Vår bild av
Sverige
Vår bild av
Ryssland
Наше представление о
Швеции
Наше представление о России
Intercultural communication
Russia–Sweden
V
år
bild
av
Sv
erige
V
år
bild
av
R
yssland
Наше
пре
дст
ав
ление
о
Шв
еции
Наше
пре
дст
ав
ление
о
Ро
ссии
Vår bild av
Ryssland
Наше представление о
Швеции
Наше представление о
России
Vår bild av
Sverige
Intercultural communication
Russia–Sweden
Vår bild av Sverige – Vår bild av Ryssland
Наше представление о Швеции – Наше представление о России
Intercultural CommunicationOmslagets foto: Bilden är tagen i Murmansk och dagen för firandet av det kyrilliska alfabetet den 24 maj. I bakgrunden står Kyrillos (d. 869) och hans bror Methodios (d. 885) staty. Dessa båda munkar, ‖slavernas apostlar‖ beskrivs i historieskivningen som präglade av en attityd av kulturell öppenhet. 1980 utnämndes de båda till att vara Europas skydds-helgon och förebilder för de europeiska enhetssträvandena. Fotograf: Alexander Stepa-nenko. Фото на обложке: Фотография была взята в Мурманске 24 мая, в день празднования славянской письменности и культуры. На заднем плане стоит статуя Кирилла и Мефодия. В истории эти два монаха, «славянские апостолы» характеризуются, как имеющие большую культурную открытость. В 1980 году Кирилл и Мефодий были названны святыми покровителями Европы и примером подражания для европейского стремления к единству. Фотограф: Александр Степаненко.
Layout: Tomas Carlsson
Innehåll
Förord ... 6
Предисловие ... 7
Project participants ... 9
Raising awareness of intercultural communication ... 11
Larisa Bilous and Svetlana Kuskova Gränsdragning och systemskiften – parallelläsning av rysk och svensk historia ... 16
Bert Mårald Демаркация и системные сдвиги – параллельное изучение русской и швецкой истории ... 27 Берт Моральд Влияние стереотипов на коммуникацию ... 39 Ирина Неплюева Stereotypernas inverkan på kommunikationen ... 46
Irina Nepljujeva Культурный шок и способы его преодоления на примере русских эмигрантов в Скандинавских странах ... 52
Дарья Стольникова Kulturchock – ryska invandrare i nordiska länder som exempel på hur den övervinns ... 57
Daria Stolnikova Компоненты коммуникативной стратегии носителей русского языка ... 61
Мария Ручьевая Komponenter i den kommunikativa strategin bland ryskspråkiga ... 64
Maria Rutjievaja PÅTÅR по-русски: трудности понимания ... 67
Ольга Иванищева Svenska påtåren – går förlorad i Ryssland ... 71
Olga Ivanisjtjeva En gränsöverskridande undervisning och lärande ... 74
Maria Andersson, Mayvor Ekberg, Kristina Englund och Anette Johansen Преподавание и обучение переходящие за границы ... 104
Особенности воспитания шведских и российских детей ... 138
Наталья Каширова и Наталия Коломейцева
Utmärkande drag i barnuppfostran – Sverige och Ryssland... 147
Natalja Kasjirova och Natalija Kolomejtseva
Брошенные дети – мировая проблема XXI века
на примере России и Швеции ... 154
Екатерина Насирова
Övergivna barn – ett problem i 2000-talets värld
Exempel från Ryssland och Sverige ... 160
Jekaterina Nasirova
Att tiga är inte guld – fysiska sexuella trakasserier som det upplevs
av skolbarn i nordvästra Ryssland ... 165
Vappu Sunnari Молчание не является золотом – физические сексуальные домогательсва в восприятии учащихся в школах северо-западной России ... 170 Ваппу Суннари Проблемы развития независимых молодежных музыкальных групп в России и Швеции ... 175 Павел Степаненко
Ungdomars utveckling av oberoende musikgrupper
En jämförelse mellan Ryssland och Sverige ... 181
Pavel Stepanenko
Бпзнес-культура России и Швеции ... 186
Ольга Кузовлева
Affärskultur i Ryssland och Sverige ... 193
Olga Kuzovleva
Экстремальный мототуризм «Kola-Enduro» Россия – Швеция ... 199
Марина Александрова
Motoräventyrsturism – ”Kola-Enduro” Ryssland–Sverige ... 204
Marina Alexandrova
Samerna i Ryssland och Sverige – ett folk två nationer
Kolonisationens inverkan på identiteten ... 209
Sara Nilsson
Саамы в России и Швеции, один народ – две нации
О влиянии колонизации на личность ... 225
Ett litterärt möte med Ryssland ... 243
Anna Tibbelin
Литературная встреча с Россией ... 247
Анна Тиббелин
Ryssland och patriotismen ... 252
Bo Björk
Россия и патриотизм ... 260
Бо Бьорк
Vem bryr sig idag om hesychasterna?
En studie av ursprunget till gångbara stereotyper
i Sveriges bild av Ryssland ... 269
Lidia Groth
Кому сегодня интересен спор об исихастах?
Истоки наиболее расхожих стереотипов для создания
образа России в Швеции ... 286
Лидия Грот
Typiskt ryskt eller jakten på stereotyper ... 305
Victoria Biermann och Sari Koponen
Типичныe русскиe или охота за стереотипами ... 312
Виктория Бирманн и Сари Копонэн
Interkulturell kommunikation och internationalisering
– Teoretiska begrepp och visuella hjälpmedel ... 320
Marie-Louise Annerblom
Межкультурные коммуникации и интернационализация
– Теоретические положения и визуальные средства ... 328
Förord
Vi hoppas att du som öppnar denna bok är lika nyfiken på våra respektive länder Ryssland och Sverige som vi som skrivit den, och tänker oss därför att du ska finna något intressant att läsa. Boken består av en blandning artiklar ur olika infallsvinkar, ämnen och frågeställningar alla med utgångspunkt i Ryssland och i Sverige. Skrivna inom ramen för projektet Intercultural communication Russia–Sweden, är dessa en del i projektets strävan mot internationalisering av den högre utbildningen inom universitet och högskola. Genom artiklarna, som gett oss möjlighet att bearbeta och fördjupa ‖vår bild av Sverige och vår bild av Ryssland‖, vill vi väcka intresse för rysk och svensk kultur. Parallellt med skrivandet har vi genomfört seminarier, kursutveckling och forskningsplanering inspirerade av kultur-upplevelser, studiebesök och samtal med människor i Luleå och Murmansk regionen. Den röda tråden har varit de interkulturella möten som ägt rum mellan ryska och svenska studenter och lärare. Inom projektet, som inneburit ett samarbete över både kulturgränser och ämnesgränser, har vi försökt att skapa en gemensam förförståelse inför våra möten genom att utgå från vetenskapliga definitioner av bland annat kulturbegreppet, språket och det interkulturella mötet. De studenter som skrivit artiklarna studerar olika ämnen, som religionsvetenskap, historia, psykologi, pedagogik, teknisk fysik, språk, journalistik och fotografi, en mångfald som avspeglar sig i innehållet i denna bok. Vi lärare har förmedlat kontakter med människor i våra respektive länder, och även skrivit artiklar som anknyter till studenternas ämnen och intressen. Vad vi alla har haft gemensamt är vårt intresse för internationalisering och vår övertygelse att mycket av en framåtsyftande utveckling finns i strävan till denna typ av gränsöverskridande möten som vi haft möjlighet att utveckla.
För att genomföra projektet, som pågått från 2007 till 2009 mellan Foreign language Department Humanistiska Institutet i Murmansk och Institutionen för Pedagogik och Lärande vid Luleå tekniska universitet, har vi förflyttat oss mellan Ryssland och Sverige. Först kunde detta ske med hjälp av små eller stora propellerplan, senare fick vi övergå till att åka buss eftersom flyglinjerna mellan Luleå och Murmansk lades ner. Avståndet mellan dessa två städer är ca 70 mil, så vi har under den tid vi arbetat med projektet tillbringat många timmar i buss på de slingriga vägarna som sammanbinder våra länder.
Murmansk och Luleå är vänorter och vi hoppas att projektet bidragit till att samarbetet mellan dessa städer fortsätter att utvecklas inom den högre utbildningen. Vänortstanken föddes i Föreningen Norden och understöds idag inom EU. Projektet har genomförts med finansiellt stöd från Svenska Institutet (Si) och vi har även tacksamt mottagit bidrag till tryckningen av boken från Länsstyrelsen i Norrbotten, som sedan lång tid har ett väl utveck-lat kontaktnät inom Barentsområdet. Vi tackar våra finansiärer och kontaktpersoner samt alla som bidragit till projektets och bokens tillblivelse.
För att göra det skrivna tillgängligt för så många som möjligt har vi valt att presentera artiklarna på både svenska och ryska. Denna tvåspråkighet hade knappast varit genomförbar om inte de tvåspråkiga studenterna hade tagit sig tid att arbeta med översättning som en del i sin språkutbildning.
Varsågod – ta för dig av vår svensk-ryska blandning av intryck, reflektioner och bilder.
Предисловие
Мы надеемся, что вы, которые открываете эту книгу, так же, как и мы, которые еѐ написали, хотели бы знать как о России, так и о Швеции. Поэтому мы надеемся, что вы найдѐте в этой книге что-либо интересное. Книга содержит в себе различные статьи, написанные с разных позиций и содержащих в себе темы и вопросы, исход-ным направлением которых является Россия и Швеция. Статьи были написаны в рамках проекта Intercultural communication Russia–Sweden, а также являются частью в стремлении проекта к интернациолизации высшего образования в университетах и высших школах. Статьями, которые дали нам возможность преобразовать и сделать более глубоким «наше представление о Швеции и наше представление о России», мы хотим разбудить интерес к российской и швецкой культуре. Наряду с написанием книги мы проводили семинары, разработку курса и планирование исследования, инспирированные культурным опытом, учебными визитами и беседами с людьми в городе Люлео и в Мурманской области. Красной нитью проекта являлись межку-льтурные встречи между российскими и швецкими студентами и преподавателями. В рамках проекта, который означал сотрудничество, преходящее через культурные, так и через дисциплинарные границы, мы попытались создать общее предпонимание перед нашими встречами, опираясь на научные определения таких понятий, как понятие культуры, языка и межкультурные встречи. Студенты, написавшие статьи, изучают разные предметы, как религиоведение, история, психология, педагогика, техническая физика, язык, журналистика и фотография, разнообразие, которое отражается в содержании этой книги. Мы, преподаватели, посредствовали контактам между людьми в наших соответствующих странах, а также написали статьи, связан-ные с темами и интересами студентов. Общим является наша заинтересованность в интернационализации и наше убеждение в том, что большая часть перспективного развития находится в стремлении к такому типу трансграничных встреч. Нам пре-доставилась возможность развить это в проекте. В целях реализации этого проекта, который длился с 2007 по 2009 год между Гума-нитарным институтом в Мурманске и Кафедрой педагогики и обучения при техно-логическом университете в Люлео, мы передвигались между Россией и Швецией. Вначале это происходило с помощью больших или малых винтовых самолетов, позже мы перешли на поездки на автобусах, так как авиалинии между Люлео и Мурманском были закрыты. Расстояние между этими городами 700 км, так что мы во время нашей работы с проектом провели много часов в автобусе по извилистым дорогам, связы-вающие наши страны. Мурманск и Люлео являются городами-побратимами, и мы надеемся, что проект посодействовал тому, что сотрудничество между этими городами будет продолжать развиваться в сфере высшего образования. Идея о городах-побратимах родилась в Об-ществе Север и в настоящее время поддерживается в ЕС. Проект был реализован при финансовой поддержке Шведского Института (СИ), и также для печатания книги мы с благодарностью приняли взносы от Окружного административного совета в области Норрботтен, который на протяжении долгого времени имеет хорошо развитую сетьконтактов в регионе Баренцева моря. Мы благодарим наших спонсоров и контактных лиц, а также всех, кто внѐс свой вклад в становлении проекта и книги. Для того, чтобы сделать написанное доступным для множества людей, мы выбрали представить статьи и на шведском и русском языках. Это двуязычие было едва ли возможно, если бы не те двуязычные учащиеся, которые нашли время для работы над переводами, что являлось частью их языковой подготовки. Пожалуйста – примите нашу шведско-русскую смесь из впечатлений, размышлений и образов. Мари-Луис Аннерблюм и Майвор Экберг
Project participants
Murmansk Humanities Institute
Yulia Balchnova Teacher of the department of Germanic languages and
Philology Contact person 2007–2008
Larisa Bilous Vice-rector on Development
Svetlana Kuskova Dean of the Department of Foreign languages and Journalism
Ksenia Pankina Senior teacher of the Department of Germanic languages and
Philology Contact person 2008–2009
Galina Smirnova Head of the Department of Germanic languages and Philology
Mikhail Smirnyakov International Projects Coordinator
Alexander Stepanenko Senior teacher of Photography
Students – Faculty of Foreign Languages and Journalism Marina Alexandrova Natalya Kashirova Natalya Kolomeytseva Olga Kuzovleva Ekaterina Nasirova Irina Neplueva Maria Ruchievaya Pavel Stepanenko Daria Stolnikova
Luleå University of Technology
Marie-Louise Annerblom PhD., Pedagogy, Project leader, Editor
Mayvor Ekberg PhD., Science of Religion, Editor
Lidia Groth PhD., History
Bert Mårald PhD., History
Vappu Sunnari Prof., Pedagogy
Students – Luleå University of Technology Maria Andersson, Science of Religion
Victoria Bierman Bo Björk, History
Kristina Englund, Science of Religion Annette Johansen, Science of Religion Sari Koponen, Pedagogy
Sara Nilsson, Psychology Anna Tibbelin, Technical physics
Contact persons
Olga Ivanishcheva Prof., Head of the Department of Intercultural Communication
Theory of Language and Journalism, Murmansk State Pedagogical University
Brynolf Tjärner County Administrative Board of Norrbotten, Sweden
Camilla Wristel Svenska Institutet (Si), Sweden,
Translators Victoria Bierman Tomas Carlsson Valentina Carlsson Tatjana Ek Daria Karacheva Natalia Osipova Irina Tihomirova Olga Zubanova
Som bokens titel antyder så är det den enskilda artikelförfattarens bild, upplevelser och kunskaper som kommer till tals i texterna. Författarna ansvarar härav själva för innehållet i sina artiklar. Oavsett detta har redaktörerna förbehållit sig rätten att göra vissa varsamma språkliga redigeringar av artiklarna.
Как указывается в названии книги, то это личное представление, опыты и знания авторов статей, которые отражаются в текстах. Поэтому авторы несут личную от-ветственность за содержание своих статей. Несмотря на это, редакторы сохранили за собой право делать некоторые осторожные языковые редактирования статей.
Larisa Bilous and Svetlana Kuskova
Raising awareness of intercultural communication
Cultural differences, that people are usually unaware of, can positively or negatively influence personal and business contacts between Russia and its neighbouring countries as well as hinder their integration into new cultural environment such as in the case of people coming to live, work or study in Scandinavia/Russia. This article aims at drawing attention to such things in order to facilitate intercultural communication and avoid frustrated expectations of Russians and Scandinavians for example businessmen, representatives of governmental agencies and non-governmental organizations.
Living in an area where several nations have common borders presents certain challenges. Some of them are more obvious, such as roads, infrastructure, customs regulations, envi-ronmental issues, security, etc. Others can be not so obvious but they are nonetheless im-portant and should not be underestimated. History knows numerous facts of the failure of different cultures to establish contacts. Usually these failures were explained either by per-sonal reasons, or demerits of the other party, or just the language misunderstanding. People used to ignore cultural differences as the cause of unsuccessful communication. It happened so because in the past the cultural differences of the contacting parties were not revealed.
The objective of this article is to concentrate on some of those small and seemingly trifle things that people are often unaware of, because they are part of our culture, our everyday life; we do them automatically and take them for granted. This makes our communication smooth and easy – when we are at home and communicate with those who have been brought up and educated in the same cultural environment, because we share habits, values, styles of behavior, language, etc.
But when it comes to intercultural communication everything gets very different and quite complicated. These small things can and in fact DO create a lot of problems, when representatives of different countries (and cultures) meet, and, probably, the biggest one is that people do not usually realize that. Contracts are not signed, partners are dissatisfied with each other, projects fail… It is a well-known fact that about 80 % of business deals fails because of some cultural ―misunderstanding‖, not because the terms did not suit the parties.
Thus, the question is what these tricky little things are, and what can be done to eliminate their negative effect in order to facilitate successful intercultural communication, or, in other words, to achieve intercultural effectiveness, which aim is to minimize the risk of failure and enhance both the individual’s and the organization’s chances of success in an intercul-tural environment.
Communication can be defined as the process by which people exchange information or express their thoughts and feelings. We actually communicate using various means and channels. Accordingly, different types of communication can be distinguished:
non-verbal (here we include physiological and culturally specific elements of communica-tion: body language, distance, time perception, etc.);
paraverbal (these are sound signals that
accompany the oral speech giving it some addi-tional meanings, such as intonation, articula-tion, loudness, pitch of the voice, tempo, pau-ses, etc.).
Let us focus on some of these elements relevant to cross-border cooperation. The most obvious thing that prevents successful inter-cultural communication is language barrier. Everyone knows that and everyone understands that it is impossible to eliminate this factor al-together.
The good news for cross-border cooperation among our countries, i.e. Russia, Sweden, Fin-land and Norway, is that more and more people nowadays want and do study the languages of their neighbors. In Murmansk, for example, the situation with foreign languages studies is the following. In Russian educational establishments of all types and levels studying a foreign language is obligatory. The most popular foreign language is English, and then goes German (though it continues losing its position). In secondary schools and universities that specialize in language studies a second foreign language is studied too. And here we have the whole variety, because schools can choose what to teach their students depending on the teachers they have and the interests of students. In Murmansk now students can study English, German, French, Swedish, Norwegian and Finnish languages. In Murmansk Humanities Institute the students of the Faculty of Foreign Languages and Journalism who are trained to be interpreters / translators have English as their first foreign language and choose their second foreign language among Swedish, Norwegian and German.
Besides, numerous language courses, linguistic centers and private tutors provide various other opportunities for Murmansk residents to study or master foreign languages.
Though language barriers are inevitable in intercultural communication, people usually expect them and take measures to minimize them or eliminate them altogether. Cultural dif-ferences are those subtle things that we usually do not think much about, but they have a great impact on whether we will achieve our communication goals, or not.
Every culture contains the whole set of key elements, or cultural categories, that deter-mine ways of communication and styles of behavior typical for the individuals within this culture.
One of the most important cultural categories according to American scholar E. Hall is TIME. Types and forms of human communication, rules of appropriate behavior depend on how time is viewed and valued in the culture. Before getting in contact with a foreign indi-Language as symbols and symbols as
language.
vidual or organization, especially if you aim at establishing partnership, you should try to learn something about the attitude to time in the culture to which your counterpart belongs. That will help you to avoid misunderstanding, irritation and wrong opinions of the other party.
All cultures could be divided into two very different kinds: monochronic cultures and polychronic cultures.
In monochronic cultures time is viewed as a linear system, where at one period of time only one activity is possible. Schedule is important: time and activities are planned before-hand and people try to observe all arrangements and agreements. Time is a value and people do not like to be disturbed when they are involved in something. On the other hand, they try not to disturb others, by that showing respect to other people’s time. Punctuality is essential, in business relations the party that comes late to the prearranged meeting is considered as not serious and unreliable, it may lose the trust. To monochronic cultures one can refer Germany, the USA, north-European countries.
Polychronic cultures are just the opposite. Here people believe they can do several
things at a time. Schedule and punctuality are not that important, the most essential thing is interpersonal relations. That is why plans are often changed and people are interested not only in business, but also in personal matters of their partners. Business meetings and con-ferences often start later than they were planned and may continue much longer than ex-pected. To polychronic cultures belong countries of Latin America, south-European coun-tries, the Middle East, the Mediterranean area, and Russia.
Thus, here in the Barents region we have very different countries. These differences are culturally based, which means that they are inherent, often not realized by people them-selves and you cannot easily change the attitude to time in a culture. But these differences do not mean that some cultures are better or more advanced than others, and that others should follow an alien model. These differences only teach us to be tolerant to each other and if we want to set up partner relations with our neighbors we should try and learn some-thing about each other and avoid superficial judgements.
Besides attitude to time, there are many other socio-cultural assumptions that may lead to intercultural communication problems, such as perception of space, individualist and col-lectivist preferences, relationships between superiors and subordinates, negotiating style, etc.
All of these can be metaphorically referred to as “cultural glasses” (the term of E. Hall). Most people regard their own culture as a means of evaluating other cultures. In everyday life people seldom understand that the patterns of behavior and ways of perception they have are defined by their own culture, and that representatives of other cultures have another world outlook, values and norms. To illustrate this, we would refer to the following example of cultural misinterpretation:
A Bongobongo Story
Everyone who lives in Bongobongo wears yellow sunglasses. Quite naturally, everything they see – the sky, the trees, the people, the food – has a sunny yellow tint. It has always been like this and the citizens of Bongobongo live quite contentedly in their yellow uni-verse.
Into this world, comes a visitor, a citizen of Adanac. As you may have heard, all Adanacians wear blue sunglasses. When they wake up each day, they kiss their beautiful blue children, and look out onto blue fields, forests and farms, all of course, under a perfect blue sky.
Being a culturally sensitive visitor, the Adanacian feels it is only right that he tries to un-derstand the Bongobongo perspective of the world. So he acquires a pair of yellow sun-glasses. Then he puts them on over his own blue ones. ―Ah!‖ he says with some satisfaction. ―Now I get it. Everything here in Bongobongo is green!‖
For efficient cross-border cooperation it is vitally essential to remember that each nation has its own character, the Finnish are not like the Swedish, and the Dutch not like the Nor-wegian. However, the attempt to define what makes each of the characters distinct will pro-vide massive difficulties. The idea of a ―national character‖ is based on the assumption that people from one nation share basic common behavioral patterns and personality traits, dif-ferentiable from other nations. The history of the mankind has had a great influence on the national character. The peoples in Asia are believed to be revengeful because their forefa-thers often were at war with oforefa-thers. In Africa many countries used to be colonies of Great Britain, Holland, Spain and other countries and the locals were slaves who had to work a lot. Because of this they’re still hard-working and industrious. The national character exists and it is not a myth but a reality. At the same time it is essential to note that the national character does not describe the traits of every person, it comments on the character of the nation in general.
There are different views of one nation upon the other, resulting in a number of attributes that are ascribed to a particular ethnicity: the Germans are known as orderly, hard-working and humorless, while the English are generally believed to be reserved, tradition-loving, courteous, honest, extremely nationalistic and etc.
The above-mentioned things are referred to as stereotypes. According to the Longman Dictionary of Contemporary English, a stereotype is ―a fixed idea or image of what a par-ticular type of person or thing is like‖. In our opinion, another approach provides a more in-depth look into the essence of stereotypes and stereotyping: “a stereotype - the attribution
of a predominant characteristic of a group to an individual in the group without recognition of the reality of individual variation within a group”. Stereotypes are typical of various
spheres of life and we can refer to gender, professional, social etc. stereotypes, with national stereotypes being the focus of this research.
National generalizations are made wide use of in national jokes, e.g. ―How do you make an inexperienced recruit jump with a parachute for the first time?‖ To an American, you should say: ―If you are a real man, you will jump!‖ To an Englishman, you should say: ―Sir, this is a tradition.‖ To a Frenchman: ―This is a lady’s request.‖ To a German: ―This is an order!‖ To a Russian you should say: ―It is prohibited to jump!‖ and ―An Englishman sur-vives a shipwreck and finds himself on a desert island. He builds three houses there. When he is saved many years later, they ask him: ―Why did you need three houses?‖ He replies: ―The first house was to live in. The second house was the club which I joined. The third house was a club which I ignored.‖
The question often arises whether stereotyping can be beneficial or destructive for cross-border and cross-cultural communication. There is no direct answer to that because a) on the
one hand, they are partially true and help us have an idea of another nation; b) the reverse side of the medal is that a stereotype is just a generalized viewpoint that can turn out to be misleading – it does not focus on the individual identity of a representative of another cul-ture. So, in this sense, the advantages of stereotypes are that they help individuals to get prepared for meeting another culture; mitigate the possible cultural shock; help people de-velop global thinking. At the same time it is absolutely undeniable that stereotypes are rigid generalized perceptions, which are emotionally colored and often subjective; they don’t fo-cus on individual identity.
To sum it up, it is important to mention that although Theory of Intercultural Communi-cation was originally developed in the US, research in this field has been backed up around the globe. At the present moment everything connected with culture is extremely topical in Russia where much attention is paid to studying different cultures, a huge amount of articles are published, there are numerous conferences held where different aspects of intercultural communication are discussed, Culture studies and Anthropology are the subjects included in the university and sometimes even school curricula. This so-called ―boom‖ has different roots; it is based on the great interest of Russians to other cultures with the purpose of ab-sorbing their best and most valuable experience. Alongside with this, thanks to technologi-cal progress, peaceful intentions and good will of most people, new forms of communica-tion are becoming popular. They are precondicommunica-tioned by mutual understanding and dialogue of cultures, tolerance and respect to the culture of another nation we communicate with. Since intercultural studies are very popular in this country in general, and in Murmansk, in particular, we may hope that any progress in this field will contribute to success of cross-border cooperation in the Barents area.
____________________
Грушевицкая Т.Г, Попков В.Д., Садохин А. П. Основы межкультурной коммуникации. М., 2002.
Садохин А. П. Теория и практика межкультурной коммуникации. – М.: Юнити, 2004. Тер-Минасова С. Г. Язык и межкультурная коммуникация. – М.: Слово, 2000. Hall E. The Silent Language. New York-London, 1990.
Samovar L. A., Porter R. E. Communication Between Cultures. – Wardsworth/ Thomson Learning, 2004.
www.ethicsscoreboard.com/rb_definitions.html
Bert Mårald
Gränsdragning och systemskiften
Parallelläsning av rysk och svensk historia
Inte långt efter det kalla krigets slut och järnridåns fall lanserades begreppet Barentsregio-nen, mer officiellt Barents Euro Arctic Region. Senare har Barentssamarbetet institutionali-serats och getts prioritet inom ramen för EU:s säkerhetspolitik. Först ut med tanken på detta gränsöverskridande samarbete mellan fyra länder var den dåvarande norske utrikesministern och socialdemokraten Thorvald Stoltenberg. Att initiativet kom från detta håll var säkert ingen tillfällighet då det under långliga tider funnits en föreningslänk mellan Nordnorge och Vita havet, nämligen pomorhandeln, som dock fått ett brått slut med revolutionen 1917. Med den termen avsågs ett varuutbyte mellan ryssar, som tillhandahöll säd och mjöl och norrmän som tillhandahöll fisk i utbyte. Därtill kom att Norge, länge förenat med Danmark, under den europeiska krigsepoken ofta varit Rysslands allierade gentemot den gemensamme arvfienden, det mellanliggande Sverige.
Genom Barentsregionen hade inte bara den hårdbevakade militärgränsen mellan två olik-artade politiska system gått utan även en kulturbarriär av betydligt äldre snitt. Den ryska och den skandinaviska sfären avvek markant från varandra ifråga om språk, ja även alfabet, reli-gion, politisk struktur och historisk utveckling. Detta var självfallet inget naturgivet ur-sprungligt tillstånd. Länge hade hela området varit gränslöst, ännu inte inlemmat i systemet av stater och nationer. Kommunikationerna hade då gått mer i väst-östlig riktning, mellan Atlanten och Vita havet, mindre i syd-nordlig riktning, som mönstret blev då området info-gats i de ryska, svenska och norsk (-danska) statsbildningarna, en process som påbörjades under senmedeltiden men som fullbordades först under tidigt 1800-tal. Det var då gränslin-jerna i denna nordliga region fick sin exakta sträckning, mellan Sverige och Ryssland ge-nom freden i Fredrikshamn 1809, och mellan den svensk-norska unionen och Ryssland, in-kluderade storfurstendömet Finland, i en överenskommelse sluten 1826. Där kom Pasviks-dalen att bilda gräns.
Vägen till nuläget är väl värd att följa men skall inte presenteras i form av en kortversion av handbokskunskaper. Vad som bjuds är istället några nedslag under viktiga skeden, då historien vänder blad i form av territoriella förskjutningar eller regimskiften. För att analy-sen skall äga någon originalitet, åtminstone för skandinaviska läsare, bygger preanaly-sentationen i någon mån på hur händelseförloppet beskrivs i ryska läromedel, avsedda för gymnasiestu-derande. För den som vill gå vidare till en utförligare framställning av förhållandet mellan Ryssland och Sverige och få ett tvärsnitt genom tiden, hänvisas till ett arbete av Aleksander Kan, uppvuxen i Moskva och under två decennier knuten till Sovjetiska Vetenskapsakade-mins institut för allmän historia. Efter sin överflyttning till Sverige erhöll han en personlig professur inom sitt specialgebiet vid Uppsala Universitet. Vid sidan om Kans bok finns den populärhistoriska Svensk och ryss från 1946. Den är skriven av den stridbare Ture Nerman, en gång kommunist och under andra världskriget ledande antinazist. Boken utkom 1946, i ett läge då segermakterna åtnjöt allmän popularitet och det kalla kriget ännu inte börjat.
Nerman uppskattade Sovjetunionens heroiska krigsinsats. Om populariteten vittnar även fotbollslaget Dynamo Moskva som 1947 gästade Sverige och besegrade IFK Norrköping och IFK Göteborg, i båda fallen med 5–1.
Under tidigt 1900-tal, då imperialismen nådde sin kulmen, fanns en geopolitisk teoribild-ning, med svensken Rudolf Kjellén som en internationellt uppmärksammad företrädare, som för framtiden förutsåg stora statsbildningar med de naturliga gränser som höga bergskedjor eller stora hav naturligt gav. Således ansågs det inte vara någon tillfällighet att stater som USA och Kanada sträckte sig från en ocean till en annan. Det uppfattades som ett Manifest Destiny. I analogi härmed var det naturligt att föreställa sig att Ryssland, som redan penetre-rat Sibirien bort till Vladivostok, västerut inte skulle nöja sig med en rejäl kustremsa mot Östersjön utan skulle söka nå ända fram till Atlanten, där Sverige och Norge, länge i union, utgjorde den enda barriären. Detta var en orsak till att Sverige stärkte sitt försvar och i sam-band härmed införde allmän värnplikt. Under tiden före första världskriget restes nya rege-menten i stort sett i varje landsända. Den största garnisonen byggdes upp i Boden invid Lu-leälven, strategiskt placerad vid knutpunkten för norra stambanan och malmbanan och inte långt från Sveriges enda landgräns mot öster vid Torneälven. Hotet om militära förveck-lingar ansågs vara störst här. Vid sidan härom försiggick ryktesspridning om ryskt spionage, utfört av kringvandrande s.k. sågfilare, bakom vilka, sades det, det kunde dölja sig office-rare. Sannolikt rörde det sig om tidstypiska arbetsvandringar, som traditionellt hade utgått från guvernementet Novgorod och som för Sveriges del hade sin motsvarighet i den sä-songsvisa och ekonomiskt betingade migration, som bedrevs från inte minst Dalarna. Ex-empel härpå var de unga dalkullor från Våmhus socken vid Siljan, som med sina hårarbeten gärna begav sig till St. Petersburg. Generellt och oberoende av land kan sägas att den statio-nära befolkningen alltid sett med misstro på gårdfarihandel liksom ovan beskrivna typ av migrerande arbetskraft.
Självfallet saknar inte heller vår tid hotbilder. Ryssland kan känna det alarmerande då NATO:s och EU:s gränser flyttar allt längre österut. Hos skandinaver finns en historiskt baserad rysskräck, under en tid kombinerad med kommunistskräck. Därtill kommer okun-skap och ömsesidiga fördomar, som förhoppningsvis kan reduceras genom de kontakter och vänskapsband som blir knutna i detta projekt mellan vänortsstäderna Murmansk och Luleå.
Mellan Rom och Bysans
Kontakterna mellan det svenska riket och ryska statsbildningar, först med centrum i Kiev, därpå Novgorod, till sist Moskva, kan följas tillbaka till vikingatiden. Det rör sig om han-delsutbyte men också krigiska förvecklingar. Ett försök till gränsbestämning görs genom Nöteborgsfreden 1323, obestämd till sin karaktär och länge omtvistad. Det rör sig om den kristna religionens marsch norrut, men i olika tappningar. Inom Barentsregionen bedrevs missionen från tre håll. Den mission som initierats av ärkebiskopen i Trondheim, en nordlig representant för den katolska påvemakten, nådde under tidigt 1300-tal Varangerhalvön. Hans kollega i Uppsala Jakob Ulfsson Örnklo, initiativtagare till Uppsala universitet, flyt-tade fram positionerna längs Bottenviken och invigde sommaren 1492, några månader innan Christofer Columbus landsteg i Amerika, den imponerande kyrkan i Nederluleå/Gammel-stad. Hans adelsvapen med bl.a. två varandra korsande nycklar gavs plats bland
takmålning-arna. Nycklarna bildar idag Luleå kommuns vapen. Under den katolska tiden nådde den av Sverige bedrivna missionen även Tornedalen, om vilket ett kapell i Särkilax, senare bort-spolat av vårfloden, vittnar. På Bottenvikens östra sida var biskopen i Åbo verksam i samma syfte att på en gång förflytta kristendomsgränsen och Sverige längre norr- och österut.
Genom grekisk-ortodoxa munkars klostergrundande skedde även en rysk expansion upp mot Vita havet och Kolahalvön. Mest bekant är munken Trifon som på 1500-talet lät grunda kloster i Petjenga/Petsamo. Det var också på Trifons och hans kumpaners initiativ som ett ortodoxt kapell lokaliserades till Neiden, i dag beläget i det protestantiska Norge. Redan dessförinnan hade de imponerande klosterbyggnaderna på Solovetski-öarna i Vita havet uppförts. Som synes gick den kristna missionen åt norr och nationsbyggandet hand i hand. Genom den katolska kyrkans aktiviteter i väster och den grekisk-ortodoxa i öster förvandla-des ett gränslöst område till nationella intressesfärer, senare konfirmerade genom exakta gränsdragningar. Som en konsekvens här av uppfördes bastioner, som det norsk/danska Vardöhus, ursprungligt tillkommit redan på 1200-talet och på rysk sida Kolahus, invid nu-varande Murmansk, mot 1500-talets slut.
Även de engelska och holländska sjöfararnationerna visade sitt intresse för ishavskusten. Det var det engelska handelssällskapet Merchant Adventurers som, sedan upptäcksresanden Richard Chancellorer återupptäckt sjövägen mellan norska kusten och Dvinas mynning, år 1585 tog initiativet att grunda Archangelsk. Staden fick trots sitt nordliga läge stor betydelse genom att länge utgöra Rysslands enda hamnstad med kontakt med världshaven. Hollända-ren Willem BaHollända-rents, namngivaHollända-ren till området, gjorde under följande decennium ett försök att passera genom den s.k nordostpassagen för att nå Kina och Japan men fartygsexpeditio-nen fastnade i issörjan utanför Novaja Zemlja. Försöket att nå fastlandet misslyckades och deltagarna gick sin undergång till mötes. Dessa djärva expeditioner kan sättas in i ett globalt perspektiv i en tid då engelsmännen snart skulle upprätta sin första transatlantiska koloni i Virginia och holländarna utforskade farvattnen kring Australien och Nya Zeeland. Det var vid denna tid som den nytillträdde svenske kungen Karl IX drev sin ishavspolitik. Sedan Kemi lappmark säkrats åt det svenska riket genom freden i Teusina 1595 fanns en ambition att nå fram till havet även i norr, i konkurrens med dansk-norska och ryska intressen. Det gjordes räder in på Kolahalvön, som huvudsakligen var bebott av samer. För att undvika den danska inkasseringen av tull vid Öresund hyste Karl IX även planer på att leda den lukrativa ryska handeln inte över Östersjön utan väster om Norge ned till det nya Göteborg, som han med holländsk hjälp lät grunda på Hisingssidan nära Götaälvmynningen 1607. Då denna stad brändes ned av danskarna samtidigt som Älvsborgs fästning intogs, kom något decen-nium senare ett nytt, mer definitivt Göteborg att förläggas ett stycke uppströms på andra sidan älven.
Nygrundningen av städer längs båda sidorna av Bottenviken, som tog fart under Gustav II Adolfs styre, kan ses i detta perspektiv. Sålunda tilldelades kring 1620 Luleå stadsrättig-heter liksom Umeå, Piteå och Torneå, alla belägna i det dåtida landskapet Västerbotten, som inte långt därefter konstituerades som eget län. Per Clementsson, den man som för Luleås räkning hämtade privilegiebrevet i Stockholm kom även att medverka i räder mot Kolahus. Med dynastierna Vasa och Romanov i antagonistisk position befäste det svenska riket sin gräns mot Ryssland, genom de äldre fästningarna Viborg och Olofsborg och det vid 1600-talets början uppförda Kajaneborg, även använt som deportationsort för svenska
oppositio-nella. Trots misslyckandet att nå fram till Ishavet var Sverige vid 1600-talets början den of-fensivare parten och lyckades genom freden i Stolbova 1617 tränga fram till Ladoga. Under en period låg till och med en svensk fästning på det träskliknande område, dit under 1700-talets första år St. Petersburg kom att lokaliseras.
Från Viborg till Boden
Under Peter den stores era skulle utvecklingen vändas i rysk favör. 1703 är ett av de vikti-gaste årtalen i skandinavisk historia, har ledande historiker hävdat. Det var då tsar Peter i sin ambition att göra sitt rike mer europeiskt lät anlägga St. Petersburg som Rysslands huvud-stad, med de komplikationer det i framtiden kom att innebära för det skandinaviska närom-rådet. Segern över svenskarna vid Poltava 1709 och freden i Nystad 1721, varigenom de baltiska staterna inlemmades i tsarimperiet, gjorde Ryssland till den ledande Östersjömak-ten. Revanschförsök från svensk sida ledde enbart till ytterligare förluster och genom neder-laget i kriget 1808–1809, det sista vari Sverige egentligen varit inblandat gick den östra rikshalvan, Finland, en tredjedel av landet yta, förlorad. På sommaren 1809 residerade den ryske generalen Nikolaj Kamenskij i Umeå och det var i Västerbotten som de avgörande drabbningarna ägde rum i augusti detta år, först det blodiga slaget i Sävar med fortsättning i Ratan dagen därpå. I fredsförhandlingarna i Fredrikshamn inte långt därefter drev ryssarna kravet att Kalixälven skulle få utgöra ny riksgräns. Den ansenliga ekonomiska tillgång som malmfyndigheterna vid Malmberget och Kiruna-Luossavaara senare visade sig innebära för Sverige, hade därmed gått förlorad. Att de svenska delegaterna i Fredrikshamn skulle ha varit helt omedvetna om naturtillgångarna i området, beskrivet som värdelös ödemark, mot-sägs av att på den karta över nordligaste Sverige, som konstruerats av bergsmannen Samuel Gustaf Hermelin och hans medarbetare och som fanns tillgänglig vid förhandlingarna, tyd-liga järntecken fanns utsatta just för dessa platser. Sverige hade emellertid slipade förhand-lare i Anders Fredrik Skjöldebrand, väl förtrogen med lappmarkerna och Curt von Stedinck, en gustavian som den nya svenska regimen i landets penibla läge inte kunde undvara. Sedan sin tid som ambassadör i St. Petersburg var Stedinck väl förtrogen med den ryska mentali-teten. För att inte fördröja en uppgörelse gick slutligen de ryska förhandlarna med på en kompromiss i norr, fastan de var obönhörliga då det gällde Åland, som gick förlorat. Grän-sen drogs längs Könkömä, Muonio och Torne älvar. Torneå gick dock Sverige miste om, trots att älvens kungsådra flyter öster om staden.
För den framtida relationen till Ryssland fick den svenske tronföljaren Jean Baptiste Ber-nadottes fundamentala omläggning av utrikespolitiken den största betydelse. Bernadotte höll klar distans till sin tidigare landsman kejsar Napoleon och menade att Sverige skulle avstå från varje ambition att återerövra Finland. Därmed kunde han grundlägga ett nytt och vän-skapligt rysk-svenskt förhållande. Detta fick sitt tydligaste uttryck i det möte mellan Alex-ander I och Bernadotte, den blivande Karl XIV, som inleddes i Åbo den 27 augusti 1812. Mitt under Napoleons offensiv – mellan slagen vid Smolensk och Borodino – lämnade Alexander sin huvudstad för en veckas överläggningar med Bernadotte. Innebörden av det som brukar benämnas 1812 års politik var att söka förhindra alla allvarliga försök från svenska kretsar att uppamma missnöje i Finland för att söka hålla vid liv de drömmar om återförening med Sverige som fanns på sina håll. När man i Ryssland talar om sitt
förhål-lande till Sverige är det brukligt att man anför 1812 som början på vänskapen de två län-derna emellan. Längre fram återföll Sverige i gamla antiryska stämningar men något oåter-kalleligt brott med 1812 års politik blev det ändå aldrig, bortseende från novembertraktaten 1855, som ingicks i allianssyfte med Storbritannien och Frankrike under Krimkriget. Efter att ha medverkat på kontinenten i oskadliggörandet av Napoleon drog Karl XIV Johan till-baka Sverige till den skandinaviska halvöns avskildhet för att låta såren läkas under tre de-cennier av eftertänksam fredspolitik och därefter fortsatt i ytterligare sexton dede-cennier. Den för modern svensk säkerhetspolitik karakteristiska neutralitetstanken tog form, till en början i mer pragmatisk form. Genom föreningen med pacifistiska tankar övergick den under 1900-talets första decennium i en mer ideologisk variant. Den numera nästan bortglömde Klas Pontus Arnoldson fick, tillsammans med dansken Fredrik Bajer, år 1908 Nobels fredspris för lanseringen av neutralitetstanken som ett centralt fredsinstrument.
Det är efter 1809 det ‖bernadotteska Lill-Sverige‖, det långsmala riket från Smygehuk i söder till Karesuando längst i norr, uppstår. Kartbilden har blivit så välkänd att den projice-rats bakåt till långt förflutna tider med bortseende från att riket en gång snarare sträckte sig mellan de båda gränsfästningarna Älvsborg i väster och Viborg i öster. Den sistnämnda sta-dens historia, svenskt, ryskt, finskt och åter ryskt, sammanfattar mycket av relationerna mellan Ryssland och Norden. Det bör då inflikas att Viborg genom en generös rysk gest inlemmades i det finska storfurstendömet efter Fredrikshamnsfreden och därför vid själv-ständigheten 1917 blev en finsk stad, men ändå mångkulturell och flerspråkig. Sverige blev å andra sidan med 1809 års gränser språkligt och befolkningsmässigt påfallande homogent, förutom längst i norr med samiska och finsktalande minoriteter. Där uppträdde mot 1800-talets en ambition att försvenska dessa områden och i det arbetet togs skollärarnas tjänster i bruk. Det bör tilläggas att mönstret gällde generellt under språknationalismens tid.
serna till russifiering var lika tydliga i vårt östra grannland och finländarna fick tidvis känna av det. Det militära försvaret fick sin fortsättning i kultur och språkpolitik. Järnvägarnas sträckning och garnisonernas lokalisering tog hänsyn till dessa realiteter. Utifrån det per-spektivet är det lätt att förstå att Boden, beläget vid knutpunkten mellan Norra stambanan och malmbanan, kom att växa till Sveriges största garnisonsstad. Under 1900-talets första decennier trängde järnvägsbyggandet på allvar in i Barentsregionen. Här är det särskilt värt att nämna att Murmansk 1916–17 fick förbindelse med huvudstaden Petrograd. Det innebar snabb befolkningstillväxt, för staden och för hela Kolahalvön. Under Sovjettiden blev Murmansk en allt viktigare fiskehamn och flottbas.
Ser man till 1800-talet i sin helhet framstår skillnaderna som större än likheterna i Sveri-ges respektive Rysslands historiska utveckling. Det fortsatt starka feodala inslaget i ryskt samhällsliv försinkade utvecklingen. Den borgerliga revolution som den svenska statsvälv-ningen i mars 1809 innebar fick sin motsvarighet i Ryssland i decabristupproret 1825, som dock slogs ner varpå ledarna avrättades. I båda länderna rörde det sig om en revolution uppifrån, iscensatt av adliga officerare, som var påverkade av franska revolutionen. I Sve-rige försvagades kungamakten, medan det auktoritära tsarstyret bestod i Ryssland. På svensk sida vann bönderna ansenligt inflytande med Lantmannapartiet som ledande parti inom riksdagen. Sedan en allmän folkskola införts tillkom folkhögskolan som verksamt bi-drog till att bönderna på ett konstruktivt sätt kunde medverka i den kommunala självstyrel-sen. I Ryssland bestod livegenskapen fram till 1861, med utbredd analfabetism, och någon folkrepresentation kom inte till stånd under hela seklet. Med industrialismen uppstod även socialistiska rörelser. I Sverige fick de verka relativt fritt och utvecklades successivt i par-lamentarisk riktning, medan den mer revolutionära ryska oppositionen fick gå under jorden eller drevs i exil. Mot första världskrigets slut stod dock båda länderna på revolutionens brant och vad som skedde i Petrograd fick återverkningar i Sverige.
Vid revolutionens rand
Utgången av första världskriget innebar en radikalisering och en politisk tyngdpunktsför-skjutning mot vänster. Det var en seger för demokratin, med allmän rösträtt, på många håll utsträckt även till kvinnorna. Andra drömde om att gå vidare i mer revolutionär riktning. 1917 blev ett avgörande år, det gäller såväl Ryssland som Sverige. Det finns en parallellitet i utvecklingen. Delar av den svenska arbetarklassen lät sig stimuleras av vad de såg hända i Ryssland. Andra oroades. På våren då den första revolutionen bröt ut i Ryssland och tsar-dömet störtades skedde den första utbrytningen från det Socialdemokratiska Arbetarpartiet i Sverige. Vänsterfraktionen bildade eget parti. I Norrbotten valde partidistriktet att ansluta sig till det nya partiet och tog tidningen Norrskensflamman med sig. Efter en resa i plombe-rad vagn genom Tyskland, befann sig Lenin i mitten av april i Stockholm, och träffade re-presentanter för det nya partiet. Från Sassnitz hade han blivit ledsagad av den svenske soci-alisten Otto Grimlund. På ett bekant fotografi står han på Vasagatan i Stockholm tillmans med bl.a. Carl Lindhagen och Ture Nerman, med vilken Lenin sammanträffat i sam-band med Zimmerwaldmötet, som mitt under pågående krig ägt rum i det neutrala Schweiz för att få slut på världskriget. I den svenska huvudstaden hade Lenin, tillsammans med bl.a. Stalin, uppehållit sig 1906 under en stormig partikongress i Folkets hus. Denna gång hann
Lenin och hans förtrogna inte med så mycket mer än att inta en måltid på restaurang Regina på Drottninggatan och där sammanträffa med den svenska parti-vänstern. Därpå var det dags för det ryska sällskapet, vari även ingick Lenins hustru N. Krupskaja och hans för-trogne Zinovjev, att embarkera det norrgående tåget mot Haparanda-Torneå, med avgångs-tid 18.37, varvid Internationalen stämdes upp. Slutmålet var Petrograd. Mycken kraft har lagts ned på att undersöka Lenins förehavanden i Haparanda, om han möjligen övernattade där på det eleganta stadshotellet och om han via Handolinska bron eller möjligen på älvens is tog sig till järnvägsstationen i Torneå. De svenska och finska järnvägsnäten var nämligen inte sammanknutna och hade dessutom av militära skäl fått olika spårvidd. Att forskarmöda lagts ned på denna typ av kuriosa beror förstås på den ryske revolutionärens framtida bety-delse.
Så mycket är säkert att Lenin anlände till den ryska huvudstaden och Finländska järn-vägsstationen den 16 april, mottagen av sina anhängare, däribland Stalin, som nyss fått lämna Sibirien. Här höll Lenin sitt första tal på rysk mark efter de många åren i exil, sista tiden i Zürich. Från Petrograd återvände samtidigt Hjalmar Branting, den svenska socialde-mokratins ledare, som velat studera utvecklingen på plats. Branting var orolig för att den revolutionära vågen skulle få spridning. Läget var spänt även i Sverige och hungerupplopp bröt ut på våren 1917, med början i småländska Västervik. Sitt sista och mest dramatiska uttryck fick det i sågverkssamhället Seskarö i Norrbottens kustland med en revolutionsunge, dock helt oblodig, som ledde till inkallande av militär trupp från Boden.
Från hösten 1917 kom utvecklingen i Ryssland respektive Sverige att avvika markant ifrån varandra. Genom regeringsskifte i Sverige med liberaler och socialdemokrater i koali-tion förbereddes en definitiv övergång till ett demokratiskt parlamentariskt styrelsesätt me-dan bolsjevikrevolutionen iscensattes i Ryssland. I Västeuropa spreds bolsjevikskräcken och i Sverige dröjde det till 1921 innan ett numerärt svagt kommunistiskt parti, anslutet till Ko-mintern, tog form. I Norge kom till och med det socialdemokratiska Arbetarpartiet för en kort tid att vara anslutet till Komintern. I det allmänt röda och industrialiserade Norrbotten förblev Kommunistpartiet starkt, framför allt vid gruvorna i Malmfälten, sågverks- och cel-lulosaindustrierna vid kusten och i skogsarbetarbyarna. Norrbotten fortsatte att vara partiets
Lenin (främst med hopfällt paraply) i Stockholm i april 1917. Ленин (впереди, со сложенным зонтом) в Стокгольме, апрель 1917 года.
klart starkaste fäste fram till det kalla krigets slut. Den intressanta och dramatiska utveck-lingen i Norrbotten har fascinerat den välkände journalisten Jan-Olof Olsson, signaturen Jolo, också duktig historiker. I den fiktiva romanen De tre från Haparanda har han fokuserat på tiden kring första världskriget och understryker att kring Torneälven och i gränsstaden Haparanda dramatiken inte bara var stor utan betydelsefull långt utanför regionen, liksom det kom att bli under det andra världskriget. Tsarernas eviga Ryssland kunde bara andas här uppe vid Torne älv, mellan Karunki och Torneå på finska sidan och Karungi och Haparanda på den svenska, skriver han. Det var världskrig och en ridå var neddragen från Haparanda till någon punkt i Karpaterna eller rent av Svarta havet. Och här fanns järnvägsförbindelse vid Karungi, ett Klondykeliknande samhälle, som hade denna korta storhetstid och Haparanda, med pampigt stationshus. Plötsligt hade dessa platser, som nästan inga människor tänkt på förut blivit brännpunkter. Ryssland hade ingen annan glugg än Torneå mitt emot Haparanda. Miljonlandets post och väldiga varutransporter, allting skulle passera Torneå och Haparanda. Med persontrafiken var det likadant. Dygnet runt försiggick ruljansen. Här skedde krigsfångeutväxling, och för en del av dem bereddes också gravplats, om vilket ett minnesmärke på Haparanda kyrkogård vittnar. Och den bild Jolo ger överensstämmer med vad Haparandabygdens egen historiker Olof Hederyd senare förmedlar.
Utvecklingen i Sverige och Ryssland skulle efter de oroliga åren kring världskrigets slut divergera alltmer. I Sverige infördes demokrati, med kvinnlig lika väl som manlig rösträtt, varpå folkhemsmodellen utvecklades under främst socialdemokratisk ledning. Sovjetunio-nen utvecklades i riktning mot ett totalitärt enpartisystem, med förföljelser av oliktänkande med kulmen i den s.k. Gulagarkipelagen under Stalineran. Dessförinnan hade nya national-stater, som minskade den ryska närvaron vid Östersjön, upprättats. Sovjetunionen erkände genom freden i Dorpat/Tartu 1920 Finlands, Estland, Lettland och Litauens suveränitet. I norr tillerkändes Finland området Petsamo/Petschenga, ett förhållande som bestod in i andra världskriget. Under en period hade alltså Finland kontakt med Ishavet, varav följde att Ryssland och Norge då saknade gemensam gräns.
Regimförändringar får ofta effekter inom skolväsendet. 1919 års läroplan för den svenska folkskolan baserades på Versaillesfredens principer om fred och demokrati. Till detta kom avskaffandet av katekesundervisningen, varigenom ytterligare ett steg togs för att reducera det kyrkliga inflytandet inom skolväsendet. Med demokratin följde ett bättre utnyttjande av begåvningsreserven. Utbildningen fick en bättre social och geografisk spridning, inklude-rande båda könen. Mot 1920-talets fick flickorna även formellt tillträde till de statliga läro-verken, med klart ökad studentexamensfrekvens. Behörighetslagar, som gav kvinnor lika väl som män samma rätt till offentliga tjänster, bidrog på sikt till ökad jämställdhet. Vänder vi blicken mot utvecklingen i det unga Sovjetunionen är de ambitiösa alfabetiseringskam-panjerna värda ett särskilt omnämnande. Inom det sociala, kulturella och utbildningsmässiga fältet var Alexandra Kollontay, som senare blev ambassadör i Oslo och Stockholm, verksam för progressiva reformer, inte minst till förmån för kvinnorna. Äktenskapslagstiftningen moderniserades samtidigt som prostitutionen bekämpades.
Marknadens hegemoni
Järnridåns fall och det kommunistiska östblockets upplösning innebar en seger för såväl marknadsekonomin som den liberala demokratin, i allt väsentligt ett steg framåt men inte utan komplikationer. Den amerikanske historikern Francis Fukyuama talade retoriskt om
The End of History, även titeln på den bok han utgav 1992. Det vinnande konceptet
fram-stod för många som ett slutgiltigt ideal. De motrörelser som uppträdde hade till stor del ka-raktär av identitetsrörelser, ibland i religiös fundamentalistisk tappning. Harvardprofessorn Samuel Huntingtons tes om att en civilationernas kamp var i antågande fick visst stöd efter attacken i New York 11 sept. 2001, som framkallade eskalerat våld i Afganistan och Irak. Kampen mot terrorismen blev den nya agendan. Striderna i Tjetjenien och det eldfängda Kaukasus kunde även ses ur det perspektivet.
Det var inte bara den kommunistiska diktaturen som blev komprometterad utan även de-mokratiska varianter av socialismen. Generellt ifrågasattes jämlikhetssträvandena och det svenska folkhemmet fick sina belackare. I sin nyliberala tappning vann marknadstänkandet hegemoni långt utanför affärsvärlden. Ordet blandekonomi, där kollektiva och individuella modeller existerade tillsammans, försvann ur språkbruket. Om de dominerande slagorden under 60- och 70-talen varit solidaritet och jämlikhet, under 80-talet identitet, kom de under 90-talet att överskuggas av allt tal om entreprenörskap. Den ekonomiska klassen, sedd som en kreativ elit, glorifierades. Eftersom den verksamt bidrog till en positiv utveckling för alla var det, löd argumentet, inte mer än rimligt, att den fick generös ekonomisk utdelning. Le-darskap och ansvar borde premieras genom märkbara löneskillnader men härifrån var tydli-gen barnmorskor, sjuksköterskor eller lärare, som tydli-genom barnen formar vår framtid, un-dantagna. Välbetalda direktörer fick lönelyft på över tjugo procent plus bonus medan van-liga löntagare hade svårt att nå upp till tre.
Samtidigt som paradigmskiftet innebar en frigörelse och bidrog till elimineringen av onödiga låsningar blev det snart uppenbart att i spåren här av följde ökade klassklyftor lik-som segregering i boendet, med ‖gated communities‖ lik-som nytt fenomen. Tendenserna har visat sig ha universell räckvidd. I Ryssland talades om oligarker, som ibland iklätt sig maf-fians former. I Sverige och övriga västvärlden uppträdde vad som kallats hyperkapitalism, med börsfeber och dans kring guldkalven. Fram trädde riskkapitalister med kortsiktiga vinstintressen, mindre benägna att bygga hållbara samhällen. Det är inte oberättigat att ställa sig frågor om vad som är ärligt förtjänade inkomster och vad som bär drag av korruption. Klart är att såväl demokratin som marknadsekonomin i sig själva urholkas, om klyftorna får galoppera på det sätt som skett från 1990-talets början. Med rimligt tidsperspektiv kommer dessa frågor, som har moralisk dignitet, att kunna besvaras. Under våren 2009, då detta skrivs och en internationell finansbubbla briserat finns det även skäl att fråga om den fun-damentalistiska nyliberalismens tid kan vara till ända. Självutnämnda eliter, som tillskansat orimliga löner och pensioner, abdikerar dock inte frivilligt. De hoppas att de ‖populistiska‖ vindarna blåser förbi. Naturligtvis finns det redan motrörelser i tiden. Det demonstreras återigen på gator och torg. Det finns även de som besjunger långsamhetens lov och nyand-liga rörelser har vuxit fram. Det ekologiska tänkandet har fått spridning. Klimatförändring-arna har aktualiserat frågor kring vår livsstil. Ändå återstår mycket för att en långsiktigt hållbar utveckling skall uppnås. Inte är det heller så säkert att en ekonomisk utjämning
kommer till stånd. Risken finns att de som sitter på tillgångarna gömmer undan dem, såväl i Sverige som i Ryssland.
Andra tendenser värda att uppmärksamma är globaliseringen, varigenom nationalstaten har försvagats. Kapitalet känner ingen geografi. Regionen har däremot fått en renässans. Inom hela Barentsområdet, initierat genom ett framsynt politiskt initiativ, rör sig såväl varor som människor allt friare, om än det ryska visumkravet kan vara en spärr. Öppnade gränser har givit ett rikligare flöde av varor och resenärer, även om ökad kriminalitet och trafficking får räknas till minusposterna. Ett nytt varuhus för IKEA, tänkt att attrahera kunder från hela Barentsregionen, har lokaliserats till Haparanda alldeles invid Torneå, där samarbetet mel-lan städerna gått så långt att den gräns som drogs 1809 två hundra år senare blivit utsuddad om inte formellt så i psykologisk mening.
Samtidigt kan det förflutna inte utsuddas. Kontinuitet ger trygghet och traditionerna får leva kvar. Ännu står Lenin på hedersplats i centrala Murmansk och huvudgatan bär hans namn. I Ryssland har religionen tillåtits komma tillbaka, gamla kyrkor har restaurerats och helt nya byggts. Solovkiklostret, som var förfallit, har återupprättats och drar till sig besö-kare från när och fjärran. Statyn i centrala Viborg av den svenske marsken Torgils Knuts-son, som under Sovjettiden var undanskuffad, har återställts på sin gamla plats vid stadens 700-årsjubileum 1993.
Under Göran Perssons tid som skolminister, med Anitra Steen i rollen som statssekrete-rare, kommunaliserades det svenska skolväsendet i sin helhet. Samtidigt ersattes Skolöver-styrelsen, experttungt men byråkratiskt, av Skolverket, med huvudsaklig uppgift att göra utvärderingar på ett generellt plan. Den som vid omvandlingen fungerade som pedagogisk mentor, professor Ulf P. Lundgren, belönades med att bli chef för den nya myndigheten. Lika omdanande blev friskolereformen, iscensatt genom riksdagsbeslut 1992 och 1994. Den innebar en drastisk förändring för ett land som alltsedan 1600-talskanslern Axel Oxenstier-nas dagar varit hårt reglerat av centrala beslut på regerings och riksdagsnivå. Vinstintressen inom utbildningssektorn blev ett nytt inslag. Risk fanns för en överetablering av skolor och bristande kontroll av kvaliteten. Samtidigt bör det understrykas att klara kvalitetsbrister inom den offentliga skolan hade bäddat för denna utveckling. För Rysslands del innebar Sovjetstatens fall stora läroplansrevideringar. Hur 1900-talets utveckling skulle beskrivas blev ett problem inte minst för författarna av skolans historieböcker.
Världen har blivit öppnare. Därigenom har också det internationella akademiska utbytet mellan universitet och högskolor tagit fart. Och det har svällt till att omfatta hela det ark-tiska området, resulterande i ett Circumpolar University, i vars verksamhet Murmansk och Luleå självklart är involverade. Kanske kommer den mest dramatiska förändringen att ske i Murmansk, med förändrat klimat och ökad issmältning, möjligheter till intensifierade sjö-kommunikationer genom Nordostpassagen och utvinning av nya gas- och oljefält i Norra is-havet. Här ges en stor utvecklingspotential för regionen, även om konkurrensen om resur-serna kan leda till konflikter staterna emellan. Inte heller går det att bortse från risken att livsmiljön för människor och djur kan lida skada.
____________________
Andrae, CG., (1998) Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917–1918. Stock-holm, Carlsson.
