Vilka rutiner förekommer?

De tre skolor som studiens intervjuade täcker upp för skiljer sig i rutinerna för vem som anmäler misstankar till socialtjänsten. L3 förklarar att på hennes arbetsplats är det läraren själv som anmäler misstanke. Om hon anser att det blir för tufft att anmäla blir hon medanmälare bredvid rektorn som då går in och blir huvudanmälare. L4 har aldrig gjort en anmälan själv då rektorn ansvarar för alla anmälningar på skolan. De misstankar som läraren har, bollas med rektorn, som sedan anmäler. Hon vet inte vad som händer om rektorn ger avslag och hon själv fortfarande vill anmäla, men hon antar att ingen anmälan får göras av läraren om rektorn valt att lägga ner misstankarna. På skolan där L1 och L2 arbetar är det kuratorn som gör alla anmälningar och som står som huvudanmälare, men den lärare som rapporterat misstankarna till kuratorn ska stå med som medanmälare. De lärare som aldrig behöver stå som huvudanmälare eller inte alls stå med som medanmälare tycker det är en bra rutin att ha, som gör det lättare att hantera en anmälan utan att för den skull riskera att förstöra den relation som lärare och förälder byggt upp. Dock menar Frost och Sköld (1995) att det i första hand är den som misstänker som ska anmäla, eftersom den personen bättre kan redogöra för misstankarna. Vidare menar de (a.a.) att det i vissa fall, då klassläraren är en viktig stödperson för barnet och relationen dem emellan kan skadas och på så sätt förvärra barnets situation, kan vara lämpligare att rektor eller kurator gör anmälan. L3 som anmäler själv tycker det är konstigt med en rutin där rektorn anmäler varje fall. Hon förklarar att det faktiskt är den enskilda läraren som har huvudansvaret för att en anmälan görs och att hon en gång varit med om att en rektor inte anmält efter att läraren meddelat rektorn om misstankar.

Bland studiens fyra förskolelärare är det lite mer oklart kring vilka rutiner som finns för vem som anmäler. F1 och F2 som arbetar på samma ställe vet inte riktigt hur man gör, men det de vet är att de ska prata i sitt arbetslag och sen med chefen och att de i samråd med chefen kan gå vidare med misstankarna. På F3:s arbetsplats är det chefen som har det yttersta ansvaret och som bestämmer vad som ska anmälas och inte, även

om F3 själv tycker att det borde vara den som fått misstanke som också ska anmäla. F4 förklarar att hon inte har fått reda på någonting om rutiner för anmälan, men hon tror att det beror på att hon varit på nuvarande arbetsplats i bara fem månader. Det hon vet sen innan är att hon inte får lov att göra den själv eftersom det är chefen som bestämmer vad som anmäls. Hon önskar att det kunde vara så att förskoleläraren själv fick anmäla sina misstankar utan att få klartecken från högre instans.

Trots att Hindberg (2006) förklarar hur plikten att anmäla kan underlättas och följas så mycket bättre om det finns tydliga och klara rutiner och handlingsplaner för hur man gör, vilken ordning och till vem, visar den här studien på hur både skola och förskola brister i vilka kunskaper de anställda har. Hindberg (2006) beskriver vidare att den som ansvarar för verksamheten bör förvissa sig om att all personal känner till när och hur en anmälan ska göras. Studiens deltagare vittnar mer om slarv än om noggrannhet från verksamhetens ansvariga när det gäller information i både kvalité och innehåll. L3 förklarar att den information som ges är ”sovande trist”. L4 berättar att den lilla information hon fått på arbetsplatsen skedde mycket kortfattat på någon konferens. F4 har inte fått någon information alls på sin arbetsplats, men det tror hon beror på att hon bara har arbetat där sedan i april som då innebar fem månader. L1 och L2 berättar att de fått bra information när socialtjänsten var på skolan, men inte förrän lärarna själva pekat på behoven och begärt av rektorn att de skulle komma dit och informera.

När chefen avgör vad som ska anmälas

Både förskola och skola uppvisar i den här studien en problematik kring rutinen där rektorn är huvudansvarig för att en anmälan görs. F3 tycker att det är svårt att stå upp för att man vill anmäla när kollegor och chef vill blunda, det är svårt att gå vidare med en anmälan när man har chef och kollegor emot sig. Hon uttrycker att man då känner sig både ensam och utstött på arbetsplatsen. Denna företeelse styrks av Hindberg (1999) som menar att det kan förekomma oenighet mellan skolledning och personal i samband med misstankar att barn far illa. Det är inte bara F3 som upplevt svårigheter då det är chefen som bestämmer om saker ska anmälas eller inte. F4 har också den erfarenheten från tidigare arbetsplatser och förklarar:

”Det finns många som ser mellan fingrarna och jag har varit så frustrerad över att människor vill ha bevis, de vill vara helt säkra på sin sak innan de gör en anmälan och stöter man på en sådan chef har du inte mycket att säga till om, då kvittar det om du själv har en misstanke, chefen lägger ner det direkt” (F4, 2013).

F4 har meddelat misstankar till sin tidigare chef flera gånger, men det är bara en gång som det resulterat i en anmälan och L3 har en liknande erfarenhet. Tre av fyra förskolelärare i studien uppger att man måste ha saker att peka på när man vill anmäla, annars blir det nedlagt av chefen.

F4 förklarar att det är svårt när chefen vill ha bevis innan denne gör en anmälan. På hennes tidigare arbetsplatser har det varit så att chefen haft det yttersta ansvaret när det gäller anmälan och att denne också bestämt vilka misstankar som ska gå vidare till en anmälan. Detta har lett till att av alla de gånger F4 har haft misstankar är det bara en gång en anmälan har blivit gjord. Enligt socialtjänstlagen (2001:453) är myndigheter och yrkesverksamma vars verksamhet berör barn och ungdom skyldiga att genast anmäla till socialtjänsten om de i sin verksamhet får kännedom eller misstänker att barn far illa. Egentligen borde F4 enligt gällande lag ha trotsat chefen, gått vidare med sina misstankar och gjort anmälningarna själv, men på grund av okunskap har detta inte skett. Det finns en fördel med att ha ett arbetslag och en chef att bolla misstankar med. Utifrån teorin om barnsynsfilter (Sommer, 2005), kan det hända att flera av pedagogerna i arbetslaget har sett samma sak, men tolkar det på olika sätt, eftersom de alla utgår ifrån det som finns med i deras egen ryggsäck vid tolkning av situationen. Var och en tolkar tecken hos barnet genom den barnsyn eller det filter som den själv har. Därmed lyfts olika sätt att se på misstankarna och efter en diskussion kvarstår kanske inte misstankar om att barnet far illa. Om misstanken däremot kvarstår kan inte chefen bestämma att det inte ska göras en anmälan. Vid en pedagogs misstankar innebär det tjänstefel att inte anmäla, och det gäller oavsett vad chefen säger. Vidare är det förståeligt att det blir en svår uppgift för en pedagog att tvingas gå emot chefen för att inte begå tjänstefel.