Drivkrafter

De drivkrafter som ligger bakom intervjupersonernas beslut att söka sig till och delta i Äldrekontakts fikaträffar handlar för många om en längtan efter kontakt med andra människor och att ha något att se fram emot. Träffarna blir en guldkant i vardagen för vissa, och för andra en omväxling eller ett avbrott i rutinerna. Några uttrycker en längtan efter ett lättsamt umgänge, medan andra har förhoppningar om att träffa en ny partner eller vän.

Längtan efter kontakt

Majoriteten av de intervjuade har levt i en lång relation där deras partner gått bort eller insjuknat och flyttat till äldreboende. Några stycken har haft flera partners genom livet. Männen utrycker en tomhet och saknad, och ensamheten har för vissa blivit en drivkraft för att söka nya kontakter. Intervjuperson tre utrycker det så här:

Dels kände jag ju verkligen att jag inte ville fortsätta vara ensam, utan man ville försöka få sällskap på nåt sätt. Och naturligtvis låg det bakom det att man kanske skulle träffa någon trevlig kvinna då, i en sån här grupp. Men det där är ju så individuellt vad man har för tankar, om hur man vill leva, men för

mig var det iallafall jätteviktigt att över huvud taget träffa människor va, och då var det här ju ett väldigt bra tillfälle. (IP 3)

Intervjupersonernas driv att söka nya kontakter innebär att de till viss del skiljer sig från den allmänna trenden som forskningen pekar på, att äldre mäns kontaktnät minskar med åren (Beach & Bamford, 2013). Genom att initiera nya kontakter breddar de istället sitt nätverk. Många intervjupersoner berättar också att ensamheten blir mer påtaglig för en som har haft många sociala kontakter genom livet, än en person som levt med få kontakter. Behovet av sociala kontakter finns kvar och dessa män vill fylla tomrummet.

Många uttrycker också ett behov av att få någon att prata med. Intervjuperson fem berättar att han ibland pratar med ett foto på sin bortgångna fru, i brist på annan social stimulans.

Man har ju fått träffa nån och prata av sig med. Jag har ju ingen att prata med. Jag har ju ett foto som står på frugan här inne. Jag brukar gå in och prata med henne ibland. Men jag får ju inga svar. (IP 5)

Detta starka behov av respons kopplar till människans grundläggande sociala responsivitet. Enligt Asplund (1987) kan längtan efter bekräftelse vara så stark och den till och med kan uppstå till ting eller djur. I detta fall kommunicerar intervjupersonen med ett foto på sin fru, i brist på mänsklig interaktion.

Många av intervjupersonerna berättar att de har tappat kontakten med gamla vänner eller förlorat dem sedan de gått bort. En viktig anledning till att intervjupersonerna har sökt sig till Äldrekontakt har därför varit en förhoppning om att träffa nya vänner. De flesta uttrycker att de har velat träffa andra i liknande situation, med liknande intressen.

Det hade ju egentligen ingen betydelse om det var män eller kvinnor, utan huvudsaken var ju att man fick träffa andra i ungefär liknande situation, och det var det ju, för att alla där var ju i stort sett ensamma eller hade blivit ensamma. (IP 3)

Några uppskattar också att träffa människor vars bakgrund skiljer sig från deras egen. En person uttrycker att det är nyttigt att komma i kontakt med människor han aldrig annars skulle ha mött. Majoriteten av de intervjuade tycker att det är givande att träffa värdfamiljerna och deras barn eftersom det innebär ett möte mellan generationsgränserna. Intervjuperson sju berättar:

Men just detta att träffa yngre människor som kanske har barn och arbetsliv och allt sånt där, såna kontakter har man ju inte normalt som pensionär, så det har jag uppskattat hela tiden. (IP 7)

Några av intervjupersonerna beskriver att de uppskattar det lättsamma och okomplicerade umgänget som fikaträffarna innebär. För en person innebär mötena ett slags fristad, en plats där han inte behöver prestera något utan bara kan smälta in, lyssna och delta i sammanhanget. En annan intervjuperson beskriver att han uppskattar att ”lättsnacka” med de kvinnliga deltagarna, och menar att det är svårare

att göra med en manlig kompis. Intervjuperson sex har förhoppningar om att knyta djupare bekantskaper och hitta en god vän:

För att det man saknar, det man riktigt saknar, det är den där riktigt goda vännen. Det har man ju inte så många, det har man nån gång i sitt liv, det är några stycken. Och den där kontakten, att kunna känna den där innersta känslan att ”här är min kompis”. (IP 6)

Något att se fram emot

Förutom att få möjlighet att träffa nya människor uttrycker många av intervjupersonerna att träffarna blir något att se fram emot varje månad, en guldkant i en tillvaro som för många av intervjupersonerna kan te sig rätt långsam. Intervjuperson åtta beskriver det så här:

När man inte har ett arbete att gå till, då är det bra om man har något annat att se fram emot så att säga .... för att man vet ju då att man får ett schema varje månad. Man vet vad som ligger framför en va, det blir inte så tomt. .... Jag tycker man måste ha nånting att hänga upp sitt liv på, jag tycker att

Äldrekontakten stadgar upp tillvaron på något sätt. Man får ett schema, ett innehåll, så livet blir lite mindre långrandigt kan man säga. (IP 8)

Några intervjupersoner uttrycker att träffarna innebär att de finns med i ett sammanhang och att det är viktigt för att känna att man finns till. Detta kan kopplas till den symboliska interaktionismens

grundtanke, att vi inte kan existera utan ett socialt sammanhang. Att träffarna innebär att männen känner tillhörighet stämmer också väl överens med resultatet från Milligans et al. (2016) studie.

En person berättar att han på träffarna får chans att läsa upp sina dikter, vilket ger honom energi att fortsätta skriva. Enligt Asplunds teori om social responsivitet, lever människan upp i andras närvaro och när hen får gensvar eller bekräftelse, men blir mål- och livlös i ensamhet och isolering (Asplund, 1987). Att intervjupersonen ovan genom fikaträffarna får ett gensvar och bekräftelse i form av en publik som lyssnar och berömmer hans dikter, tolkar jag som ett viktigt motiv till hans fortsatta deltagande och skrivande. Genom att bli bekräftad ökar förmodligen hans självkänsla och som han själv säger, motivation till att fortsätta skriva. Skrivandet är också något som lindrar ensamheten. Han berättar i intervjun att han skriver istället för att grubbla, att det blir en slags egenterapi. Hade han inte haft någon att läsa upp sina dikter för, hade förmodligen hans motivation för skrivandet avtagit och därmed hade också ensamheten blivit mer påträngande. Detta stämmer också överens med forskning inom området som visar att sociala gruppaktiviteter kan öka äldre mäns självkänsla (Milligan

et al., 2016).