Inledning
1998 initierade dåvarande ordföranden för linjenämnden för Teknisk fysik och elektroteknik vid LiTH i Linköping en studie för att undersöka vilka för- väntningar de nya studenterna hade på sin utbildning och på sina studier på Y-programmet. Bakgrunden var att man hade en hög andel studenter som hoppade av sina studier under första året och att såväl studenter som lärare på programmet upplevde att det var en något irriterad stämning. Uppdraget att göra studien gick till Dan Stiwne och Elinor Edvardsson Stiwne vid den institution som då hette IPP (institutionen för pedagogik och psykologi) men som nu heter IBL.
De frågor studien utgick ifrån var
Vilka är studenterna, vilka kunskaper och erfarenheter har de med sig och vilka förväntningar har de när de börjar?
Vilka erfarenheter har de av sina studieresultat, arbetsbelastning, samarbete och hälsa under olika skeden under sin utbildningstid? Varför hoppar studenterna av sina studier?
Hur kan studierelaterade problem förstås och förhindras?
När studien påbörjades, hösten 1998, fanns ett antagande i lärargruppen att studenterna hade blivit ”sämre” än tidigare, att deras förkunskaper försäm- rats och att de inte arbetade så hårt som de borde. Resultatet av studien visa- de att studenterna upplevde att arbetstakten var väldigt hög och att attityder- na från lärarna inte var särskilt tillmötesgående. Resultaten skapade en dis- kussion om utbildningen och 1999 inledde Y-nämnden ett samarbete med
MIT i Boston, Chalmers och KTH. Med ekonomiskt stöd från Knut och Alice Wallenbergsfonden initierades CDIO projektet, www.cdio.org. Detta ekono- miska stöd bidrog också till att Y-nämnden beslutade att utvidga det ur- sprungliga uppdraget så att det kom att omfatta fyra årskullar studenters för- väntningar och erfarenheter under hela deras utbildningstid, med en upp- följning ca ett år efter examen. En beskrivning av studien och de resultat som presenterats efter hand finns i bifogade publiceringslista och kan återfinnas på http://www.lith.liu.se/civing/y/studiemetodik/forteckning_rapporter.html
I detta bidrag kommer jag att diskutera några av resultaten i relation till Bolognaprocessen med utgångspunkt i ett av huvudresultaten att det från början är få studenter som vill bli ingenjörer och har några idéer om vad det- ta kan innebära. Däremot tycks det som om utbildningens ”ethos”, d.v.s. kul- tur och rykte, bidrar till att forma studenterna till ingenjörer.
Y-programmet – före och efter Bologna
1998 var Y-programmet ett 4 ½-årigt civilingenjörsprogram som marknads- fördes som ett av de tuffast och svåraste. Y-studenter hade rykte om sig att vara ambitiösa och hårt arbetande, men också en smula ”nördiga” och osociala (Ed- vardsson Stiwne, 2005). Programmets ledning bestod av en vald nämnd bestå- ende av lärare från olika institutioner, studentrepresentanter från olika årskul- lar och utbildningsledare/studievägledare från fakultets kansliet.
Nämnden beslutade bl.a. om utbildningsplaner och ”köpte” kurser från olika institutioner. Ca 180 studenter antogs varje höst och de fördelades på 5- 7 klasser. Kvinnliga studenter, som var i minoritet, bildade mindre grupper i några av klasserna, vilket betydde att det varje år fanns några klasser med enbart manliga studenter. Seniora studenter fick uppdrag att fungera som ”klassföreståndare”, mentorer och lärarassistenter och ett väl utvecklat fad- dersystem bidrog till att introducera nya studenter i såväl studier som stu- dentlivet.
Utbildningen var planerad så att studenterna läste flera tunga baskurser i matematik och fysik under de första två åren. Det tredje året fick de välja pro- filkurser och fjärde året skrev de ett examensarbete, antingen i anslutning till ett forskningsprojekt på universitetet eller till ett företagsanknutet projekt.
Under hela studietiden var studierna organiserade i perioder som avgrän- sades av tentamina. Flera kurser lästes parallellt och en hög andel schema- lagd undervisning förekom. Föreläsningar var tillfällen för samtliga studen- ter inom en årskull, och föreläsare var mestadels även examinatorer/kurs-
ansvariga. Utöver detta erbjöds lektioner i mindre grupper ( en klass, ca 30 studenter) och laborationer. Vid dessa senare tillfällen var läraren en senior student, en doktorand eller en person anställd som lärare. Studenterna hade inte så stor kännedom om vad olika lärarkategorier hade för utbildning.
1999 påbörjades CDIO-initiativet med syftet att göra civilingenjörsutbild- ningarna mera ingenjörsmässiga, utan att tappa den teoretiska kvaliteten. Ett stort förändringsarbete påbörjades för att reformera utbildningen, bl.a. ge- nom att införa projektkurser den första terminen samt under tredje och fjär- de året. En egen projektmodell, LIPS, utarbetades och inom de olika ämnena påbörjades arbetet med att utveckla möjliga projekt. Studievägledare arbetade med mottagningen av nya studenter och mentorsprojekt och ”tjej-projekt”, lärare intervjuades och utbildades, en helt ny utbildning startade 2000, där språk och en termin utomlands ersatte bl.a. den första projekt kursen. 2002 började den första årskull som följde ett helt CDIO-program och där det fanns en Yi, en internationell klass.
Som framgår av ovanstående så arbetade Y-programmet, från 1998 och framåt, med att förändra sin utbildning, såväl innehåll som arbetsformer. Under nästan tio år, 1998-2007, hade vi genom ett longitudinellt projekt möjlighet att följa hur studenternas förväntningar på, och erfarenhet av, denna utbildning förändrades. Från 2007 infördes en ny utbildnings- och examensstruktur, ”Bologna”, och i det här bidraget vill jag lyfta fram några resultat från vårt Y-projekt, som jag menar kan vara av intresse även vad gäll- er de förändringar som genomförs inom ramen för Bolognaprocessen.