Mansnormer som barriär

Det mest framträdande mönstret i intervjupersonernas berättelser, som svarar på frågan vad som hindrar ett deltagande för de äldre männen, är de normer som finns i samhället om hur män förväntas vara och bete sig. Flera av intervjupersonerna sätter ord på att män förväntas vara starka, självständiga och inte visa känslor, och att detta gör det svårare för män att erkänna eller identifiera sig som

ensamma. Något som i sin tur leder till att de inte kontaktar sociala verksamheter.

Svårt att identifiera sig som ensam

Ett återkommande mönster handlar om att många av intervjupersonerna inte identifierar sig som ensamma. Det finns en tvetydighet när männen pratar om ensamhet. Å ena sidan är det få av intervjupersonerna som uttalar att de känner sig ensamma, å andra sidan framkommer det att

ensamheten ändå finns där periodvis. Det beskrivs till exempel som att sakna en partner att diskutera ett tv-program med, att sakna en riktigt nära vän, eller att vardagen blir långsam och man försöker mota bort ensamhetskänslor genom att sysselsätta sig med olika aktiviteter som att titta på gamla bilder, åka och handla lite för ofta, skriva dikter, baka och fylla kalendern med olika göromål. Detta citat fångar den tvetydighet som finns kring männens tankar om sin egen ensamhet:

Men det är klart att det finns tillfällen när det är tomt eller ensamt i alla fall. En regnig dag till exempel, på hösten eller så, ja då kan man ju täcka in genom att baka en kaka eller kaffebröd eller nånting annat va. Så jag tycker inte att jag är så förfärligt mycket ensam det är jag inte. (IP 6)

För många av intervjupersonerna verkar det lättare att prata om ensamhet på en generell nivå, att det nog finns många ensamma karlar, och att många tar till flaskan när ensamheten blir för jobbig. Intervjuperson fyra beskriver det så här:

För det är ju männen som jag tror är mer ensamma än kvinnorna. Men det vet jag inte. Men utifrån min känsla av att de har så svårt att prata om lite djupare saker och sådär. Ja det är viktigt. Jag tror att risken är stor att de sätter sig och kanske dricker för mycket alkohol, för att dämpa den där faran eller rädslan av ensamhet. (IP 4)

Många berättar också historier om vänner eller bekanta som lider av ensamhet sedan partnern gått bort, men att de inte vågar prata om det eftersom det kan kännas skamligt att erkänna

ensamhetskänslor. Det verkar finnas en rädsla för att våga visa sig sårbar och att det därför inte blir av att söka sig till sociala gruppaktiviteter. Intervjuperson sex säger så här:

Och det där är ju något konstigt. Är det så att män inte vågar, eller vill eller vad det är, det vet inte jag. Men jag skulle kunna tänka mig att det är lite generade många gånger, att säga ja till det här. Om det är så det vet jag inte. Men jag tror att det ligger nåt i det i alla fall. (IP 6)

Några av intervjupersonerna kan sätta ord på att det handlar om förväntningar på den starka mannen, och att det har att göra med en inlärd tuffhet. Intervjuperson sex och fyra säger så här:

Ja alltså män är ju män, män ska vara stora och starka och ha hår på bröstet och allt det där. Och det är lite svårt kanske att erkänna att jag är ledsen och har det tråkigt och gråter ibland. Så kan det vara. Jag tror att det är så många gånger. (IP 6)

Ja jag tror det beror på den här inlärda tuffheten som ska finnas hos män, att män inte ska visa känslor så mycket, och inte prata om de där mjuka sakerna. Jag tror att det är skillnaden. Inte inne hos människan utan jag tror det är inlärt. (IP 4)

Dessa berättelser stämmer väl överens med forskning inom området. I samtliga artiklar och utvärderingar som jag skrivit om under tidigare forskning, är traditionella mansnormer en

återkommande faktor som hindrar männen från att söka stöd (Beach & Bamford, 2013; Nordenmark & Hyllander, 2018; Willis et al., 2019; Ruxton, 2006). Forskning visar att många män, och framför allt

män från den äldre generationen, känner skam över att må psykiskt dåligt (Willis et al., 2019). För många är skammen så stark att den hindrar dem från att söka hjälp, eftersom det visar på en sårbarhet som inte går i linje med den traditionella mansnormen (a.a.). Ur ett interaktionistiskt perspektiv är skammen vår moraliska kompass och en viktig emotion i den sociala interaktionen (Scheff & Starrin, 2013). Skammen uppstår i möten med andra människor, men är också tätt sammankopplad med sociala strukturer (Johansson & Lalander, 2018). Min tolkning är att många män i den äldre generationen har formats av rådande könsnormer redan som unga. Att bete sig avvikande har varit förenat med sanktioner och skamkänslor, och på så sätt har männen formats för att passa in i den manliga normen, eller i det som Butler beskriver som den heterosexuella matrisen. Denna prägel verkar för vissa vara så stark att den håller i sig livet ut. En annan förklaring som forskningen pekar på, är att män som vuxit upp med en traditionellt manlig uppfostran inte har fått lära sig att sätta ord på sina känslor och att det därmed kan vara svårt att identifiera ensamhetskänslor som vuxen

(Nordenmark och Hyllander, 2018). Scheff & Starrin (2013) skriver att skammen inför att visa vissa känslor kan vara så stark att de underliggande känslorna till och med kan förträngas (a.a.). Min tolkning är att männen i denna studie på många sätt har förmågan att sätta ord på känslor, men att ensamhetskänslor är så pass stigmatiserat i samhället, att männen i studien kan ha förträngt dessa känslor. Några av intervjupersonerna är dock tydliga med att de inte känner sig ensamma, eftersom de har nära band med släkt och vänner. En person säger att han till och med kan trivas i ensamheten ibland.

Oberoende som ideal

En annan återkommande kategori som hänger ihop med hindrande manlighetsnormer handlar om att många av männen ser oberoende som ett ideal. Majoriteten av intervjupersonerna har ingen eller väldigt lite hemhjälp, trots olika funktionsnedsättningar som gör det svårare att manövrera olika sysslor i hemmet. I männens beskrivningar finns en stolthet över att klara sig själv:

Så jag handlar själv, jag har ingen hemtjänst eller nånting. Så jag måste hålla rätt på mig själv. (IP 5) Ja städhjälp har jag. De kommer var fjortonde dag. Så det är inte mer än så. Åh det är klart, det var väl kommunen som ville att jag skulle ha den kvar, men jag skulle säkert kunna klara det också. (IP 6)

Ett annat mönster är en vilja att inte ligga sina vänner och anhöriga till last. Många av

intervjupersonerna har barn och barnbarn, men kontakten är i många fall sporadisk och ensidig. Intervjupersonerna vill inte störa eller besvära sina anhöriga och hör därför inte av sig i onödan. Intervjuperson ett berättar:

Jag har tre barn ... och jag har bra kontakt med alla barn, även om, ja de vill mitt bästa, och jag tjatar inte på dem alltså. De kontaktar mig, och sen så svarar jag. Men det är ensidigt på något vis, från min sida, ja jag vill inte störa dem. Jag vet ju att de har mycket att göra. (IP 1)

Att vilja vara klara sig själv och inte ligga sina anhöriga till last tror jag är en generationsfråga, eller till och med något allmänmänskligt. Jag tror även vår individualistiska kultur och det svenska välfärdssystemet bidrar till att driva på dessa egenskaper hos människor (Berggren & Trädgårdh, 2015). Dock är det också något som är starkt kopplat till det traditionellt manliga idealet. Ordspråket ”bra karl reder sig själv” är fortfarande en stark norm i denna generation. Detta ser jag som ett av de största hindren till att männen inte söker stöd för sin ensamhet, även om just dessa intervjupersoner trots allt trotsat normen när de sökt sig till Äldrekontakt.