Många av de problem som förekommer i samband med uppsatsskrivande försvinner helt eller blir lättare att hantera med en tydlig plan för handledar- träffar och återkoppling. Bland de problem som helt försvinner märks pro- blemet att studenten inte hör av sig (handledarens perspektiv) eller att hand- ledaren inte visar intresse (studentens perspektiv). Till de problem som blir lättare att hantera hör problem som närmast gäller framställningssättet: pro- blem med menings- och styckesbyggnad, problem med organisation av upp- satsens olika stycken och avsnitt, språkliga oklarheter, vag argumentation, problem med omfång, problem med frågeställning, tendentiös behandling av materialet, tidsbrist, bristande eget bidrag, felaktig tolkning av bak- grundsmaterialet, svårigheter att ta till sig tänkt bakgrundsmaterial, svårighe- ter att behandla vissa särskilt avancerade teoretiska aspekter. I alla dessa fall gäller att tidig återkoppling och kontinuerlig uppföljning med tydliga mil- stolpar ger bättre förutsättningar för att hantera dessa problem. Det kan in- nebära att uppsatsämnet snävas in eller utvidgas, att man inriktar sig på en mer lätthanterad bakgrundslitteratur, att man ägnar tid åt att förklara några centrala filosofiska tankar eller distinktioner, eller uppmärksammar studen- ten på framställningsmässiga problem.
Den projektorienterade handledningsformen inbjuder dessutom till en tydlig arbetsfördelning när det gäller hur de upptäckta problemen hanteras. Dels är fördelningen av projektets resurser en explicit del i planeringen av uppsatsarbetet – studenten har i runda tal 50 gånger mer tid att lägga på sin uppsats – och dels ingår det bland de explicita målen för uppsatsmomentet att studenten skall lära sig hur man skriver akademiska uppsatser. Det gör det naturligt att försöka lösa exempelvis språkliga och strukturella problem, inte genom att handledaren noggrant går igenom textutkast och ger förslag på upplägg, utan genom att studenten ges metoder för att upptäcka och åt- gärda dessa problem själv. Handledarens roll blir att förklara problemet och föreslå övningar av lämpligt slag för att studenten själv skall lära sig hantera det. Det begränsar förhoppningsvis behovet av språkliga insatser inför slut- versionen och låter studenten lära sig skriva bättre. Sådana övningar kan in- kludera att läsa högt inför tänkt publik för att åstadkomma ett tydligare språk, att använda rättstavnings- och grammatikprogram som stöd, att sam- manfatta uppsatsen på två sidor/en halv sida/100 ord/två meningar och göra en översikt över uppsatsens struktur utifrån uppsatsens huvudbudskap för att komma till rätta med strukturella problem. Med hjälp av sådana övningar kan man inte bara få ett bättre slutresultat vad gäller uppsatsens kvalitet,
utan också vad gäller studentens förmåga att skriva uppsats. I stället för att ägna tid åt att städa upp där det blivit fel kan handledaren koncentrera sig på att ge en tydlig bild av vilket resultat som eftersträvas och ge studenten me- toder för att uppnå dessa resultat.
Andra vanliga problem förebyggs eller blir lättare att åtgärda i och med upplägget av det inledande projektmötet och genom den samarbetsform som projektarbete innebär. Genom att man redan från början ganska ingående diskuterar vad som gör en akademisk uppsats bra har studenten större förut- sättningar att göra kloka val under arbetets gång, och kommer att ha lättare att diskutera sådana aspekter under arbetets gång. Tidigare har man diskute- rat projektets mål och vision, gjort klart att detta är det gemensamma målet för student och handledare, och utarbetat en plan där det är klart vad som skall göras och när det skall redovisas. Därmed finns också ytterligare förut- sättningar att bibehålla eller förstärka studentens motivation, dels genom att handledaren vinnlagt sig om att förstå vad det är som får studenten att vilja skriva uppsats, dels genom att arbetet hela tiden har ett tydligt innehåll, och dels genom att göra klart att även om studenten är huvudansvarig för upp- satsprojektet så jobbar handledaren mot samma mål som studenten. Det minskar risken för att studenten skall känna sig utlämnad åt en alltför svår uppgift.
När åtgärder som dessa fungerar så kan en större del av handledarens tid ägnas åt att hjälpa studenten att fördjupa och skärpa behandlingen av upp- satsens innehåll.
Återkoppling
En av nycklarna till framgångsrikt projektarbete är att det finns tillfällen för återkoppling där arbetet och samarbetet kan justeras efter vad som fungerat bra och mindre bra. Traditionellt ges sådan återkoppling på universitetet framför allt i så kallade kursutvärderingar, post factum. Det kan vara ett ut- märkt verktyg för förbättringar av pedagogiken från en termin till en annan, men återkoppling kan bli betydligt effektivare om den utgör ett kontinuerligt inslag under momenten. Återkoppling under och efter tidigare terminer har bland annat lett till tydligare arbetsplaner, bättre formuleringar i kursutvär- deringar och ökat studentdeltagande tid seminarier då utkast och färdiga uppsatser diskuteras.
Återkoppling tjänar tre viktiga syften. För det första ger den möjlighet att förbättra utbildningen, både under terminens gång, och mellan terminerna.
För det andra ger den, rätt utförd, studenterna inflytande över sin situation
och visar att lärare och handledare bryr sig om deras perspektiv och deras tankar. Att omgivningen bryr sig är förstås motiverande och kan förhopp- ningsvis leda till hårdare och mer systematiskt arbete från studenternas sida, och till inspiration att fortsätta på högre nivå. För det tredje så är det ett av lä- romålen för uppsatsmomenten att studenterna successivt skall lära sig att planera och genomföra forskningsprojekt och arbete med återkoppling är en väsentlig del av ett effektivt och flexibelt projektarbete.
Strategin är alltså att göra kontinuerlig återkoppling till en naturlig del av uppsatsmomentet, och något som förekommer i samband med handledning och seminarier likväl som i samband med att studenterna får betyg på kur- sen och därmed är klara. När handledarträffarna är upplagda som projektmö- ten där student och handledare tillsammans gör och kontinuerligt uppdate- rar en arbetsplan utifrån ett klargörande av studentens mål och visioner och våra gemensamma resurser, blir det naturligt att kontinuerligt stämmer av hur arbetet fortskrider. Det blir då lätt för handledaren att kontrollera om in- formation saknats, om kursmål och metod är otydliga, om studenten känner sig för styrd eller övergiven. Eventuellt kommer det här fram alldeles av sig självt, men det finns en poäng med att se till att frågor av det här slaget kommer upp vid varje möte, och att de ägnas några minuter i alla fall. En del av handledningen måste rimligen bestå i att råda om hur man arbetar effek- tivt eller kanske i första hand att aktualisera sådana frågor, och då kommer återkopplingen nästan gratis.