PRATGLÄDJE

Ett framträdande drag hos Lennart är hans uttrycksfulla och omfångsrika fria berättande. Med tanke på hur formerna för intervjuer och formaliserade samtal vanligtvis ser ut är detta drag värt att notera. Hur kan det komma sig att Lennarts fria berättande tar så stor plats i våra samtal? Vilken funktion har det? Som ett första steg i svaret på de frågorna diskuterar jag själva förutsättningarna för samtal mellan forskare och forskningsdeltagare och visar hur just Lennart förhåller sig i det mötet. Därefter presenterar och analyserar jag en av Lennarts berättelser och gör en tolkning av dess funktion. Jag diskuterar så det fria berättandet som strategi hos Lennart.

Att bli intervjuad

Vad en intervju är har de flesta rätt fasta föreställningar om.3 En specifik talhändelse, inringad av relativt givna samtalsregler, kallar den amerikanska lingvisten Nessa Wolfson det (1976, s 190).4 Informationsflödet är som regel enkelriktat; en part frågar och den andra svarar (aa s 190). Försök från forskare/intervjuare att spränga denna låsta fråga-svar-modell för att förlösa ett mer fritt berättande och få spontana och mindre tillrättalagda svar leder ofta till förvirring för den intervjuade (aa s 196). Intervjuaren kan då dessutom framstå som dåligt förberedd, osäker eller inkompetent (aa s 196).5 Den intervjuades föreställning om sin egen funktion är att hon ska lämna information, helst uttryckt i koncisa och klara svar (aa s 190).6 Fri konversation med initiativ från hennes sida antas gå utanför kontraktets ramar.

Det friare berättandet har också sina former. Den typ av fritt berättande som jag fortsättningsvis omväxlande kommer att benämna narrativer eller historier 3 De samtal jag haft med pojkarna kan knappast kallas intervjuer men pojkarna har alltid benämnt dem så.

4 Wolfsons syfte med artikeln är att betona att varje samtals- eller intervjuform har sina förutsättningar, och att vi kanske inte kan nå något "natural speech" hos dem vi intervjuar.

Men vi kan få ett "appropriate speech", ett tal som är anpassat till situation (medtalare, ämne, observatör etc) och bedöma det just utifrån det.

5 Att. ett icke-formulärbundet samtal kan förefalla ogenomtänkt framgår av en kommentar som Janne en gång fällde när jag tvekade inför formuleringen av en fråga: "Har du ingen mall när du ska intervjua!?"

6 Mattias' sätt att kommentera sina egna inlägg i våra samtal vittnar just om detta; han säger vid flera tillfällen saker som "Du fick väl inget precist svar där" eller "Förra gången kunde jag inte ge något riktigt klart svar på den frågan".

rymmer ett budskap, en poäng (Polanyi 1985, s 12)7 Berättaren vill med narrativen t ex kommentera eller utveckla ett diskussionsinlägg, stödja ett argument. Den är också, till skillnad från intervjun, frivilligt initierad och den hör framförallt hemma i den avslappnade samvaron med likasinnade (Wolfson 1976, s 191; Polanyi aa s 12f). Berättaren använder stilistiska, grammatiska, lexikala, fonologiska och kroppsspråkliga medel för att ge liv och detaljrikedom åt sin historia och föra fram poängen (Polanyi aa s 14; jfr Nordberg 1984 och Tannen 1984, s 144f). Sällan förekommer sådana i intervjuer, just p g a föreställningen om intervjuns givna form (Wolfson aa s 190).8 Inte ens i spontana intervjuer, dvs intervjuer som vill locka fram narrativer ("Hur var det när du låg på sjukhuset?"), ges några längre, spontana sådana. I de fall då intervjupersonen som svar faktiskt gör en narrativ så kan man också där märka att narrativen "lagts tillrätta" (Wolfson aa s 192f). Det hela blir mest likt en pliktskyldig rapport som intervjuaren synes ha bett om, och det är de delar intervjupersonen tror har relevans för intervjuaren som framhålls och betonas (Polanyi aa s 12f). (Jag bortser här från att intervjupersoner kan ge (och ger!) både vilseledande och lögnaktiga svar.)

Det som slår en vid en jämförelse mellan Lennarts och mina samtal och det nyss presenterade resonemanget kring narrativers sparsamma förekomst i mötet mellan forskare och forsknings-deltagare är: Detta stämmer inte. Visst svarar Lennart när jag frågar, men hans sätt att möta frågorna framstår som ovanligt i förhållande till föregående resonemang. Lennart håller sig inte till något givet

"kontrakt"; det är snarast så att han håller på att omformulera det.

En rent pliktskyldig rapport eller redogörelse, som Wolfson och Polanyi talar om, är sällsynt hos Lennart. Ett svar som till en början tenderar att bli just en sådan rapport är dock följande:

Hur ser din vardag ut just nu? Uppstigning nolltretretti. Tidningar 5. 7 till Kulturhuset - städa till 14.45. Hem till... ja, alldeles för sent. Sen ska jag upp igen halv fyra - så det blir alldeles för lite sova. Det blir väl tre och en halv timme nu i genomsnitt och så på eftermiddan i går lite grann. Sen kommer helgen som är fri - sovperiod. /.../ Jag steg upp halv tre på söndag eftermiddag. (L2:2)

Efter några exakta, schemaartade och informativa uppgifter går Lennart över till att ge flera frivilliga upplysningar. Syftar den knappa exaktheten här till att ge ett adekvat och ändamålsenligt svar på en intervjuares fråga eller är den ett sätt att snabbt glida över en ointressant fråga? Andra gånger bemöter han frågorna

7 Termen narrative används alternativt med story hos Labov 1972, t ex s 355ff; Polanyi 1985, t ex s 10 och 12 och 1980, t ex s 102; Wolfson 1976, t ex s 192.

8 Etnologen Barbro Klein har upplyst mig om att detta inte så säkert är fallet. Kleins eget arbete visar på ett många gånger livligt berättande från deltagarnas sida. Jag håller för troligt att många faktorer kan påverka villigheten att berätta; forskningsdeltagaren kan ha egna motiv för att ta ordet, hon kan uppleva sig ha en sådan relation till forskaren att en friare form är självklar etc.

mycket knapphändigt ("Vad menar du med att 'tro på naturvetenskap'?

Darwin. Vad menar du med Darwin då? Jaa, att för x miljoner år sen så exploderade Big Bang och så vidare..." (L3:7)) eller rent av avvisande och raljant ("Vad ska du göra i Berlin då? /Med släpig röst och ett litet skratt:/

Jaadu, det får vi väl se.. Skriva vykort!" (L3:6) och "Vad är viktigt i livet för dig? Den (frågan) var ännu svårare ... Att uppnå nirvana! /Skratt och flams/"

(L2:6)). Dessa sätt att avvärja mina frågor är vanligare hos Lennart än hos de andra pojkarna.

Men vanligare är också - och som drag alltså ännu mer påfallande och anmärkningsvärt - att han tar chansen att i våra samtal faktiskt skapa utrymme för ett eget berättande och börja brodera, utan att nödvändigtvis skapa tydligt poängburna narrativer. Satt i relation dels till vad som redan sagts om intervjuers relativt bjudande former och dels till mina andra forskningsdeltagare så omfattar en ovanligt stor del av samtalen med Lennart ett mer fritt berättande eller narrativer. Då har Lennart antingen själv styrt in på ett ämne utifrån någon fråga jag ställt eller berett rum för det genom att säga att han ska berätta.

Relationen forskare och intervjuad

Resultatet av en intervju är en återspegling av maktrelationen mellan forskare och intervjuad. Beroende på t ex ålder, kön och social status får relationen olika maktförtecken (Wolfson aa s 197f). Lennart är vid vår första kontakt i terminalrummet 16 år och under samtalsperioden 18-21 år; först skolelev, sedan ute i olika tillfälliga jobb och i militärtjänst. Jag är forskare - vilken dignitet han nu ger det - och c:a 25 år äldre. Dessa omständigheter borde göra mig till den maktfullare personen i relationen och i flera avseenden är jag den klart styrande:

Jag bestämmer plats (och oftast tid) för samtalen, jag ställer de frågor jag önskar och det är jag som har "rätt" att bedöma det som sägs osv. Men samtidigt har det betydelse att jag är kvinna, vilket inte riktigt går ihop med ordet forskare och som därmed kan tänkas undergräva den statusen (Keller 1985, s 77). Inte heller är mitt beteende särskilt "forskarmässigt".

En möte mellan forskare och intervjuad som inte följer de regler man tillskriver talhändelsen intervju kan, enligt Wolfson, skapa olust och osäkerhet (aa s 190ff). Mitt samtalssätt kan förmodligen ses som svårbestämbart: Jag använder ibland fråga-svar-modellen; jag anpassar mig till Lennarts resonemang och ställer då bara frågor för att kunna följa hans tanke; jag inbjuder honom att berätta "vad som helst"; jag ställer frågor som ger möjlighet till narrativa svar ("Hur gör du när..?" och "Vad tänker du på när...?") osv. Enligt Wolfson (aa s 202) skulle detta p g a brottet mot den förgivettagna samtalsformen tvinga Lennart till ett onaturligt tal.

Att ramarna för våra samtal är rätt flytande kan förvisso skapa osäkerhet hos Lennart.9 Men vår långa bekantskap har, tror jag, gjort honom tillräckligt

9 "Spontana intervjuer" kallar Wolfson samtal av denna typ. De är enligt hennes sätt att se inga talhändelser p g a sin varierade form och; de har ingen låst struktur (aa 195).

hemtam i samtalssituationen för att han ändå ska ha funnit medel att handskas med denna kanske aparta samtalsstil. Vi har träffats då och då i olika sammanhang, hans hållning har alltid varit respektlöst skämtsam ("Hörru, språkforskarn, hur stavar man till....?" (Ant )), han har tagit kontakt några gånger, kommit med olika förslag: att jag bör låna en viss bok av honom, att jag ska intervjua honom igen, att han ska introducera mig på någon databas eller i något spel osv. För att vara i ett "intervjuoffers" belägenhet är han helt enkelt ovanligt initiativrik. Naturligtvis skulle han tala annorlunda och om andra företeelser tillsammans med kamrater i en autentisk situation. Utifrån vad Lennart kan förmodas ha sett som relevanta drag i vår samtalssituation kan man ändå anta att hans tal är "naturligt". Om talet känns ändamålsenligt i den aktuella kontexten, då är det naturligt, menar Wolfson (aa s 202). Själva kontexten må vara formell eller informell, intervju eller konversation (jfr Nordberg 1984, s 8).

Att Lennart vill ha kontakten och komma till våra samtal är uppenbart. Om jag ändå antar att våra samtal för honom skapar osäkerhet genom sin otydliga struktur, så skulle hans initiativkraft i samtalssituationen, dvs att undvika att svara, att raljera, att glida över till annat ämne etc, kunna stå för en vilja att skapa stadga. Han styr i den mån det är möjligt: Han ger mig upplysningar jag aldrig frågat efter, såsom detaljrika förklaringar över militär organisation och ställningar i spel (se kapitel 7) etc; han initierar narrativer ("Ja, nu måste jag berätta.." (s 139)); han markerar skämtsamt sin intention ("Jag ska i varje fall berätta vare sig du vill eller inte: I februari.." (s 124)) och han bestämmer när han tycker att det tredje samtalet ska avslutas ("Jag är lite stressad. Jag tror jag går nu. Jag ser att annars fortsätter jag att pladdra på" (L3:24).

Att på detta sätt ha ordet, att vara den som agerar, blir hörd och sedd, är naturligtvis, i den här givna situationen, att i viss mån kunna styra det hela. Både hans sätt att bemöta frågorna, att avvisa dem eller att utförligt eller knapphändigt svara på dem, och hans självinitierade berättande kan vara ett sätt att åtminstone delvis ta kontroll över relationen forskare-intervjuad. Med sin hållning omskapar han samtalets ramar.

Frukten av det resonemanget - och svaret på min fråga hur Lennart handskas med förutsättningarna för våra samtal - skulle alltså bli att Lennart vill ha kontakt och han vill ha kontroll över formerna för och innehållet i denna kontakt. Jag återkopplar då här till Ziehes tal om förhållningssättet hos kulturellt friställda ungdomar och deras olika sätt att pröva och söka sig fram till en identitet. I våra samtal testar Lennart naturligtvis sina gränser, gränserna för samtalet och därmed för relationen mellan oss, för sin makt och sina möjligheter. Att ständigt skapa utrymme för sitt eget frivilliga berättande är att överskrida intervjusamtalets förgivettagna regler. I den processen bekräftas hans identitet.

En narrativ har en poäng

Att Lennart använder det fria berättandet för att rubba gränserna och skapa större rörelsefrihet för sig själv i vårt samspel verkar således troligt, men beträffande den specifika typ av fritt berättande som jag kallar historier eller narrativer är en annan omständighet också värd att ägna uppmärksamhet. När man tar initiativ till att skapa en narrativ, att t ex återberätta en självupplevd händelse, finns det ett syfte med berättandet, säger alltså Polanyi. Historier berättas inte utan anledning (i980, s 98).

Eftersom en berättare också vill försäkra sig om att bli förstådd när hon tar tid och utrymme i anspråk så byggs narrativen enligt konventionens regler, och de tillbörliga och väsentliga informationerna passas in allteftersom på ett för lyssnaren gripbart sätt. De element som för berättaren är kärnan, det väsentliga som går utanpå det självklara, framhålles med skiftande språkliga medel (Polanyi 1980, s 99; Labov 1972, kapitel 9). En narrativ bär därmed som text, som språklig manifestation, sin skapares specifika kännemärken. Men vår förståelse av världen skiftar från kultur till kultur, från gammal till ung, mellan olika sociala grupper etc. För att förstå texten, narrativen, måste man förstå talarens kultur.

Varje kultur eller delkultur har några kärnteman runt vilka historier byggs upp, t ex frihet, plikttrogenhet (Polanyi 1980, s 99). Men man kan också gå andra vägen; historier kan användas som källtexter för att utröna centrala teman.

Narrativer ses då inte bara som lingvistiska utan framförallt som kulturella texter, och genom att undersöka den retoriska strukturen i dem kan man se vad talarna vill ge tyngd åt och vad som är kärnan (Polanyi 1980, s 99).

Utifrån de refererade språkforskarnas hållning blir det således naturligt att också ställa frågan: Vad är poängen i Lennarts narrativer? Men också mer komplexa frågor infinner sig: Kan det finnas något övergripande och för Lennart representativt och allmängiltigt i en av dem som gör att de får så stort utrymme i samtalen? Helt enkelt: Vad är poängen i Lennarts myckna berättande? Genom att i huvudsak undersöka en narrativ och se vilka medel Lennart använder vill jag nu försöka besvara dessa frågor.

Som utgångspunkt för jag in en lång sekvens av Lennarts berättande. Många talspråkliga drag kvarstår och kan vara tröttsamma att läsa. Men mitt syfte med att låta Lennarts röst framstå på detta sätt är dubbelt: Dels vill jag med den visa Lennarts allmänna pratsamhet och karaktären av den, en karaktär som inte kan förmedlas annat än genom att läsaren ger sig tid att möta berättaren, att lyssna och ge uppmärksamhet åt en ung människas röst (ja, helst låna honom sin vardagsröst och läsa högt!) och att försöka träda in i de upplevelser han målar upp. Dels - och framförallt - vill jag, med tanke på de nyss presenterade frågorna, lägga fram en i det fria berättandet invävd men ändå relativt fristående narrativ som jag kallar "Dalaresan".

Lennart berättar:

Jaa, nu måste jag berätta - jag var i Dalarna i somras nämligen. Det är en mycket lång historia, den historien är 116 mil lång. Det var så att jag nämnde Kalle här. Jaa, jag börjar ännu längre tillbaks i tiden - vi gick - nu börjar jag ännu, ännu längre tillbaks i tiden. Nu tar vi den: Det här var veckan innan midsommarafton, ja, samma vecka som midsommarafton, midsommarafton var på en fredag - på måndag den veckan for vi ut på övning (i lumpen), cykla iväg ut, ssskållhett ute. Vi for till Bäcksjön, natten blev biten av myggen, jag låg där och krafsa på i gräset och så for vi till Rönnbäck, finns ju en skjutbana, alltså vid Kulla. Där låg jag och grävde skyttevärn i sand, det är bara lössand överallt, det är ju vattentäkt och allting därute. Så det tar fem minuter att gräva så står man i höjd med marknivån med ögona, ungefär. Så har man grävt ner sig. Jaa! Det var det vi syssla med därute. Och så skulle det avslutas det här då på torsdan med att vi skulle gå soldatprovet - det är alltså tre mil på 7 och en halv timme. Och vi skulle gå ifrån Kulla, halvvägs mot Tavelsjö, och sen tillbaka genom skogen, längs en väg, sen ner på I20s skjutfält och sen 120. Det var tre mil. Vi starta kl 5 på morron att gå och börja med att villa bort oss i skogen /skratt/./ /

Det börja bli ljust, solen steg upp, det börja bli mycket varmt, det blev bara varmare och varmare. Vi gick ute mitt på en väg hela tiden så solen lyste rakt uppifrån såhär. Ssskållhett! Jag vet inte hur varmt det var. / / Vi drack upp en massa vatten (vid vattenkontrollen), och ja, då kändes det bra igen, jag bytte sockar för dom var ju genom., dyngsura och då visa det sig att det skulle jag inte ha gjort, därför att när jag hade gått en kilometer så hade jag världens jättehäftigaste skavsår, så jag var tvungen att ta av mig allting och lägga på vaselin och sånt där äckligt smet, men när jag hade gjort det... då kände jag mig hur bra som helst. Då gick vi järnet och gick och gick och gick. Men sen börja jag känna av värmen igen, hade druckit upp både termosen och vattenflaskan med vatten, hade inget vatten kvar i den, det gick segare och segare och segare, man såg bara: "Nu måste jag snart få sätta mig och käka". Ja! Kom vi fram till slut efter 2,2 mil till matkontrollen, ärtsoppa med fläsk... / /

Det var så svinvarmt ute, riktigt (jävla) kokhett så ... men det kändes ju bra när man satt där, nyäten: "Nu kan jag gå hur långt som helst!" Ha! 200 m! Var man lika knäckt igen, och så hela vägen nerför skjutfältet ner till 120... Och /fnys/ så gick vi M .../ / Nej, jag la mig inte på sängen (när vi kommit fram till logementet) för då hade jag somnat, satte mig på en stol och sen börja man experimentera med att få bort skorna som satt fastklistrade på fötterna, strumporna som satt ännu mer fastklistrade, ta bort dom och se hur mycket skavsår det var på fötterna. Så kom det in en kille som inte hade gått (marschen), så fråga /fniss/ han då om vi ville ha coca-cola så kunde han gå och köpa det.

/-—/

Nu kommer det lustiga här då: Veckan efter, på måndan när man kom dit igen och fortfarande hade ont i fötterna, hela den veckan då syssla vi med nånting så lustigt roligt som högvaktsträning. Det enda vi gjorde hela dagarna det var att marschera, marschera, marschera kaserngården, hundra varv om dan, för att träna oss att gå i takt till högvakten som vi skulle göra då veckan efter. /.../Och vi gick och gick och gick och gick och gick, till slut var man helt knäpp för det var lika varmt den veckan minst. Vi gick i skjortärmar. / / Sssvinvarmt, alltså. Och så ... [Här kommer berättelsen om majoren och besöket på badplatsen (se 123f).]...Det var jättefränt att marschera in där. Alla råstirra: "Va fan är det där för nånting?" /.../ Det är alltid roligt att blanda sig med civilister, som när vi for ut på Alvik och börja stå där på flygplatsen och peka med skarpladdade vapen /fniss/: "Vad gör dom här? Är det krig?" /.../

Nejmen, sen - det här är bara början. Är det bara början! Nej, lugn nu - jag ska berätta om Dalarna här så småningom. Ja, då for vi ner på högvakten veckan efter, det var en historia för sig, det var faktiskt en av dom roligare så här efteråt.

Då var det inte så värst roligt, men nu är det roligt att ha varit med om det. Och det var ju lika varmt därnere. Jag skulle ha tagit med mig bilderna! Men jag stog i skuggan - jag stog då fyra pass, ett klockan tolv, ett klockan sex, klockan tolv på natten och ett klockan sex på morron. Klockan tolv på dan, då stog jag i skuggan av vaktkuren, klockan sex på kvällen stog jag i skuggan av slottet osv, så jag stog aldrig i solen, så det var ju (lugnt). Sista dan, då hällregna det. Vi gick från Armémuseum och genom halva stan till slottet. Det hällregna hela tiden när vi gick där. Och mens vi går, så spelar dom trummor och så skriker han ibland vissa kommandon: att man ska ta upp bössan, att man ska ta ner bössan

Då var det inte så värst roligt, men nu är det roligt att ha varit med om det. Och det var ju lika varmt därnere. Jag skulle ha tagit med mig bilderna! Men jag stog i skuggan - jag stog då fyra pass, ett klockan tolv, ett klockan sex, klockan tolv på natten och ett klockan sex på morron. Klockan tolv på dan, då stog jag i skuggan av vaktkuren, klockan sex på kvällen stog jag i skuggan av slottet osv, så jag stog aldrig i solen, så det var ju (lugnt). Sista dan, då hällregna det. Vi gick från Armémuseum och genom halva stan till slottet. Det hällregna hela tiden när vi gick där. Och mens vi går, så spelar dom trummor och så skriker han ibland vissa kommandon: att man ska ta upp bössan, att man ska ta ner bössan