystal 1971, s 77.
3 Se Cameron 1985, Harris 1981, Crystal 1971, Ellegård 1971 och Lyons 1968.
4 Nordenstam 1989, s 146ff; Cameron 1985, s 10; Harris 1981, s 37.
stort syntax och semantik utanför (Ellegård 1971, s 102). Med början i Noam Chomskys verk Syntactic Structures (1957) kom språkets mentala dimensioner, språkförmågan, att betonas; här närmade man sig kognitionspsykologin.
Chomskys arbete innebar en kritik av den behavioristiska form av strukturalism som frodades i USA med Bloomfield i spetsen (Chomsky 1968). Likväl är Chomskys teorier i hög grad strukturalistiska; de är en fortsättning av det slags systembaserade tänkande som med Saussure fördes in i språkvetenskapen (Chomsky 1968, Sjögren 1978, s 22). Fr o m Aspects of the Theory of Syntax (1965) inkluderade Chomsky sedan i grammatikbegreppet inte bara de fonologiska, morfologiska och syntaktiska nivåerna utan också den semantiska (Chomsky 1968, Sigurd 1972, s 39)5 Medan det för strukturalisterna var språksystemet i sig som tilldrog sig intresset - som enheter och regler, obundna av den mänskliga kompetensen - så är det språkförmågan, den bakom språkbruket liggande mentala kompetensen, som är det intressanta för generativister och transformationsgrammatiker i Chomskys efterföljd.
Människans levande vardagsspråk och dess betydelser berörs dock ej av dessa teorier.
En vittförgrenad expansion har under 1900-talets senare hälft skett inom modern språkvetenskap, och mycken kunskap har vunnits om formlära och om människans språkförmåga. En glidning in på språkbruksområdet har också ägt rum. En grammatik, från början relaterad till språksystemet, kan således vidgas, inte bara till semantiken utan också till pragmatiken, t ex till en kommunikationsmodell, och säga något om det levande språkbruket. Man tar då in de sociala omständigheterna, t ex talsituationen, mottagarens attityd och effekter av den sociala och kulturella fostran på vår förståelse av hur det är tillåtet och möjligt att handla och att uttrycka sig. Också när man undersöker språkbruket efterlyses ofta detsamma som man värderar i undersökningen av det abstrakta språksystemet: definition, klassifikation, generalisering etc.
Det är formallogiska och matematiska förebilder som varit framträdande i den moderna språkvetenskapen, och stringens i metod- och teoriutveckling har starkt betonats.6 Ett exempel på detta finner vi i psykolingvisten Fritz Heiders resonemang om ords betydelse (1958). Heiders syfte är att säga något om tvåpersons-relationer. Med den enskilda personen som "basic unit" vill han skapa en begreppsram för systematisering och klassifikation av ords innebörder och av inbördes mänskliga relationer. Han anser det önskvärt att fastslå innebörden av t ex lova och stolthet lika exakt som innebörden av två, fyra eller hastighet (1958, s 8). Betydelsen i ord ska brytas ned; verbet V hos individen I ska definieras i sina delbetydelser X+Y+Z... Heider menar att vi skulle få en mångfald kvalitativa differenser om vi kunde kartlägga "basic elements" eller
5 Se Chomskys resonemang om hans teoris begränsningar när det gäller att säga något om det levande språkbruket i Magee 1978, s 184.
6 Se t ex Kristeva 1990, s 113; Crystal 1971, s 121, 220, 224; Josefson 1991, Cameron 1985, Sigurd 1983, Harris 1981, Platzack 1979.
"basic principles of variations" i orden (1958, s 8). En uttalad jämförelse med matematikens exakthet görs här (1958, s 8). En sådan ansats ses ibland som eftersträvansvärd inom modern språkvetenskap (Harris 1981, Cameron 1985).
Orden behandlas som föremål och tilldelas vissa specifika drag.
Detta tänkande visar på en - kanske omedveten - föreställning om att språk i grunden är lika med ord och att man kan säga något väsentligt om språket om man gör utsnitt ur det, avgränsar och benämner delar, definierar innehållet i dessa delar, bedriver sin analys utifrån detta och återför det hela till en teori.
Men med en sådan ansats förvandlas orden hos en språkbrukare till ett antal enskilda träd, och vi förvirras och förleds lätt på vår vandring. Helhetens -skogens - väsen och betydelse undflyr oss. Människans ord är som träden och hennes språk och tankevärld som skogen. Det är således viktigt att inte begränsa undersökningen enbart till de enskilda orden utan att också ibland träda in i och utforska den språkliga "urskogen" och dess rikedom av skiftningar, den tankevärld som bärs av människan.
Språkvetenskapen har också andra livskraftiga grenar. Den forskning som bedrivs på institutioner för nordiska språk i Sverige sträcker sig över ett stort fält - med bl a språksociologi, namnforskning, dialektologi, mediaforskning, forskning om skrivande, andraspråksinlärning och grammatik -, och beroende på forskningsområde begagnar man sig av allt från starkt systembaserade och strukturalistiskt influerade metoder till betydligt mer historiskt och humanistiskt tolkande sådana. Den senare inriktningen har varit viktig bland namnforskare, dialektologer och språkhistoriker. Också bland dem har ordnivån ofta varit det som undersökningsintresset koncentrerats till, men närheten mellan människan och språket betonas och man är medveten om trådar in i kultur och ideologi.
Genom strukturalismens starka influens har forskningsgrenar med sådana hermeneutiska tendenser under senare delen av 1900-talet levt ett något mindre framträdande liv inom språkvetenskapen som akademisk disciplin.7 Den språksyn som jag vill grunda mitt arbete på närmar sig emellertid på vissa punkter en sådan mer historisk och tolkande tradition och skiljer sig på väsentliga punkter från den som fått sitt genombrott med strukturalister.8
Strukturalismen kan, tillsammans med den generativa och transformationella grammatiken, ses som det stora försöket att inom språkvetenskapen skapa generella mönster. I mitt arbete vill jag gå vid sidan av ett sådant
7 Ellegård säger att framtidens språkvetenskap ska avlägsna sig från humaniora: "den moderna språkvetenskapen bör motiveras som en beteendevetenskap" (1971, s 15). Här syns
släktskapen med rationalister och kognitionspsykologer. Han anser att de "humanistiska centralämnena" bättre än språkvetenskapen kan ta hand om humanistiska frågor. Man kan här också jämföra Crystal 1971, s 112, som säger att "the basic aim of science is to establish theories". Så ock språkvetenskapens, är Crystals budskap.
8 Om skillnaden mellan nomotetiska vetenskaper - de som riktar in sig på förklaring och lagmässighet - och idiografiska - där förståelsen av det unika är det centrala - skriver Tore Nordenstam i Fra kunst til vitenskap, 1989.
systemberoende och i stället låta den i praxis meningsskapande processen stå i centrum. Det innebär att det existentiella måste beröras; det levande och föränderliga är utgångspunkten, den språkbrukande människan. Människan är i ständig tillblivelse genom och i språket. Och lika lite som människan i sig har mening har språket det. Språkets betydelser skapas, förändras och fortsätter att förändras, och detta omvandlande och återskapande sker i samverkan mellan människor; språket påverkas, språkbrukaren påverkas och språkbrukarna påverkar varandra. Det finns förvisso många sätt att se på språk, men språkets betydelse för identiteten och för inskolningen i kulturens former är ofrånkomlig.
En idag aktuell diskussion på detta tema förs inom den franska poststrukturalistiska och psykolingvistiska skolan med lingvisten Julia Kristeva.9
Bakgrunden för den skolan är naturligtvis Strukturalismen med väsentliga bidrag från freudianska, marxistiska och semiotiska tankegångar (Nordenstam 1989, Witt-Brattström 1984). Här betonas talandet men inte i första hand som ett kommunikationsmedel människor emellan utan det centrala är språkets filosofiska förutsättningar. Det handlar om identitets- och begreppstillägnande, om att skapa mening i sin kultur och sin omvärld (Domellöf 1984).
I den inflytelserike psykoanalytikern Jacques I^acans teori om människans tillblivelse ligger tyngdpunkten på språkets betydelse för barnets sociala fostran till kön och samhällsvarelse, io Det är när barnets symbios med moderns kropp bryts och det börjar erfara ett "jag" som språket föds; språket ersätter moderskroppen, fyller bristen efter den (Moi 1985, 99ff; Nyländer 1986, 72ff).
Ordet - logos - står för ett införande i den symboliska ordningen, i samhället och Faderns lag (Nyländer aa s 74; Witt-Brattström 1984). Detta är också i stort Kristevas utgångspunkter men hon går emot strukturalismens syn på språk som monolitiskt system och Lacans könsföreställning (Moi aa s 152,164ff)). I stället hävdar hon det talande subjektet och mening som något som är i ständig tillblivelse och under ständig prövning människor emellan (Moi aa s 154;
Kristeva 1990, Witt-Brattström 1984).