Kampen med skriftspråket kan ha en samhällelig dimension. I det första resultatkapitlet visas den spänning som ingår i livsvärlden för dem som har läs- och skrivsvårigheter och som har sin grund i de samhälleliga krav som de måste lära sig hantera för att klara vardagsliv, arbete och studier. Annars riskeras arbetslöshet (Lundberg, 1910). Människan är inkastad (se Heidegger, 1992, s 229) i ett samhälleligt liv, som hon inte valt själv och råkar om hon har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi ut för kollisioner med skriftspråket på olika sätt. Dessa kollisioner kan det vara svårt för andra människor att leva sig in i. Vid analysen av det empiriska materialet visade det sig att samhällskraven framkommer inom fem temaområden. Inom några av dessa framkommer även subteman:
1. Synliga och osynliga samhällskrav 2. Krockar med skriften
Att kunna stava
3. Krav att kunna engelska
4. Konfrontation med en skriftligt organiserad värld
Namn, ord, uttal av främmande ord, förkortningar och logiska tankeoperationer
Instruktioner och anvisningar Siffror och blanketter
Studieteknik
5. Krav på att underordna sig samhällets tids- och rumsbegrepp Att kunna orientera sig
Det kroppsliga
1. Synliga och osynliga samhällskrav
Samhället idag är i ständig förändring och medborgaren förväntas att anpassa sig och vara redo att underordna sig och leva upp till synliga och osynliga krav. Dagens medborgare kan bli inkastade i en undervisningssituation, som innebär en nödvändig fortbildningsprocess i det livslånga lärandet. Det kan också innebära att komma tillbaka till arbetslivet med ansvar på högre nivå. Två informanter redovisas inom detta temaområde Carina och Augusta.
Carina
Jag träffade Carina, då hon stod i begrepp att påbörja studier på komvux. Hon berättade att hon hade haft svårt för alla läsämnen i skolan. Enligt vad hon sa själv var hon ”hopplös” i skrivning och hann inte med i undervisningstakten. Hon kom till samtal för att hon skulle komplettera en tvåårig gymnasie-utbildning på grund av att hon blivit friställd på sin arbetsplats. Där hade hon arbetat i tjugo år som chef och trivts utmärkt bra med arbetsuppgifterna, i vilka det ingick att använda dator, något som hon inte haft några som helst bekymmer med. Hon hade varit helt ”där” (Heidegger, 1993), dvs gått upp i sitt arbete helt och fullt, varit ett med varandet. Hon var praktiskt lagd och hade lätt för att organisera och hade fört en meningsfull tillvaro. ”Det man gör, fattar man”, konstaterade hon vid samtalet. Nu skulle hon genom Kunskapslyftet komplettera sin tidigare utbildning och sätta sig på skolbänken igen och åter börja läsa och kanske känna sig otillräcklig. Förhoppningsvis skulle hon få förstående lärare. Det är dock inte säkert att lärare inser att en person som har svårt för att följa undervisningstakten och göra skriftliga uppgifter på ett effektivt sätt kan vara ytterligt duktig i andra sammanhang och att denna person då kan hålla ordning på en mängd saker och få dem att fungera. Jag träffade Carina då hon befann sig i en skärningspunkt, där nya samhälleliga krav plötsligen ställdes. Ett helt annat liv väntade henne framöver, där hennes arbetsprestationer som en viktig del i ett arbetslag inte längre räknades. Hennes mål och mening skulle hädanefter vara att prestera något hon tidigare hade haft svårt för. Inriktningen skulle vara att bli bra nog för att duga istället för att se till att saker och ting fungerade för andra. En total förändring av livsvärlden var förestående.
För många med läs- och skrivsvårigheter kan förändringen av livssituationen ske av tvång med åtföljande krav på att börja studera igen. Många som drabbats av arbetslöshet eller friställning har varit med om detta. En meningsfull ”tillvaro” (Heidegger, 1993) där jaget har varit underställt arbetet på ett positivt sätt, en identitet som bygger på bekräftelse av att man klarar av arbetsuppgifter och gör nytta byts ut mot oro att inte klara det man ställs inför och som man tidigare har erfarenheter av att ha misslyckats med.
Augusta
Efter att ha studerat på Komvux i två och ett halvt år gick Augusta tillbaka till arbetslivet och hade måst växa in i en roll som arbetsledare med ansvar att ständigt stå i centrum och få andra att utföra nödvändiga arbetsuppgifter.
För det är ju den alla ska vända sig till. Dom andra ska ju bara hålla sig i bakgrunden egentligen, allting ska ju gå via mig och det är ju inte så lätt från början. … Det hade jag nog trott innan, att jag hade varit tvungen att göra precis allting själv för att bli godkänd, om man säger. Och det går ju inte, för då blir ju ingen tid över.
Hon måste nu förändra sig till att vara den som delade ut order och delegerade arbete, vilket inte var en lätt process. Efter sina studier hade hon blivit inkastad i ett nytt sammanhang. Från att ha varit en läraktig kursdeltagare, som verkligen slitit för att inhämta erforderlig kunskap på den höga nivå, där utbildningen legat, måste hon nu leva upp till en position i chefställning. Istället för att vara hjälpsam och ställa upp för andra måste hon nu se till att andra uträttade nödvändiga arbetsuppgifter. Hon kunde inte dra sig undan och se till egna känslomässiga intressen, utan måste lägga sig i och kanske tillrättavisa för att få arbeten gjorda. Att visa sig duktig på olika sätt, bland annat i engelska, fanns inte längre något utrymme för. Nu gällde det istället att vara tydlig nog för att andra skulle respektera och utföra det hon sa till om. Engelskan, som var samtalsspråket, måste behärskas på ett helt annat sätt än i skolan. Nu måste personalen förstå och göra vad den skulle. Det räckte inte att planera och organisera det egna arbetet. Människor måste fås att fungera, svårigheter och konflikter inte bara uppfattas utan också bemötas och lösas.
2. Krockar med skriften
I en mängd situationer gäller det att snabbt kunna läsa av olika texter. Vi upplever och förstår världen genom skriften, menar Olson (1992), något som dock inte automatiskt gäller för den som har läs- och skrivsvårigheter. I Wellros & Wellros (1995) beskrivs hur olika världen tedde sig för mamman som hela tiden blev bombarderad av skriften i buss och tunnelbana, på gatan, i affären, och omedvetet tog in det som stod i skrift, medan dottern som hade dyslexi inte lade märke till denna ständiga skrift utan iakttog andra saker. Mors och dotters perception aktiverades på olika sätt (Merleau-Ponty, 1945), världen visade sig på olika sätt. Av liknande anledning får den som inte kan läsa textremsan på svensk TV, där utländskt tal inte dubbas, inte se samma film som den som hinner läsa. Å andra sidan måste den som läser undertexterna ägna tid åt detta och får inte tillgång till den direkta handlingen. Det som händer i filmen tolkas genom olika perceptionskanaler.
Att förstå det skrivna ordet är emellertid en förutsättning för att man skall kunna se sammanhang och fungera i en rad olika förhållanden. Till detta kommer ibland nödvändigheten att kunna stava korrekt. Fyra informanter redovisas, Donald, Pelle, Svenne och Rustan.
Donald
Donald måste förflytta sig med bil till olika platser. För att hitta fram till okända ställen, måste han snabbt kunna läsa vägskyltar eller gatunamn, vilket kunde orsaka en hel del misstag. Han tyckte att anvisningarna bytte namn och han kunde aldrig vara riktigt säker på att han läst riktigt. Han visste detta och det ingick i hans sätt att köra. Han var aldrig säker på att han kört rätt.
Landskapet underlättades inte av skyltar och anvisningar. Donalds livsvärld var formad av att den osäkra läsningen kunde åstadkomma ett visst mått av förvirring, som fanns med honom som en accepterad del av vardagen. Det var inte konstigt om Donald kom för sent till ett uppgjort möte. För att inte göra detta måste han ha en inbyggd beredskap för att på olika vis parera skriftspråkssamhället.
Pelle
Vid ett besök på en restaurang lämnades matsedeln fram och alla, vari ingick ett flertal personer med läs- och skrivsvårigheter, fördjupade sig i läsningen av de olika rätterna som hade en rad franska namn. Efter ett tag frågade jag min granne, Pelle, om han förstått de franska uttrycken. Han erkände då, att så inte var fallet. Han hade inte heller förstått att matsedeln bitvis var formulerad på franska. För honom var det mesta som stod skrivet obegripligt. Men det gällde att låtsas förstå och inte utmärka sig som en dum och obildad person, som inte klarade av ett restaurangbesök. Pelle hade varit tvungen att snappa upp hur de andra gjorde och välja en maträtt, som kanske inte alls var den han helst velat ha. För alla människor gäller det att anpassa sig till skriftspråks-världen och att kunna spela med.
Att kunna stava
Efter att ha visat sig ha kapacitet att tänka konstruktivt och formulera sig väl, har mången anställd föreslagits vara aktiv inom sitt förbund. Den som haft läs- och skrivsvårigheter har emellertid inte vågat ta på sig ett sådant ansvar, eftersom han/hon på grund av dålig stavning inte kunnat skriva vare sig inlägg eller protokoll. En intentional handling har inte varit möjlig. Den tillfrågade har inte kunnat verkställa ett ”jag kan” (Merleau-Ponty, 1945, s 160) och har därför känt sig nödsakad att tacka nej till erbjudandet.
Svenne
Det som avslöjar att en människa har dyslexi är framför allt stavfelen. De är påtagliga medan andra regler som hör skriftspråket till inte uppenbaras så lätt. Det felstavade ordet, däremot, står där obönhörligt svart på vitt i vilken skriftlig kommunikationsmodell man än använder. Verbala Svenne var insatt i en mängd fackliga frågor och ombads att bli facklig representant. Han betackade sig emellertid, eftersom han då skulle bli tvungen att formulera sig skriftligt. Kamraterna brukade reta honom för hans felstavningar. Han kom till exempel ihåg, när han erbjudit sig att skriva vykort vid en semesterresa och hade börjat hälsningen med: ”Här sitter vi och fickar…” och då blivit utskrattad. Svenne insåg att han inte skulle räcka till som t ex protokollförare. Den kraft som han förfogade över i muntliga sammanhang kunde inte ge utdelning, eftersom den inte kunde överföras till skriftlig form. För att få
ordning på något oförståeligt och därmed hotfullt började Svenne i en av mina grupper, där vi bland annat tränade stavning. Men när han förstod orsaken till att han skrev fel, slutade han. Efter att ha fått tillräcklig kunskap om sig själv för att kunna bemöta omvärlden utan att tappa ansiktet behövde han inte lära sig att stava bättre. Dyslexin kunde ingå som en accepterad del i hans livsvärld.
Rustan
Rustan var med sin juridikstuderande sambo på semesterresa i främmande land. De lärde där känna ett ungt par som de umgicks med på dagarna. De gick på restaurang tillsammans osv. Rustan berättade efteråt hur obehagligt det känts för honom, när bekantskapen vid ett tillfälle noterat hur dåligt en information på engelska varit stavad, och sedan fortsatte med att förfasa sig över hur illa människor nu för tiden stavade. Detta sades i en nedvärderande ton med åtföljande kroppsspråk, vilket gjorde det omöjligt för Rustan att avslöja att han själv hörde till dem som brukade stava fel. För att inte bryta den lilla gruppens känsla av samhörighet måste han hålla god min och spela med i kritiken. I Rustans livsvärld fanns en ständig beredskap att akta sig för att bli avslöjad som en person, som inte höll måttet.
3. Krav att kunna engelska
Engelska är det första främmande språket som studeras på mer och mer avan-cerad nivå under skolåren. Det hör till kärnämnena, vilket betyder att det är obligatoriskt fram till en viss nivå på gymnasiet. För att förkovra sig läser vuxna engelska i olika tappning såväl utomlands som hemma. Det är viktigt att kunna formulera sig väl på engelska vid möten med utlänningar i samband med yrkesutövning av olika slag. På universitetsnivå läses facklitteratur på engelska i de flesta kurser och föreläsare kommer från alla delar av världen och använder detta språk. Tekniken och sporten är vidare domäner som kräver att det engelska språket behärskas. De kriterier som gäller i studiesamman-hang för att anses kunna engelska är emellertid mycket strikt inriktade på att visa fram en skriftspråklig behärskning.
Genom Kunskapslyftets satsning har många med läs- och skrivsvårigheter fått en chans att ta igen de förlorade studieåren. Engelska är av skäl som nämnts nödvändigt att kunna i vårt land. Frågan är vad det innebär att kunna engelska. Kan man säga att den unge man kunde engelska som jag tränade vanlig läsning med och råkade tilltala på engelska? Han fattade nämligen genast och svarade mig helt korrekt tillbaka på detta språk. "Jaså, du har varit i England?" mer eller mindre konstaterade jag. Nej, det hade han inte. Men eftersom han inte klarade att läsa undertexterna, när han såg engelska deckare på TV, hade han lärt sig att förstå, vad som sades i filmerna och på köpet fått
med sig det muntliga talet. Engelskan fanns med i hans livsvärld, redo att användas i ett för honom meningsfullt sammanhang. I skolans värld finns emellertid andra kriterier på att ha kunskaper.
I Sverige är det en självklarhet att kunna engelska. Kunskaper i engelska ingår i svenskens livsvärld och förväntas av samhället. Från tidig ålder möter barnen språket i TV och i musikens värld. Det är exempelvis vanligt att åka till England på skollov och semestrar och många ungdomar tillbringar ett läsår i USA. Engelska utgör också ett ”lingua franca”, ett språk att använda som kommunikationsspråk. Vi är tom till den grad inriktade mot det anglosaxiska språkområdet att vi blir irriterade, när t ex fransmannen i sitt eget land varken förstår oss eller kan tala med oss, när vi försöker kommunicera på engelska (Kommentar av en deltagare i en franskkurs på Komvux). I denne svensks livsvärld ingick att alla utomlands borde kunna tala engelska. Två informanter redovisas, Eleonora och Sven-Olof .
Eleonora
Eleonora talade flytande engelska och franska – hon hade bott länge i såväl engelsktalande som fransktalande land och hade lärt sig språken i ett naturligt sammanhang. Hon siktade på att bli researrangör och ville därför börja i den kurs som startade på min komvuxenhet. Hon kom emellertid inte in på utbildningen. Vid intagningsprovet skulle hon nämligen skriva en kort uppsats på engelska, men eftersom hon inte tränat detta på länge blev resultatet på denna del av testet dåligt. Den lärare som beslöt om antagningen avfärdade hennes försäkran att hon kunde träna upp att skriva det som behövdes. För läraren var att ha läs- och skrivsvårigheter något statiskt. Visserligen är det så att den som har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi hela tiden måste träna sin läsning och skrivning för att uppehålla sina färdigheter (se Stanovich, 2000), men det innebär inte att det är omöjligt att träna upp sig igen. Att Eleonora hade ett trevligt sätt och talade två huvudspråk flytande fick inte vågskålen att väga till hennes förmån. ”Hur skulle hon kunna lära sig alla resekoder?” frågade läraren. Eleonora själv var förvissad om att hon hade strategier för att lära sig det som behövdes. Men eftersom hon inte kom in på utbildningen, kunde hon inte föra detta i bevis. Jag träffade henne flera år senare och hon berättade att hon efter att ha arbetat många år som försäljare i en butik numera arbetade som läkarsekreterare. Kanske hade hon någon gång användning för sina goda språkkunskaper också på denna arbetsplats.
Sven-Olof
Sven-Olof var engagerad i gruvstrejken i norra England på sin tid. Han hade en helt naturlig inställning till engelskan och levde i språket kroppsligen med hela sin livsvärld. Jag hade haft honom som elev på Komvux och visste att han talade engelska flytande och kunde hålla utmärkta föredrag på detta språk
utan att hindras av att han hade läs- och skrivsvårigheter. Han hade lärt sig tala engelska genom att umgås med engelsmän och hade besökt landet ett flertal gånger. Han kände sig verkligen delaktig i den engelska kultur som han kommit in i tack vare sina engelska vänner och sitt engagemang i det de kämpade för. Det låg honom fjärran att förstå att det svenska systemet kunde förvägra honom rätten till betyg om kunskaper i engelska på grund av att han inte kunde skriva på detta språk, något han nämligen vägrade att lära sig. Det fanns ett oöverstigligt spänningsfält mellan hans muntliga förmåga och det han skulle kunna åstadkomma i skrift. Sven-Olof ville bli lågstadielärare, dvs få tillstånd att undervisa i de tre första klasserna, enligt dåvarande utbildningsform. Han kom in på utbildningen, men tvangs sluta, eftersom han inte kunde skriva på engelska. Han började på Volvo istället.
4. Konfrontation med en skriftligt organiserad värld
Den digitala världen slår till mot oss alla. Den som inte kan hantera de nya vägarna för kommunikation får dyrt betala för detta genom att inte kunna använda de av samhället uppfunna systemen. Våra livsvärldar möts i ständigt både nya och upprepade mönster. Vi måste sätta oss in i olika språksystem. Vi måste förstå olika ämnesområdens sätt att uttrycka sig och kommunicera. Det kräver att vi dels disponerar över de nyckelord och tecken, som tillhör området i fråga, dels behärskar dem som verktyg, när vi behöver använda dem i de system som samhället skapat för att ordning skall kunna råda i olika sammanhang.
Namn, ord, uttal av främmande ord, förkortningar, begrepp och logiska tankeoperationer
I samhället existerar en mängd osynliga men ändå självklara krav. Med samma självklarhet sätter dyslektikern sina krav efter sin logik. I Dagens
Nyheter (2008-12-07) framhöll tidningens expert på etikett att det var ohövligt
och t o m förolämpande ”att uttala andras namn fel eller ge dem fel namn”. Att ha namn och fakta under kontroll förväntas såväl i skolans värld som vid samtal människor emellan. I mötet och umgänget med andra måste vi knyta an till igenkännbara referenspunkter för att delge varandra erfarenheter och utbyta tankar. Fyra informanter redovisas, Vendela, Sonja, Lennart och Sigge.
Vendela
Vendela var sedan skoltiden fångad i rädslan att inte ha förstått en given uppgift rätt och vågade inte fråga för att inte bli utskrattad. När hon gick till handling och försökte lösa uppgiften, förstod hon inte hur hon skulle göra, vilket var uttröttande och skapade frustration. Hon reagerade med att slänga ifrån sig uppgiften, berättade hon, för att sedan hafsa ihop något. Hon var
konstant osäker och rädd för att uppfattas som dum och trögfattad. Hon mindes sin strategi:
Jag undvek att göra uppgiften, trodde inte jag skulle klara det. Energin gick åt till att förhala och att dölja. Rädslan för att misslyckas gjorde att jag undvek många situationer. Jag kände att jag inte höll måttet. Andra var färdiga och jag var alltid sist.
Detta hade sedan blossat upp på nytt, när hon blivit stressad av kraven på universitetsnivå. Hennes övertygelse att inte kunna på samma sätt som de andra hade slagit rot och fanns kvar. Hon kom fortfarande ihåg hur det kunde låta från kamraterna, när hon gick i skolan: ”Å, är du fortfarande på din gamla