Vad förenar oss och vad skiljer oss åt? Hur tänker vi som lärare inom den svenska skolan, och hur tänker lärare inom den ryska skolan om religionsundervisningens möjligheter i en mångkulturell och mångreligiös kontext? Vilken betydelse har kunskaper om mångfalden religioners och livsåskådningars kulturella uttryck i det interkulturella studiet och i kultur- mötena? Vilken betydelse har ämnet religionskunskap i vår strävan efter att människor ska leva i ömsesidig förståelse och samexistens i vår postmoderna, globaliserade värld? I denna presentation av vår bild av Ryssland och den ryska kulturen står dessa frågor i centrum.
Inledningsvis ska nämnas att den text som du har framför dig är slutprodukten av gemen- samma reflektioner, oavsett att den är skriven av fyra författare, dessutom att vårt perspektiv har vidgats genom förmånen att delta i det interkulturella projektet. Vår ‖gamla‖ bild av Ryssland som vi mer eller mindre oreflekterat burit med oss av den ryska kulturen och av den ryska skolan har till viss del förändrats, så till vida att vi upplever att vi har fått en större förståelse för frågan om religionsundervisning i den ryska skolan. Mötet med Murmansk, med lärare och studenter vid Humanistiska Institutet och mötet med representanter för skola och kyrka, blev ett lärande om både oss själva och andra. Genom att vi erövrat ny kunskap har vi tvingats att reflektera över sådant som för oss var det självklara. Hit hör skolans undervisning och lärande i religionskunskap.
Redan i våra tidiga försök att förstå det vi sett, hört och upplevt under vår vecka i Mur- mansk blev fyra begrepp framträdande för oss: religion och ateism, nationalism och patrio-
tism. Vi förstod att dessa begrepp hörde samman med frågan om religionskunskap som
ämne i skolan, och att vi måste diskutera detta i sitt historiska sammanhang, politiskt, socialt och kulturellt. Det är vår ‖nya‖ bild av Ryssland, skapad genom vår tolkning av vad vi lärt i detta kulturmöte, som vi här vill försöka beskriva så tydligt som möjligt.
Vi har valt att disponera texten så att vi först beskriver den bild vi hade av Ryssland, in- nan vi fick möjligheten att själva möta den ryska kulturen. Vi gör detta under rubriken Hi-
storien som tolkningsmönster. I det följande avsnittet, Livsåskådning, religion och kultur
definierar vi dessa tre begrepp och relationen dem emellan, eftersom de är grundläggande i vår text, och i synnerhet för såväl den uppfattning vi har om skolans religionsundervisning, som det därpå följande avsnittet, Syftet med den svenska skolans religionsundervisning. In- nehållet i dessa tre första avsnitt kan sägas utgöra den förförståelse, eller det tolknings- mönster, vi bar med oss i kulturmötet. Det fjärde avsnittet, Vårt möte med den ryska kultu-
ren, är berättelsen om vårt möte med den ryska skolan och den ryska kyrkan. Under rubri-
ken Religionsundervisningens vara eller icke vara, beskriver vi religiös undervisning i Ryssland över tid, samtidigt som vi gör en jämförelse av utvecklingen i Sverige. I det sista avsnittet, Vår bild av religion som ämne i den ryska skolan, diskuterar vi det sammanhang vi funnit mellan begreppen religion och ateism, nationalism och patriotism, och vår tolkning av hur detta sammanhang hör samman med ställningstaganden till religionsundervisning i skolan. Samtidigt blir detta ett svar på varför vi kunde uppleva att de lärare vi mötte i den ryska skolan bar på en annan förståelse, än vi själva, för de frågor vi sökte svar på. I de två
sista avsnitten tar vi hjälp i vår tolkning av det så kallade PETER-projektet, Religious Edu-
cation in Great Britain, Sweden and Russia. Presentation, Problems Inventories and Com- mentaries (Almén, Øster 2000). Eftersom vår avsikt är att förstå de ryska lärarnas inifrån
perspektiv så rätt som möjligt, är det Dr Vladislav Arzhanoukin, verksam vid Alexander I. Herzen Statliga Pedagogiska universitet i St. Petersburg, som då kommer till tals.
Historien som tolkningsmönster
I vår bild av Ryssland och rysk kultur ingick kunskapen om att vi har gemensamma rötter, i den mening att vår svenska kultur och den ryska kulturen båda hör hemma i den kristna kultursfären. Om vi kan säga att Sverige ‖kristnades‖ genom Olof Skötkonungs dop under tidigt 1000-tal, så kan vi säga att Ryssland ‖kristnades‖ genom dopet av storfursten Vladi- mir I år 988. Förutom gemensamma rötter i den kristna kulturen skapades ett ytterligare gemenskapsband. Historien kan berätta att Olof Skötkonungs dotter Ingegerd kom att bli Anna av Ryssland genom att gifta sig med den ryske fursten Jaroslav. Gemensamt har vi också att våra kyrkor en gång brutit sig ut ur den Romerska katolska kyrkan, som den enda allmänna kyrkan. På grund av såväl geografiska som historiska och teologiska omständlig- heter kom Sverige att tillhöra den västerländska, lutherskt protestantiska grenen av kristen- dom, medan Ryssland kom att tillhöra den österländska, ortodoxa grenen. Den rysk-orto- doxa kyrkan är som sådan en del av Österns kyrkor. Orden öster och orto-doxa innebär att den ryska kyrkan och den ryska kulturen har burit på en speciell förståelse av sig själva och sin tillvaro. ‖Öster‖ visar oss på föreställningen att den ryska kyrkan har sina rötter där tra- ditionen säger att paradiset låg, det vill säga så nära kristendomens ursprung som det bara går att komma. ‖Orto‖ som betyder rätt, och ‖doxa‖ som betyder lära, säger följdriktigt att kyrkan tillhör den gren av kristna kyrkor som anser att de bäst bevarat traditionen från ur- kyrkan, den är Kristus sanna kyrka. Detta blev tydligt deklarerat när Moskva, efter Kon- stantinopels fall, blev ett självständigt patriarkat 1589. Den ryske tsaren förklarade sig då, som Tergel (1994) uttrycker det ‖vara den ende kristne härskare i världen, alla trogna krist- nas herre‖.
I Ryssland såsom i Sverige fick staten redan under 1500-talet makt över kyrkan. Kristen- dom blev statsreligion i de båda länderna och kyrkorna blev nationalkyrkor. Ryssland var genom dess vidsträckta område och rika mångfald av etniska grupper, sammansatt av mångkulturella och mångreligiösa områden och samhällen. Sverige var länge ett så kallat enhetssamhälle, vilket i ömsesidigt samförstånd mellan kyrkan och staten bevarades fram till 1800-talets mitt, om än genom tvång och stundvis landförvisning av oliktänkande. Som en följd av ett successivt sönderfall av både den kulturella och religiösa enheten lagstadga- des religionsfrihet 1951. Kyrkans makt över skola och undervisning upphörde successivt från och med 1900-talets början, för att definitivt upphöra genom lagstiftning 1954. Året 2000 skiljdes kyrkan från staten, även detta kunde ske i ett ömsesidigt samförstånd.
Åtskillnaden mellan kyrka och stat i Ryssland blev våldsammare för både landet och fol- ket. När den kommunistiska revolutionen genomfördes 1917 bröts förbindelsen mellan kyr- kan och staten. Att kyrkan, som en del av tsarväldet, stod lojal gentemot den gamla regimen
innebar religionsförtryck och förföljelse. Kyrkor och kyrkliga egendomar konfiskerades,
många präster och biskopar fängslades och avrättades.1
I och med den kommunistiska Sovjetstatens tillkomst blev den ateistiska marxist-leninis- tiska ideologin den förhärskande statsideologin. Den religionsfrihet som blev lagfäst 1918 innebar att staten tillät antireligiös, men inte religiös propaganda. I Nationalencyklopedin (1995), som beskriver Sovjetunionen som ett av historiens mest religionsfientliga samhälle, heter det: ‖Kontrollen över utbildningsväsen, läromedel och läroplaner möjliggjorde … in- doktrinering av medborgarna alltifrån förskoleåldern och uppåt.‖ För att göra en lång histo- ria kort kan vi säga att i den ateistiska indoktrineringen ingick föreställningen om att religi- onen vidmakthölls av kapitalismen. Så länge den av kapitalägarna förtryckta, fattiga arbe- tarklassen kunde fly den outhärdliga verkligheten och finna tröst i tron på ett bättre liv, om än inte i denna värld så dock i den värld som väntade efter döden, så skulle religionen finnas kvar. Med sin lugnande effekt framstod religionen som ett hinder i förverkligandet av para- diset på jorden, det klasslösa samhället. Tergel (1994) återger vad Lenin skriver 1905 i skriften Om socialismen och religionen:
Religionen är ett opium för folket. Religionen är ett slags berusade finkeldryck… . Den moderna, klassmedvetna arbetaren kastar med förakt de religiösa fördomarna ifrån sig och överlämnar himlen åt prästerna och de borgerliga skrymtarna för att erövra sig själv ett bättre liv här på jorden. … Vårt program är helt och hållet uppbyggt på den veten- skapliga, ja, materialistiska världsåskådningen. Att förklara vårt program innesluter i sig att förklara de sanna historiska och ekonomiska rötterna för den religiösa tron. Vår pro- paganda innesluter i sig med nödvändighet också propaganda för ateismen. Vi kommer antagligen nu att följa det råd som Engels en gång gav de tyska socialisterna: att massivt översätta och sprida den franska upplysnings- och ateistiska litteraturen från det 18: e århundradet. (s.558)
En blandning av religion och ateism, nationalism och patriotism
Med andra världskriget (1939–1945) förändrades situationen. Den sovjetiska staten behövde kyrkan i försvaret mot det tyska angreppet. Den ateistiska propagandan tonades ned, rivna och nedlagda kyrkor återupprättades och söndagen, som tolkats som en av Gud bestämd vilodag, återinfördes. Kyrkan som lojalt ställt sig på statens sida kunde ansluta till de patri- otiska strömningarna lika väl som till de nationalistiska, då nationalism var ett arv den burit på sedan tiden som nationens kyrka. Kyrkan kunde återigen fungera som en symbol och
samlingspunkt, för både nationalism och patriotism.2 Men redan under 1950-talet förändra-
1
Åberg och Martling, (1994) uppger att fram till 1938 hade antalet kyrkor minskat från 65000 till 4500, antalet präster från 51000 till 5700.
2 Ordet patriotism finns inte med i Nationalencyklopedin från 1995. Ordet patriot finns, men då anges enbart ett ameri-
kanskt högteknologiskt robotsystem som används av NATO. Fokus Uppslagsbok från 1959 ger ordet patriot betydelsen fosterlandsvän och patriotisk betydelsen fosterlandsälskande. En patriot definieras i Nordisk Familjebok från 1915 som fosterlandsvän, och beskrivs som en person som älskar sitt land och nitiskt främjar dess intressen med underordnande av sina egna. I Akademins ordlista från 1987 får patriotism betydelsen fosterlandskärlek, samtidigt som det sägs att begreppet efter andra världskriget började smälta samman med begreppet nationalism. Av detta sagda hindrar det inte att vi här också tolkar begreppet enligt G.W.F. Hegels definition, då Hegels syn på staten i mycket återfinns i marxis- tiska texter. Enligt Hegel är begreppet patriotism en politisk övertygelse och ett resultat av de i staten befintliga institu- tionerna, eller tvärt om institutionerna är ett förverkligande av den politiska övertygelsen. (Taylor, C. (1986) Hegel, Stockholm/ Lund: Symposion Bokförlag & Tryckeri AB)
des statens attityd till religionen, vilket innebär att religion och kyrka återigen blev starkt undertyckta. Någon egentlig lättnad kom först i slutet av 1980-talet, då man ville reformera genom perestrojka och glasnost, en ekonomisk omstrukturering och kulturell öppenhet, som ju även kom att innebära den kommuniska Sovjetstatens fall. 1988 höll kyrkan sitt 1000- årsjubileum, och samma år påbörjades arbetet med en ny religionslagstiftning. Denna gav rätten till samvetsfrihet, det vill säga rätten att ha de åsikter som det egna samvetet säger är de rätta. Även religionsfrihet gavs, som nära knuten till samvetsfrihet, och därtill rätten till religiös propaganda.
Med de nyvunna friheterna upplevde det återuppståndna Ryssland, eller rättare den Ryska Federationen, med dess etniska och kulturella mångfald ‖en stark – delvis oöver- skådlig och kaotisk – renässans för olika religiösa grupperingar … .‖ Nationalencyklopedin (1995). I allt detta fick den rysk-ortodoxa kyrkan en starkare ställning, delvis med hjälp av en växande nationalism. Samtidigt påbörjades ett erkännande av de många som under Sovjettiden lidit martyrdöden på grund av sin tro. Den religiösa renässansen satte sina spår också i kulturlivet, inte minst visade den sig i bildkonsten. Men Rysslands förhållande till religionen har kommit att bli konfliktfyllt. Kyrkohistorikerna Åberg och Martling (1994) betonar speciellt kunskapsproblemet. De menar att många, som fostrats till ateister men nu blivit ortodoxa troende, saknar den elementära kunskapen om ortodox tro och liv. För dessa måste följaktligen den ortodoxa kyrkans gudstjänst med dess mångfald liturgiska cere- monier och ritualer bli obegriplig och utan större medvetenhet. Till viss del kan vi hålla med. Lägger vi betoningen på de kognitiva elementen i gudstjänstfirandet har de rätt. Men anser vi att ceremonier och ritualer även har en emotionell betydelse menar vi, tvärt emot Åberg och Martling, att gudstjänsten kan ha både medvetenhet och mening för många människor, oavsett intellektuella kunskaper om lärans teologiska innehåll.
Vår historiska bild rör sig över ett flertal olika områden, från politik till mänskliga sociala behov. Den lyfter fram frågor om demokrati, om mänskliga fri-och rättigheter, och om be- hov av identitet, tillhörighet och gemenskap, vilket inte minst hör hemma inom religionens område. Religions- och samvetsfrihet spelar en viktig roll i främjandet av demokrati, vilken i sin tur kräver en viss enhet genom instämmande i gemensamma och oförytterliga värden. Hur kan demokrati förverkligas och vidmakthållas i ett samhälle sammansatt av en mång- fald människor av olika nationella, etniska, kulturella, religiösa och livsåskådningsmässiga tillhörigheter? Detta är en av de viktigaste frågor som skolans undervisning och lärande i religionskunskap har att arbeta med.
Vi ska strax visa på vilket sätt vår svenska, nationella läroplan beskriver syftet med sko- lans religionsundervisning, vilket ju samtidigt är det tolkningsmönster vi bar med oss i mö- tet med den ryska skolan. Men dessförinnan vill vi klargöra tre grundläggande begrepp som ligger till grund för utformningen av våra läroplaner, och då också för vår förståelse av reli- gionskunskap som ämne i skolan.
Livsåskådning, religion och kultur
Vad innebär dessa begrepp och hur förhåller sig de till varandra? Här har vi valt att för en- kelhetens skull, och då med viss modifikation, använda oss av den diskussion som R. Holte, professor i etik, för i boken Människa, Livstolkning och Gudstro (1984). Innebörden i
respektive begrepp och relationen dem emellan framträder tydligast om vi utgår från be- greppet livsåskådning.
Enkelt sagt består en livsåskådning av två byggstenar. Den första är våra moraliska och etiska övertygelser, vilka bildar ett så kallat centralt värderingssystem. Det ger oss normer och bestämmer värden, som i sin tur styr vårt handlande utifrån vad vi då värderar som gott eller ont, rätt eller fel. Värderingssystemet blir centralt då det också är avgörande för vår självuppfattning och identitet. Den andra byggstenen är vår grundhållning inför livet och tillvaron. Denna byggsten är tvådelad, och består som sådan dels av vår emotionella, empa- tiska, förståelse och dels av vår intellektuella, kognitiva, förståelse. Vi har alltså, beroende på både vad vi finner värdefullt i livet och på vår självuppfattning, antingen en optimistisk eller en pessimistisk syn på oss själva, vårt liv och vår omvärld. Som exempel på hur dessa byggstenar bildar en enhet kan vi säga att vi förutom en emotionell förståelse har en intel- lektuell förståelse om alla människors lika värde, eller att alla kulturer var och en på sitt sätt innehåller något värdefullt. Skulle någon med kunskapsmässiga argument kunna övertyga oss om motsatsen, så skulle både vårt centrala värderingssystem och vår grundhållning till tillvaron förändras. Som människor har vi alla en mer eller mindre medvetet formulerad livsåskådning, något vi också skulle kunna kalla en ideologi.
Vad är då religion? Kort sagt definierar vi religion så, att en livsåskådning övergår till att bli religion när denna innehåller tron på någon form av högre makt; gud, gudar eller något annat gudomligt. Och, för det andra, att denna trosföreställning oftast kommer till uttryck i gemensamma ritualer, i gemensamma värden och moraliskt handlade. Så kan till exempel den religiösa människan uppfatta att alla människors lika värde är ett uttryck för en gudom- lig vilja. Samma sak kan gälla en kulturs rituella och moraliska beteende. Allt detta tänks ofta ha sin förebild i heliga myter, till exempel i bibel och koran, och dess mångfald av symboler. En kulturs värden, traditioner och handlingar som förstås gudomligt givna blir därför något värdefullt och okränkbart. Här vill vi genast tillägga att detta inte undandrar vår rätt att kritiskt granska religionernas innehåll och den religiösa människans beteende, inte minst i perspektivet demokrati och mänskliga rättigheter.
Hur vill vi då relatera begreppen livsåskådning och religion till begreppet kultur? Vi ut- går ifrån att människors livsåskådning och religion är en av de många byggstenar som bildar den helhet som vi kallar kultur, vilken vi definierar som uttryck för aktiva och skapande människor. En kultur innehåller till exempel symboler, symbolspråk, symbolhandlingar, konst och musik, normer och värderingar, antingen religiöst eller icke religiöst grundade. Religioner och livsåskådningar är alltså en integrerad del i en sammansatt sociokulturell helhet, vilken alltjämt är stadd i förändring genom en ständig ömsesidig påverkan mellan kulturen och samtida processer av till exempel social, ekonomisk och politisk art. Religioner och livsåskådningar såväl som andra kulturella uttryck är alltså på grund av sin historiska förankring föränderliga över tid.
Annette Johansen
Syftet med den svenska skolans religionsundervisning
Den förändring som religionsämnet genomgått från 1919 års undervisningsplan fram genom 1900-talet kan sammanfattas med orden ‖från katekes till värdegrund‖. Dessa ord säger att Luthers lilla katekes som varit den viktigaste läroboken allt sedan den svenska folkskolans tillkomst 1842, och grunden till samhällets religiösa och moraliska ordning alltsedan 1600- talet, fått vika undan för demokratin som värdegrund.
Från och med början av 1900-talet minskade kyrkans inflytande över skolan i takt med att samhället blev allt mer sekulariserat, det vill säga att kyrkan allt mer förlorade inflytande över den enskilda människan och samhällslivet. De som ställde sig kritiska till religion som sådan och började förstå sig själva som ateister, ställde krav på en undervisning som kunde ifrågasätta kristendomen som lära. Skolan skulle inte utsätta eleverna för kristen propa- ganda. Genom 1951-års- religionsfrihetslag, vilken kom som en följd av att samhället blivit livsåskådningsmässigt och kulturellt mångfaldigt, bestämdes att val av livsåskådning var den enskildas val och inte statens val. Skolan skulle inte påverka eleverna i religiösa och politiska ställningstaganden.
De statliga direktiven i Läroplan för grundskolan 1962 avspeglar den förändring som skett i samhället. I denna ställdes krav på att undervisningen skulle vila på vetenskaplig grund. Det ställdes krav på objektivitet, det vill säga att undervisningen skulle förmedlas objektivt och sakligt så att inte lärarna påverkade eleverna i den ena eller andra riktningen. Genom undervisningens etiska fostran skulle eleverna utveckla sin personlighet och lära sig att ta eget ansvar för val av tro och livsåskådning. Läroplanen betonade därför vikten av den kritiska reflektionen. I linje med att förmågan till kritiskt tänkande och fria val ställts i fokus innebar Läroplan för grundskolan 1969 en övergång från stoffcentrerad till elevcentrerad undervisning, inriktad på elevernas frågor inför livet och tillvaron. Ett viktigt mål var att skolan skulle bidra till att eleverna utvecklades till goda och ansvarsfulla medborgare i ett demokratiskt samhälle. Vidsynthet och tolerans blev ledord i undervisningen.
I Läroplan för grundskolan 1980 framhölls det mångkulturella genom att synliggöra in- vandrare som en viktig grupp i samhället. Kravet på allsidighet och saklighet förstärktes genom att paragrafen om rätten till befrielse från religionsundervisning upphävdes. Vi kan även se en skillnad i uppfattning om religion och livsåskådning. I 1960-talets läroplaner framställdes dessa som sociala och kulturella fenomen, eller läror i historien, medan denna läroplan betonade religionernas och livsåskådningarnas funktion för människan i nutid.