!
!
!
Malmö högskola
Lärande och samhälle Barn Unga Samhälle
!
!
!
Examensarbete
15 högskolepoäng!
!
!
”Att tiga är att samtycka”
En studie om anmälningsplikten i förskola och skola
!
”To remain silent is to consent”
A study about the notification requirement in preschool and school
!
!
Lovisa Klintenberg
Rebecca Newstam
!
!
!
!
Lärarexamen 210 hp Examinator: Camilla Löf Barndoms- och ungdoms vetenskap
2013-11-05 Handledare: Gitte Malm
!
Förord
Vår kunskap kring anmälningsplikten och hur man hanterar den som pedagog i sitt dagliga arbete var tidigare mycket bristfällig. Då varje pedagog har skyldighet att anmäla vid minsta misstanke känns det mycket viktigt att känna trygghet i vad anmälningsplikten kräver av oss när vi snart går ut som nyexaminerade pedagoger.
Vi hade tänkt oss att arbeta mycket tillsammans med studien, men på grund av olika privata angelägenheter försvårades detta och vi tvingades istället att arbeta på vars ett håll med de olika delarna av uppsatsen. Innehållsförteckningen och formalia är utformat av Rebecca. Metod för att genomföra studien, studiens syfte och frågeställningar och tema att få svar kring under intervjuerna har vi tillsammans arbetat ut. Rebecca har intervjuat de fyra förskollärarna och Lovisa de fyra lärarna. Transkribering av intervjuer har gjorts var för sig, på de intervjuer vi själva genomfört. Sammanställning av empirin gjorde både Lovisa och Rebecca. Lovisa tog ansvar för att skriva ihop resultaten från intervjuerna med lärarna, medan Rebecca ansvarade för sammanställning av förskollärarnas utsagor. Kapitlen Bakgrund och Tidigare forskning och teoretiska perspektiv har bearbetats av oss båda, medan Rebecca ligger bakom struktur och rubriksättning. Analys och resultat har även den bearbetats av båda, medan Lovisa ligger bakom rubriksättning och struktur. Diskussionen är utformad av oss båda.
Vi vill slutligen ge ett varmt tack till alla pedagoger som ställt upp att delta i studien, med erfarenheter, tankar och reflektioner. Vi vill också tacka vår handledare Gitte Malm för hennes värdefulla åsikter, konstruktiva kritik och tålamod med oss genom uppsatsskrivandet. Sist men inte minst tackar vi oss själva för ett gott samarbete.
!
!
!
Sammanfattning
Syftet med den här studien är att ta reda på vilka erfarenheter en grupp pedagoger i förskolan och skolan har av anmälningsplikten, men också erfarenheter av att inte anmäla och vad det är som gör att man väljer att avstå det. Det empiriska materialet har samlats in med hjälp av en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Empirin har analyserats utifrån Sommers (2005) teoretiska perspektiv om resiliens och barnsynsfilter. Resultatet visar att pedagogerna har lättare för att se på en situation ur ett vuxenperspektiv och därmed brister i att inta ett barnperspektiv , vilket leder till att färre anmälningar görs. Vidare visar studien på okunskap bland pedagoger gällande anmälningsplikten , dels beror detta på brister i pedagogernas utbildningar men också på brister i informationen från verksamhetsansvariga.
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
Innehållsförteckning
Förord ...3
Sammanfattning ...5
1. Inledning ...9
2. Syfte och frågeställningar ...11
2.1 Syfte ...11
2.2 Frågeställningar ...11
3. Bakgrund ...12
3.1 Lagar och författningar ...12
3.2 Barn som far illa ...14
3.3 Anmälningsplikten ...15
4. Tidigare forskning ...20
4.1 Hantering av misstankar ...20
4.2 Socialarbetares kontra lärares syn på varandra ...21
4.3 Kritik mot anmälningsplikten ...22
5. Teoretiska perspektiv ...24
5.1 Sommers barndomspsykologiska teori ...24
6. Metod ...28
6.1 Metodval ...28
6.2 Urval ...29
6.3 Genomförande ...30
6.4 Forskningsetiska överväganden ...31
7. Analys och resultat ...32
7.1 Hur resonerar pedagogerna? ...32
7.2 Vilka rutiner förekommer? ...38
7.3 Efterföljs anmälningsplikten? ...40
8. Slutsats och diskussion ...45
Referenser ...49
1. Inledning
Vid en matsituation sitter en pedagog och tre barn vid ett bord. En flicka som är fem år frågar pedagogen, slår din mamma dig? Pedagogen svarar, nej min mamma slår inte mig! Flickan frågar, slår du dina barn? Pedagogen svarar, nej jag slår inte mina barn! Pedagogen ler mot flickan, lägger armen om henne och frågar henne, varför undrar du det? Flickan blir tyst en stund och sen säger hon, min mamma slår mig och min syster.
Händelsen ovan är en verklig händelse som utspelade sig på en förskola någonstans i Sverige 2012. Vid ytterligare två tillfällen upprepade flickan frågorna till pedagogen, trots detta görs ingen anmälan. Ur vår synvinkel borde dessa scenarion räcka för att väcka misstanke om att barnet far illa och då borde det enligt gällande lag göras en anmälan, men ingen anmälan gjordes.
Enligt bestämmelser i socialtjänstlagen är var och en som arbetar inom myndigheter vars verksamhet innefattar barn och ungdom, skyldiga att omedelbart anmäla till socialnämnden vid minsta misstanke om att barn far illa, fysiskt eller psykiskt. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma inom ovan nämnda verksamheter är skyldiga att lämna alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning då ett barn eventuellt är i behov av skydd (SoL, 2001:453).
I nyheter, på TV och i tidningar dyker det med jämna mellanrum upp fall där elever och barn försummats, där läraren eller förskolläraren av olika skäl inte anmält misstankar om att barnet farit illa. När detta tas upp i nyheter är det förmodligen ofta för sent och en anmälan skulle ha behövts flera år tidigare. Här kan man fundera över om det verkligen inte har funnits några tecken tidigare på att barnet farit illa? Eller är det så att läraren kanske har noterat något, men inte tagit tag i saken och anmält?
Hur tolkas anmälningsplikten på skolor och förskolor idag? Vad kan anledningen vara till att misstankar inte anmäls? Varför hände ingenting med barnet som menade sig bli slagen av mamma? För de barn som drabbas är det viktigt att pedagogernas skyldighet att anmäla efterföljs. Studien behövs för dessa barns skull. Genom att lyfta vilka upplevelser och erfarenheter pedagoger i förskola och skola har kring plikten att anmäla, är vår förhoppning att öka möjligheterna att förstå vad det är som orsakar att barn faller mellan stolarna.
Eftersom var pedagog enligt socialtjänstlagen är förpliktigad att anmäla vid minsta misstanke är det viktigt att pedagogen själv vet hur anmälningsplikten är utformad och vad den innebär. För oss som snart är nyexaminerade lärare känns det relevant att fördjupa sig i ämnet, då vi upplever att våra kunskaper brister.
2.
Syfte och frågeställningar
2.1 Syfte
Syftet med den här studien är att ta reda på vilka erfarenheter en grupp pedagoger i förskolan och skolan har av anmälningsplikten, men också erfarenheter av att inte anmäla och vad det är som gör att man väljer att avstå det.
2.2 Frågeställningar
•
Hur resonerar pedagoger i förskolan och skolan kring att göra en anmälan?•
Vilka rutiner förekommer på de olika institutionerna för att göra en anmälan till socialtjänsten?•
Vilka erfarenheter har pedagogerna kring hur anmälningsplikten efterföljs på deras arbetsplats?3. Bakgrund
I behandlingen av ämnet anmälningsplikt finns många relevanta texter som inte för den skull behöver vara teori eller tidigare forskning. Studien behövde ha en rubrik där dessa texter samlas, därav kapitelrubriken.
3.1 Lagar och författningar
Här beskriver vi vilka lagar och författningar som reglerar barns rättigheter, brott mot barn och anmälningsskyldigheten.
Brottsbalken
Brottsbalken är den centrala straffrättsliga lagen i Sverige. Barnmisshandel behandlas inte separat i brottsbalken utan rubriceras som misshandel. Enligt brottsbalken 3 kap 5 § är det brottsligt att tillfoga annan person kroppsskada eller smärta. Detta omfattar även en sådan handling som är riktad mot barn (Brottsbalken, 1962:700).
Föräldrabalken
Föräldrabalken är en svensk lag som behandlar rättsförhållandet mellan föräldrar och barn. ”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling” (Föräldrabalken, 6 kap. 1 §). Detta citat förtydligar att straffbestämmelsen om misshandel i 3 kap 5 § brottsbalken även innefattar barnaga.
Allt våld mot barn är förbjudet, oavsett om det är uppfostrande eller inte. Föräldrars rätt att aga sina barn avskaffades 1966 och ett uttryckligt förbud infördes 1979 i föräldrabalken. Lagen förtydligar vidare att det är barnets vårdnadshavare som ansvarar för barnets personliga förhållanden, att tillgodose de behov som barnet har och att barnet får den tillsyn det behöver i förhållande till ålder, utveckling och övriga omständigheter (Föräldrabalken, 1949:381).
!
!
Socialtjänstlagen
I Sverige är det socialtjänstlagen, förkortat SoL, som utgör grunden för socialtjänstens verksamhet. Lagen om anmälningsskyldighet återfinns i 14 kapitlet och innebär att myndigheter och yrkesverksamma inom de myndigheter som berör barn och ungdom är skyldiga att genast anmäla till socialtjänsten om de inom verksamheten får kännedom eller misstänker att ett barn far illa. De är också skyldiga att lämna de uppgifter som kan ha betydelse för utredningen till socialtjänsten, vilket innebär att denna lag bryter sekretesslagen. Yrkesverksam som inte följer lagen om anmälningsskyldighet kan dömas för tjänstefel. Lagen lyfter också att om det är lämpligt med hänsyn till barnets bästa bör socialtjänsten erbjuda ett möte med anmälare, vårdnadshavare, barn och socialsekreterare. Vidare säger lagen att socialnämnden på begäran får informera anmälaren om utredning inletts, inte inletts eller redan pågår om det inte är olämpligt att göra detta med hänsyn till omständigheterna (SoL, 2001:453).
Skollagen
Skollagen är den lag som styr det offentliga skolväsendet, vilket består av förskola, förskoleklass, grundskola, gymnasieskola, särskola, specialskola och sameskola. Även fritidshem omfattas av skollagen. I övriga bestämmelser, 29 kap 13 § i skollagen lyfts samverkan och anmälan till socialtjänsten. Lagen hänvisar till SoL 14 kap 1§ (Skollagen, 2010:800).
FN:s barnkonvention
FN:s barnkonvention innehåller bestämmelser om barns mänskliga rättigheter. Konventionen består av 54 artiklar. När Sverige skrev under FN:s barnkonvention gjordes vi förpliktade att följa alla de regler och föreskrifter i konventionens alla bestämmelser som rör barn.
Artikel 2 (Barnkonventionen, 1989) förklarar att den stat som godkänner konventionen ska respektera och garantera alla barn de rättigheter som anges i denna konvention oberoende av barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk uppfattning eller annan åskådning, nationella,
etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. Staten ska också ta till alla lämpliga åtgärder för att garantera att barnet skyddas mot all form av diskriminering eller bestraffning på grund av dess föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, sysselsättning, yttrade åsikter eller tro.
Artikel 9 redogör att konventionsstaterna ska garantera att ett barn inte separeras mot sin vilja, från sina föräldrar, förutom vid fall då behöriga myndigheter finner att barnets bästa är ett sådant åtskiljande, som till exempel då föräldrarna ha begått övergrepp på barnet eller utsatt barnet för vanvård.
Enligt artikel 12 ska en stat som skrivit på konventionen garantera att det barn som kan forma egna åsikter också har rätten att uttrycka dessa i de frågor som berör barnet, det ska leda till att barnets åsikt ska tillmätas betydelse.
Artikel 19 uttrycker att för att skydda barnet från alla typer av fysiskt eller psykiskt våld, skada, alla typer av övergrepp eller utnyttjanden, som tillexempel sexuella sådana, vanvård eller annan försumlig behandling under tiden barnet är i förälders, annan vårdnadshavares eller annan persons vård, ska konventionsstaterna tillämpa alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala insatser samt åtgärder i utbildningssyfte (Barnkonventionen, 1989).
!
3.2 Barn som far illa
Här redovisas vad denna studie lägger för innebörd i uttrycket barn som far illa.
Definition av begreppet barn som far illa
Lagerberg (1982) definierar uttrycket barn som far illa till att innebära kroppsliga övergrepp, att barnet utsätts för vanvård, understimulans, försummande rent känslomässigt, men också att barnet saknar en trygg och stabil hemmiljö.
Barn har rätt att växa upp under goda och trygga förhållanden, men att definiera vad som är goda och trygga förhållande kan vara svårt, då är det enklare att definiera när ett barn far illa. När man använder begreppet barn som far illa avser man enligt Ljusberg (2008) barn som utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkning,
fysisk eller psykisk försummelse. Vidare redogör hon för vad de olika kategorierna innebär.
Fysiskt våld är när någon förorsakar barnet kroppsskada, sjukdom, smärta eller
försätter det i vanmakt eller liknande tillstånd, hit hör även all form av kroppslig bestraffning. Exempel på fysiskt våld är att ge barnet en örfil eller daska till barnet.
Psykiskt våld innebär att barnet får utstå systematisk nedvärdering, nedbrytande
behandling eller avsiktligt känslomässigt lidande. Ofta sker detta under lång tid, men även enstaka tillfällen med allvarlig karaktär kan innebära att barn far illa. Psykiskt våld kan till exempel vara att man återkommande använder öknamn eller att man i handling visar att barnet inte har något värde.
Sexuella övergrepp är alla sexuella handlingar som man påtvingar ett barn. Det
innebär att barnets beroendeställning utnyttjas, handlingen utgår från den andre personens behov, kränker integriteten hos barnet, sker mot barnets vilja eller är något som barnet inte kan förstå.
Kränkning betyder att någon behandlar barnet på ett nedlåtande sätt eller angriper
barnets personlighet på ett sätt som kan skada barnets psykiska hälsa.
Fysisk försummelse är när barnets vårdnadshavare, ofta under lång tid, brister i att ge
barnet god fysisk omsorg och på så sätt äventyrar barnets fysiska hälsa eller utveckling. Det kan innebära att barnet inte får den kost det behöver eller inte får hjälp med sin hygien.
Psykisk försummelse betyder att barnets psykiska hälsa äventyras genom att
vårdnadshavaren, ofta under längre tid, inte tillgodoser barnets grundläggande behov, som till exempel anknytning, uppmärksamhet, tillhörighet, fostran, vägledning, stimulans och undervisning.
Andra situationer då barn far illa kan vara när de bevittnar våld i hemmet, missbruk inom familjen och om de blir utsatta för hot (Ljusberg, 2008).
3.3 Anmälningsplikten
Här redogör vi för vad anmälningsplikten är, hur den tolkas, efterföljs och vilka anledningar som förekommer för att inte anmäla.
Anmälningspliktens syfte
Anmälningsplikten regleras genom bestämmelserna i socialtjänstlagen, 14 kap. 1 §, och den utgör en grundpelare i det svenska barnavårdssystemet. Dess grundläggande uppgift är att vara till skydd för utsatta barn genom att ålägga yrkesverksamma och myndigheter lagstadgad skyldighet att anmäla händelser när barn kan tänkas fara illa. Lagstiftningen innebär att de som genom sin dagliga professionella yrkesutövning kommer i kontakt med barn, har en lagstadgad plikt att anmäla till socialnämnden, om de i sin verksamhet misstänker att ett barn far illa och som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd (Backlund & Wiklund, 2012).
Ljusberg (2008) förtydligar pedagogens skyldighet att göra en ny anmälan om denne misstänker att barnet fortsätter fara illa eller om socialtjänsten inte agerar.
Hur en anmälan kan gå till
Frost & Sköld (1995) skriver att när akuta misstankar uppstår och man inte har någon erfarenhet av hur en anmälan går till kan det vara bra att ringa socialkontoret utan att uppge namn på barnen och på så vis få råd och tips på hur misstankarna ska hanteras. Den som misstänker är den som i första hand ska kontakta socialtjänsten, eftersom den personen bättre kan redogöra för det som noterats runt barnet. Alla på en skola har lika stor skyldighet att anmäla. Bara för att någon råkar vara klasslärare betyder inte det att det skulle vara bättre att den anmälde bara för att den är klasslärare, utan kanske tvärtom sämre. Om klassläraren har blivit en viktig stödperson för barnet kan det skada deras relation, där med ytterligare förvärra barnets situation. I sådana fall kan rektor, kurator eller annan lärare vara en mer lämplig anmälare.
En anmälan kan ske på många olika sätt; antingen skriftligt, per telefon eller kanske till och med ett personligt besök på socialkontoret. En skriftlig anmälan är alltid till förälderns fördel, då det står svart på vitt vad som anmälts och vad det är socialtjänsten har att utgå ifrån. Innan anmälan sker ska föräldrarna informeras om detta, så länge det inte gäller misstankar om misshandel eller sexuella övergrepp (1995). Om man arbetar på förskola eller skola ingår det i yrkesrollen att agera till skydd för barn och unga. Att inte agera är att betrakta som tjänstefel (SoL, 2001:453). De som är förpliktigade att anmäla måste uppge sitt namn i anmälan och kan därför inte vara anonyma (Olsson,
2011). En anonym anmälare inger inte samma förtroende till dem som berörs av anmälan, vilket är en förutsättning för att kunna erbjuda stöd till en familj (Frost & Sköld, 1995).
Efterföljs anmälningsplikten?
Det är endast 30-40% av de fall som borde anmälas som faktiskt gör det av skola och förskola (Olsson, 2011). Enligt Hindberg (2006) har inte förskolan och skolan lyckats följa de krav som ställs på dem gällande anmälningsplikten. Hon menar att det finns en bild av att de flesta barn i Sverige mår bra och att de som inte gör det säkert ändå tas om hand av samhället. Vidare förklarar hon att så lätt är det inte, eftersom de barn som aldrig upptäcks fara illa kommer förbli osedda och ohjälpta. Om inte professionella och allmänheten ser eller reagerar kommer misshandel av barn förbli ett oupptäckt problem, eftersom de äldre barnen inte vill eller vågar berätta och de yngre barnen har inte möjligheten att berätta, därför är det viktigt att andra reagerar om de misstänker att ett barn misshandlas psykiskt eller fysiskt.
Hinder för en anmälan
Frost & Sköld (1995) påstår att vanliga hinder för att anmäla är tvivel och ifrågasättande. Tvivel på att det man ser skulle vara rätt och ifrågasättande av det man ser som att ställa frågan; måste beteendet barnet visar upp verkligen tyda på att det far illa? Olika symtom som märken på kroppen eller svårigheter att sitta blir lätt bortförklarade som olyckshändelser. De påstår vidare att ju allvarligare missförhållanden desto svårare blir det att anmäla. Den diskussion som sker hos den eller de som misstänker, vid misstankar om grava missförhållanden, kräver en lång tidsperiod, ibland upp emot flera år. Tiden mellan första misstanken om grava missförhållanden till att det faktiskt sker en anmälan kan bli så lång att barnet hunnit fara mycket illa, redan innan socialtjänstens utredning börjar.
Fridh & Norman (2008) förklarar att det som främst styr om en tjänsteman anmäler eller inte handlar om vilket förtroende för eller tidigare kunskap som finns om socialtjänsten. De med en tidigare god erfarenhet av socialtjänstens arbete är också de som har lättast till att anmäla, medan de som tidigare upplevt sig svikna får det svårare
med att göra en anmälan (2008). En bristande återkoppling från socialtjänsten är en av anledningarna till att avstå eller tveka inför att göra en anmälan. Viljan att se och reagera på att ett barn kan vara misshandlat och försummat beror på om man upplever att möjlighet till hjälp finns att erbjuda. Känslan av att inte kunna erbjuda hjälp kan leda till att det känns meningslöst, kanske även oetiskt att se och reagera vid en sådan misstanke (Hindberg, 2006).
Huvudanledningen till att anmälan inte görs någorlunda tidigt handlar om missuppfattningar gällande anmälningsplikten, att man måste vara helt övertygad om att misstankarna är rätt (Frost & Sköld, 1995). Fridh & Norman (2008) menar på att en av anledningarna till att yrkesverksamma vill ha säkra bevis för sina misstankar innan de gör en anmälan, har att göra med att de helst vill vara säkra på att socialtjänsten kommer att ingripa (2008).
En fördjupningsstudie (Irgens & Moqvist, 2002) har sammanfattat olika hinder som ligger i vägen för vuxna att lyssna på utsatta barn. För en vuxen är det betydligt lättare att identifiera sig med en annan vuxen än med ett barn och de kan därmed ha svårt att se situationer ur ett barnperspektiv. Insikten att ett barn far illa är mycket smärtsam och hos de yrkesgrupper som möter barn finns inte alltid tillräckliga kunskaper för att kunna bemöta utsatta barn och deras behov. Familjens rätt till integritet väger ibland tyngre i vårt samhälle än barns rätt till skydd och det är vanligt att söka andra förklaringar än att tro på det man ser eller hör, än att välja tro på att barnet faktiskt blivit misshandlat (2002).
Att anmäla kan också vara svårt på grund av konflikt som uppstår mellan det primära ansvaret att anmäla och att vara lojal mot föräldrarna. Det kan uppkomma oenighet och konflikter mellan lärare i en personalgrupp när det finns misstanke om att ett barn far illa. Skolledning och personal kan bli oense över om en misstanke ska anmälas eller inte och den lärare som anmäler kan utsättas för känslor av ensamhet och utsatthet (Hindberg, 1999).
En tro på att egna insatser ska vara tillräckliga, eller att problemet är tillfälligt och säkert kommer lösa sig är ytterligare en anledning till att inte anmäla. Det kan underlätta att anmäla om det finns tydliga och klara rutiner och handlingsplaner för hur man gör,
vilken ordning och till vem. Den som ansvarar för verksamheten bör förvissa sig om att all personal känner till när och hur en anmälan ska göras (Hindberg, 2006).
Tolkningar av anmälningsplikten
Frost & Sköld (1995) vill spräcka hål på missuppfattningen gällande anmälningsplikten att skolan måste ha bevis nog för att socialtjänsten ska gripa in, genom att peka på hur anmälningsplikten faktiskt är skriven och att den uppmanar till att genast anmäla vid kännedom om något som kan innebära att barnet behöver socialtjänstens ingripande. Det är socialtjänsten som har i uppgift att utreda misstankar och det är hos dem ansvaret ligger att ta beslut kring barns situation. Att avgöra om grunden för en anmälan är riktig eller inte är socialtjänstens uppgift, inte skolpersonalens. Detta gäller också för beslut gällande vilka åtgärder som är lämpliga i ett visst fall.
Hindberg (2006) pekar på ett annat fenomen som visar på missuppfattning eller feltolkning av anmälningsplikten. Hon menar att det inte är ovanligt att man har olika synsätt på frågor om aga och misshandel. Att legitimera bortprioritering av utsatta barn - medvetet eller omedvetet - är att hålla sig med olika standarder för olika grupper i befolkningen. Problem som skulle leda till insatser i en svensk familj accepteras kanske i en invandrar- eller flyktingfamilj.
4. Tidigare forskning
I detta kapitel redovisas tidigare forskning inom ämnet som är relevant för vår studie.
4.1 Hantering av misstankar
Forskning (Lundén, 2004) visar att omsorgspersonal har anmält 11 procent av de fall där man trott att barn far illa. De barn som visat tecken på känslomässig otillgänglighet i föräldrar - barn relationen är tre gånger fler bland de barn som inte anmälts än bland de barn som anmälts. Tydliga tecken på vanvård som att inte hålla barnen rena finns hos lika många av de barn som inte har identifierats fara illa som hos dem som har identifierats av barnomsorgen. Tecken på fysiska övergrepp förekom sällan bland de barn som inte anmälts, vilket betyder att signaler om fysiska övergrepp är tecken som i högre grad leder till en anmälan än tecken på vanvård och känslomässig otillgänglighet i föräldra- barn relationen.
Studieresultatet (a.a.) visar också att omsorgspersonalens oro är av olika grader, vilket författaren delat upp i tre olika orosgrader. En typ av oro som finns är att allt inte står rätt till, men att det är svårt att grunda sin oro i något specifikt beteende. En andra typ av oro är att personalen tror att ett barn far illa och anser sig ha en viss grund för det, men upplever inte att dessa grunder i allmänhet är tillräckliga för en anmälan till socialtjänsten och för att hantera misstankarna vidtar man andra åtgärder som att till exempel tillkalla förskolans psykolog för att göra en bedömning av barnet. En tredje grad av oro visar sig vara att personalen vet att ett barn far illa, har flera exempel till grund för misstankarna men en anmälan genomförs ändå inte i de flesta av dessa fall och anledningarna till varför varierar. Det råder med andra ord tveksamhet hos omsorgspersonalen kring hur ett barns situation ska bedömas. Tveksamheten visar sig bygga på stor osäkerhet kring vart gränsen går för ett tillräckligt bra föräldraskap. Anmälningsskyldigheten är inte något personalen tvekar kring, den är de fullt medvetna om, men det råder en osäkerhet kring hur den ska användas. Flera förskolor har arbetat fram egna rutiner för hur man ska hantera ärenden som handlar om barn som far illa. Avhandlingen diskuterar att de samtal som sker i arbetslagen på förskolor om den oro någon har, gällande ett barn, kan leda till två saker, antingen att fler barn identifieras
fara illa eller att den oro som någon av en specifik anledning har fått förminskas och att beslut att inte anmäla då fattas för tidigt.
Lundén (2004) kommer fram till att förskolepersonalens tolkning av innehållet i anmälningsplikten kan delas upp i vad hon kallar det barnkategorier och föräldrakategorier. Den förstnämnda kategorin representerar en vidare tolkning medan den senare representerar en snävare sådan. Skillnaden i hur tolkningen görs återspeglas i den litteraturen som finns kring lagstiftning. Avsikterna hos lagstiftaren är att säkra barns utveckling och hälsa, vilket kan stämma med en vidare tolkning som inriktar sig mot utveckling hos barnet. Den snävare tolkningen återspeglas i de exempel som ges för att förklara exempel på när barns utveckling är i fara. Exemplen är ofta föräldrars missbruk eller misshandel. Författaren sammanfattar att så som avsikterna verkställts i litteraturen kring lagstiftningen, pekar de istället mot en snävare tolkning, som inte lyfter fram utvecklingsaspekterna. Vidare visar studien (a.a.) att en snäv tolkning av anmälningsplikten ofta används av barnomsorgspersonalen då de kopplar samman anmälningsskyldigheten med misshandel, våldsamhet, sexuella övergrepp, föräldrars missbruk och misär. Lundén (2004) hänvisar till en studie (Lagerberg, 1998) som visat på att det sällan sker att en grupp pedagoger observerar tecken på fysiska övergrepp på de barn de ansvarar för. Lundén (2004) diskuterar vidare att det kan hända att det underlättar för förskolepersonalen i stunden att ha en snävare tolkning av anmälningsplikten, eftersom det leder till ett smalare spann av fall de måste anmäla, men tolkningen riskerar att missa barn som riskerar att fara illa och vars hälsa och utveckling hotas.
4.2 Socialarbetares kontra lärares syn på varandra
I en studie (Germundsson, 2011) studeras vilka synsätt lärare och socialarbetare har på varandra. Resultatet visar att socialarbetare är ganska överens i sina uppfattningar av lärare som engagerade och detta associerar de också till en positiv känsla. Däremot associerar de med en negativ känsla orden samarbete/samverkan och okunskap/ förståelse. Lärare associerar en negativ känsla till ordet sekretess om socialarbetare. Enligt Lundén (2004) förknippas anmälan hos många av omsorgspersonalen med en
negativ upplevelse som aldrig mer då de känner sig missförstådda och dåligt bemötta av personal på Socialtjänsten.
4.3 Kritik mot anmälningsplikten
Enligt Backlund och Wiklund (2012) har anmälningsplikten hög legitimitet i Sverige och det är sällan det framförs argument som talar mot lagstiftningen. De menar att grundpoängen med anmälningsplikten inte är svår att förstå, det handlar om att identifiera fler utsatta barn genom att lagstifta om skyldighet att anmäla vid misstanke att barn far illa, vilket på sikt är tänkt att hjälpa fler barn. Vidare för de dock en kritisk diskussion kring giltigheten i denna grundtanke och de går även in på vilka konsekvenser lagstiftningen kan få. Det är framförallt två argument som enligt dem brukar lyftas fram till förmån för anmälningsplikten (a.a).
Det första av dessa argument är att man genom lagstiftningen kan förhindra de värsta utfallen, såsom grov misshandel och fall där barnet dödas av sina föräldrar. Det bör framhållas att fall som dessa är ovanliga i Sverige, de senaste decennierna har det rört sig om fyra till fem fall per år. När dessa extrema fall trots allt händer leder det ofta till kritik mot anmälningsplikten då den troligtvis inte efterföljts och följderna blir att man vill skärpa straffen för dem som bryter mot lagstiftningen. Om straffen skärps kommer det med stor sannolikhet att leda till fler anmälningar, men det finns ingen garanti för att de få fall man vill identifiera kommer att upptäckas. Familjer där dödligt våld inträffar är ofta redan kända av socialtjänsten, vilket innebär att anmälningsplikten och en utökning av denna, troligtvis inte kunnat hindra de värsta utfallen. Det andra argumentet som ofta lyfts fram till förmån för anmälningsplikten är att den möjliggör att tidigt komma åt anledningen till att barnet far illa, vilket på sikt kan vara viktigt för att undvika en negativ utveckling hos barnet. Detta argument framförs trots att det finns en brist på kunskap kring nyttan med tidiga interventioner, det är med andra ord inte givet att anmälningsplikten kan förebygga en negativ utveckling hos barnet (a.a).
Det finns dessutom en etisk problematik kring anmälningsplikten som sällan diskuteras. Svensk och internationell forskning visar att det förekommer en hög grad av underrapportering. I förskola och skola visar flera studier att det är en tredjedel av de fall där barn misstänks fara illa som anmäls. När det gäller forskningstraditionen kring
benägenhet att göra en anmälan framförs sällan kritik mot anmälningsplikten, istället fokuseras hur professioner förhåller sig till skyldigheten att anmäla med en slutsats att fler misstankar bör anmälas för att identifiera fler barn som far illa. Enligt denna forskning är anmälningsbenägenheten inte bara för låg utan den bör även öka. Inom internationell forskning förekommer en del argument mot anmälningsplikt. Ett av motargumenten är att anmälningsplikten försvårar relationen mellan familjen och den professionella som berörs av lagstiftningen. Men det vanligaste motargumentet är att anmälningsplikten leder till överrapportering. Detta baseras på att man måste lägga mycket resurser på en omfattande mängd anmälningar där utredning visar att det inte föreligger några missförhållanden. Överrapportering kan alltså leda till att man prioriterar fel saker och missar de barn som faktiskt far illa (a.a).
Runt en tredjedel av alla anmälningar i Sverige läggs ner innan utredning påbörjas. Ett antal lokala studier visar även att bara hälften av de utredningar som görs leder till att insatser beviljas. Man får också räkna med att ett stort antal av dessa insatser som sker på frivillig grund avslutas. Omfattande forskning visar att det finns en koppling mellan resursbrister och omsorgssvikt. Därmed kan generella välfärdsprogram som minskar ekonomisk utsatthet ha större betydelse för barn som far illa än vad anmälningsplikten har (a.a).
Johansson (2012) bygger på barns egna ord och berättelser om deras psykiska hälsa. Resultatet visar att det kan göra mer skada än nytta när en lärare pratar med andra lärare i arbetslaget eller på skolan om vad barnet har för problem. Barnet upplever att det i förtroende har uppvisat eller berättat om problemen, men blir svikna när en helt annan lärare på skolan plötsligt informerar om att den känner till vilka problem barnet har. Känslan av att bli sviken uppkommer också de gånger ett barn förstår att den vuxne som de anförtrott sig åt har ringt hem till föräldrarna och samtalat om det som utifrån barnets synvinkel var en hemlighet.
5. Teoretiska perspektiv
I detta kapitel presenterar vi de teoretiska perspektiv som använts för att analysera empirin.
5.1 Sommers barndomspsykologiska teori
Barns socioemotionella utveckling är i centrum för Sommers (2005) teori om barndomspsykologi. Han går in på de dynamiska processer och relationer som nutidens barn är involverade i samt den komplexitet deras utveckling erfar. Sommer bygger sin teori på grundläggande teser, men också en rad teoretiska nyutvecklingar för att förstå barns utveckling i dagens samhälle. Enligt honom är det ingen total relativism utan det finns två sidor av barns utvecklingsprocess. Den ena sidan är barns utveckling av kvaliteter och åldrar utan förutbestämda normer och den andra sidan i denna dynamiska utvecklingsprocess utgörs av situationer, erfarenheter och individens personlighet.
För att få en helhetsförståelse för barns utveckling menar Sommer (2005) att barnets uppväxt måste kopplas ihop med den tid, samhälle, kultur och vardagsliv som barnet lever i. Att växa upp och utveckla kompetenser i en senmodern tidsålder kräver andra kvaliteter än tidigare, utvecklingsvillkoren är annorlunda. Dessutom skiljer sig uppväxtvillkoren markant för barn i olika delar av världen. Sommers tanke är inte att presentera en fullt färdig teori om barndomen, han menar att barndomen är föränderlig och måste ses i den kontext den befinner sig, vilket innebär att det är en evig process som ständigt förändras. Istället för att utgå från traditionella, universella stadieteorier om barns utveckling för att förstå nutida barn förklarar han att man bör anlägga ett multidisciplinärt perspektiv. Han redogör för det paradigmskifte som har skett och menar att de stora teorierna före och under 1960-talet, som försökt tolka barns utveckling genom generella principer och lagbundenheter, inte är lika relevanta längre. Det har visat sig svårt att tillämpa teoriernas principer på empiriska undersökningar de senaste årtiondena. Samtidigt har specialiseringsgraden inom forskning ökat och lett fram till så kallade miniteorier, där ambitionen är att förklara specifika sidor av barns utveckling.
Forskning har utmanat teoretisk universalism genom flera tvär- och subkulturella studier, vilka har påvisat att utveckling måste uppfattas tvärkulturellt och i olika tolkningssammanhang. Därmed blir teoretiska generaliseringar tvivelaktiga när hänsyn inte tas till de kontexter vari barn studeras. Genom att integrera kunskap från olika discipliner inom vetenskapstraditioner och genom ämnesövergripande öppenhet så kan man skapa en multidisciplinär infallsvinkel i forskningen, och studera barn i den verkliga sociala kontext de befinner sig. Den forskningsbaserade synen på barn som kompetenta som Sommer redogör för har rötter både historiskt, kulturellt och samhälleligt. Han pekar på att barnet redan från födseln och till och med i fosterstadiet är kompetent och innehar möjligheter till mänsklig kommunikation. Sommer lyfter framförallt sociala baskompetenser, som när omgivningen tillåter, kan utövas och utvecklas. Med andra ord blir inte barn mer kompetenta än vad miljö och relationer ger dem förutsättningar att vara. I sitt teoretiska perspektiv lyfter Sommer även fram olika nätverksrelationer, där förskolan får en betydande roll, men också den moderna familjen, som idag kan se väldigt olika ut med nya roller, där framförallt fadern lyfts fram och får utrymme (Sommer, 2005).
Resiliensperspektivet
Sommer (2005) klargör för en omorientering från den gamla synen på barn som bräckliga, i betydelsen beroende, sårbara och särskilt utsatta, till den nya uppfattningen om barn som relativt resilienta och motståndskraftiga. Resiliens perspektivet är användbart för att förklara förhållandet mellan barn och omvärld och kan användas för alla barn som måste anpassa sig efter livets krav och utmaningar, inte enbart för de med särskilt svåra uppväxtvillkor.
Resiliens handlar om den dynamiska utvecklingsprocess som individen ingår i och innebär att barn har inneboende förmågor att reparera trauman. Enskilda trauman och negativa händelser är betydelsefulla medan de pågår, men de förklarar inte nödvändigtvis hur det går för barn på längre sikt. Om barn däremot ständigt utsätts för negativ påverkan och ackumulerad stress under barndomen kommer det efter hand få negativa konsekvenser för utvecklingen. Det finns alltså gränser för barns flexibilitet och anpassningsförmåga. Vissa barn klarar av att återhämta sig från allvarliga
katastrofer och riktigt svåra uppväxtförhållanden, men inte alla. Sommer använder ett membran för att göra en liknelse med människans utvecklingsmässiga elasticitet. Membranet anpassar sig på olika sätt vid olika yttre omständigheter. Vissa kan återhämta sig, men vissa får kroniska skador av långvariga och tyngda förhållanden. Membran kan vara olika tunna och olika tjocka, på samma sätt som enskilda individer, därför kan samma yttre belastning påverka på olika sätt. Individer är olika. Vissa är ömtåliga och sårbara och behöver mycket stöd och omsorg för att klara mindre påfrestningar precis som drivhusplantor som är ömtåliga och behöver rätt temperatur och fuktighet för att blomma. Medan vissa andra utvecklar egen styrka och tar tillvara på allt de kan få trots stora påfrestningar, precis som en maskros som under väldigt dåliga förhållande kan växa genom asfalt och lysa med sin gula färg (Sommer, 2005).
Barn är olika och de tar sig an sin omvärld på olika sätt, men samma barn kan också bemästra detta på olika sätt vid olika tidpunkter. Det som påverkar hur ett barn kan hantera svåra trauman är de risk- och skyddsfaktorer som finns runt omkring barnet, såsom miljö, familj och individ. Riskfaktorer kan exempelvis vara ekonomisk utsatthet, en psykisk sjuk förälder eller att individen har svårigheter med att skapa relationer. Exempel på skyddsfaktorer kan vara ett socialt skyddsnät, en förstående och stabil familj, individens inre lugn och förmågan att ha en positiv syn på saker. Dessa risk- och skyddsfaktorer har betydelse för hur barn utvecklas, mår och klarar av trauman i barndomen. Resiliens är alltså situationsberoende, åldersberoende och individberoende. Genom detta perspektiv ser man utvecklingens komplexitet och variation (Sommer, 2005).
Barnsynsfilter
Hos de flesta människor finns det föreställningar om hur man ska och inte ska uppföra sig och på samma sätt har de flesta tankar om hur barn bör vara och hur de ska uppfostras. Sommer menar att begreppet barnsyn kan beskrivas som föreställningar om vad ett barn är och bör vara. Vuxnas påståenden om vad ett barn är, säger inte bara något om barnet utan de berättar även om vilken syn vuxna har på barn. Denna syn kan bygga på många erfarenheter av barn, men den influeras också av de kulturella idéer, normer och den människosyn de har. Vuxnas syn på barn reglerar hur de ser barn.
Sommer benämner detta som ett barnsynsfilter. Om filtret har en viss färg så kommer de vuxna också se barnet med just den färgen. Om vuxna har använt samma filter i flera år utan att justera det kan det bli svårt att förstå vår tids barn. Om barnen bedöms utifrån en annan tids normer kan relationerna med de vuxna bli problematiska. Inte sällan tror vuxna att de ser barn som de är, men ofta handlar det om de vuxnas föreställningar och deras expertperspektiv på hur barn ska vara och uppfostras. Vuxna kan se samma händelse men utifrån det filter de har så tolkar de situationen på olika sätt. De olika synsätt vuxna har på barn grundar sig i upplevelser och erfarenheter som förvärvats genom den egna uppväxten och genom egna och andras barn. För yrkesverksamma handlar det också om en rad uppfattningar, förhållningssätt och synpunkter som de har fått genom utbildning, verksamhetsförlagd tid och yrkesutövande. Med alla dessa olika synsätt skapas de filter varigenom barns beteende tolkas. Det viktiga med dessa filter är att man är medveten om dem och att de konstant utsätts för reflektion och analys och omvärderas och justeras vid behov.
!
I nästa kapitel redogörs de tillvägagångssätt som legat till grund för studiens uppbyggnad.
!
6. Metod
I detta kapitel beskrivs och motiveras de metoder som använts för att samla in material och för att genomföra studien. Ytterligare presenteras de etiska principer var på denna studie vilar.
6.1 Metodval
Tanken med studien är att gå på djupet hos några få informanter, att få en ordentlig inblick i några pedagogers erfarenheter av anmälningsplikten. Vi ville kunna intervjua lärare på ett sådant sätt att det blev trovärdiga svar som inte har styrdes av intervjuaren, att det blev lärarens egna tankar som speglas i studien och inte de svar som vi förväntade oss i förväg.
”Syftet med en kvalitativ intervju är att upptäcka och identifiera egenskaper och beskaffenhet hos något, som t ex. den intervjuades livsvärld eller uppfattningar om något fenomen” (Patel & Davidsson, 2011:78).
Vi valde därför att använda oss av en kvalitativ metod för den här studien, vilket innebär att materialet samlades in med hjälp av intervjuer och att det var ett fåtal personer som intervjuades. Hade vi däremot velat att studien skulle presentera upplevelserna hos ett stort antal lärare skulle vi varit tvungna att använda oss av en kvantitativ metod, vilket innebär att en stor mängd lärare får svara på frågor, men som i de vanligaste fallen sker via en enkät. Den metoden ger en mycket mer ytlig information kring lärarens upplevelse, vilket leder till en mer opersonlig och mindre detaljerad materialredovisning (Larsen, 2009).
I det kvalitativa synsättet ingår en mer öppen intervjuform där en ostrukturerad intervju anses bättre som metod än den strukturerade med bestämda intervjufrågor (Stukát, 2005). Vi använde oss av semistrukturerade intervjuer vilket innebär att vi inför intervjun gjorde en lista med de specifika teman som vi ville beröra (Patel & Davidsson, 2011). Vi hade några ämnesfrågor att utgå ifrån, men lät också samtalet flyta utanför våra förutfattade tankar om vad som var viktigast att prata om när det gällde studien. Under intervjuerna kunde frågorna komma i bestämd ordning, men det var inte
nödvändigt och informanten hade stor frihet att utforma samtalet. Det var bara en av oss med vid varje intervju, vilket vi tänkte kunde hjälpa intervjupersonen att slappna av och inte känna sig i underläge. Vi har strävat efter att intervjua informanterna var och en för sig och inte gruppvis. Det gjorde vi först och främst för att det var praktiskt då intervjupersonerna var utspridda i södra Sverige, men vi tänkte också att det skulle underlätta för den intervjuade om det var ett jämlikt samtal mellan två personer istället för en grupp där vissa talar mer än andra. Det skulle ge alla lika stor möjlighet att berätta sin version. Det är ett känsligt ämne som underlättar att prata om enskilt och inte i grupp, då det blir svårare att erkänna brister och misslyckande. Metodiken i den här studien ger möjlighet att komma längre i samtalet och på så vis också nå djupare till skillnad från en strukturerad intervju där svarspersonen oftast bara kan välja på några få redan färdiga svar (Stukát, 2005).
6.2 Urval
Studiens intervjupersoner söktes på förskolor och skolor som studiens författare tidigare varit i kontakt med. Ett informationsbrev (bilaga 1) skickades ut till de platser som svarade ja. Personer med en privat relation till författarna valdes medvetet bort, för att undvika en partisk tolkning av materialet (Stukát, 2005). Studiens deltagare består av totalt åtta pedagoger, fyra från förskolan och fyra från skolan, som tillsammans täcker upp för sex arbetsplatser, tre förskolor och tre skolor. Personal intervjuades från både förskola och skola för att eventuella skillnader i erfarenheter och upplevelser skulle kunna jämföras. Studien är koncentrerad att intervjua pedagoger bland de yngre åldrarna eftersom vår utbildning riktar sig mot förskolan och grundskolans tidigare år.
De intervjuade kommer att benämnas F1, F2, F3, F4, L1, L2, L3 & L4.
•
F1 har arbetat i 29 år och är utbildad förskollärare.•
F2 har arbetat som förskollärare i 23 år och dessförinnan som barnskötare i 11 år.•
F3 har arbetat inom barnomsorgen i 23 år, först som barnskötare och senare som förskollärare.•
F4 har ingen pedagogisk utbildning, men har 10 års erfarenhet från både förskola och skola.•
L2 har jobbat i 23 år och gick lågstadielärarlinjen.•
L3 har jobbat i 29 år och har lågstadielärarexamen och rektorsexamen.•
L4 har arbetat i 29 år med en mellanstadielärarexamen.6.3 Genomförande
Via telefon och mail har flera olika skolor och förskolor kontaktats för att bli tillfrågade om intresse till medverkan i studien. De som varit intresserade har fått informationsbrevet via mail. Brevet innehöll information om vilka rättigheter de intervjuade har och hur intervjun skulle komma att gå till. Från början var vår tanke att intervjua sammanlagt sex pedagoger, tre som arbetar i förskola och tre som arbetar i skola. Det fanns en strävan efter att intervjua alla informanter enskilt, men två pedagoger från förskolan och två pedagoger från skolan önskade att få göra intervjun tillsammans. Det blev då totalt fyra intervjuer. Vi gjorde bedömningen att det blev för lite empiri med enbart fyra intervjuer och valde därför att utöka antalet pedagoger till åtta stycken totalt, fyra pedagoger från förskolan och fyra pedagoger från skolan. Vi delade upp intervjuerna mellan oss. Rebecca intervjuade förskollärarna och Lovisa intervjuade lärarna. Vi lät pedagogen själv bestämma var intervjun skulle genomföras för att skapa en känsla av trygghet hos pedagogen. Inför intervjun hade vi förberett några teman som vi ville beröra och ha svar kring. Vår tanke var att spela in alla intervjuer med diktafon eller mobiltelefon, tyvärr var det en intervju som inte blev inspelad på grund av tekniska fel. Fördelen med att spela in intervjuerna är att man får exakta svar, där även tonläge och tystnad framkommer. En nackdel med att spela in är att intervjupersonerna är medvetna om att de blir inspelade och deras svar kan då påverkas på ett sätt som det inte hade gjort utan inspelning (Patel och Davidson, 2011).
Varje intervju transkriberades direkt efter den genomförts för att intervjun skulle vara färsk i minnet. Vi transkriberade var för sig de intervjuer som vi genomfört. När alla intervjuerna var transkriberade skrevs de ut för att underlätta analysen. Vi använde våra frågeställningar för att hitta empiri som var relevant för vår studie. Efter vi sammanställt empirin letade vi relevant litteratur i förhållande till vårt material.
6.4 Forskningsetiska överväganden
Enligt vetenskapsrådet (2013) är de etiska aspekterna nödvändiga. Forskningskravet, vilket innebär forskarnas rätt att genomföra sin undersökning, måste alltid ifrågasättas och vägas mot det grundläggande individskyddskravet, som innebär att individer inte får kränkas, förödmjukas, utsättas för psykisk eller fysisk skada eller utsättas för obefogad insyn i exempelvis sina livsförhållanden. Individskyddskravet består av fyra huvudkrav; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet innebär att de som studien berör ska informeras om studiens syfte, om att deltagandet är frivilligt och att de har rätt att avbryta sitt deltagande när som helst. Samtyckeskravet innebär att var individ har rätt att själv bestämma om sin medverkan i studien. Konfidentialitetskravet syftar till att alla uppgifter om personer som ingår i en undersökning ska behandlas konfidentiellt och förvaras så att obehöriga inte kan ta del av dem. Nyttjandekravet står för att all information som samlas in endast får användas för forskningsändamålet. De forskningsetiska aspekterna är viktiga att ta hänsyn till i en studie som den här och vi har beaktat dessa inför, under och efter intervjuerna.
Som forskare är det vårt ansvar att informera alla berörda om studiens syfte och att var och en har rätt att själv bestämma om de vill medverka i studien, detta förhöll vi oss till genom att skicka ut ett brev med viktig information till intervjupersonerna. I brevet förtydligade vi studiens syfte, hur intervjuerna skulle gå till, att det var frivilligt att delta och att de hade rätt att ändra sig och avbryta sin medverkan när som helst. Brevet bestod även av en redogörelse för att alla uppgifter skulle behandlas konfidentiellt och enbart till forskningens syfte. I brevet förtydligade vi också att vi är medvetna om att vår studie rör sig om ett känsligt ämne och att vi skulle förhålla oss enligt rådande sekretess.
Vi värnade om de enskilda individernas integritet genom att alla uppgifter som vi erhöll behandlades konfidentiellt, dels för att skydda individerna och dels för att studien skulle bli så trovärdig som möjligt. Informanterna har rätt att bestämma på vilka villkor intervjun sker, detta förhöll vi oss till genom att låta dem vara två under intervjun då de önskade detta. I studien har vi inte angett namn, ort eller andra beskrivningar som skulle kunna identifiera pedagoger, barn eller institutioner.
7. Analys och resultat
I detta kapitel redovisas och analyseras studieresultatet med hjälp av den bakgrund, tidigare forskning och de teoretiska perspektiv som presenterats i tidigare kapitel. Resultatet presenteras under tre rubriker som svarar för studiens tre huvudfrågor.
7.1 Hur resonerar pedagogerna?
En av de jobbigaste bitarna när en anmälan görs är enligt intervjupersonerna de samtal man har med föräldrarna i samband med detta. Det händer att den pedagog som ligger bakom en anmälan kan känna sig hotad och mycket ensam i processen, men också långt senare i föräldrakontakten. En av pedagogerna, L3, berättar:
”Vid ett fall som jag skulle anmäla rådde en hatstämning, som aldrig lugnade ner sig hos föräldrarna. Då ringde jag först anonymt till socialtjänsten för att fråga om anonymitet i min anmälan, eftersom jag var rädd att bli misshandlad om mitt namn stod med, men jag fick inte vara anonym. Det var flera år sedan så det kan hända att möjligheten att vara anonym är annorlunda nu” (L3, 2013).
Hon anmälde och stod för det hon gjort och blev aldrig misshandlad. Att vara anonym i anmälan tror några av intervjupersonerna skulle underlätta och leda till fler anmälningar, samtidigt som de menar att det är viktigt att kunna stå för det man gör. När det gäller anonymitet menar Olsson (2011) att de som lyder under anmälningsplikten måste uppge sitt namn på anmälan. Anonymitet kommenteras av Frost och Sköld (1995) som skriver att en anonym anmälare inte kan inge samma förtroende till dem som berörs av en anmälan och att det därför inte rekommenderas.
Studieresultat visar att det kan vara en kostsam process för den enskilda pedagogen att ta sitt ansvar att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. En kostnad som kan innebära att den privata tryggheten hotas och relationer, som byggts upp under lång tid, helt rasar samman. Trots detta är det ingen av de intervjuade pedagogerna som säger sig någon gång ha valt att inte anmäla på grund av allt som följer. L3 berättar:
”Jag har aldrig tvekat att anmäla och barn som jag stått upp för har kommit tillbaka som vuxna människor och tackat mig för att jag vågade” (L3, 2013).
Samtliga deltagare i studien har erfarenheten att det för det mesta går bra i samtalet med föräldrar trots den otroligt svåra situationen. I början är föräldrarna mycket
upprörda för att senare lugna ner sig och samarbeta. De flesta av de intervjuade brukar tycka att det är skönt att inför föräldrarna peka på skyldigheten som pedagog att anmäla varje misstanke och att allt görs för barnets bästa. De brukar också framhålla alla de möjligheter till hjälp som blir av att socialtjänsten kopplas in.
Vart går gränsen?
Samtliga deltagare i studien anser att anmälan ska göras direkt vid misstanke om att barnet misshandlas eller utsätts för sexuellt utnyttjande i hemmet och att det ska ske utan att informera föräldrarna om att anmälan görs. Alla studiedeltagare upplever däremot att det finns situationer där det är svårt att veta om det är rätt att anmäla.
När frågan ställs till F3 om vart hon tycker att gränsen går för vad som ska anmälas menar hon att en anmälan ska göras direkt så fort man misstänker något. F3 skiljer sig betydligt från de andra studiedeltagarna som menar på att de strävar efter att först kontakta föräldrarna och vänta in en förbättring från deras sida innan de gör en anmälan.
“... det tycker jag känns väldigt bra för då är man ju rätt öppen, då står man ju liksom inte bakom ryggen på någon utan man säger liksom öppet, vi har skyldighet att anmäla för detta och detta är liksom vårt jobb…”(L2, 2013).
L3 berättar att hon tycker man måste ha med i beräkningen att varje människa kan ha en livskris och därför avvakta för att först ha ett samtal med föräldern för att se och försöka förstå, men vid grov vanvård skulle hon anmäla direkt efter ett samtal med föräldern. L4 upplever att:
“det är svårt med gränserna, men gränsfallen skickas för det mesta vidare till kurator eller sjuksköterska och om det då är så att barnet far illa hemma brukar det komma fram hos dem”(L4, 2014).
Anmälningsplikten är som Frost och Sköld (1995) betonar och som socialtjänstlagen (SoL, 2001:453) beskriver, en plikt som alla pedagoger har, att genast anmäla om de får kännedom om något som kan innebära att barnet behöver socialtjänstens ingripande. Egentligen är det bara F3, en av alla åtta pedagoger i den här studien, som faktiskt svarar att hon vid minsta misstanke skulle anmäla direkt. De andra sju intervjupersonerna förklarar varför de inte anmäler direkt vid minsta misstanke, med motiv som att de kontaktar föräldrarna först, för att de ska få en chans till förbättring av situationen, vilket kan tyckas, låter som ett gott och hedervärt bemötande gentemot
föräldrarna. Pedagogerna upplever det som skönt att vara öppen mot föräldrarna och i den öppenheten förklara vad de måste göra om det inte sker en förbättring. Pedagogerna har som nämnts tidigare, en skyldighet att meddela föräldrar om att en anmälan görs och det är där av förståeligt att så många av studiedeltagarna tagit fasta på att göra det på bästa möjliga sätt för att bevara de goda relationerna. Utan lärarnas goda försök till fortsatta goda relationer hade relationen mellan barnet och dess stödperson, pedagogen, riskerat att skadas och därmed förvärra barnets situation (Frost & Sköld, 1995).
Resultatet i den här studien berättar att en av de åtta informanterna, F3, anmäler vid minsta misstanke. De andra sju väljer att samtala med föräldrarna först, för att ge dem en chans till förbättring. Lundén (2004) påvisar att tecken på vanvård och känslomässig otillgänglighet i föräldrar–barn relationen är mycket vanligare bland de barn som inte anmäls, där emot är tecken på fysisk misshandel vanligare hos barn som anmäls. Hon visar på att barn i förskolan kan gå med tydliga tecken på vanvård utan att pedagogerna väljer att anmäla det. Eftersom det inte kan handla om misstankar om fysisk misshandel eller sexuella övergrepp då pedagogerna ger föräldrarna en andra chans måste det vara misstankar om vanvård, psykisk misshandel eller försummelse som leder till att en pedagog ger föräldrarna möjlighet till förbättring. Eftersom (Lundén, 2004) påvisar att endast 11 % av de fall som misstänks i förskola anmäls och att vanvård är ett vanligt tecken hos barn som aldrig anmäls är det svårt att undvika tanken att de fall som studiedeltagarna berättar om, de fall där de ger föräldrarna en andra chans, oftast stannar där, utan att följas upp ytterligare. Både lärare och förskolelärare berättar om hur de många gånger strävar efter att lösa situationen själva, för att stoppa det innan de behöver ringa socialtjänsten, vilket Hindberg (2006) menar är ett av alla skäl till att tveka inför att göra en anmälan. Frost och Sköld (1995) betonar att det är socialtjänstens uppgift att utreda misstankar och att det är hos dem ansvaret ligger att ta beslut kring barns situation, det ligger inte hos läraren.
När L1 blir tillfrågad om vart hon tycker att gränsen går för att anmäla berättar hon att vid osäkerhet försöker hon ringa socialkontoret och rådfråga anonymt, om socialsekreteraren tycker att det är ett fall att anmäla eller inte, vilket Frost och Sköld (1995) råder pedagoger att göra. L1 påpekar att det alltid finns gränsfall och om de då valt att inte anmäla tycker de att det har varit på rätt sida om gränsen. L2 förklarar att
det kan vara svårt att veta vart gränsen går för att anmäla när barn, som hon uttrycker det; kommer från andra kulturer. L1 håller med L2 och beskriver vidare:
”det är som du säger, att när vi tycker… i vår svenska kultur… man skulle aldrig göra sådär” (L1, 2013).
Vad pedagogerna syftar på är bland annat en gång då en elev kom och berättade hur ont denne hade i sina knän och att det berodde på att denne varit olydig och bestraffats med att sitta på knä väldigt länge. L1 och L2 som arbetar i samma arbetslag berättar hur de tyckte det lät konstigt eftersom de själva var ovana vid att något sådant skulle förekomma i uppfostran, men eftersom de visste att föräldrarna var av en, som pedagogerna uttrycker det, annan kultur, kände de inte att de bara kunde anmäla utan att först prata med föräldrarna. L2 säger:
”Bara för att någon inte gör som jag, behöver det var fel?” (L2, 2013).
Lärarna har för sig att de pratade med föräldern i det fallet och att de fick klarhet i händelsen och att det inte blev någon anmälan. Fallet som beskrivs tycks vara ett engångsfall för det drabbade barnet. Pedagogerna reagerar först mycket skeptiskt, men väljer att inte anmäla av två olika anledningar. För det första verkar pedagogerna anse sig ha fått klarhet i händelsen då de samtalat med föräldrarna vilket leder till att de anser det onödigt att anmäla. För det andra tycks lärarna välja att inte ta händelsen lika allvarligt på grund av uppfattningar om att barnet kommer från en annan kultur, en kultur där de antar att föräldrarnas syn på barnuppfostran är annorlunda än den de själva har och som de menar är den svenska kulturen.
Pedagogerna visar på ett sätt att hantera det faktum, att barnet tvingas sitta på knä, genom att argumentera för att barnets föräldrar är från en annan kultur och därför kan den ifrågasatta uppfostransmetoden godkännas. Studieresultatet väcker frågan: Vad innebär egentligen uttrycket; en annan kultur? Det framkommer i intervjun med L1 och L2 att deras uttryck en annan kultur innebär en kultur som skiljer sig från en svensk kultur. Vad är då egentligen en svensk kultur? Vem bestämmer vad som är en svensk kultur? Hindberg (2006) bekräftar att det förekommer situationer då pedagoger har olika toleransnivå gällande vilka fall som ska anmälas, beroende på om det är, som hon uttrycker det, en svensk familj eller en invandrar/flyktingfamilj:
”Ett sätt- medvetet eller omedvetet – att legitimera att utsatta barn bortprioriteras eller inte uppmärksammas är att höja toleransen för vad som betecknas som acceptabelt, vad som är `good enough´. I en pressad arbetssituation kan `ribban sänkas´ och sådant som tidigare ledde till reaktioner och ingripanden får passera. Ett annat sätt är att hålla sig med olika standarder för olika grupper i befolkningen. Problem som skulle leda till åtgärder i svenska familjer accepteras kanske i invandrar- och flyktingfamiljer. Aga och barnmisshandel är frågor där det inte är ovanligt att man har olika förhållningssätt, inte av likgiltighet utan för att man tror att det är bäst för barnet”. (Hindberg, 2006:16)
Författarens påstående är problematiskt då hon skiljer på att vara svensk familj och invandrar/flykting familj, eftersom att vara flykting familj inte behöver utesluta att också vara svensk och tvärtom. Vidare är det också problematiskt hur de två informanterna uttrycker sig gällande en svensk/annan kultur och även det faktum att de förmodligen hade valt att handla annorlunda om de ansåg att barnet, enligt deras syn, tillhörde en familj med svensk kultur. Pedagogernas sätt att hantera situationen styrks av Hindberg (2006) i citatet ovan som visar på att det finns olika sätt att legitimera att barn bortprioriteras och att ett av de sätten är att hålla sig med olika standarder för olika grupper av befolkningen, vilket i sig är problematiskt då alla ska vara lika inför lagen.
Vid misstanke om att barn far illa är det inte vad föräldrarna tycker är bra eller mindre bra som ska bestämma om en misstanke ska anmälas eller inte. Det som ska bedömas är huruvida barnet eventuellt far illa, helt oberoende av vilken typ av familj barnet råkar bli uppfostrad i (Barnkonventionen, 1989).
Beslut utifrån ett vuxenperspektiv
I ytterligare ett fall sker det att pedagogen tar förälderns eller den vuxnes perspektiv. En pedagog berättar om ett barn som förklarar hur det hade blivit instängt på toaletten och tyckte det var så mörkt. När läraren pratar med mamman menar hon på att barnet inte blev inlåst utan bara placerades på toaletten med stängd dörr ett tag. Efter samtalet med föräldern anser läraren att det inte var något allvarligt som hade hänt. Läraren berättar att hon och de andra i arbetslaget visste sedan innan att mamman var ensam med flera barn och de antog att det säkert hade varit så att barnet behövde en lugn vrå att lugna ner sig på och att toaletten i det fallet fick bli en sådan plats. Barnet hade inte varit inlåst enligt mamman, det var bara det att dörren varit stängd.
Hindberg (2006) beskriver hur lojaliteten mot föräldrar kan bli ett hinder för pedagogen att anmäla, vilket vi kan se händer i berättelserna ovan. Pedagogerna tolkar gärna situationen utifrån ett vuxenperspektiv som vidare leder till att de väljer att inte anmäla eftersom de tycker sig förstå varför föräldern agerar som den gör. Irgens och Moqvist (2002) förklarar att det för en vuxen är betydligt lättare att identifiera sig med en annan vuxen än med ett barn och därmed har svårt att se på en situation ur ett barnperspektiv. Det är vanligt att den vuxne söker andra förklaringar än att tro på det barnet uppvisar eller berättar och därmed inte tror att barnet faktiskt blivit misshandlat.
Denna studie kommer inte att kunna klargöra hur vida barnet som fick sitta på knä eller barnet som blev inlåst, for illa eller inte. Det är inte heller studiens syfte. Att barnen lidit och upplevt sin situation som jobbig är uppenbart av berättelserna, men frågan är om företeelserna än idag upprepas med jämna mellanrum eller om det endast var engångsföreteelser.
Johansson (2012) visar att barn upplever sig svikna de gånger det visar sig att den vuxne som de anförtrott sig åt har ringt hem till föräldrarna och samtalat om det som utifrån barnets synvinkel var en hemlighet. Om företeelsen ska tolkas utifrån vad Johansson (2012) visar på, kommer barnet i händelse av att det sker igen eller har skett fler gånger tidigare, eller att bestraffningarna ibland är av ännu grymmare art, troligen välja att inte berätta det för en lärare igen. Vid en utgångspunkt, att barnet i dessa situationer faktiskt far illa, kan dessa situationer analyseras genom ett resiliensperspektiv (Sommer, 2005). Läraren fungerar som en skyddsfaktor för barnet innan föräldrarna kontaktas, men i den stund då läraren pratar med föräldrarna sviks barnets förtroende och barnet riskerar förlora en skyddsfaktor. För barn som far illa kan en skyddsfaktor vara av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen, därmed kan det ifrågasättas om anmälningsplikten i detta fall hjälper eller stjälper barnet. Backlund och Wiklund (2012) lyfter fram att det finns omfattande forskning som visar en koppling mellan resursbrister och omsorgssvikt, vilket innebär att man kanske kan komma åt barnavårdsproblem via andra åtgärder än anmälningsplikten, såsom generella välfärdsprogram som minskar ekonomisk utsatthet.
Med denna diskussion kan den här studien fastslå att det finns en stor komplexitet gällande barns bästa och anmälningsplikten. Det är inte det enklaste att dra en tydlig
