Efterföljs anmälningsplikten?

Samtliga förskollärarna delar samma upplevelse av att plikten att anmäla inte efterföljs, men menar att de själva följer den. F1 och F2 tror att de är bra på att anmäla på deras

arbetsplats men att plikten att anmäla inte efterföljs i det stora hela på andra arbetsplatser. F4 menar på att det är alldeles för lite fall som anmäls. Hon kan inte uttala sig om sin nuvarande arbetsplats men berättar att hon har blivit väldigt upprörd över hur tidigare kolleger valt att se mellan fingrarna om de inte haft bevis och varit helt säkra på sin sak, då har hon istället gått in och lyft misstankarna med chefen. Hon menar:

”Att tiga är att samtycka! Jag har blivit väldigt upprörd flera gånger då kolleger valt att se mellan fingrarna och då har jag tagit tag i det och lyft misstankarna med min chef” (F4, 2013).

Även F3 tycker anmälningsplikten efterlevs mycket dåligt på hennes arbetsplats, men också på andra ställen. Hon säger att hon kan garantera att den inte fungerar så som det är tänkt, men att det egentligen inte finns någon valmöjlighet att anmäla eller inte. När anställningsbeviset skrivs på kan pedagogen inte välja att avstå en anmälan vid misstanke. Trots detta vet hon att det är många som är fega och väljer att inte se. Hon berättar att det alltid finns bortförklaringar hos kollegorna för de vill inte tvingas handskas med obehaget som en anmälan innebär. Bland lärarna upplever L1 och L2 att de själva och den andra personalen på deras arbetsplats verkligen gör vad de kan för att se och upptäcka barn i riskzonen medan L3 säger sig själv följa anmälningsplikten men pekar på att det finns kollegor som slarvar av ren feghet. L4 är osäker på huruvida anmälningsplikten följs på hennes arbetsplats, men medger att de nog ibland gjort för lite anmälningar, att anmälan borde ha gjorts när de istället har valt att försöka lösa det utan att blanda in socialtjänsten.

Att göra en anmälan är ingenting som hör till det dagliga arbetet som pedagog. Av alla informanter är det bara en som har gjort så många anmälningar att hon inte kunnat hålla räkningen. De andra pedagogerna kan räkna anmälningarna de gjort på en hand, detta trots att de flesta har över tjugo yrkesverksamma år. Den här studien visar på underrapportering, dels genom deltagarnas upplevelser av att anmälningsplikten inte efterföljs och dels av antalet anmälningar som deltagarna gjort under sin relativt långa yrkesverksamma tid som pedagoger. Underrapporteringen i denna studie bekräftas av tidigare forskning (Lundén, 2004; Sundell, 1992; Olsson, 2011).

Den här studien kan också visa på några anledningar till denna underrapportering. En av anledningarna är bortförklaringar till de tecken som är uppenbara, vilket stöds av Frost och Sköld (1995). En av studiens förskolelärare upplever att kollegorna alltid har

orsaker att peka på för att bortförklara en annars uppenbar misstanke. Ett barn kom med blåmärke och cigarettbrännmärken på kroppen, men det var inte så farligt, enligt vissa som menade att det inte är så konstigt om ett barn springer på en cigarett. Ett tag efter uppkom konstiga jack i håret, som om någon hade ryckt av hår, men det bortförklarades av flera stycken som att barnet hade klippt sig själv. Pedagogen upplever som om de inte vill se och därför blundar för det, men hon tror också att det handlar om att det blir jobbigt om misstankarna visar sig vara fel. När det väl anmäldes stämde misstankarna.

Samma pedagog berättar om ett barn som hade alarmerande fysiska tecken på att fara illa efter varje helg hos en släkting, det började redan innan barnet var ett år gammalt. När hon tog upp det med kollegorna menade de på att det kunde ha att göra med att barnet fick annorlunda kost på släktbesöket. När barnet vid tre års ålder plötsligt visade ytterligare tecken på att fara illa, tecken som bekräftade tidigare misstankar, ville hon anmäla det, men kollegorna kallade det för trams. Chefen som umgicks med personal som kände föräldern höll med om att det var trams, så anmälan gick aldrig vidare, trots att pedagogen ville gå vidare med den. Det visade sig långt senare varit helt korrekta misstankar pedagogen hade haft, men hjälpen kom alldeles för sent, pojken mådde så dåligt att han begick självmord. Denna händelse har förföljt pedagogen genom livet och hon ställer sig ofta frågan; tänk om hans liv gått att rädda om han fått hjälp i tid. Okunskap kring vem som har huvudansvaret för att en anmälan blir gjord är en bakomliggande orsak till att misstankarna i detta fallet aldrig anmäls.

Under föregående rubrik presenterades resultat från denna studie som visar på okunskap bland pedagoger. Det finns flera ytterligare tecken på okunskap gällande anmälningsplikten. Okunskap som kan vara anledning till underrapportering. F4 upplever, precis som Frost och Sköld (1995) antyder, att det finns stor okunskap kring vad anmälningsplikten faktiskt innebär. Flera av hennes kollegor har avstått att anmäla med motiv som att de inte är hundra procent säkra eller att de måste ha bevis som är jätte starka för att anmäla, vilket Fridh och Norman (2008) menar, grundar sig i att pedagogerna vill vara helt säkra på att socialtjänsten kommer att ingripa innan de gör en anmälan. F1 och F2 visar, i samtalet med varandra, på en osäkerhet i huruvida misstankar om psykisk misshandel ingår under anmälningsplikten, vilket också tyder på en grundläggande okunskap kring vad som ska anmälas.

Flera av informanterna förklarar att de i flera fall då en anmälan gjorts, inte vet någonting efteråt, eftersom man inte får veta ens om socialtjänsten lyft fallet. Detta upplevs mycket svårt bland pedagogerna då oron för ett barn aldrig lägger sig. L1 säger:

”Ältandet fortsätter när man inte hör någonting. Gjorde jag rätt? Har det hänt någonting till barnets fördel eller blev det bara värre?” (L1,2013).

Vad pedagogerna uppenbarligen inte vet är att anmälaren faktiskt har rätt att begära av socialtjänsten att meddela om det arbetas på fallet eller inte (SoL, 2001:453). Däremot är det upp till berörd familj om socialsekreteraren tillåts informera anmälaren om vad som händer med barnet eller vilka misstankar som stämmer.

När det gäller socialtjänsten har F3 inget förtroende. Hon menar att om man nu kommer så långt att man anmäler fast att det är jobbigt och om det då sedan blir avslag från socialtjänsten så har barnet fortfarande inte fått någon hjälp. Detta styrks av Hindberg (2006) som beskriver hur känslan av att inte kunna erbjuda hjälp kan upplevas som meningslöst och oetiskt. F2 beskriver det såhär:

”Det är lätt att tänka att det ändå inte händer någonting när man anmäler och jag tror att det är en anledningen till att man inte anmäler, man vill inte göra det värre för barnet om det ändå inte händer något, men man får inte tänka så” (F2, 2013).

L4 förklarar, som flera andra, att det är många gånger det inträffat att en anmälan görs gång på gång, men att ingenting händer ändå. Hon tror att det kan vara en anledning till att pedagoger drar sig för att anmäla.

Studiens resultat bekräftas av Germundsson (2011) som visar på att lärares associationer till en socialarbetare är sekretess och de har en negativ känsla kopplad till denna association. Denna studie visar att det finns ett tvivel på socialtjänsten hos pedagogerna. Ett tvivel som främst grundar sig i negativa erfarenheter som tystnad efter anmälan och att en anmälan inte hjälper, vilket Fridh & Norman (2008) förklarar är en av de främsta anledningarna till att tveka inför att göra en anmälan. Den med tidigare god erfarenhet av socialtjänsten har lättare till en anmälan, medan den med dåliga erfarenheter har svårare för att anmäla (2008). Att sluta anmäla sina misstankar om att ett barn far illa efter att socialtjänsten lagt ner fallet är ytterligare ett tjänstefel. Pedagogen är skyldig att anmäla igen och igen om anledningen till misstankar kvarstår ända fram till det att socialtjänsten behandlar fallet (Ljusberg, 2008). Studien visar på okunskap bland pedagogerna när det gäller flera punkter, ett resultat som bekräftas av

Germundsson (2011), som visar på att socialsekreterares associationer om lärare bland annat är okunskap.

Mer utbildning behövs

En sista faktor till okunskap bland pedagogerna, visar sig i resultatet handla om informanternas utbildningar. När det gäller undervisning och information kring anmälningsplikten visar det sig att den är bristande i både lärar- och förskollärarutbildningen. L3, L4 och F4 uppger att de inte fått någon undervisning i ämnet alls under utbildningen. Lärarna har inte fått det trots sin utbildning, förskolläraren saknar det eftersom hon inte har utbildat sig. När F3 får frågan om hur hennes utbildning behandlat ämnet, svarar hon:

”Vi fick veta att det är väldigt viktigt att anmäla. Det är bättre att anmäla en gång för mycket än en gång för lite, så heter det i papperna men så är det inte i praktiken, tyvärr” (F3, 2013).

F1 och F2 uppger båda två att det pratades mycket under utbildningen om misshandel och incest. L3 menar på att hon jobbade i tio år innan hon förstod att hon hade skyldighet att anmäla. Det var inte så att hon fick någon formell information, utan det var något hon insåg efter det att en kollega hade anmält en pappa för sexualbrott mot sin dotter.