Att lära med skriftspråket som verktyg
Vi lever i en snabbt föränderlig värld och måste därför ständigt lära oss att möta nya sammanhang, något vi framför allt gör genom att använda skriftspråket som verktyg. Lärandet, dvs kunskapsinhämtningen, är visserligen ett mångtydigt begrepp och sker inte enbart genom att vi måste läsa och skriva, men det moderna samhället bygger ändå på att vi har denna förmåga. Skriftspråket har utvecklats som riktmärke för värderingen av människors kunskaper. Det är bundet till synen och gör denna till vårt dominerande sinnesorgan. Människor med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi tvingas att hantera detta. Den som inte kan läsa sig till aktuell information, läsa in texter inom olika områden, kommunicera genom att skriva, räknas därför som funktionsnedsatt, vilket kan förstås som en av samhället nödtvungen konstruktion. En yrkesutbildning räcker inte idag. Den måste kontinuerligt byggas på, vilket fått till följd att det som kallas för ”det livslånga lärandet” utgör en del i varje aktiv människas liv och återkommande studier, som kräver skriftspråklig förmåga, tar därför upp betydande plats. De som inte följer med i utvecklingen inom sitt område och fortbildar sig i enlighet med av samhället ställda krav, kommer obönhörligt efter och blir akterseglade. Konsekvensen blir ofta arbetslöshet. Allt detta måste dagens människa leva med. Hur reagerar då människor med läs- och skrivsvårigheter på sin situation? Svårigheterna blir uppenbara i alla studiesammanhang och leder till en kamp. Det handlar om att följa studietakten och leva upp till ”normen”. Funktionsnedsättningen för också med sig konsekvenser för hanterandet av omvärlden, av livet. Vad innebär det att leva i dagens samhälle med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi? Min avhandling vill försöka fånga väsentliga sidor av detta fenomen. Jag vill göra det utifrån ett livsvärldsfenomenologiskt perspektiv, som jag tror kan belysa fenomenet på ett rikare sätt än genom att enbart se på den lärande människan ur ett kognitivt perspektiv eller ur sociokulturell synvinkel.
För att fånga komplexiteten i kampen med skriftspråket väljer jag alltså som övergripande ansats att använda ett fenomenologiskt livsvärldsperspektiv. Jag kommer dock att integrera begrepp även från andra traditioner, enligt min mening viktiga för att tydliggöra såväl pedagogiska som underliggande emotionella spänningar i fenomenet läs- och skrivsvårigheter. Som forskare
och författare har jag den egna livsvärlden som ledstjärna, vilket betyder att mitt levda liv präglar det jag skriver om.
En livsvärldsfenomenologisk ansats
Begreppet livsvärld emanerar från fenomenologin och Husserl, som utvecklade denna filosofiska rörelse och efterföljdes av en rad såväl tyska som franska filosofer. Han kritiserade den rådande filosofin för att ha ”svikit sin uppgift genom att röra sig bort från ‟sakerna själva‟, från den naturliga erfarenheten” (Ruin, DN, 1993-04-20), som enligt Husserl uppstår ”i ett samspel mellan subjekt och objekt, mellan människan och hennes värld” (ibid). Vad som menas med ”sakerna” uttrycker Bengtsson (2005) på följande sätt:
Men vad är det för saker som fenomenologin talar om? Uttrycket ger onekligen ett realistiskt, objektivistiskt eller till och med positivistiskt intryck. Uppmanas vi att undersöka verkligheten som bestående av objektiva fakta i sig? Visserligen eftersträvar fenomenologin en slags realism, men i så fall av nytt slag. Vändningen mot sakerna är nämligen förbunden med en samtidig vändning mot ett subjekt. De saker som vi skall gå tillbaka till är alltid saker för någon, aldrig saker i sig själva. (ibid, s 11).
Och han fortsätter: ”Sakerna transcenderar subjektet och kan inte återföras på subjektet självt. Subjektet är alltid riktat mot något annat än sig självt. Detta är den grundläggande innebörden i den fenomenologiska intentionalitets-teorin23” (ibid). Eriksson (2007) ger följande förklaring: ”/I/ och med att den naturliga inställningen väsentligen lever i en glömska av den subjektiva sidan av erfarenheten, är den per definition objektinriktad – allt blir till objekt i den objektivt existerande världen” (s 29).
Vad menas då med livsvärlden? Livsvärlden, skriver Bengtsson (2004) ”is originally a philosophical concept with an ontological as well as an epistemological meaning. The life-world is in an epistemological sense pre-scientific and pre-reflective. It is in other words always taken for granted and presupposed in all research and reflection” (s 5). Och han fortsätter: “A second major characteristic of life-world ontology is the intertwining or interdependence of the many different qualities of reality. This point rejects dualistic ontology” (s 6). Vidare inbegriper den en pluralism, som leder till att verkligheten i sin komplexitet innefattar ett stort antal egenskaper som inte kan förminska varandra. Därför bör verkligheten ses “in terms of „both-and‟ instead of „either-or‟. This applies not only to life and world, but also to body and mind, object and subject, outer and inner, physical and mental, sensuous
and cognitive, self and other, individual and society, etc” (ibid). Liv och värld kan inte delas upp i något subjektivt, respektive objektivt utan utgör en enhet. ”World and life affect each other mutually in the sense that life is always worldly and the world is always what it is for a living being” (ibid). Det är i denna betydelse livsvärlden finns även för den som har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi.
I vårt land, där skriftspråket ingår som en ofrånkomlig del i allas liv - det räknas som naturligt att kunna läsa och skriva, när vi är vuxna - finns det följaktligen på något sätt med i varje människas livsvärld. Det finns med i vardagen utan att vi är medvetna om det. Hur beroende man är av skriften märker man, när man befinner sig i en stad i främmande land med annat skriftsystem och behöver orientera sig. Det abstrakta hjälpverktyget, att kunna avkoda det skrivna för vägledning saknas och för att inte gå vilse måste man använda sin perception på ett annat sätt, man måste notera byggnaders utseende och placering, gators riktning och förhållande till varandra, affärers och restaurangers ordningsföljd. Figur och bakgrund måste alterneras, dvs det som vanligtvis är bakgrund måste lyftas fram, och minnesförmågan fokuseras på det påtagliga i omvärlden. Dessutom känner man sig osäker, man medvetandegörs om att man inte passar in. Världen upplevs som främmande. Att ha tillgång till skriftliga anvisningar, däremot, på ett språk som man förstår förenklar livet. Man känner sig inte lika bortkommen. På hemmaplan är skriftspråket med oss som ständig följeslagare och man kan säga att mycket av världen observeras genom skriften (Olson, 1994) vilket inte stämmer med flerparten av dem jag skriver om. De som har läs- och skrivsvårig-heter/dyslexi lever fortfarande på många sätt kvar i en talspråkskultur (Ong, 1990). Världen tas in på ett direkt vis utan skriftspråket som buffert och inte heller som automatiserat hjälpredskap. Det gäller att hantera skriftspråk-situationen och ha en ständig beredskap, om än i många fall omedveten, att göra detta. Annorlundaskapet, numera certifierat som funktionsnedsättning, för med sig en anpassning till tillvaron, unik för varje människa beroende av hennes förutsättningar och erbjuder en rad såväl möjligheter som svårigheter. Annorlundaskapet finns med som en essens och en kamp måste föras för att bli och känna delaktighet i den intersubjektiva omvärlden. Det är denna kamp med skriftspråket, manifesterad i en spänning inom olika områden, som redovisas i denna studie.
Ontologi och epistemologi
Vår tids filosofi (Lübke, 1987) definierar livsvärlden som ett begrepp som
utformats och utvecklats inom fenomenologin i syfte att ge svar på den ontologiska frågan hur världen kan tänkas vara beskaffad, dvs hur den ter sig för var och en av oss människor, som lever i den, då vi inte tänker på den som sådan utan upplever den i ett helhetssammanhang i vilket ingår allt det vi är
formade av, som kultur, samhälle, situation, uppväxt, erfarenheter osv. Det handlar om att använda sig av den spontana, oreflekterade erfarenheten, vilket fenomenologerna i ett upprop formulerade som att ”gå tillbaka till sakerna själva” (Bengtssson, 1999, s 10). Genom att använda en fenomenologisk livsvärldsansats som metod kan det osynliga göras synligt, menar Bengtsson (2004) och använder sig av psykologen Rubins ”gestalt figure of the face-vase” (s 2). Det handlar om figur och bakgrund, där man beroende på vad man fokuserar antingen ser en vas eller två ansikten. Det vi upplever i verkligheten är vad vi utgär från. När vår utgångspunkt förändras ser vi något annat. Detta innebär att livsvärldsontologin är en av flera teorier att välja mellan. Och Bengtsson framhåller att det handlar om den regionala ontologi i det aktuella projektet, som forskaren valt, i mitt fall en pedagogisk verklighet, som framträder vid vuxna dyslektikers studier och hantering av skriftspråket.
Den naturliga inställningens värld
Ett uttryck som kommer igen är att livsvärlden är ”den naturliga inställningens värld” (Bengtsson, 1999, s 10), vilket innebär att vi möter världen oreflekterat och tar den för given i den situation vi befinner oss. När vi oförberett står i händelsernas mitt handlar vi på det vis vi spontant finner för gott och inte som vi inser efteråt att vi borde ha gjort.
Utgångspunkt för den naturliga inställningens värld är att människor uppfattar sig själva och världen förreflexivt, dvs innan de har börjat fundera och rätta in sig i något speciellt led och lever förbehållslöst. Som forskare studerar jag visserligen medvetet och reflekterat människor med läs- och skrivsvårigheter men i likhet med andra tar jag livsvärlden för given och förutsätter den i såväl forskning som andra aktiviteter. Dyslektiker i sin tur tar för givet och förutsätter den specifika värld som är deras. En majoritet har aldrig tänkt på begreppet läs- och skrivsvårigheter över huvud taget, men det finns också de som införlivat begreppet med sin livsvärld. Inte heller omgivningen reagerar på begreppet vid kontakten med en medmänniska. ”Jag har svårt för engelska för jag har aldrig förstått mig på grammatik”, säger någon som ställts inför att behöva komplettera med att lära sig engelska för att komma in på en universitetsutbildning, i vilken förmågan att kunna skriva en rapport på engelska ingår som obligatorium. Kanske beror det på läs- och skrivsvårigheter att denna person inte kan engelska på den nivå som förväntas, kanske beror det på något annat. Den som formulerar sig på detta sätt, ser sig själv i ett naturligt sammanhang och i detta ingår inte läs- och skrivsvårigheter. Han/hon har inte tillräckliga kunskaper i engelska av någon anledning men behöver det. Var och en lever med sig själv som utgångspunkt, man lever i sin livsvärld, utan att reflektera över sig själv som någon som tillhör en viss grupp av människor. Personen ifråga måste emellertid påbörja studier i engelska och det är i denna situation jag får kontakt i egenskap av rådgivare.
Det faller på mig att föreslå en lämplig studieväg och i detta sammanhang kan det vara av vikt att resonera om anledningen till att engelskan är en stötesten. Ett samtal om vad begreppet läs- och skrivsvårigheter innebär kan eventuellt bidraga till förståelse av svårbemästrad kunskapsinhämtning och vara av visst värde för att visa vägen till ett alternativt sätt än det som erbjuds att lära sig detta ämne.
Livsvärlden som unik
Att världen upplevs som helt naturlig för den enskilda människan, dvs att den visar sig på olika sätt för varje människa beroende på denna människas hela livssituation och erfarenheter har fenomenologerna formulerat sig om med viss variation. Husserls (1970) utgångspunkt var att inte ens den matematiska världen, än mindre andra vetenskaper, kan beskriva verkligheten helt objektivt. Om världen framställs i ett matematiskt eller objektivistiskt språk förloras den meningsfullhet som den har I våra erfarenheter.
Med ett positivistiskt förhållningssätt är det risk för att alla mänskliga aspekter försvinner ur sikte. Men vi lever inte i en sådan värld utan i en intuitiv värld formad av tid och rum ”with all the bodily [körperlich] shapes incorporated in it; it is in this world that we ourselves live, in accord with our bodily [leiblich] personal way of being” (ibid). Detta är livsvärlden, som enligt Husserl är förvetenskaplig och förreflexiv. ”Vi befinner oss alltid redan i en värld som vi är förtrogna med och tar för given, den är självklart alltid där…” (Bengtsson, 1999, s 16). Det man lever i och ser som helt naturligt har vi inte alltid ord för. Som exempel kan anföras hur man som svensk tar svenskheten som det riktiga sättet att leva utan att veta vad detta egentligen står för. Lahdenperä (1997) och Carlson (2002) ställer sig kritiska till detta. Kanske är det svenska inte alltid det som fungerar bäst, men som svensk sätter man inte sin egen livsluft ifråga, eftersom man inte har någon annan att andas och därför att jämföra med. Daun (1989) har i sin bok Svensk mentalitet: ett
jämförande perspektiv försökt fånga in den svenska nationalkaraktären
kontrastivt.
Nationen Sverige betraktar jag alltså som en meningsfull kategori från ett kulturjämförande perspektiv. Det svenskarna har gemensamt är t ex något annat än det engelsmännen eller fransmännen har gemensamt. Det är så denna bok skall läsas: inte som ett porträtt av svenskarna, utan som bilder av svenskarna jämfört med andra folk – kontrastivt som man brukar kalla det. (s 12)
Vi måste få upplysning om oss själva genom att ställa det svenska i kontrast till andra kulturer. På samma sätt måste det som särpräglar en människa med läs- och skrivsvårigheter lyftas fram.
Livsvärlden är dessutom historisk (Bengtsson, 2004). Vi lever i ett här och nu, något som vi delar med andra, men vi tar också intryck av det vi varit med om tidigare och som införlivats i vår livsvärld. Historien ligger öppen för var och en att förstå utifrån den egna förförståelsen och kan därför inte betraktas som något objektivt.
Att vuxenvärlden skiljer sig från barnvärlden, betonar Beekman (1984) som har observerat barn vid ett tyskt daghem. Det som de vuxna uppfattade som typiskt för olika säsonger i naturen förstod exempelvis några flickor inte alls efter de principerna. När de skulle samla in naturprodukter valde de enligt sin egen logik, dvs efter färger de tyckte om. Vid sifferinlärande uppmärk-sammade de siffrornas uttal istället för att tänka på innebörden. Samma sak kan gälla för en vuxenstuderande med läs- och skrivsvårigheter. Läraren ger en uppgift som han/hon uppfattar har klara och tydliga anvisningar, den stude-rande förstår på sitt sätt och hittar ett annat sätt att lösa problemet än det läraren tänkt sig. Olika livsvärldar kan därför kollidera och för att kunna hantera detta måste man bli medveten om att ens egen livsvärld kanske står för något helt annat än det motparten uppfattar. Den franske filosofen och fenomenologen Merleau-Ponty (1962) poängterar att ”the first need is to know how I experience my own cultural world, my own civilization” (s 348), vilket är en förutsättning för att förstå andra på så vis att den egna livsvärlden kan vara den enda referensen. Något måste hända för att vi skall förstå att den egna världen kan utgöra ett hinder för att förstå andra. Heath (1983) studerade andra kulturer i USA i avsikt att de inom en annan kultur uppvuxna och fost-rade lärarna skulle bringas att förstå varför det egna sättet att undervisa inte fick respons hos barn, som kom från andra miljöer. Det som läraren själv anammat är självklart för honom/henne men det är inte säkert att det är så för eleven.
Att vara-i-världen
Bengtsson (2005) refererar till filosofen Martin Heidegger, elev till Husserl, på följande sätt: ”Liksom livsvärlden är vara-i-världen en levd värld, en värld som lika mycket påverkar som påverkas av det liv som den är förbunden med. ‟Vara-i-världen‟ uttrycker på samma sätt som ‟livsvärlden‟ denna ömsesidighet. Det är en odelbar helhet” (s 21). Vi påverkas alltså hela tiden av varandra ömsesidigt, även om vi inte alltid förstår varandra. Vi kan t o m missförstå varandra, eftersom vi lever i olika livsvärldar med olika förförståelse, pga bristande kunskap osv. Den som har läs- och skrivsvårigheter basunerar inte ut detta, när han/hon kommer till skolans värld utan spelar med på samma sätt som de andra uppfattas göra.
Heidegger har vidareutvecklat de fenomenologiska begreppen i sin skrift Sein
hans författarskap, vilka jag anser vara givande för analysen av livsvärldsbegreppet för mina informanter. Det är dock inte som filosof jag gör det utan utifrån min egen livsvärld som pedagog och för att förankra tankar och idéer, viktiga för min avhandling, tankar och idéer som jag bland annat fått genom studiet av Heidegger och som ingår som begrepp och instrument i min forskaransats.
Lübcke (1987) framhåller emellertid att Heidegger på många vis är svårtolkad, eftersom han använder ett eget ordval, och dessutom inte kommit med någon avslutande del av Sein und Zeit, så som tanken ursprungligen var. Jag har läst och försökt förstå vissa passager i denna bok i översättning, men framför allt tagit hjälp av kunniga uttolkare av Heideggers livsverk (Bengtsson, 2005; Dijnes, 1963; Huneman & Kulich, 1997; Lübcke, 1987; Ruin, 2005).
Heidegger introducerar det tyska ordet ”Dasein‟, vilket står för den dubbla betydelsen av tillvaro och att vara d ä r. Dasein är alltid förbundet med att vara-i-världen, markerat genom bindestrecken som något som inte kan skiljas åt. Uttrycket passar väl in på en människa med läs- och skrivsvårigheter, som orienterar sig i världen genom det konkreta och inte genom ett abstrakt skriftspråk. För Heidegger, framhåller Ruin (2005, s 15) är frågan om ‟varats mening‟ den första frågan vi ställer”. Det är i skriftspråkssituationer en allt övergripande fråga för människor med läs- och skrivsvårigheter om det är meningsfullt att satsa på något som innebär en mödosam kamp. I allt vad man gör influeras man omedvetet av sin livsvärld och handlar utifrån den. Man existerar genom den. ”Själva det vara till vilket tillvaron kan förhålla sig och alltid förhåller sig på ett eller annat sätt, kallar vi existens” (Heidegger, 1992, s 31).
Intentionalitet
Med sin teori om medvetandets intentionalitet, som han utvecklade efter Brentanos tankar, fastställde Husserl att människan, dvs subjektet, i en medvetandeakt, alltid är riktad mot något och erfar detta något, objektet, på ett för denna människa unikt sätt. ”Vändningen mot sakerna är nämligen förbunden med en samtidig vändning mot ett subjekt. De saker som vi skall gå tillbaka till är alltid saker för någon, aldrig saker i sig själva” (Bengtsson, 2005, s 11). Subjekt och objekt står under ständig påverkan av varandra. De saker som människan är intentionalt riktad mot har således sin grund i hennes livsvärld. Beekman (1984), berättar hur han, när han har sällskap hem med Sacha, vill gå raka vägen för att komma fram så fort som möjligt, medan Sacha är upptagen av att gå i krokar för att undersöka för ett barn olika spännande företeelser. Vi är ständigt i händerna på liknande motstridigheter, vilket tydliggör en varierad intentionalitet och därmed perception. Vi kan
exempelvis notera hur den som är intresserad av saker av teknisk natur vid en promenad vill stanna upp inför skyltfönster med sådana ting, medan någon annan istället söker sig till reklam med helt annat innehåll. Mycket påtagligt kan en lärare uppleva en tonårsklass med elever, som längtar efter att lektionen skall ta slut, så de kan gå hem, på ett helt annat sätt än en grupp med vuxenstuderande som håller läraren kvar efter lektionstid för att ställa ytterligare frågor.
Merleau-Ponty (1962) menar att vi förnimmer en situation i samklang med den ‟intentionala båge‟ ”which projects round about us our past, our future, our human setting, our physical, ideological and moral situation, or rather