Egna reflektioner

Vår utgångspunkt för denna studie har, som vi skrev i inledningen, varit Artsbergs (1992) avhandling om normbildning och redovisningsföränd- ringar. I sin avhandling studerade Artsberg (1992) utifrån ett samhälleligt perspektiv hur redovisningsnormerna, utgivna av FARs redovisningskom- mitté, förändrats mellan åren 1957 och 1991. I studien antog hon att olika samhälleliga faktorer påverkar normernas utveckling.

Då vi hade denna avhandling som utgångspunkt hade vi även Artsbergs definition av begreppet utveckling i tankarna. Under arbetets gång har vi kunnat konstatera att vi lägger andra betydelser i begreppet. Utveckling re- presenteras i vår studie istället av hur de undersökta rekommendationerna i sig har utvecklats, vilken inverkan det har fått på företagens redovisning samt vilken effekt detta får på samhället. Artsberg (1992) studerade där- emot anledningen till varför rekommendationerna är utformade som de är och hur detta har förändrats.

Artsberg (1992) satte i sin avhandling upp en tes att om redovisning är ett samhälleligt fenomen bör redovisningen förändras då samhället förändras. Studien visar på att inställningen till redovisningens principer har föränd- rats och att denna förändring kan relateras till förändringar i samhällseko- nomin. Vi kan genom vår studie bygga vidare på Artsbergs tes. Utifrån vårt undersökningsområde lyder dock tesen: om redovisningen är ett samhälle- ligt fenomen bör samhället förändras då redovisningen förändras. Teserna tillsammans bildar en ständigt pågående process som kan illustreras med hjälp av följande figur.

Förändringar i samhället Förändringar i redovisningen

Leder till

Figur 9: Vår tes, i jämförelse med Artsbergs, om redovisning som ett samhälleligt fenomen.

Artsbergs tes

Med vår tes som utgångspunkt och med vår genomförda undersökning som grund kan vi ställa upp ett antal hypoteser om utvecklingen av rekommen- dationer för årsredovisningen ur ett samhällsperspektiv:

• Rekommendationerna blir mer och mer detaljerade.

Av de rekommendationer som vi har studerat kan noteras att det i RR 1:91 och RR 5 RR ställs relativt få krav på de upplysningar som företagen är skyldiga att lämna i årsredovisningen. I RR 1:96 är upplysningskraven dock många men upplysningarna är enkla att ta fram för företagen. Vi har upptäckt att dessa rekommendationer har fått stor genomslagskraft hos de företag som vi har undersökt. Företagen tillämpar rekommendationerna på det sättet som Redovisningsrådet anger och lämnar de upplysningar som krävs. När det gäller de studerade rekommendationerna som getts ut under den senare delen av undersökningsperioden har upplysningskraven ökat och i RR 6 och RR 8 ställs mycket höga krav. Dessa rekommendationer har inte heller haft så stor genomslagskraft i företagen. De tillämpas av de allra flesta företag men i många fall uppfylls inte upplysningskraven. RR 8 till- lämpar exempelvis alla studerade företag men det är inget företag som lämnar alla de upplysningar som rekommendationen kräver. Ett problem är också att företagsrepresentanterna anser att de tillämpar rekommendatio- nerna och lämnar de upplysningar som krävs, trots att så inte är fallet i de företag som vi har undersökt. Av intervjuerna framkom även att alla före- tagsrepresentanter är för standardsättning men en majoritet ansåg att re- kommendationerna blivit för detaljerade.

• Ej förankrad rekommendation leder till suboptimering.

Om upplysningskraven blir för omfattande och detaljerade kommer det att leda till att företagen försöker ”gå runt” rekommendationerna. Detsamma kan komma att inträffa om syftet eller målsättningen med rekommendatio- nerna inte stämmer överens med företagens uppfattningar. Ett exempel kan hämtas från rekommendationen om leasingavtal. Om företagen anser att finansiell leasing är en bra finansieringsform för företagets tillgångar kan detta komma att motverkas genom att syftet med rekommendationen är att dessa skall tas upp som tillgångar i balansräkningen. Företagen kommer då, för att inte behöva redovisa detta, se till att de inte har några avtal som klassificeras som finansiella.

• Suboptimering leder till mindre rättvisande bild.

I årsredovisningslagen 2 kap 2 § stadgas att årsredovisningen skall upprät- tas på ett överskådligt sätt och i enlighet med god redovisningssed. En

princip som måste följas är kravet på att årsredovisningen skall ge en rätt- visande bild. Kravet på överskådlighet syftar till att göra informationen i årsredovisningarna så lättillgänglig som möjligt och informationen måste därför presenteras på ett relevant sätt och i former som ger möjlighet till överblick. I framtiden ser vi en risk för att utvecklingen, att rekommenda- tionernas krav på upplysningar ökar, kan leda till att företagens formella årsredovisningar inte kan upprättas på ett överskådligt sätt om all informa- tion skall tas med. En annan möjlig utveckling är att kravet på ökad öppen- het leder till att företagen tar upp informationen på ett annat ställe i den formella årsredovisningen och beskiver det utförligare där. En fråga som då uppkommer är vilket syfte som det ökade kravet på upplysningar egentli- gen har om intressenterna inte kan se informationen i sitt sammanhang. Den eftersträvade öppenheten och därmed möjligheten till jämförelse mel- lan företag kan då komma att gå förlorad.

• Suboptimering leder till mindre god redovisningssed.

Enligt årsredovisningslagen skall årsredovisningen, som vi nämnde ovan, upprättas i enlighet med god redovisningssed. Om de ovan beskrivna ten- denserna förverkligas kan detta i förlängningen leda till att god redovis- ningssed inte längre blir god redovisningssed ur samhällets synvinkel. God redovisningssed beskrivs, enligt Knutsson (1996), som en faktiskt före- kommande praxis hos en kvalitativt representativ krets av bokföringsskyl- diga och de som har huvudansvaret för utvecklandet av god redovisnings- sed för börsföretag är Redovisningsrådet. Om företagen, på grund av de ökade detaljkraven och att syftet med rekommendationen inte överens- stämmer med företagens preferenser, väljer att inte följa Redovisningsrå- dets rekommendationer fullt ut kommer detta resultera i att praxis inte stämmer överens med god redovisningssed. Det här framkom även vid en intervju med en företagsrepresentant då han menade att det stora antalet rekommendationer kan leda till att företagen börjar förenkla rekommenda- tionerna vid tillämpningen. Redovisningsrådet kommer då också få minskat inflytande och i förlängningen även spela ut sin roll som en normgivande organisation.

Utifrån våra egna reflektioner vill vi konstatera att följande tes: om redo- visningen är ett samhälleligt fenomen bör samhället förändras då redovis- ningen förändras, håller om utvecklingen av rekommendationer för årsre- dovisningen fortsätter enligt våra reflektioner. Ovan beskrivna förändringar av redovisningen får konsekvenser för samhället, vilket i sin tur påverkar redovisningen.

Slutligen vill vi också säga att vi hoppas att vi med denna studie, trots att vårt samhällsperspektiv metodologiskt kan diskuteras, likt Feyerabends (Gilje & Grimen 1993) motto, har gjort något bra som forskare.