Elevkonstruerande

I utvecklingsplanerna finner man i både det som skrivs och det som inte skrivs en osynlig elev mot vilken andra elever mäts mot. Det finns en tendens i målformuleringarna där eleven får råd om hur hon/han bör förändras för att mer likna en idealelev. I skolan sker detta genom normativa omdömen. Normalitetsbegreppet gör två saker; det beskriver hur något är och det gör antaganden om hur något borde vara (Bartholdsson, 2008).

De mål som finns nerskrivna kan, om man tittar på dem alla samtidigt, utgöra en palett av elever som alla får olika tips och råd om hur de bättre ska kunna passa in i skolans värld. Det kan tyckas vara både bra och nödvändigt men viktigt att diskutera är att reformen inte är skriven för detta ändamål. Då kan vi inte kalla utvecklingsplanerna för individuella eller säga att de finns för att främja elevernas starka sidor. Då kommer dokumentet att handla om ett sätt att justera eleverna i den riktning som man anser gynna dem bäst. I skolan sker detta genom styrningstekniker som belönar och bestraffar.

Det står i direktiven att målen ska bygga på elevens styrkor och förmågor men jag upplever att de i högre grad handlar om det som Foucault benämner som normalisering.

Normalitet kan beskrivas som ett givet begränsat handlingsutrymme och förutsätter kunskap om gränserna för detta och de relationer som förväntas i ett visst sammanhang (Bartholdsson 2008:12). Elevkonstruerande Fortsätt som du gör Undvika konflikter/inte bli arg Sluta prata/prata mer Våga mer

Bild 6: Nodalpunkt – Elevkonstruerande.

Ett vanligt sätt att skriva mål för eleven är att hon/han ska ”utveckla sig själv” eller ”bli bättre på” något och det vanligaste sättet som det ska ske på är att eleven blir ombedd att ”tänka på” det som är beskrivet som mål. Vidare ställs jag i materialet inför att eleven många gånger lämnas ensam i sin utveckling. Att lärare, elev och vårdnadshavare kommer överens om den riktning i vilken eleven ska röra sig men att eleven sedan lämnas ensam i att utföra detta. Exempel på ett sådant mål är: Jobba med att ta fram fantasin – finns där (k190j).

Några av målen liknar mer tillsägelser än mål; Sluta prata under lektion! (k146g) Ej störa

andra elever (k143g), Göra skolarbetet i skolan (k188 j). Se till att börja arbeta direkt

(k197k). Dessa mål uppfyller kravet på att vara konkreta. Läraren menar inte att eleven ska sluta prata helt utan syftar till att man vill göra elev och vårdnadshavare uppmärksamma på att eleven pratar när hon/han borde göra annat. Eleven svarar inte på vad hon/han vill utveckla utan svarar på frågan om vad hon/han tror att läraren vill att hon/han ska utveckla. Bartholdsson skriver i sin bok om detta och redogör för hur lärare, elever och vårdnadshavare samlas kring något utvecklingsbart hos eleven där man kan finna vägar för att korrigera elevens uppträdande och förbättra dess person (Bartholdsson, 2008).

I flera fall är kunskapsmålet för eleven uttryckt som egenskaper eller ett agerande som man önskar att eleven ska utveckla. Ibland är de positivt formulerade som Testa utmaningar i olika

ämnen (k2a), Visa mig ännu mer och lägga mig i diskussioner (k18a), Våga tro på min egen förmåga (k56c), Fortsätta tänka positivt (k175i).

Ibland handlar elevens mål om att sluta med något de för tillfället gör eller börja med något de inte gör Våga ta det lugnt (k126f) Självständiga lektioner – arbeta tystare (k135g), Komma

tillbaka till den fina stil som jag hade efter sommaren och vara lika noggrann som då (k6a), Fokuserad (k31b), Öka arbetstakten ännu mer (k101e), Inte flamsa, tramsa (k206k).

Elevens sociala mål handlar ofta om att förändra något hos sig själv Att våga göra fel (29bX),

Att bli ännu modigare (s62c), Sänka sina krav på sig själv (s95d). I dessa tre mål träder tre

elever fram ur materialet som man anser behöver ta för sig mer. Det kan också handla om att man vill att eleven ska interagera mer med de andra som i målet Vidga sociala vyer och våga

I de sociala målen är det tydligt att man också vill göra eleven uppmärksam på att hon/han har ett ansvar för att hur stämningen är och att eleven får tips i hur hon/han ska förändras för att undvika eventuella konflikter Att hantera mina känslor (s50c), Att inte bli arg på mig själv

eller laget om det går dåligt (s54c), Säga ifrån på ett bra sätt och inte bli så arg (s120f).

Intressant är att man försöker reglera elevens beteende genom de individuella målen. Hela elevens person är under föremål för att vara utvecklingsbar. ”Att vara elev innebär att vara ett ständigt pågående förbättringsprojekt” (Bartholdsson, 2009:188). Frågan är vad som menas med att en elev ska kunna ”hantera sina känslor” och hur vet eleven när målet är uppnått? I Mårell-Olssons avhandling kan man läsa att den tidigare lydnadskulturen i skolan har ersatts av självreglering där den ideala eleven disciplinerar sig själv (2012). Denna självreglering gentemot önskvärt beteende är central i Foucaults beskrivning av makt (1974). Olika mål kan anses vara olika svåra att självreglera. Följande mål Kunna känna av andras personliga gräns

(s188j) skulle kunna tillhöra ett av de svårare. Under elevens insatser för att nå detta mål kan

man läsa: Eleven är införstådd med detta och Skolans insatser för att nå detta mål är: Eleven

får sitta själv vid en bänk. Eleven kan ha svårt att utveckla förmågan att känna av andras

personliga gräns när hon/han sitter ensam vid en bänk och det som jag tycker blir tydligt i detta mål är att eleven lämnas ensam att utföra sin förändring. Eleven har blivit medvetandegjord om problematiken och därmed kommer förändring att ske. Skolan förlitar sig helt på elevens självreglerande förmåga. Det finns en risk att den här typen av målformuleringar snarare blir cementerande och självuppfyllande för eleven. Fokus läggs på oförmågan och insatserna från skolans sida är att ta bort eleven från den situation som man behöver träna mest på. Det finns fler mål på det här temat: Medvetet undvika att ”hänga på”

(s216k), Jobba vidare med konflikthantering (s224k), Medverka till att lösa ovänskap innan det blir allvar (s183j).

Några av målen, som ska vara framåtsyftande, kan jag istället utläsa som en form av omdöme om eleven Jobbat utmärkt! (k129g), Övrigt arbete med skolan – utmärkt! (k135g). I grunden

fungerar det väldigt bra i skolan för eleven (k4a). Ett mål som jag finner i resultatet är

antingen ett omdöme eller en beskrivning av ett framtida tillstånd Jag kan skriva snyggt (k171i). På samma tema har en elev fått ett väldigt tydligt datum då målet ska vara uppnått

Acceptabel handstil till v.8 2009 (k209k). Frågan som då uppstår är om eleven vet vad skriva

Ibland är detta omdöme ihopsatt med en önskan om att eleven ska fortsätta som hon/han gör.

Fortsätta i samma stil/likadant (k138gX), Fortsätt att utnyttja dina fina förutsättningar på allra bästa sätt (k15a). Detta är det vanligaste uttrycket som jag finner elevkonstruerande - ett

slags konstaterande av att eleven är bra som hon/han är: Fortsätt som du gör (138gX), Du är

helt perfekt (35b), Fortsätt i samma fina stil (3aX), Fortsätta arbeta över ”medelnivån” i alla ämnen (114f). Detta skulle kunna vittna om skolans svårigheter/motvilja att utveckla

skolstarka elever.

Det blir även tydligt att det finns ett rätt sätt att vara på som illustreras av just avsaknaden av korrektion. Eleven håller sig då inom givna ramar. Om det hade varit önskvärt att vara på olika sätt hade det inte behövt stå något alls, alternativt hade alla elever fått samma formulering med uppmaning att fortsätta i samma stil. Elfström, som jag tidigare nämnt, lyfter fram normaliseringsbegreppet i förhållande till konstruktionen av IUP i förskolan. Hon menar att det finns ett litet utrymme för barns olikheter (2005). Nu ställs formulering som säger att Eleven ska fortsätta som hon/han gör mot de uttryck som önskar en förändring av elevens beteende. Ex. Fortsätta den normala utvecklingskurva som eleven följer samt tänka på att inte

göra saker som kan uppfattas som störande av omgivningen (88 d).

Precis som under kunskapsmålen är det flera mål under de sociala målen som inte anger någon riktning utan istället går att läsa som ett omdöme om eleven och en uppmaning om att fortsätta vara som hon/han är nu Var som du är nu! (s24b), Fortsätta vara ansvarstagande

och positiv (s114f), Att fortsätta vara en bra och pålitlig kamrat (s55c), Fortsätta i samma stil (s21bX). Det förekommer även att målen mer liknar en tillrättavisning Nu ska det bli skärpning vad gäller att ta hem läxor (s131g). Ibland är omdömet bara ett ställningstagande

eller en lägesbeskrivning Extra snäll mot kompisar (s143g), Allt bra! (179jX), Har alltid

kompisar runt sig och fungerar både enskilt, i par eller i grupp (s18a). Det är svårt att hitta

något i de här målen som kan leda till utveckling för eleven och förmodligen är det inte tänkt så heller. Målen är normaliserande även om de inte är korrigerande.

För vissa elever kan utvecklingsplanen snarare ses som en avvecklingsplan där ett visst beteende ska försvinna eller korrigeras. Att utöva disciplin genom så kallade normaliserande begrepp är i enlighet med den hierarkiska struktur inom vilken skolan verkar. Stort ansvar vilar på eleven att förändra/förbättra sig. Det är eleven som får förslag på förändringar medan skolan och vårdnadshavare lämnas att stötta och uppmuntra utan att i många fall konkretisera

vad denna stöttning innebär. Eleven ska t.ex. sänka sina krav på sig själv (95d) eller inte bli

så arg (120f). Dessa mål är för mig uttryck för normalisering där förväntningar finns på ett

önskat beteende.

Förutom att kopplingen till strävansmålen i Lpo94 är svag är det svårt att hitta det som är konkret och därmed även har en möjlighet att bli realistiskt och uppnåbart för eleven. Exempel på diffusa mål under den här rubriken är Mindre stressande i provsituationer (k107e), Fortsätta arbeta över ”medelnivån” i alla ämnen (k114f). I denna dekontextualiserade text är det svårt att utläsa hur det ser ut när eleven har tagit sig i mål.