6 Hur formas lokal förankring genom planering och
6.2 En proaktiv planering stärker det lokala inflytandet
Att planera för havsområden är en relativt ny utmaning som kräver planerings- insatser på alla samhällsnivåer. Befintliga planeringshandböcker påtalar vikten av aktuell kommunal (och regional) planering för vindkraft inför vindkrafts- projektering (t.ex. Boverket 2009; Boverket 2003). Resultaten i studien styrker detta på ett tydligt sätt, och visar även på den nationella planeringens betydelse.
Värdet av en proaktiv planering
En väl genomarbetad och brett förankrad plan utgör ett stöd, både inom kommunen men även för aktuella vindkraftsentreprenörer. Dels genom att den skapar klarhet i vad kommunen och dess medborgare ”vill” i vindkraftsfrågan, och dels genom att myndighetspersonerna kan legitimera sina ställningstaganden kring vindkraft med stöd i planeringsdokumenten. Ett dilemma som poängteras i bland andra Klintman och Waldos rapport (2008, s. 42) är att det är svårt att engagera allmänheten i arbetet med översiktsplaneringen. Ur vindkraftsprojektö- rernas synvinkel kan gällande planer skapa en eftertraktad tydlighet och en ram att förhålla sig till i projektutformningen, liksom en legitimitet beträffande lokali- seringen av projekt.
Det förefaller dock vara en skillnad om vindkraftsplaneringen tillkommer i ett tidigt skede i vindkratsutvecklingen som proaktiv process, eller reaktivt som svar på aktuella etableringsplaner. I Skurups kommun exempelvis, där vindkraft- splanering inte genomfördes, uppstod ett dilemma då Abbekåsprojektet aktuali- serades. I den planeringsdebatt som tog fart uppstod en otydlighet om det gällde det aktuella projektet eller vindkraften i kommunen generellt. Ur materialet går också att urskilja en outtalad upplevelse av att en utomstående aktör tagit över planeringsinitiativet, d.v.s. ”om” och i så fall ”var” och ”i vilken omfattning” vindkraften skulle ta plats i kommunen. I samma anda föreföll en stor del av debatten handla om att ta tillbaka detta initiativ. En studie från Storbritannien (Jay 2008) visade på liknande erfarenheter när konkreta vindkraftsprojekt kom att föregå samhällsplaneringen. I Kalmarsundsregionen har vindkraftsplane- ringen visserligen också genomförts som svar på ett behov, men i ett relativt tidigt skede och med tydligt ledarskap från kommunala och regionala myndig- heter. Därmed gestaltade sig planeringen mer som en proaktiv planering.
Värdet av mellankommunal planering
Studien visar också på ett tydligt sätt att mellankommunal, eller regional planering kan vara nödvändigt när det gäller kustnära havsbaserad vindkraft. Ett grund- läggande skäl är att etableringar i öppet vatten ofta syns långt, samtidigt som verken ofta är många och stora. Därmed kan de påverka landskapsbilden i fler än en kommun. Medan behovet av en mellankommunal planering uttalades i Skurup, skattades den ”Samordnad policy” (2003) som upprättades mellan kustkommunerna och berörda länsstyrelser i Kalmarsundsregionen mycket högt. Påtalade fördelar med mellankommunal planering är att det ger en samsyn
och ett helhetsgrepp. Därigenom undviks att vindkraftsprojekt motverkar varandra i fråga om exempelvis vindresurser och landskapspåverkan; eller att dubbelarbete görs kring sådant som förundersökningar och kabeldragningar. Därutöver framkom att det underlättar vid bedömningar och beslut kring aktu- ella vindkraftsprojekt. Vidare framkom att projektörer som utmanar kommunala och regionala plandokument, samtidigt riskerar att utmana den bakomliggande demokratiska processen, och därmed tilliten till både plandokumenten och vind- kraftsbranschen.
Planförutsättningar på nationell nivå
Hur den statliga nivån agerar genom allmän politik och specifika policyåtgärder förefaller också kunna spela roll för hur acceptansläget utvecklar sig i en kommun. De vindkraftprojekt som ingår i studien berördes av olika skeden i den politiska kontexten. Under 1990-talets andra hälft då de första parkerna projekterades hade de politiska satsningarna börjat märkas. Men ser man till perioden några år in på 2000-talet, då de senare projekten drevs så var det politiska läget ett annat, med exempelvis definierade Riksintresseområden för vindkraft och klargörande Regeringspropositioner gällande vindkraft. De studerade kom- munerna har förhållit sig till dessa förutsättningar på olika sätt. I Skurups kommun var inställningen att de inte kunde fatta beslut om vindkraftsplanering inom kommunen förrän mål, riktlinjer och kunskap från statligt håll fanns till- gängligt. Tills vidare lämnade man alltså över beslutet till medborgarna genom en folkomröstning. I Kalmarsundssammanhanget valde myndigheterna istället att vara delaktig och pådrivande gentemot den nationella nivån för att skapa planeringsförutsättningar och kunskapsuppbyggnad. Det senare förhållnings- sättet visade sig ha en tydlig koppling till förväntningar om en positiv inverkan på utvecklingsplaneringen (se vidare avsnitt 6.4), men även till målsättning om att bidra till en miljömässigt hållbar energiförsörjning.
Regeringens satsning på att förbättra planeringsförutsättningarna för vind- kraft vid landets kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter (Regeringens prop. 2005/06:143 2006) visade sig således ha en vidare betydelse än sitt syfte att öka den kommunala planberedskapen. Det utgjorde även en tydig markering av det politiska stödet för vindkraften. Behovet av ett dylikt stöd har även påtalats i tidigare forskning (Khan 2004, s. 563).
Vindkraftsentreprenörernas utrymme i kommunal planering
En övergripande slutsats om vindkraftsentreprenörernas roll i planeringen är att de är mer välkomna att bidra med sina synpunkter och erfarenheter efter det att de bjudits in av planerande myndigheter. I de fall de själva tog initiativ till att delta i planeringen mottogs det inte lika positivt. Istället uppfattades det många gånger som att de ”lade sig i” lokala angelägenheter. Detta var särskilt tydligt i Skurups kommun. När en vindkraftsentreprenör väl bjudits in i plan- eringen var deras insatser och synpunkter däremot välkomna. Projektörer verkade också vara mer välkomna att delta i utvecklingsplaneringen – där för- handlingsplanering är vanligare – än i den fysiska planeringen.