Hur resonerar pedagogerna?

En av de jobbigaste bitarna när en anmälan görs är enligt intervjupersonerna de samtal man har med föräldrarna i samband med detta. Det händer att den pedagog som ligger bakom en anmälan kan känna sig hotad och mycket ensam i processen, men också långt senare i föräldrakontakten. En av pedagogerna, L3, berättar:

”Vid ett fall som jag skulle anmäla rådde en hatstämning, som aldrig lugnade ner sig hos föräldrarna. Då ringde jag först anonymt till socialtjänsten för att fråga om anonymitet i min anmälan, eftersom jag var rädd att bli misshandlad om mitt namn stod med, men jag fick inte vara anonym. Det var flera år sedan så det kan hända att möjligheten att vara anonym är annorlunda nu” (L3, 2013).

Hon anmälde och stod för det hon gjort och blev aldrig misshandlad. Att vara anonym i anmälan tror några av intervjupersonerna skulle underlätta och leda till fler anmälningar, samtidigt som de menar att det är viktigt att kunna stå för det man gör. När det gäller anonymitet menar Olsson (2011) att de som lyder under anmälningsplikten måste uppge sitt namn på anmälan. Anonymitet kommenteras av Frost och Sköld (1995) som skriver att en anonym anmälare inte kan inge samma förtroende till dem som berörs av en anmälan och att det därför inte rekommenderas.

Studieresultat visar att det kan vara en kostsam process för den enskilda pedagogen att ta sitt ansvar att anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. En kostnad som kan innebära att den privata tryggheten hotas och relationer, som byggts upp under lång tid, helt rasar samman. Trots detta är det ingen av de intervjuade pedagogerna som säger sig någon gång ha valt att inte anmäla på grund av allt som följer. L3 berättar:

”Jag har aldrig tvekat att anmäla och barn som jag stått upp för har kommit tillbaka som vuxna människor och tackat mig för att jag vågade” (L3, 2013).

Samtliga deltagare i studien har erfarenheten att det för det mesta går bra i samtalet med föräldrar trots den otroligt svåra situationen. I början är föräldrarna mycket

upprörda för att senare lugna ner sig och samarbeta. De flesta av de intervjuade brukar tycka att det är skönt att inför föräldrarna peka på skyldigheten som pedagog att anmäla varje misstanke och att allt görs för barnets bästa. De brukar också framhålla alla de möjligheter till hjälp som blir av att socialtjänsten kopplas in.

Vart går gränsen?

Samtliga deltagare i studien anser att anmälan ska göras direkt vid misstanke om att barnet misshandlas eller utsätts för sexuellt utnyttjande i hemmet och att det ska ske utan att informera föräldrarna om att anmälan görs. Alla studiedeltagare upplever däremot att det finns situationer där det är svårt att veta om det är rätt att anmäla.

När frågan ställs till F3 om vart hon tycker att gränsen går för vad som ska anmälas menar hon att en anmälan ska göras direkt så fort man misstänker något. F3 skiljer sig betydligt från de andra studiedeltagarna som menar på att de strävar efter att först kontakta föräldrarna och vänta in en förbättring från deras sida innan de gör en anmälan.

“... det tycker jag känns väldigt bra för då är man ju rätt öppen, då står man ju liksom inte bakom ryggen på någon utan man säger liksom öppet, vi har skyldighet att anmäla för detta och detta är liksom vårt jobb…”(L2, 2013).

L3 berättar att hon tycker man måste ha med i beräkningen att varje människa kan ha en livskris och därför avvakta för att först ha ett samtal med föräldern för att se och försöka förstå, men vid grov vanvård skulle hon anmäla direkt efter ett samtal med föräldern. L4 upplever att:

“det är svårt med gränserna, men gränsfallen skickas för det mesta vidare till kurator eller sjuksköterska och om det då är så att barnet far illa hemma brukar det komma fram hos dem”(L4, 2014).

Anmälningsplikten är som Frost och Sköld (1995) betonar och som socialtjänstlagen (SoL, 2001:453) beskriver, en plikt som alla pedagoger har, att genast anmäla om de får kännedom om något som kan innebära att barnet behöver socialtjänstens ingripande. Egentligen är det bara F3, en av alla åtta pedagoger i den här studien, som faktiskt svarar att hon vid minsta misstanke skulle anmäla direkt. De andra sju intervjupersonerna förklarar varför de inte anmäler direkt vid minsta misstanke, med motiv som att de kontaktar föräldrarna först, för att de ska få en chans till förbättring av situationen, vilket kan tyckas, låter som ett gott och hedervärt bemötande gentemot

föräldrarna. Pedagogerna upplever det som skönt att vara öppen mot föräldrarna och i den öppenheten förklara vad de måste göra om det inte sker en förbättring. Pedagogerna har som nämnts tidigare, en skyldighet att meddela föräldrar om att en anmälan görs och det är där av förståeligt att så många av studiedeltagarna tagit fasta på att göra det på bästa möjliga sätt för att bevara de goda relationerna. Utan lärarnas goda försök till fortsatta goda relationer hade relationen mellan barnet och dess stödperson, pedagogen, riskerat att skadas och därmed förvärra barnets situation (Frost & Sköld, 1995).

Resultatet i den här studien berättar att en av de åtta informanterna, F3, anmäler vid minsta misstanke. De andra sju väljer att samtala med föräldrarna först, för att ge dem en chans till förbättring. Lundén (2004) påvisar att tecken på vanvård och känslomässig otillgänglighet i föräldrar–barn relationen är mycket vanligare bland de barn som inte anmäls, där emot är tecken på fysisk misshandel vanligare hos barn som anmäls. Hon visar på att barn i förskolan kan gå med tydliga tecken på vanvård utan att pedagogerna väljer att anmäla det. Eftersom det inte kan handla om misstankar om fysisk misshandel eller sexuella övergrepp då pedagogerna ger föräldrarna en andra chans måste det vara misstankar om vanvård, psykisk misshandel eller försummelse som leder till att en pedagog ger föräldrarna möjlighet till förbättring. Eftersom (Lundén, 2004) påvisar att endast 11 % av de fall som misstänks i förskola anmäls och att vanvård är ett vanligt tecken hos barn som aldrig anmäls är det svårt att undvika tanken att de fall som studiedeltagarna berättar om, de fall där de ger föräldrarna en andra chans, oftast stannar där, utan att följas upp ytterligare. Både lärare och förskolelärare berättar om hur de många gånger strävar efter att lösa situationen själva, för att stoppa det innan de behöver ringa socialtjänsten, vilket Hindberg (2006) menar är ett av alla skäl till att tveka inför att göra en anmälan. Frost och Sköld (1995) betonar att det är socialtjänstens uppgift att utreda misstankar och att det är hos dem ansvaret ligger att ta beslut kring barns situation, det ligger inte hos läraren.

När L1 blir tillfrågad om vart hon tycker att gränsen går för att anmäla berättar hon att vid osäkerhet försöker hon ringa socialkontoret och rådfråga anonymt, om socialsekreteraren tycker att det är ett fall att anmäla eller inte, vilket Frost och Sköld (1995) råder pedagoger att göra. L1 påpekar att det alltid finns gränsfall och om de då valt att inte anmäla tycker de att det har varit på rätt sida om gränsen. L2 förklarar att

det kan vara svårt att veta vart gränsen går för att anmäla när barn, som hon uttrycker det; kommer från andra kulturer. L1 håller med L2 och beskriver vidare:

”det är som du säger, att när vi tycker… i vår svenska kultur… man skulle aldrig göra sådär” (L1, 2013).

Vad pedagogerna syftar på är bland annat en gång då en elev kom och berättade hur ont denne hade i sina knän och att det berodde på att denne varit olydig och bestraffats med att sitta på knä väldigt länge. L1 och L2 som arbetar i samma arbetslag berättar hur de tyckte det lät konstigt eftersom de själva var ovana vid att något sådant skulle förekomma i uppfostran, men eftersom de visste att föräldrarna var av en, som pedagogerna uttrycker det, annan kultur, kände de inte att de bara kunde anmäla utan att först prata med föräldrarna. L2 säger:

”Bara för att någon inte gör som jag, behöver det var fel?” (L2, 2013).

Lärarna har för sig att de pratade med föräldern i det fallet och att de fick klarhet i händelsen och att det inte blev någon anmälan. Fallet som beskrivs tycks vara ett engångsfall för det drabbade barnet. Pedagogerna reagerar först mycket skeptiskt, men väljer att inte anmäla av två olika anledningar. För det första verkar pedagogerna anse sig ha fått klarhet i händelsen då de samtalat med föräldrarna vilket leder till att de anser det onödigt att anmäla. För det andra tycks lärarna välja att inte ta händelsen lika allvarligt på grund av uppfattningar om att barnet kommer från en annan kultur, en kultur där de antar att föräldrarnas syn på barnuppfostran är annorlunda än den de själva har och som de menar är den svenska kulturen.

Pedagogerna visar på ett sätt att hantera det faktum, att barnet tvingas sitta på knä, genom att argumentera för att barnets föräldrar är från en annan kultur och därför kan den ifrågasatta uppfostransmetoden godkännas. Studieresultatet väcker frågan: Vad innebär egentligen uttrycket; en annan kultur? Det framkommer i intervjun med L1 och L2 att deras uttryck en annan kultur innebär en kultur som skiljer sig från en svensk kultur. Vad är då egentligen en svensk kultur? Vem bestämmer vad som är en svensk kultur? Hindberg (2006) bekräftar att det förekommer situationer då pedagoger har olika toleransnivå gällande vilka fall som ska anmälas, beroende på om det är, som hon uttrycker det, en svensk familj eller en invandrar/flyktingfamilj:

”Ett sätt- medvetet eller omedvetet – att legitimera att utsatta barn bortprioriteras eller inte uppmärksammas är att höja toleransen för vad som betecknas som acceptabelt, vad som är `good enough´. I en pressad arbetssituation kan `ribban sänkas´ och sådant som tidigare ledde till reaktioner och ingripanden får passera. Ett annat sätt är att hålla sig med olika standarder för olika grupper i befolkningen. Problem som skulle leda till åtgärder i svenska familjer accepteras kanske i invandrar- och flyktingfamiljer. Aga och barnmisshandel är frågor där det inte är ovanligt att man har olika förhållningssätt, inte av likgiltighet utan för att man tror att det är bäst för barnet”. (Hindberg, 2006:16)

Författarens påstående är problematiskt då hon skiljer på att vara svensk familj och invandrar/flykting familj, eftersom att vara flykting familj inte behöver utesluta att också vara svensk och tvärtom. Vidare är det också problematiskt hur de två informanterna uttrycker sig gällande en svensk/annan kultur och även det faktum att de förmodligen hade valt att handla annorlunda om de ansåg att barnet, enligt deras syn, tillhörde en familj med svensk kultur. Pedagogernas sätt att hantera situationen styrks av Hindberg (2006) i citatet ovan som visar på att det finns olika sätt att legitimera att barn bortprioriteras och att ett av de sätten är att hålla sig med olika standarder för olika grupper av befolkningen, vilket i sig är problematiskt då alla ska vara lika inför lagen.

Vid misstanke om att barn far illa är det inte vad föräldrarna tycker är bra eller mindre bra som ska bestämma om en misstanke ska anmälas eller inte. Det som ska bedömas är huruvida barnet eventuellt far illa, helt oberoende av vilken typ av familj barnet råkar bli uppfostrad i (Barnkonventionen, 1989).

Beslut utifrån ett vuxenperspektiv

I ytterligare ett fall sker det att pedagogen tar förälderns eller den vuxnes perspektiv. En pedagog berättar om ett barn som förklarar hur det hade blivit instängt på toaletten och tyckte det var så mörkt. När läraren pratar med mamman menar hon på att barnet inte blev inlåst utan bara placerades på toaletten med stängd dörr ett tag. Efter samtalet med föräldern anser läraren att det inte var något allvarligt som hade hänt. Läraren berättar att hon och de andra i arbetslaget visste sedan innan att mamman var ensam med flera barn och de antog att det säkert hade varit så att barnet behövde en lugn vrå att lugna ner sig på och att toaletten i det fallet fick bli en sådan plats. Barnet hade inte varit inlåst enligt mamman, det var bara det att dörren varit stängd.

Hindberg (2006) beskriver hur lojaliteten mot föräldrar kan bli ett hinder för pedagogen att anmäla, vilket vi kan se händer i berättelserna ovan. Pedagogerna tolkar gärna situationen utifrån ett vuxenperspektiv som vidare leder till att de väljer att inte anmäla eftersom de tycker sig förstå varför föräldern agerar som den gör. Irgens och Moqvist (2002) förklarar att det för en vuxen är betydligt lättare att identifiera sig med en annan vuxen än med ett barn och därmed har svårt att se på en situation ur ett barnperspektiv. Det är vanligt att den vuxne söker andra förklaringar än att tro på det barnet uppvisar eller berättar och därmed inte tror att barnet faktiskt blivit misshandlat.

Denna studie kommer inte att kunna klargöra hur vida barnet som fick sitta på knä eller barnet som blev inlåst, for illa eller inte. Det är inte heller studiens syfte. Att barnen lidit och upplevt sin situation som jobbig är uppenbart av berättelserna, men frågan är om företeelserna än idag upprepas med jämna mellanrum eller om det endast var engångsföreteelser.

Johansson (2012) visar att barn upplever sig svikna de gånger det visar sig att den vuxne som de anförtrott sig åt har ringt hem till föräldrarna och samtalat om det som utifrån barnets synvinkel var en hemlighet. Om företeelsen ska tolkas utifrån vad Johansson (2012) visar på, kommer barnet i händelse av att det sker igen eller har skett fler gånger tidigare, eller att bestraffningarna ibland är av ännu grymmare art, troligen välja att inte berätta det för en lärare igen. Vid en utgångspunkt, att barnet i dessa situationer faktiskt far illa, kan dessa situationer analyseras genom ett resiliensperspektiv (Sommer, 2005). Läraren fungerar som en skyddsfaktor för barnet innan föräldrarna kontaktas, men i den stund då läraren pratar med föräldrarna sviks barnets förtroende och barnet riskerar förlora en skyddsfaktor. För barn som far illa kan en skyddsfaktor vara av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen, därmed kan det ifrågasättas om anmälningsplikten i detta fall hjälper eller stjälper barnet. Backlund och Wiklund (2012) lyfter fram att det finns omfattande forskning som visar en koppling mellan resursbrister och omsorgssvikt, vilket innebär att man kanske kan komma åt barnavårdsproblem via andra åtgärder än anmälningsplikten, såsom generella välfärdsprogram som minskar ekonomisk utsatthet.

Med denna diskussion kan den här studien fastslå att det finns en stor komplexitet gällande barns bästa och anmälningsplikten. Det är inte det enklaste att dra en tydlig

gräns för vad som ska anmälas eller inte, därmed ingen enkel uppgift för förskollärare och lärare att anmäla vid minsta misstanke.